Graham Greene - "The Human Factor"

Fler spioner och kalla krig i The Human Factor (1978), men efter le Carré tycker jag Greene är omständlig, t.o.m. lite trist. Visserligen söker han till skillnad från den förra att förklara varför en person väljer att berätta sitt lands hemlisar för ett annat land. Av tacksamhet och kärlek är de något oväntade svaren i romanen. De brittiska säkerhetstjänstemän som är spionen på spåren är byråkratiskt, ja, riktigt Hanna Arendt-banalt, onda. Det skildrar Greene högst effektivt. Tillvaron som ex-spion i en grå lägenhet i ett kallt och fult Moskva, likaså. När jag tänker efter var den här boken rätt otäck i all sin lågmäldhet.

art is seduction

"Hence, too, the peculiar dependence of a work of art, however expressive, upon the cooperation of the person having the experience, for one may see what is "said" but remain unmoved, either through dullness or distraction. Art is seduction, not rape. A work of art proposes a type of experience designed to manifest the quality of imperiousness. But art cannot seduce without the complicity of the experiencing subject".

- Susan Sontag, "On Style" (1965).

À propos intressant inlägg hos On Word Arts.

höstspöken

Allhelgona natt och alla själars dag närmar sig. En tid att minnas de döda men allt oftare också en tid för importerade pumpor, masker och skrämsel. Ett alternativ till den skrämmande (ha) kommersialiseringen av helgens aktiviteter är att se BBCs tv-versioner av M. R. James spöknoveller, via youtube:

"Oh Whistle, and I'll come to you, my lad" är klassikern i sammanhanget. Jag som redan har livlig fantasi i förh. till vardagsföremål klarar knappt att se filmen ovan. "A View from the Hill", "A Warning to the Curious", "Number 13", "The Treasure of Abbot Thomas" samt "Lost Hearts" är mer lagom ruggiga.

Proust om att läsa Proust x 2

Insp. av Carolines länk - Marcel Proust om fiktiva författaren Bergotte (litterärt alter ego, eller möjligtvis Anatole France, John Ruskin, Alphonse Daudet etc.*) i två engelska översättningar:

"Whenever he [Bergotte] spoke of something whose beauty had until then remained hidden from me, of pine-forests or of hailstorms, of Notre-Dame Cathedral, of Athalie or of Phèdre, by some piece of imagery he would make their beauty explode into my consciousness. And so, realising that the universe contained innumerable elements which my feeble senses would be powerless to discern did he not bring them within my reach, I longed to have some opinion, some metaphor of his, upon everything in the world, and especially upon such things as I might some day have an opportunity of seeing for myself; and among these, more particularly still upon some of the historic buildings of France, upon certain seascapes, because the emphasis with which he referred to them in his books showed that he regarded them as rich in significance and beauty". (övers. Moncrieff/Kilmartin, sid. 102-103)

-----

"Each time he [Bergotte] talked about something whose beauty had until then been hidden from me, about pine-forests, about hail, about Notre-Dame Cathedral, about Athalie and Phèdre, with one image he would make that beauty explode into me. And so, realizing how many parts of the universe there were that my feeble perception would not be able to distinguish if he did not bring them close to me, I wanted to possess an opinion of his, a metaphor of his, for everything in the world, especially those things that I would have an opportunity of seeing myself, and, of the latter, particularly for some of the historic buildings of France and certain seascapes, because the insistence with which he mentioned them in his book proved that he considered them rich in meaning and beauty". (övers. Lydia Davis, sid. 96-97)

*) Philippe Michel-Thiriet, The Book of Proust (1987).

"Cracks" på bio

Igår, ett klassiskt jag-mötte-Lassie-ögonblick på visningen av filmen Cracks. Mycket snygg Eva Green skrider genom filmsalen i glittrande fodral. Alla ser åt hennes håll. Utom jag, som istället spanar in en vitskäggig, rynkig farbror två stolar bort. Varför ser han så bekant ut? Jo, men det är ju Ridley Scott. Alltså, Ridley Scott! Jag blir alldeles svag i knäna (tur att jag redan satt ner) och tvingar mig att sluta stirra. Glöm glittriga skådisar, jag har blivit starstruck av jultomten.

Filmen, då? Engelsk boarding school-miljö, ljuvlig rekvisita och Eva Greens filmkostymer, vilka var bland de vackraste vackra. Fö är detta hennes bästa rollprestation hittills, vilket iofs inte säger mycket. Avvikelserna från Kohlers roman var för det mesta till det bättre, med en tätare berättelse och starkare patos, där karaktärernas motiveringar har klargjorts, ibland väl tydligt (en film full av meningsfulla blickar). Det homoerotiska inslaget har däremot nedtonats, vilket gör att vi (nästan) slipper en sterotyp skildring av just den lesbiska kvinnan som mad, bad and sad, då Greens karaktär Miss G minsann är alla tre. Regissören Jordan Scotts manusval och bildspråk för tankarna till främst Sofia Coppola. Det gäller särskilt de sagolika simhoppsscenerna i slow-motion och solkatterna i kameralinsen. Fast man kan såklart göra värre i sin första film än att inspieras av Sofia. Rekommenderas.

John le Carré - "The Spy Who Came in from the Cold"

"Please don't ever imagine you'll be unscathed by the methods you use. The end may justify the means - if it wasn't supposed to, I dare say you wouldn't be here. But there's a price to pay and the price does tend to be oneself".

Läste den klassiska spionthrillern (1963) som 13-åring och kände att det var dags igen. Den kyla huvudpersonen Alec Leamas önskar fly är naturligtvis det kalla krigets. Leamas har tröttnat på sitt arbete för brittiska säkerhetstjänsten. Han vill in i värmen, men först måste han genomföra ett sista uppdrag. I le Carrés bok är den moraliska gränsdragningen mellan de metoder tillämpade av säkerhetstjänsterna i både öst och väst i bästa fall oklar. Berlinmuren utgör den enda, verkligt konkreta skiljelinjen. Det är därför passande att berättelsen kulminerar på just dess krön. Leamas har tillfälligt och som del i uppdraget stigit in i värmen och funnit den illusorisk. Den kommunistiska regimen är naturligtvis inte heller ett alternativ. Men där, på krönet, erbjuds han plötsligt en ny, tredje möjlighet till moraliskt ställningstagande. Och han tar den, trots att det också innebär slutet.

De senare, Afrika-baserade romanerna har inte lockat mig på samma sätt som le Carrés tidiga spionhistorier. Jag misstänker, kanske felaktigt, att han blivit alltmer (alltför) tydlig i sitt moraliserande och därmed mindre intressant på gamla dar. Det som ändå höjer honom högt över de flesta andra thrillerförfattare är de skickligt konstruerade spel och dubbelspelen i hans böcker, samt - i alla fall i om de de tidiga spionromanerna är något att gå efter - den obönhörliga ironin. I Spionen som kom in från kylan är den senare tydligast i den förfrusenhet som också präglar livet tillbaka i värmen, dvs tillvaron efter spioneriet, samt bokens slut, när Leamas tidigare kritik av en förälskad spion plötsligt kommer att gälla honom själv.

BFI 2009: franskt

Höstmörker, svalare väderlek, filmfestival och därför stressande mellan Southbank och Leicester Square för bla. Claire Denis White Material, där anorektisk Isabelle Huppert är kaffeplantageägare i fiktivt afrikanskt land på gränsen till inbördeskrig. Bättre än väntat, trots vissa politiska övertydligheter. Tänk: "I had a farm in Magube's Zimbabwe...." F.ö. har jag nyligen lärt mig att kaffebönor behandlas på ett av två sätt. Under filmen noterar jag därför intresserat att: aha, den blöta metoden.

Idag tar jag fel på både dag och film och ser av en slump Catherine Breillats Barbe Bleue, dvs. Riddar Blåskägg. Återigen utforskar Breillat komplikationer mellan unga systrar. Långväxta tånaglar på kvinnoliken i det förbjudna rummet äcklar men dassiga medeltidsmiljön tråkar ut. Dessutom: nej, men, vadå? Dvs. jag förstod absolut inte slutet! Å andra sidan planerade jag inte att vara där.

Laurent Gaudé - "La porte des enfers"

Gaudés roman La porte des enfers utkom förra hösten och fick då fin kritik i franska medier. Gaudé är också dramatiker, vilket kanske förklarar romanens jämna komposition och snabba scenväxlingar. Inga långrandiga filosofiska utlägg här inte. Istället bjuds läsaren på lika delar "magiskt tänkande" av Joan Didion, Gomorra och Dantes Inferno. Miljön är Neapel 1980, där en förkrossad Matteo kör taxi nätterna igenom. Hans sexåriga son har dödats av en missriktad maffiakula och äktenskapet med Guiliana har havererat. Då plockar han upp en kund som insisterar på att köpa honom en kopp kaffe som betalning. I kaféet presenteras Matteo för en grupp ljusskygga individer, däribland professore Provolone, som på fullaste allvar hävdar existensen av ett dödsrike, vilket också de levande kan nå via speciella portar. Drygt tjugo år senare, 2002, kidnappas en av Neapels maffialedare av en man som säger sig vara Matteos son.

Auguste Rodins La porte de l'enfer (1880 - )

Välskriven och lågmäld berättelse om sorg och kärlek, även om man också påminns om att "necromancy never pays". Extrapoäng för det långsmala bokformatet (Actes Sud), som är mycket trevligt att hålla i handen. En roman värd att översätta till svenska.

Véronique Ovaldé - "Kick the Animal Out"

Rose bor med sin mamma Rose (de delar förnamn) och styvpappan cirkusdirektören i en kuststad vid den franska atlantkusten. När Rose ser föräldrarna gradvis försvinna in i tv-apparaten sätter hon på sig sin lilla mantel och kastar sig över räcker på terrassen. Under självmordsförsöket råkar hon dra med sig nedre grannen mrs Iris kanariefågel, som inte överlever fallet. Väl tillbaka i hemmet är mamma Rose inte längre där. Ingen vet var hon är och ingen, inte cirkusdirektören och inte mrs Iris, verkar intresserad av att svara på Roses frågor. I jakten på svar utgör minnesfragment och mammans berättelser enda ledtrådarna.

Jag blir inte klok på romanens titel. Är det en omskrivning av författarens 'första steg', dvs barnets behov av att föreställa sig, fantisera ihop berättelser utifrån ofattbara skeenden och beteenden? Eller det nödvändiga i att sådana illusioner brister? Kick the Animal Out är hursomhelst Roses romantiska tolkning av mammans försvinnande. Resultatet är dråpligt och rätt gulligt. En hel del fina beskrivningar av snöiga landskap och terrassutsikter erbjuds också. Men det är faktiskt allt. Jag undrar om Ovaldé tror att läsaren inte begär mer än att charmas av hennes litterära metod? Eller har hon faktiskt inte har mer att säga än Roses ganska banala fantasier? Ibland räcker det nog - för charm kommer man långt med - men inte i det här fallet, trots efterord av Siri Hustvedt. Det bådar inte helt gott inför hennes senaste roman, som jag kanske gjort misstaget att köpa.

Sheila Kohler - "Cracks"

Vackra Fiamma anländer sent till flickskolan i det sydafrikanska bushlandskapet. Eleverna kommer från gårdarna i omgivningarna, eller har liksom lärarna förpassats hit efter att ha gjort sig omöjliga överallt annars. Fiamma är distanserad och tycks ointresserad av de andra eleverna. Motvilligt ansluter hon sig dock till skolans elit, de tretton flickorna i simklubben. Där fångar hon snart tränaren, den enigmatiska och beundrade Miss G:s fulla uppmärksamhet. Men plötsligt är Fiamma borta. Fyrtio år senare återförenas de tretton medlemmarna och via återblickar får vi så småningom veta vad som hände sommardagen då hon försvann.

Till en början är jag skeptisk. Upplägget i Sheila Kohlers Cracks är så välbekant. Fiammas blonda hårtestar för tankarna till The Virgin Suicides, hennes försvinnande liknar det i Picnic at Hanging Rock och händelserna som leder dit har sina motsvarigheter i både Flugornas herre och underskattade The Beguiled. Trots det faller jag till slut för Kohlers roman om spirande sexualitet, tonårsfantasier, lärarförälskelser och det gradvisa, men obevekliga skridandet mot en klimaktisk scen som bryter flickornas torra, heta och alltmer outhärdliga tillvaro. I efterhand kommer jag mest att tänka på Nabokovs Lolita, nu ur ett fascinerande flickperspektiv. I bakhuvudet spökar också konstkritikern John Ruskin, som på gamla dagar cirklade runt flickskolan The Winnington likt en rovfågel, för att slutligen sätta klorna i blott tioåriga Rose La Touche. Kohler skriver i charmerande vi-form. Resultatet är en drömlik, lite barnslig prosa där sydafrikanska landsbygdsbeskrivningar samsas med fantasier om Cary Grant och Heathcliff. Övrigt: i filmatiseringen av Cracks (2009) har handlingen av någon anledning förlagts till Storbritannien. Valet av Eva Green som Miss G. är mer lovande.

the naked power of his art

"Sometimes a writer will be so uneasy before the naked power of his art that he will install within the work itself - albeit with a little shyness, a touch of the good taste of irony - the clear and explicit interpretation of it. Thomas Mann is an example of such an overcooperative author."

- Susan Sontag, "Against Interpretation" (1964)

Jag läser Sontags essäsamling, nickar och tänker: Precis. Just så Susan, tänkte jag också. Igenkänning är f.ö. trevligt, men jag hoppas såklart också på nya insikter, längre fram.

Onda barn och dåliga mödrar

...är vanligt förekommande i diskussioner om barn som begått brott. Så också i följande romanhög (tre räknas väl som hög?), där frågan om natur kontra samhällets roll i barns utveckling utgjort ledstjärnan i min läsning. Först ut är skräckromanen The Other, där ondskan är begränsad till ena halvan av tvillingparet Niles och Holland. Mamman sitter på kammaren och super bort tanken på att barnen kanske orsakat mannens död. Ryska mormor Ada rycker in som extra-mamma främst till snälle Niles. Men när mormor uppmuntrar tvillingarna att utveckla sina klärvoyanta egenskaper sker allt fler konstiga olyckor i kvarteret, huj. Den alkoholiserade "dåliga mamman" straffas såklart, trots att hon verkar ha lite att göra med pojkarnas talang. Farmor däremot, som nog måste sägas ha nurtured fram händelserna, kommer undan med blotta förskräckelsen. The Other har filmats, men vikten av perspektivbyten gör att berättelsen fungerar något bättre i bokform. Ovanligt (?) lågmält exempel på skräckgenren.

"Esther"

Liksom i filmen The Orphan (2009), där ondskan personifieras av den adopterade ryska flickan Esther, är det onda i boken The Other något både metafysiskt och kulturellt främmande, som infiltrerar och förstör den amerikanska idyllen. 1950-talets kommunistskräck i ny tappning, mao. Det främmande invaderar också den brittiska familjen Lovatt i Doris Lessings Det femte barnet. Harriet blir gravid för femte gången och känner genast att barnet är olikt de tidigare. Bens mörka hår, satta kropp och gula ögon skiljer sig markant från de andras ljusa lockar och blå ögon. Han utvecklas fort, men saknar helt empati. Ingen är dock villig att bekräfta Harriets misstankar om att Ben inte är människa utan - något helt annat. Istället kritiserar läkarna henne för att inte älska sitt barn. När Ben sluter upp med ett gäng stökiga och arbetslösa ungdomar vinner Lessings fabel en social dimension.

I Vi måste prata om Kevin (som jag måste vara sist på jorden att läsa) återkommer mamman som ingen lyssnar på, trots att hon förmodligen känner sitt barn bäst. Med en viktig skillnad. Som läsare tvivlar jag aldrig på att Hariett vill sin ovanlige och våldsamme son väl. I Lionel Shrivers roman beter sig Kevin onekligen illa. Men är han verkligen född ond, som mamma Eva hävdar? Liksom Lessing problematiserar Shriver två myter: idén om moderskänslor som något medfött hos kvinnor och föreställningen om att våra barn ska växa upp till personer som speglar både vårt sätt och våra åsikter. Vare sig Eva eller Kevin lever upp till de kraven. Samtidigt pekar detaljer i Evas berättelse på att Kevins ondska inte är naturgiven utan har sitt ursprung i hennes aggressiva förkastande av honom redan i fosterstadiet. Har vi kanske att göra med ännu en stereotypt "dålig mamma"? Flera gånger frestas jag att tolka texten så. Romanen ger dock inget entydigt svar på frågan, vilket helt klart är dess styrka. Stilmässigt föredrar jag annars Lessings kyligt avskalade prosa framför Shrivers eviga intellektualiserade tugg.

Peter Carey - "True History of the Kelly Gang"

Först efter ett par sidor hittar man flytet, skriver Helena på Bokhora om Monika Fagerholms nya roman. Detsamma gäller Peter Careys Booker-prisade roman om australiske tjuven och bankrånaren Ned Kelly. Tillsammans med brodern och två vänner stal Kelly under mitten av 1800-talet boskap, rånade banker och mördade i nybyggarområdet öster om Melbourne. Så småningom tillfångatogs han och hängdes. Det är ett sätt att berätta historien, men Carey har valt ett annat. True History of the Kelly Gang (2000) är en barsk folksaga, nedpräntad av Kelly själv i form av fiktiva, grammatiskt inkorrekta brev till dottern. "He did not own that country he never could", skriver Kelly om en av de många välbärgade nybyggare som i mitten av 1800-talet protesterade mot den nya lag som tillät också mindre bemedlade personer att kalla landområden för sina. De senare var liksom Ned Kellys föräldrar ofta kriminella irländare, vilka dömts att avtjäna sina straff i de nya kolonierna. För dem blev Kelly en hjälte:

"And here is the thing about them men they was Australians they knew full well the terror of the unyeliding law the historic memory of UNFAIRNESS were in their blood [...] I seen proof that if a man could tell his true history to Australians he might be believed it is the clearest sight I ever seen" (s. 360)

Fast romanens Kelly är mest ett offer för omständigheterna och en korrumperad polismakt. Två saker slår mig under läsningen: Trots efterlysningar lämnade Kelly ogärna sina hemtrakter och han var bara 26 år när han avrättades. Det påminner mig om filmen The Warriors, där ett gatugäng från Brooklyn förvandlas till osäkra småkillar när de tillfälligt lämnar de välkända gatorna för Manhattan och Bronx. Den karga stilen och våldet i texten för också tankarna till E. L. Doctorows Hard Times. Oväntade inslag av transvestism (!) och riddarmyter länkar dock Kellys historia till Irland snarare än Amerika. Jag är hursomhelst svag för den här typen av berättelser och därför också för Careys roman, trots det till en början frustrerande stilgreppet. Däremot är jag inte säker på att jag kommer att läsa något mer av Carey. Så fångad blev jag inte. En autentisk brottsredogörelse, alltså verkligen nedpräntad av Kelly själv, kan man läsa här.