“You have not been here before. You may imagine, from other stories you’ve read, that you know it well, but those stories flattered you, welcoming you as a friend, treating you as if you belonged. The truth is that you are an alien from another time and another place altogether.”
Äntligen är jag igenom Michel Fabers The Crimson Petal and the White. Den värld Fabers berättare bjuder in oss till ovan är 1800-talets London, där misär är granne med lyx, lort med hygienartiklar (återkommer till dem) och prostitution med religiös mani.
Nu tog det en bra stund innan jag fastnade för berättelsen om Sugar och hennes väg från horhus till lyxprostitution - och vidare, men jag vill inte spoila. Att den man som köper loss henne från hennes mamma (och hallick) för att njuta av hennes talanger utan konkurrens är arvtagare till ett företag som tillverkar vädoftande tvål och andra skönhetsprodukter är en genial idé. Romanen hyllades nästan unisont när den kom ut 2002 och gjorde Faber rik. Men. Jag har svårt att riktigt se dess storhet (förutom den fysiska då, för det rör sig om en bok som faktiskt förtjänar att kallas tegelsten - nästan 900 sidor lång). Huvudpersonerna är få och handlingen, tja, det jag beskriver ovan is it, liksom.
Fabers sci-firoman Under the Skin har länge varit en favorit. Jag älskar att han vänder på så många konventioner i berättelsen och att det tog mig en bra stund innan jag förstod vad jag egentligen läste. The Crimson Petal and the White är ingen sån roman. Efter 500 sidor är jag visserligen tillräckligt investerad för att fortsätta till slutet, men att det ska ta så länge är kanske inte det bästa betyget. Och ändå, det här är härlig viktoriana från ett 2000-talsperspektiv, så jag är inte helt säker på vad Faber gjort fel. Kanske är det jag, Faber, och inte du. Älskade dock det öppna slutet.
I höstas läste jag också två av Fabers kortromaner, The Hundred and Ninety-Nine Steps (2001) och The Courage Consort (2002), och tyvärr gjorde ingen av dem något bestående intryck. Den förra utspelar sig i Whitby med dess berömda trappsteg, den senare handlar om en a capellagrupp som reser till Nederländerna för att repetera ett särskilt svårt stycke. Båda berättelserna blandar realism med fantastiska element och resultatet är lätt surrealistiskt. Men återigen når ingen av dem samma höga nivå som Under the Skin. Enligt media har Faber slutat skriva. Efter att han hustru dog tappade han inte bara lusten utan också sin mest aktiva kritiker och delvis medskapare, har han meddelat. Jag hoppas att han ändrar sig, men gör han det inte är jag rätt nöjd med det jag läst, faktiskt.
