Iain Pears - "Giotto's Hand"

Förutom det mästerligt multiperspektiva mysteriet An Instance of the Fingerpost har Iain Pears också skrivit en deckarserie. I den huserar chefen för den italienska polisens avdelning för konststöld i Rom och hans snygga, kvinnliga assistent Flavia di Stefano (vem var först med den kombinationen, Pears eller Donna Leon?). Till formen är Giotto's Hand ett pussel, där en mästertjuv under täcknamnet Giotto gäckat den italienska polisen i trettio år. När polischefen plötsligt får ett brev som antyder att lösningen på gåtan står att finna på engelska landsbygden kallas assistentens brittiske pojkvän och seriens tredje huvudperson, Jonathan Argyll, in för att hjälpa till. Jag läser Giotto's Hand i en sittning. Efter tre glas vin är mysteriet ett verkligt mysterium. Någon verklig vägvisare, fingerpost, är det inte men duger bra för en kväll i soffan.

Lisbeth Larsson - "Hennes döda kropp"

Det börjar traditionsenligt med en död kvinna; halsen avskuren; uppåtsträckta armar; krökta fingrar och blod, mängder av blod. Men syftet med Lisbeth Larssons bok om Victoria Benedictsson är inte att förklara varför hennes liv slutade där det slutade, på det stinkande golvet i ett hotellrum i Köpenhamn. Hon undersöker istället vad som hände efteråt, med Benedictssons rykte och litterära kvarlåtenskap, och vilken roll den döda kroppen kommit att spela i förståelsen av båda.

Dramatiken ligger i det gradvisa avslöjandet hur Benedictssons texter och biografi manipulerats och omformats för att passa in i en berättelse där kvinnor står klämda mellan kärlek och konventioner, en berättelse där döden är den enda utvägen. Genom att gräva i arkiv upptäcker Larsson hur den litterära exekutören Axel Lundegård systematiskt förvrängt Benedictssons texter för att underordna dem den här berättelsen. Han har strukit textavsnitt och minst lika ofta lagt till långa stycken, skrivna av honom själv. I de många biografierna om Benedictsson underordnas hela hennes liv samma historia.

Lika spännade är Larssons läsningar av de ursprungliga texterna, ibland bara fragment. De lovar en alternativ kvinnoberättelse, där varken döden (som hos Strindberg) eller idealismen (som hos Ibsen) är lösningen. Larssons tilltal är lättillgängligt och engagerande och innehållet en polemisk bomb. Lundegård framstår som en riktigt skurk, vilket inte alla hållit med om. Fast Larsson glömmer inte att påpeka att han också bidragit till att vi alls kommer ihåg Benedictsson. Litteraturvetenskap när den är som bäst! Följes kanske helst av Birgitta Holms biografi, där Lundegård tydligen tolkats mer sympatiskt, ev. av Nina Björks Fria Själar.

I bombaroli

Hos Läsdagboken lovas Italientips hela året. (jag kan inte lämna någon kommentar där, förstår inte riktigt vad jag gör fel, så jag skriver här istället och hoppas Camilla läser). Där gavs nyligen tips om att se filmen My Brother is an Only Child och nu senast påminns jag om Fabrizio de André via hennes läsning av Tobias Jones bok. Il bombarolo har f.ö. viss anknytning till filmen...



p.s. Luca Bassanese har gjort en version av de André, dock inte denna.

Jag som tog mod till mig

Jag har skrivit om henne förr, kvinnan i min lokala videobutik. Ikväll såg jag till min sorg att de lägger ner butiken och säljer samtliga filmer. Jag stod snart med en hög under ena armen och ännu fler i näven. Då kommer kvinnan (kan inte kalla henne namn längre) plötsligt fram till mig med en kartong till filmerna. När hon ser att jag håller i en Hepburn-Tracybox pratar vi Hepburnfilmer. Trots att papperslådan periodvis var rätt full, slutade det med enbart boxen och fyra favoriter: Woody Allens Hannah och hennes systrar och Manhattan Murder Mystery, samt två franska filmer (Lemming och 8 Kvinnor). Jag hoppar över betydligt mer prisvärda Criterionfilmer som De 400 slagen, Bergmanfilmer osv. Just nu vill jag ha Manhattannostalgi och verklighetsflykt. Alternativt, ett alldeles verkligt Manhattan (som om det var någon tvekan!). From februari är här köpstopp på både böcker och filmer.

Två favoritmän i en smäll...

Påslagen självbevarelsedrift

Var tog de vägen, mina inlägg om Stenberg? Jo, de har jag tagit bort. Så är det bara.

"Réponses - The Autobiography of Françoise Sagan"

THE SAGAN LEGEND
"In 1954 I was faced with a choice: I could either be a shocking writer or a middle class girl. Actually, I was neither. A shocking young girl and a middle class writer might have been a more accurate description."

"I sometimes think that life is just a horrible joke. If you're the slightest bit sensitive, things constantly touch you on the raw. Little things nag at you, get on your nerves all the time. Something on television, a passing comment from a policeman or a concierge. Something inside you panics, just like a little animal, a squirrel in a cage. So you have a drink."

WRITING
"The pleasure of telling stories and telling myself stories. There's no way you can explain the pleasure you get out of writing. All at once you find a noun and an adjective that go together perfectly. You never know why, but two fantastic words suddenly match perfectly. It may not be what you meant to say, but it's just right. It's like walking through a beautiful landscape you don't know. It's beautiful, but it can also be humiliating if you can't write what you want to write. It's rather like dying; you feel so ashamed of yourself, ashamed of what you've written. But when it's going well, you feel like a well-oiled machine that's running perfectly. It's like watching someone run a hundred yards in ten seconds. It's a miracle; the sentences build up and your mind seems to be working automatically. It's as though you were watching yourself."

"What strikes me most about myself, the people I know and the people I've known in the past it the constant loneliness. That's not a minor, harmless theme."

Blödande eller bara rodnande?

Sicilianska blodapelsiner kröner brittiska matvaruaffärer. Fast så kallar man inte längre de förra. I vissa butiker har "blood oranges" gett vika för "blush oranges". Jag tar mig för pannan. Sedan minns jag den här boken. Och efter det går jag till Waitrose för en stor påse blodiga frukter, för de är bland det godaste jag vet.

M-D Lelièvre - "Sagan à toute allure"

Precis som många andra hade jag en tonårsförälskelse i Françoise Sagan, eller snarare hennes böcker. Romanerna Bonjour tristesse och Tycker ni om Brahms? bidrog till att forma mitt moraliska tonårsuniversum, på gott och ont. Men när jag sedan försökte läsa Un certain sourire på originalspråk (med finaste omslaget, se till höger) och fann det för svårt, valde jag av någon anledning också bort resten av Sagans produktion. Det fanns så många andra författare.

Det är först nu, som betydligt mer vuxen, jag återvänt till Sagans böcker och Marie-Dominique Lelièvres makalöst bra biografi Sagan à toute allure (löst översatt: Sagan i full karriär). Lelièvres föräldrar levde i Sagans anda: snabba bilfärder till Rivieran, drinkar på tidiga eftermiddagen och en ovilja att växa upp och ta ansvar. Det är inte konstigt att hon får munhäfta när hon som ung reporter träffar Sagan, det är ju en levande legend som sitter framför henne. Och det är så Sagan oftast beskrivs, se t.ex. SVTs Kobra-reportage om författaren. Som om hon inte skrivit något förutom Bonjour Tristesse, alternativt att det är så mediokert att det inte är värt att nämnas.

Därför är det trevligt att läsa Lelièvres biografi. Den består av korta kapitel som belyser olika aspekter av Sagans liv och texer. Resultatet är ett kaleidoskop av röster, perspektiv och åsikter, vilka ger en mer komplex bild av Sagan och den franska samhällsutvecklingen sedan andra världskriget. Äntligen förstår jag t.ex. varför Sagan klassades som ungdomsidol fast hon såg ut som en liten tant i höga klackar och kappor. Att hon dessutom var kompis med bl.a. Sartre, Mitterand och Johnny Hallyday ger en fingervisning om hur länge hon var del i det franska kulturlivet.

Idag är det svårt att föreställa sig den stjärnglans som omgav Sagan. Att hon medvetet försökte leva upp till sin image bidrog naturligtvis till fokuseringen på hennes person. Fast hon var också ett barn av sin tid och diskuterade aldrig sin bisexualitet offentligt. I kapp med att hennes missbruk ökade (först alkohol, sedan amfetamin och slutligen kokain) drogs hon också in i ett antal politiska och ekonomiska skandaler och dog utfattig. Sista delarna av Lelièvres biografi är deprimerande.

Trots det händelserika livet glömmer Lelièvre inte bort att Sagan också var en populär och produktiv författare (till skillnad då igen från Kobra, där SVTs mest fåfänge programledare Kristofer Lundström nonchalant viftar med pjäsen Château en Suède som enda exempel och verkar tycka att det enda intressanta är att den utspelas i Sverige). Lelièvre diskuterar innehåll och tematik i texterna, drar försiktiga men väl argumenterade paralleller mellan Sagans liv och verk och möter en litteraturvetare som jämför henne med författarna La Fontaine och Mauriac. Han menar att den lätthet och elegans med vilken Sagan skriver påminner om ett musikaliskt stammande. Den ungdomsstämpel böckerna har motsägs av Sagans i grunden klassiska språk, anser han, och beror nog mest på hennes livsstil.

Själv önskar jag att jag läst Sagans böcker på franska. Mer synd tycker jag det är att Lelièvres biografi inte är översatt till engelska eller svenska. Man kan istället läsa Sagans egna böcker och med fördel sedan ge dem till en behövande tonåring.

Grégoire Bouillier - "The Mystery Guest"

1990, Michel Leiris dör och Grégoire Bouillier har gått och lagt sig fullt påklädd när han väcks av telefonen. I luren är hans f.d. flickvän, som utan förklaring lämnade honom för flera år sedan. Nu ringer hon plötsligt för att bjuda honom till ett party. Det är konstnären Sophie Calles födelsedagsfest (hon, stalkern, ni vet) och varje år inbjuds en okänd gäst. I år är det Bouillier som får äran. I ett desperat försök att få svar på frågan varför flickvännen lämnade honom tackar han ja till inbjudan. Väl där blir han otrevlig, olycklig och ganska full.

Å nej, inte ännu en självupptagen, självömkande, navelskådande, ung, manlig huvudperson som vänder och vrider på varje ord, gest, händelse utan att bli klokare. Trots att den här, ja, vad är det för något, roman är det ju inte, inte heller en självbiografi, boken bara är dryga hundra sidor börjar jag tvivla på att jag orkar läsa till slutet. Men så halvvägs in i texten, när Bouillier ensam stapplar hem från festen, räddas både han och jag som läsare av - Mrs. Dalloway! Och plötsligt läser jag en underbar berättelse om fiktionens plats i våra liv och mot slutet är jag faktiskt alldeles rörd och kan nu skratta åt Bouilliers galna besatthet av bl.a. polotröjor. Mycket otippat. Jag ska inte berätta mer utan låter den nyfikne själv läsa resten. Och gör det, läs The Mystery Guest/L'invité mystère!

Nytt i bokhyllan och på golvet

Hos Caveat Lector undras f.ö. vad som ställts in i bokhyllorna på sista tiden. Var har jag det nyköpta/gåvorna egentligen? Jaha, lite här och var, men få se nu då:

Ann Wiazemsky: Jeune Fille
Slavoj Žižek: The Sublime Object of Ideology
Roberto Bolaño: 2666
Diana Mosley: The Pursuit of Laughter: Letters, Reviews and Diary (gåva)
Victoria Glendinning: Leonard Woolf: A Life (gåva)
Tawni O'Dell: Coal Run och Sister Mine
Diane Johnson: Into a French Quartier
V. S. Schwartz: It's so French! Hollywood, Paris and the Making of Cosmopolitan Film Culture
Kirsten Lobe: Paris Hangover
Edith Wharton: French Ways and Their Meaning
Stephen King: Rose Madder
Sue Grafton: T is for Trespass (gåva)
Pierre Bayard: How to Talk about Books you Haven't Read
D. L. Bligh: What's the Use of Lectures?
Neris and India's Idiot-Proof Diet Cookbook

Upppdatering: Usch, så många olästa böcker. Får nog bli köpstopp till slutet av februari.

Andrea Maria Schenkel - "The Murder Farm"

En hel familj hittas ihjälslagen på den isolerade gården: mannen, kvinnan, dottern och hennes två barn, samt pigan. Vem är mördaren? Trots frågan är The Murder Farm inte en traditionell deckare. Ändå är boken spännande och otäck från första sidan. Den är inte heller ett renodlat reportage, om än baserad delvis på verkliga händelser. Istället påminner den här kortromanen mer om Truman Capotes In Cold Blood, dvs. är en slags (fiktiv) dokumentärroman. För mig som är rätt trött på de vanliga deckaruppläggen är det här ett välkommet grepp.

I korta avsnitt berättar grannar, skolkamrater, och anställda om familjen Danner i det lilla samhället Tannöd, där folk håller sig för sig själva och ogärna lägger sig i andras affärer. Med varje kapitel/intervju kommer vi dock den mördade familjen närmare, samtidigt som upptakten till morden redovisas. Schenkel visar genom den här rysliga lilla historien hur mörka hemligheter inom en familj och ett samhälles ovilja att agera får mer vittgående konsekvenser än de inblandade någonsin kan förutse. En perfekt bok för en mörk och kulen januarikväll eller kortare resa, kanske. Den kan lätt läsas i ett sträck.

p. s. Jag tror det var Caveat Lectors Marianne som tipsade om den här boken. Tack för det! The Murder Farm/Tannöd har visst blivit tysk film också, utkommer i vår.

Bokenkät - svar

Svar på Bokhoras enkät:

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?
Ingen, faktiskt. Jag impulsköper böcker. Då kan det bli både inbundet och/eller pocket och gå lång tid innan jag plötsligt fastnar för en (inte längre) ny titel.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
Colette (31), Beauvoir (21) och Tove Jansson/Strindberg (18). Fast det beror på studier (Beauvoir), red. jobb (Jansson) och på att jag fyndat en stor samling inbundna Colette på engelska. Strindbergsamlingen är arvegods. Jag har verkligen inte läst allt, eller jo, nästan allt av Jansson.

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg?
Oj, kommer knappt ihåg. En halv gul sol har många tipsat om, t.ex. Bokhororna och Lena. Den har jag precis läst ut, men tyckte inte så bra om som jag trodde att jag skulle göra. Caroline har också skrivit vackert om Nana, som jag nog måste läsa snart. Får Zola-abstinensbesvär när jag läser hennes inlägg. En engelsk dagstidning, har glömt vilken, tipsade också nyligen om Lisa Appignanesis Mad, Bad and Sad, som jag kanske vill läsa.
4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
I förrgår gav jag bort Let the Right One In till Stephanie, som jag brukar ge böcker av svenska författare. Det blir spännande att höra vad hon tycker.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nej, men jag planerar att snart släpa mig till British Library för att där (man får inte låna hem böckerna, tyvärr) läsa Love à la Française av Polly Platt, en bok jag vill läsa för en artikel jag skriver, men som jag inte har någon lust att betala pengar för och inte vill äga.

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
Biografin Sagan à toute allure och Lisbeth Larssons Hennes döda kropp. Längtar efter att snart påbörja en deckare eller riktigt tjock och bra roman...

"Half of a Yellow Sun" - Chimamanda Ngozi Adichie

Nej, den här boken lämnar mig oväntat kall. Half of a Yellow Sun är som en kurs i kreativt skrivande. Ingredienserna är så tydligt urskiljbara. Övertydliga. Persongalleriet (the usual suspects: ond, god, fattig, rik &c.) radas upp, krisen introduceras och huvudpersonernas tillrättalagda tillvaro rasar gradvis samman. Jaha. Lägg till det en omstrukturering i kronologin för att hålla läsarens intresse uppe, ett oförstående barnperspektiv och en handling som delvis baseras på hemska historiska händelser. Det är kompetent gjort och Adichie har uppenbarligen ett hedervärt motiv; jag tror visst på hennes starka behov av att skildra Biafrakriget skönlitterärt. Och jag lär mig en del om Nigerias moderna historia, jag förstår plötsligt den antipati som fortfarande verkar prägla relationerna mellan landets norra och södra delar. Men det räcker inte för mig. Jag kan inte tycka att det här är fantastiskt bara för att ämnet är jobbigt. De lite pappersgubbiga karaktärsskildringarna djupnar iofs en bit in i boken och ändå... Texten själv saknar också alla spår av det kaos som beskrivs. Det är inte dåligt, men jag kan inte hjälpa att det känns som att det kunde gjorts bättre. Hade jag kanske bara för höga förväntningar?

Den här drömmen vi kallar liv

Tvångsplanerar mina dagar. I morgon nervöst möte med ev. deltidsjobb (privatlektioner). Planerar också ansöka position vid Open University. Är följande scen ur bröderna Quays meditativa institutionsmardröm en förebådelse?

De amerikanska männen

Dennis Hopper är Der Amerikanische Freund (1977). Dock är han en dålig Tom Ripley, fast det gör inget. Han är åtminstone mer nedtonad än vanligt (och ung och snygg!). Wim Wenders filmatisering av Highsmiths Ripley's Game följer i princip bokens handling: Jonathan Zimmerman gör misstaget att förolämpa Ripley. Ajabaja, det får han snart ångra. Men Ripley ångrar sig också: det är tråkigt att bara tänka på hämnd. Zimmerman är ju trots allt en hyvens kille, dessutom dödssjuk. Då var det kanske inte helt schysst att lura honom till att utför ett mord. En mustaschprydd Bruno Ganz spelar Zimmerman med intensitet och Wenders visuella virtuositet får 1970-talets Hamburg att bli en plats att längta till. Stilmässigt hamnar Den amerikanske vännen lika högt som en annan 70-talsfavorit, Schakalen (1973); den sparsamma dialogen, de omsorgsfulla valen av platser och interiörer, symboliken och färgvalen samt - i den senare filmen - en oemotståndligt elegant Edward Fox.

There Will be Blood (2007) fokuserar också på komplicerade manliga relationer. Daniel Day Lewis är så bra att man tappar andan, vill nästan stänga av när det blir för mycket men fortsätter ändå titta som hypnotiserad när han och Paul Dano brakar samman som närsynta flodhästar. Två jättegon i närkamp! Day Lewis sjunger sina repliker, hans roll är förskräcklig men när filmen tar slut vill jag se om den. Att det är regissören till överskattade Magnolia som står bakom det här underverket var oväntat. Skogar av oljeriggar skymmer horisonten. Stråkarna protesterar. Nära perfektion.

Antal Szerb - "Journey by Moonlight"

"Every educated Hungarian knows and loves this book", skriver översättaren Len Rix i efterordet till Antal Szerbs roman om ett nygift par som genomgår plötslig medelålderskris under smekmånaden i Italien. Mannen, Mihály, lämnar rätt och slätt sin hustru på tåget från Venedig och hamnar via omvägar först i Siena, sedan Gubbio och slutligen i Rom där han stöter på en bekant, professor Waldheim, om vilken han tänker:

"There's a man who's managed to stay fixed at the age that suits him. Everyone has an age that's just right for him, that's certain. There are people who remain children all their lives, and there are others who never cease to be akward and absurd, who never find their place until suddenly they become splendidly wise old men and women: they have come to their real age. The amazing thing about Waldheim is that he has managed to remain a university student at heart without having to give up the world or success, or the life of the mind."

Trots framgångar på jobbet är Mihály övertygad om att hans egen guldålder också var ungdomsåren, då han ingick i ett menage à trois med ett syskonpar (tänk: Les Enfants Terribles). Till skillnad från Waldheim har han dock inte lyckats hålla liv i sitt yngre jag. Nu lider han av panikångest och stark dödslängtan, vilka lättar något när han får höra att kvinnan som utgjorde halva syskonparet också befinner sig i Rom. Under tiden har hans fru rest vidare till Paris där hon genomgår en egen, liknande identitetskris.

Journey by Moonlight är en lågmäld och introspektiv Italienskildring , men kanske inte helt lyckad som roman. Likt Mihály vandrar berättelsen gärna iväg och jag har svårt att förstå karaktärernas motivation. Det mästerligt antiklimaktiska slutet knyter visserligen ihop trådarna och humorn förlöser huvudpersonernas desperation, men då är det nästan för sent. Szerbs bok är nog den typ av roman som bäst uppskattas i efterhand. Hans ironiska betraktelse över jakten på det förflutna fungerar i alla fall som effektiv bot mot densamma. Rimligtvis är detta vad intellektuella ungrare älskar?

Idén att vi kan förbli unga och oansvariga livet igenom återkommer för övrigt i Françoise Sagans roman La Chamade/Sträcka vapen. Trettioåriga Lucille lämnar sin sugar daddy Charles för unga, men fattiga Antoine. Hur ska det gå, undrar man genast, då det som betydligt äldre Charles möjliggör är just Lucilles ovilja att växa upp:

"He accepted her irresponsibility, he confirmed the choice she had made, fifteen years earlier, to never quit her adolescence. The same decision that probably exasperated Antoine."

Lucille lallar helst runt hemma, äter godis och läser böcker, eller hänger på Paris barer och tjusigare nattklubbar. Med Antoine blir hon plötsligt påmind om att sådant kostar pengar. I vanlig ordning vägrar Sagan moralisera över det ansvarslösa. I kampen mot ev. medelålderskris fungerar inte La Chamade, då huvudpersonen faktiskt inte behöver växa upp. Själv tänker jag när jag läser att: Lucille, c'est moi. Efter Journey by Moonlight nyktrar jag till igen. Szerb menar att man inte kan vrida tillbaka klockan, medan Sagans bitterljuva slut antyder att priset man betalar för evig ungdom kanske är för högt. Som ministudie över snabbt brinnande förälskelse är hennes tunna roman dock oöverträffad.

Nya engelska titlar 2009

2009 ser lovande ut. Bland de böcker på engelska som publiceras i år ser jag fram emot A.S. Byatts The Children's Book, Monica Alis In the Kitchen, Margaret Atwoods God's Gardeners, Orhan Pamuks The Museum of Innocence (översatt), Colm Toíbíns Brooklyn, samt novellsamlingar av Gaitskill, Ishiguro och McInerney (här ett smakprov). För en längre lista på böcker som kommer ut i år, se här och här.

Gör om mig på film

Visste ni att den allra första gör-om-mig-filmen var Now, Voyager med Bette Davis? Inte jag heller. Inga bilder på Davis karaktär "innan" förvandlingen i filmen fick f.ö. publiceras innan premiären. Samtidigt betonade pr-materialet det enorma jobb Davis genomgått för att framstå som oattraktiv, ful rent ut sagt. Varför? Jo, studion var tydligen rädd att Davis filmstjärneimage skulle hotas ifall oansenligheten på något sätt framstod som hennes naturliga. I Hollywood ansågs hon redan alltför oglamorös, dvs inte tillräckligt snygg. Allt återberättas i boken The Makeover in Movies.

Moderna paralleller: Nicole Kidman och skriverierna om hennes lösnäsa innan premiären av Timmarna. Samt affischerna för The Princess Diaries. På dem hittar man enbart bilder av en uppiffad Anne Hathaway, dvs "efter" hennes karaktärs förvandling. Hathaway, som var relativt okänd och lanserades som den senaste i raden av tonårsstjärnor, fick absolut inte framstå som alldaglig. Se också likheterna mellan Davis och Hathaway innan förvandlingen:

Buskiga ögonbryn, GLASÖGON, mittbenat trist hår, illasittande kläder, samt klumpiga skor (syns tyvärr inte i bild) - här är det frågan om övertydlig förfulning. I The Princess Diaries bryter den manlige stylisten av Hathaways glasögon på mitten, vilket också sker i Now, Voyager. Ett bevis på den första filmens inflytande, jämför också med t.ex. Moonstruck, She's All That och Sabrina. Vad vill jag säga med det här då? Kanske bara att boken The Makeover in Movies är vansinnigt kul läsning. Författarna lovar också förklara varför gör om mig-konceptet är så oemotståndligt. Det ser jag fram emot och lovar rapportera när jag läst klart.

"Gomorrah" - Roberto Saviano

Om Savianos bok har det skrivits så mycket att jag bara tillåter mig att kommentera hans stil. Först blir jag glatt förvånad, Saviano skriver anfått, som om hela camorran flåsade honom i nacken. Mycket effektivt. Sedan blir jag irriterad över anaforerna och textens historiska presens. Och alla dessa namnkataloger. Allt oftare hoppar jag över raderna av Raffaele Amato, Gennaro Marino McKay, Arcangelo Abate, Giacomo Migliaccio, Giovanni Cortese, Enrico D'Avanzo, Cosimo Di Lauro och så vidare i all evighet. Tills The Nations Henry Farrell förklarar:

"[Italian] investigative journalists--even the best ones-- use nicknames coined by insiders to refer to prominent politicians and ministries, and they frequently hint that they know much more than they can tell. Scandals are never fully described or resolved; instead, they always point to even wider scandals that will forever remain undisclosed. The result is a pervasive cynicism among newspaper readers. The Italian language even has a word, dietrologia, to denote the belief that everything important happens behind the scenes, away from the public eye."

Savianos rapande av namn är alltså både unikt och nödvändigt. Ingen dietrologia i hans bok. Här ska varenda person nämnas vid sitt rätta namn. Okej, men uttryckssättet då? Henry Farrell kommenterar också det:

"Gomorrah's rhythms aren't properly those of the English language. The book deploys words in ways that sometimes reflect their Italian cognates more than their ordinary given meanings. [---] Saviano hasn't written a sociological treatise about the Camorra. He doesn't state a thesis and draw carefully specified conclusions. Nor does he play coy. He's not only trying to understand the system of power that has ruined Campania but also doing his bit to attack and destroy it. His book pits his own form of writing--call it Savianologia--against the Camorra and the pervasive public attitude that nothing can be done about it."

Jag fattar. Och beundrar.

"Murder in Amsterdam" - Ian Buruma

Ajaj, två dagar efter nyårsnatten lider jag fortfarande av champagnebaksmälla. Jag läser, men orkar knappt reflektera över vad. Under juldagarna varvade jag iallafall Charlaine Harris med Ian Burumas reportage om mordet på holländske filmaren Theo van Gogh. Harris böcker orkar jag inte skriva så mycket om, tänk övernaturligheter, white trashromantik och explicita sexscener. Litterär motsvarighet till snabbmat. Det är beroendeframkallande och lättuggat, men mättar inte särskilt länge och läser man för mycket börjar man snart må illa.

Det gjorde jag i och för sig också efter att ha läst Ian Burumas reportagebok, men av helt andra orsaker. Precis som Gellert Tamas i suveräna Lasermannen utgår Buruma i Mordet i Amsterdam från en till synes enstaka våldshandling för att teckna ett porträtt av ett samhälle i kris, där den centrala frågan är om islam verkligen kan förenas med västerländsk demokrati. Där Ayaan Hirsi Ali svarat tvärt nej på frågan och menar att islam är i sig fundamentalistisk och måste genomgå en upplysningsprocess ("Vi behöver en muslimsk Voltaire!") ser Buruma en total sekularisering av muslimska européer som en orealistisk framtidsvision. Han hoppas istället på de religiösa institutionerna som ett slags medlare, i bästa fall (demokratiska) förmedlare. Ytterst menar Buruma att religion visst kan förenas med demokrati om den förra blir en strikt privat angelägenhet. Självklart kan man tycka, men hur ska man förhålla sig till de som förespråkar politisk islam?

Det har Buruma inget egentligt svar på. Styrkan i boken är istället hans känsliga analys av dagens Nederländerna, de politiska och personliga orsakerna han ger till van Goghs provocerande utspel och porträttet av mördaren Mohammed Bouyeris förvirrade radikalism. Mao en samhällsanalys där ideologiska, polemiska utspel står tillbaka för ett försök till förståelse och en mängd perspektiv och röster får plats. Det här är berikande läsning för mig. För den intresserade men lite late, här en bra frågor-och-svarfilm med Buruma. Och här intressant debatt om halal-tv, särskilt andra halvan.
Nu ska jag gå och lägga mig igen.