"Wisteria Lane"

Joanna Trollope - "Brother & Sister"

Ljudbok nummer två under mina morgonpromenader genom blåregnsdoftande Kensington och Chelsea. Kan inte minnas att jag läst något av Trollope tidigare, men såg nyligen en tv-filmatisering av A Village Affair, vilket bekräftade intrycket av henne som psykologisk skildrare av den engelska medelklassen. Mao, en modern middlebrow-författare.

I Brother and Sister skildrar hon två syskon, båda adopterade, och deras sökande efter sitt biologiska ursprung. Naturligtvis väcker det känslor hos föräldrarna och syskonens egna respektive familjer men också hos de kvinnor (de biologiska mödrarna) som de så småningom kommer i kontakt med. Som ljudbok fungerar Brother and Sister så där, även om jag ofta tvingas lyssna om avsnitt. Tror det beror på att det här är en vanlig uppläsning och inte en dramatisering. Själva berättelsen är förutsägbar och slätstruken, vilket är ganska skönt när man går och lyssnar samtidigt. Bäst är Trollopes insikter i förhållanden av olika slag, men allt känns faktiskt igen. Kanske är det förklaringen till hennes popularitet i Storbritannien. Man vet vad man får och det man får är alldeles lagom konfliktfyllt.

Harold Pinter - "The Birthday Party"

Svenska akademien uttrycker det bättre, men jag gör ett försök. Pinters dramer kännetecknas av: 1. vardaglig, kvasi-realistisk, Pinteresque dialog 2. karaktärer utan historia 3. hotfullhet utan klargjort ursprung 4. osympatiska kvinnokaraktärer 5. till synes omotiverat våld mellan män.

Stanley Webber hyr rum på kustort söder om London. Hyresvärden behandlar honom som sin son/älskare. Hon hävdar också att det är hans födelsedag, vilket Stanley förnekar. Två män anländer lagom till festen; de tycks vara där speciellt för Stanleys skull. Våldsamheter utbryter. Det slutar med att de tar honom med sig, bort från rummet, huset och kanske orten. Ronald Hayman föreslår, utan att bestämt hävda, att The Birthday Party kan tolkas som en betraktelse av makt och kritik över samhällsförtryck, där de två männen representerar den hotfulla och potentiellt dödliga norm Stanley desperat försöker undkomma (alternativa tolkningar här). Ett perfekt drama, anser jag, vilket inte The Caretaker är. Potentiellt mer intressant men alltför spretande, klumpigt och otydligt. Ialla fall på papper.

Dorothy Sayers - "Gaudy Night"

Långsamma promenader varje morgon (återhämtning efter sjukhusvistelsen) har ackompanjerats av en ljuvlig BBC-dramatisering av Dorothy Sayers Gaudy Night i hörlurarna. Harriet Vane återvänder till Oxford för en gaudy och samtidigt hemsöks hennes college av anonyma brev, hot och vandalism. Vane stannar kvar för att reda ut mysteriet och får hjälp av Lord Peter Wimsey. Inatt sover jag här och hoppas låna en cykel, besöka botaniska trädgården och kanske lyssna på boken ännu en gång innan läggdags...

Mark Harris - "Scenes from a Revolution"

1967 Oscarnominerades fem filmer i kategorin bästa film: Bonnie & Clyde, The Graduate, In the Heat of the Night (vinnaren), Guess Who's Coming to Dinner samt - Dr. Dolittle. I Scenes from a Revolution får man följa de fem filmernas väg från idé till nominering och veta hur det gamla gardet i Hollywood reagerade på de utmaningar som 1960-talet introducerade via den nya franska filmvågen, den svarta frihetsrörelsen och utarmingen av den s.k. produktionskoden som fortfarande begränsade amerikanska filmmakare.

När mörkret kryper på letar jag upp The Graduate (Mandomsprovet) bland mina filmer, eftersom jag inte sett hela förut. Dustin Hoffmans genombrottsroll, men jag gillar honom inte här heller. Fast Anne Bancroft är snygg i klänningar och kjolar i djungelmönster. Några detaljer ur boken: Benton och Newman lyssnade på Flatt & Scruggs om och om igen medan de skrev manuset till Bonnie & Clyde; Rex Harisson var ett otrevligt fyllo under hela inspelningen av Dr. Dolittle och avsnitten om Sidney Poitiers karriär är bland bokens bästa. Scenes from a Revolution är också en fin introduktion till en annan, ännu bättre bok om (1970-talets) Hollywood: Peter Biskins Easy Riders, Raging Bulls.

Anne Wiazemsky - "Jeune fille"

Nej, jag har inte alldeles vandrat bort mig i populärlitterära tveksamheter (dvs. Twilight). I Jeune fille beskriver Anne Wiazemsky sin medverkan i Robert Bressons film Au hasard Balthazar. I boken längtar en ung Anne efter något annat än sin skyddade, fransk-katolska medelklasstillvaro. Hon fångar, utan att alls förstå hur, Bressons blick och erbjuds att spela huvudrollen i hans nästa film. Väl på inspelningsplatsen inser hon att hans intresse för henne övergår det rent professionella.

Bresson är gammal nog att vara Annes morfar, själv har hon knappt kommit ur puberteten och fransmännens Lolita-komplex är ju väl känt. Kvinnliga franska författare har dessutom en otroligt irriterande tendens att skriva om masochistiska, självutplånande och plågade kvinnoroller som något slags (o)vedertagligt faktum. Inför varje ny sida undrar jag oroligt om jag ska behöva läsa ännu en sådan här berättelse (att jag nyss läst Meyer underlättar inte).

Men Anne, knappt arton år gammal, står faktiskt emot Bressons gubbsjuka. Hon låter sig inte heller manipuleras känslomässigt, trots att Bresson både hotar, smickar och straffar henne om vartannat under hela inspelningstiden. Flera gånger tittar jag upp från boken och känner sådan ömhet, vill krama om karaktären och stötta. Och allt kretsar faktiskt inte kring honom. Anne är ung, nyfiken på sex och att utforska sina känslor men väljer att exprimentera med en man i hennes egen ålder. Vem han är spelar ingen roll, för Jeune fille är ju hennes bildningsberättelse, om hur hon växer och förändras under filmarbetets och sommarens gång.

Fast visst är det här också en bok om Bresson och en filminspelning. Den påminner därför lite om romanen Regissören. I Jeune fille är Bresson både filmiskt geni och en omogen, självcentrerad äldre man med rädsla för döden. Att Anne lyckas kanalisera deras interaktion, att Bresson låter den informera hennes rollprestation till det bättre, är kanske ett bevis på både hennes och hans talang. Läsvärd, men ger mig ingen som helt lust att se filmen.

Skymningssjuka

En inplanerad vistelse på Chelsea and Westminster Hospital gav mig huvudbry. Vad orkar man läsa efter narkosuppvaknande, i smärtstillad yrsel? Stephanie presenterade mig fyra tegelstenar Twilightsaga. Ojdå, de har jag aldrig haft någon som helst lust till. Men jag började läsa. Och kunde inte sluta. Två nazisköterskor till trots (de förstod inte att läsa är just vila och avkoppling för mig) läste jag ut hela serien på två dagar. Och de tre första böckerna är igenkännlig och oemotståndlig vampyrromantik. Meyer lånar öppet och ganska osmidigt från den litteratur hon studerat (Wuthering Heights, Romeo and Juliet, The Merchant of Venice etc), lägger till ett vampyrtema i high school-miljö och vrider upp romantikdosen till max. Oerhört förföriskt, trots det begränsade ordvalet, pinsamma dialoger och spretig och ibland helt omotiverad story.

Fast det intressanta med den här serien är inte så mycket själva texterna som fenomenet Twilight. Tonårstjejer älskar ju den här serien. Och det är inte svårt att förstå, vilken tonårstjej älskar inte att prata, diskutera, analysera sig själv och andra. Likasinnade tonårskillar finns det tyvärr inte lika gott om. Perfekt då att huvudpersonen Bella blir kär i en hundraårig vampyr som hon kan föra långa diskussioner med och som finner henne mystiskt oemoståndlig. Mao krävs väldigt lite av Bella själv, hon kräver och får men behöver inte ge något tillbaka. Rena drömmen (om än inte så hälsosam) för en tonåring som just påbörjat sitt liv. I Meyers böcker behandlas också de ungas skräckblandade attityd till sex - i serien ett verkligt dödligt men oemotståndligt begär. Att ha sex är att bokstavligen riskera livet. Vuxna kvinnors fascination inför serien tolkar jag som en nostalgisk längtan till just de där unga, drömska, ansvarslösa åren.

Ett triangeldrama och ett antal fighter mellan, ahem, vampyrer och varulvar bidrar till att jag plöjer de tre första böckerna snabbt och utan problem. Men bok fyra! Där spårar Meyer ur totalt och konstigheterna i de övriga böckerna, som är lätta överse med om man som jag skummar igenom texterna i ett lätt drogat tillstånd går inte längre att ignorera. I sin iver att ställa allt tillrätta, att ge sina karaktärer allt de önskar och ändå skapa någon slags konflikt introducerar Meyer bl.a. en vampyrbebis som äter sig igenom Bellas mage, en vuxen man som blir helt fixerad vid ett flickebarn och långa beskrivningar av en konflikt som - hupp - aldrig blir av. Det är slutligen Meyer själv, hennes religiösa övertygelse, hennes klart konstiga syn på förhållanden, mäns beteende, barn och livets mening som jag funderar mest över efter att ha slagit ihop sidorna.

Thomas Mann - "The Magic Mountain"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

The Magic Mountain (Bergtagen) tog lång tid att läsa ut, men skam den som ger sig. Den här romanen har legat på min måste-läsa-lista sedan jag var ca fjorton (se nedan) så det var bara att läsa på. Hursomhelst: alldagliga och tidstypiska Hans Castorp besöker sin militante kusin på sanatoriet uppe bland bergen. Och där blir Castorp kvar - hela sju år - trots att det är osäkert om han själv är sjuk eller inte. På sanatoriet lär han känna ett antal individer, som i romanen representerar olika livsskådningar och ideologier. Själv tog jag hjälp här för att identifiera dem allesammans. Berättelsen slutar i skyttegravarna under första världskriget, en illustration till idéernas brister, flyktiga existens &c.

Mitt exemplar gick i bitar en tredjedel in i berättelsen. Bokryggen brast. Det var också där Mann introducerade Hans Castorps första läromästare, Ludovico Settembrini, en representant för en liberalhumanistisk livsåskådning. Alla dessa föreläsningar, vad trött jag blev. Och värre blev det när Naphta, en kommunistisk jesuit, dyker upp. Jag skummade igenom ett antal trasiga sidor där Naphtas och Settembrinis ändlösa diskussioner om meningen med livet, samhället och människan redovisas. Samtidigt beundrar jag Manns ambition och bredd; politik, religion, kärlek, myt, medicin, litteratur och musik - här avhandlas i stort sett hela det västerländska kulturlandskapet. Vissa partier är som engelsmännen säger briljanta. Och jag fäller faktiskt en tår när boken slutar.

Möjligtvis beror mina reservationer delvis på den glamour jag alltid felassocierat med romanen. På det skyller jag glassiga tv-filmen Romance on the Orient Express (1985), där en betuttad Stuart Wilson tjuvläser omslaget till Cheryl Ladds bok och utbrister: "The Magic Mountain, you must be an English major..." Oj, vilken sofistikerad raggningsreplik, tyckte fjortisjaget och bestämde att den boken, den bara måste jag läsa en dag. Mao väl höga och länge odlade förväntningar att leva upp till, även för en författare som Mann.

Också de mörka känslorna har en gång rymts inom de normala

Karin Johannisson intervjuas angående sin bok Melankoliska rum: bl.a. "vem hade trott att melankoliker genom tiderna varit så fixerade vid mat". Min pain d'épices sjönk för övrigt ihop till en platt, brun, oätlig, plastliknande...brödbräda.

A culinary cure for melancholia

Melankoli, depression, svårmod, sorgbundenhet, the blues, den svarta gallan. Likt Margaret Drabble söker jag lindring på alla möjliga håll: promenaderna, böckerna, musiken, sömnen, vinet. Samt maten och matlagningen:



Igår Anna Bergenströms laxpudding (använde lite för mycket dill), idag marmorerad yoghurtkaka (glömde oljan men den behövdes inte, yoghurt och ägg gjorde susen). Imorgon Clotilde Dusouliers pain d'épices.

Percival Everett - "Erasure"

Vad glad jag är att Caroline rekommenderade fantastiska Erasure, satir över amerikanska förlagsvärlden, blackness och akademiskt navelskåderi. Thelonius Ellison är en svart man från övre medelklassen, professor i litteratur med le nouveau roman som specialitet och författare av experimentella romaner som ingen läser. Omständigheterna får honom att i ilska skriva något helt annat, en parodisk ghettoroman under pseudonym. Den tas emot med öppna armar av förläggare, läses som en genuin beskrivning av svart erfarenhet och blir en jättesuccé.

I Erasure skildras helt oemotståndligt Ellisons oförmåga och ovilja att identifiera sig med någon av de roller som står honom till buds. Hans litterära intresse måste kanske förstås som en flykt undan alla fasta definitioner där dock faran med ett osynligt, odefinierat individbegrepp är - ett utraderande. Här kunde Percival Everetts bok blivit sorgligt lik "[Finnegan's] Wake", dvs. inte lett någonstans utan endast bekräftat nödvändigheten av "what it seems to expose" (sid. 210) - alltså språket och dess otillräcklighet. Slutet antyder också något sådant. Det som lyfter romanen, räddar den från att bli en självuppfyllande profetia är Everetts knivskarpa intellekt, referenserna till politiken, historien, konsten och, förstås, dess humor:

"Gimbel found his legs and stood straight, puffed up his chest. 'I have unsettled readers. I have made them uncomfortable. I have unsettled their historical, cultural and psychological assumptions by disrupting their comfortable relationship between words and things. I have brought to a head the battle between language and reality. But even as my art dies, I create it without trying.'
His little group applauded.
'Man, do you need to get laid,' I said, shook my head and stepped through the door." (sid. 44)

Susan Loomis - "On Rue Tatin"

Susan Loomis är inte Bodil Malmsten. Susan Loomis är en amerikansk expatriate i Frankrike och därför hänförd och glatt fascinerad av allt franskt. De är jättekul att behöva flytta sex gånger under ett halvår i Paris; de otrevliga kockarna på skolan där Susan Loomis studerar är mest exotiska; så också de sura ägarna till blomsterhandeln, som snart charmas av av Susan Loomis söta, amerikanska Thanksgivingbullar; inte ens regnet som ständigt faller över det hus Susan Loomis så småningom köper i Normandie har någon effekt på det goda humöret. Det regnar ju ännu mer i Seattle, konstaterar hon bara. Ett tag önskar jag nästan att jag var Susan Loomis, som kan leva på att skriva om fransk mat och anordna matkurser i sitt eget hem. Tills jag ser bilder på hennes hus, som faktiskt ser rätt ruckligt ut. Och hur kul är egentligen det att tvingas bjuda främmande människor till sitt hem för att ha råd att bo kvar? Nej, tacka vet jag Bodil Malmsten. Hon vet att berätta att det inte spelar någon roll om man flyttar till ett hus i ett aldrig så charmigt hörn av Frankrike. Man kan ändå inte fly ett grått sinne eller sitt ledsna jag. Kanske borde Bodil Malmsten pröva något av alla de recept Susan Loomis fyllt ut sin bok med, förslagsvis de söta bullarna.

Kvartalsrapport 2009

Januari:
Roberto Saviano: Gomorrah
Elizabeth A. Ford och Deborah C. Mitchell: The Makeover In Movies
Warren Buckland: Film Studies
Antal Szerb: Journey by Moonlight
Chimamanda Ngozi Adichie: Half of a Yellow Sun
Tsitsi Dangarembga: Nervous Conditions
Andrea Maria Schenkel: The Murder Farm
Grégoire Bouillier: The Mystery Guest
Marie-Dominique Lelièvre: Sagan à toute allure
Françoise Sagan: La Chamade
Françoise Sagan: The Still Storm
Françoise Sagan: Réponses
Birgitta Stenberg: Fritt Förfall
Birgitta Stenberg: Alla Vilda
Mireille Giuliano: French Women Don’t Get Fat
Lisbeth Larsson: Hennes Döda Kropp
Iain Pears: Giotto’s Hand

Februari:
Stephen King: Rose Madder
Agatha Christie: Hallowe’en Party
Edith Wharton: French Ways and their Meaning
Tobias Hill: The Hidden
Philip Roth: The Ghost Writer
Cecil Castellucci och Jim Rugg: The Plain Janes
Peter Straub: Ghost Story
Denise Mina: Garnethill
Dorothy L. Sayers: Busman’s Honeymoon
Claude Izner: Murder on the Eiffel Tower
Claude Izner: The Père-Lachaise Mystery
Claude Izner: The Montmartre Investigation
Jean-Claude Carrière: Please, Mr. Einstein

Mars:
Cara Black: Murder in Belleville
Lee Child: Die Trying
Lee Child: Tripwire
Lee Child: One Shot
Lee Child: The Hard Way
Lee Child: The Visitor
Lee Child: Echo Burning
Lee Child: Without Fail
Michel Faber: Under the Skin
Michael Frayn: Spies
Per-Eric Söder: Sot
Taichi Yamada: In Search of a Distant Voice

Någon slags rekommendationskommentar, då:

Biografi - Lelièvre, Stenberg och Larsson
Roman - Sagan och Frayn
Metalitterärt - Bouillier och Roth
Deckare - jämnt mellan Schenkel och Sayers
Romanserie - Izner eller Child, kanske
Mest udda - Faber framför Yamada
Faktabok: Buckland hellre än Saviano
Hoppa över: Guiliano och Carrière