Sue Grafton - "B is for Burglar"

Jag slalomläser två 500-600+ sidorsböcker (Groult och Franzen) och behovet av pausbok blev akut. Normalt slukar jag samtliga titlar i deckarserier, men Sue Graftons alfabetsdeckare har jag sparat för tillfällen då jag plötslig behöver en dos verklighetsflykt. Bra deckarserier växer inte på träd och hittills har både A och B levererat. Kinsey Millhorne är släkting med en av deckargenrens coolaste privatdetektiver, V. I. Warshawski, men saknar (hittills) den senares sociala patos. Santa Teresa (strax söder om San Francisco) erbjuder å andra sidan mer vilsamma miljöer är väderbitna Chicago. Fast, å vad bra hon är Sara Paretsky! Hon har nyligen kommit ut med en roman, Bleeding Kansas, som just nu tävlar med Hustvedt om att bli läst först. Men för att återgå till Grafton: hur undvika kasta sig över C, D, E...etc. nästa gång jag står i en bokhandel?

Europa på engelska

Europa Editions är ett bokförlag som specialiserat sig på (främst) europeisk litteratur i engelsk översättning. Katalogen är inte så stor ännu, men innehåller lovande titlar. T.ex. spanska Alicia Gemenz-Bartletts deckare, israeliske Benjamin Tammuz roman Minotaur, Massimo Carlottos The Fugitive, libanesiske Sélim Nassibs bioromaner I Loved You For Your Voice och The Palestinian Lover, samt italienska Elena Ferrantes romaner The Days of Abandonment och Troubling Love. Och låt oss inte glömma Patrick Hamiltons Hangover Square: A Story of Darkest Earl's Court, en av de roligaste (på ett så där hemskt sätt) böcker jag läste förra året.

Mary McCarthy - "The Group"

1930-talets Sex and the City? Nja, inte direkt. The Group visade sig var en cocktail med rejälare sting. Romanen skildrar åtta kvinnor, nyutexaminerade från elitistiska Vassar, och deras försök att hitta en plats i samhället. De gifter sig, söker jobb och skaffar barn, samt letar kärlek och mening i livet. Ibland går det bra, oftast går det inte som de tänkt sig. Romanen liknar en sociologisk studie av privilegierade kvinnor efter Depressionen. Via de åtta karaktärerna avhandlas orgasmer och preventivmedel, amning och barnuppfostran, psykiska sjukdomar och otrohet. Klassskillnader och pengar är återkommande teman. De mindre bemedlade kvinnorna i gruppen flörtar med diverse vänstergrupper; skillnaderna mellan Trotskyister, socialister och kommunister diskuteras livligt och man påminns om att boken utspelas innan 1950-talets häxjakter. Psykoterapins ökade popularitet utgör också en del av handlingen.

Slutsats: jag gillar. Precis som jag hoppades är The Group en något intellektuellare version av Valley of the Dolls. Snabba kast mellan de olika kvinnornas liv gör att det aldrig blir tråkigt. Ibland önskar jag att McCarthy stannade lite längre hos en viss karaktär, men oftast är jag tacksam för perspektivbytet. För de åtta kvinnornas drömmar och förhoppningar slår sällan in. Den snobbiga naivitet som kännetecknar deras Vassar-ideal övergår i resignation, socialrealism och (i ett fall) mental kollaps. Det hade blivit en tyngre och deprimerande bok om vi fått veta mer. Jag misstänker att McCarthy inte tyckte särskilt bra om sina karaktärer men hon verkar sympatisera med dem som grupp. När hon beskriver deras svårigheter på arbetsmarknaden och hjälplösheten inför en okänslig manlig läkarkår påminns man om att hon skrev romanen 1954. Fläkten av en annalkande kvinnorörelse anas utan att det blir dogmatiskt. Som tidsbestämd socialkritik inlindad i glanspapper fungerar The Group utmärkt.

John Bergers "Ways of Seeing"

En riktig klassiker i konstvetenskapliga sammanhang är John Bergers BBC-serie och bok Ways of Seeing från 1972. Berger populariserade politiseringen av vårt sätt att se på konst. Nu finns serien tillgänglig på youtube. Idag känns inte Bergers tankegångar så revolutionerande och det marxist-humanistiska draget är tydligt (från Walter Benjamin m.fl.). Men serien som sådan är fantastisk! Dessutom uppmanar Berger själv tittarnas till skepsis. Samtliga avsnitt hittas här.

Del 1 (1/4):

Vad läser Art Garfunkel?

Sedan 1968 har Art listat de böcker han läst. Listan finns på nätet. Där kan man också läsa vilka Arts favoritböcker är. Tydligen slutade han läsa 2007 eller så har han helt enkelt struntat i att uppdatera sin sajt. Fotot till vänster går att datera med hjälp av boken han håller i, men jag undrar ändå vad meningen är med att publicera listan?
En annan farbror, förlåt, man som listar sina böcker på nätet är Michael Parker. Nej, han är inte f.d. musiker (vad jag vet). Han tycker bara om att läsa. Och det har han gjort mycket och länge, precis som Art. Till skillnad från Arts ganska konventionella lista är Michael Parkers full av ovanliga och oväntade lästips. Han kommenterar också det han läst. Det gör inte Art, vilket nog är lika bra.

Litterära artikeltips

ÄNNU en intervju med Siri Hustvedt. Väl värd att läsa även om man läst de tidigare. Jag har just avbokat mitt s.k. förköp från amazon. Idag går jag till butiken för att se om hennes roman faktiskt, verkligen, på tiden går att köpa nu.

Josef Fritzl får en onekligen att tänka på John Fowles roman Samlaren (The Collector). Men det finns fler litterära förlagor till källarhelvetet, som den här artikeln kan berätta. Hm, liknande artiklar nämner aldrig V. C. Andrews, som iallafall jag läste som 12-åring. Hon skrev minsann också om incest och undangömda barn (på vinden)!

Och sist en bokgruppsartikel om Edith Whartons vackra och sorgliga roman House of Mirth. Romanen handlar om betydelsen för en kvinna att gifta sig och gifta sig väl. Men har den någon relevans idag? Det tycker författarna till artikeln och förklarar varför genom referenser till Sex and the City och den mer tidlösa ämneskombinationen kärlek och pengar.

Långa lata böcker i hängmattan

Jag surar över brist på semester, men är inte sämre än att jag tipsar om långläsning för andra. Bokserier är perfekt semesterläsning. Varje vår ekar "I sommar blir det Proust" i kulturarbetarlokalerna. Proust är likt champagne, aldrig fel. Men andra boksviter förtjänar också sträckläsning, t.ex.:

Selma Lagerlöfs Löwensköldscykel (Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd), där en förbannelse vilar över familjen Löwensköld. Het kärlek, ond bråd död och övernaturligheter i värmländsk miljö. De starka kvinnorna Charlotte och Anna ställs mot svaga män.
Agnes von Krusenstjernas släktroman Fröknarna von Pahlen (Den blå rullgardinen, Kvinnogatan, Höstens skuggor, Porten vid Johannes, Älskande par, Bröllop på Ekerud och Av samma blod) är en annan svensk klassiker. För tiden vågade ämnen som incest, homosexualitet och otrohet skildras i svensk herrgårdsmiljö. Krustenstjerna har f.ö. skrivit flera romanserier.
Cora Sandels Alberteserie (Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte) var min största läsupplevelse förra året. Underbar och nattsvart skildring av norska Albertes självförverkligande, som jag snart läser om. Tunn strimma ljus i varje romandel uppväger precis hopplösheten.
Ungerska Agota Kristofs trilogi Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen (finns bara på engelska i butiken, sök på bibliotek för svensk översättning): Europeisk historia, andra världskriget, berättas via två bröder. Språket speglar den splittrade verkligheten.
Anthony Powells serie A Dance to the Music of Time i tolv delar (A Question of Upbringing, A Buyer's Market, The Acceptance World, At Lady Molly's etc.). Brittisk samhällsskildring från mitten av 1900-talet. Den här serien har jag inte läst men tänker påbörja till höst. Se där, jag tänker redan på hösten.
Någon som har fler tips på bokserier?

Faulks, Sebastian Faulks

Dags för en ny James Bond, nej inte filmen utan boken. Sebastian Faulks har skrivit Bondbok, Devil May Care, som kommer ut i veckan och The Times ger ett smakprov (tyvärr inte på nätet ännu). Faulks har varit noga med att hålla sig nära originalen. Flemings tidningsspråk och James favoritmärken återkommer i hans version. Mellanöstern och droger är däremot nya inslag. Här kan man f.ö. läsa vilka 40 böcker Faulks inte kan leva utan. Kingsley Amis, som också skrivit Bondböcker, är med på listan.

Vadå Sommarläsning?

Bokhororna skriver om sommarläsning och Mariella Frostrup tipsar om vad man bör tänka på när man väljer semesterlitteratur. Själv har jag ingen officiell semester i år. Därför blir jag sur när jag läser om vilka böcker andra ska använda som solskydd på stranden etc. Långa veckor av slöläsande får vänta till nästa år, eller nästa, eller...

Edith och Zelda

Med ett enkelt klick är Alabama Song, Zelda Fitzgeralds fiktiva självbiografi, på väg till mig. Kommentarerna på amazon.fr är blandade (älskar eller hatar). Inte utan att jag undrar över författaren Gilles Leroy - är han modig eller bara arrogant? Sedan F. Scott Fitzgerald först baserade kvinnliga karaktärer på sin fru har hennes liv varit föremål för kreativ och politisk dragkamp. Nancy Milfords biografi, Zelda, räknas till en modern feministisk klassiker. Hon hävdar att de självbiografiskt baserade ämnen om vilka Zelda skrev ofta hamnde i mannens böcker. Det uppstår diskussioner när män skriver kvinnors berättelser. Minns någon reaktionerna på Brunners roman om Edith Södergran? Själv läste jag aldrig boken, bara de avsnitt där Brunner beskriver Ediths menstruation. De var ju de man debatterade mest, vill jag minnas. Återstår att se hur Leroy handskas med sitt ämne. Kommentarerna lovar mycket depraverat sex.

Ville också beställa följande titlar men med tanke på hur långsamt jag läser väntar jag lite:

Muriel Barbery: L’élégance du hérrisson (The Elegance of the Hedgehog) Om vänskap mellan kultiverade portvakten Renee och rik men olycklig 12årig flicka i huset. (amatörövers. här)

Karine Reysset: Comme une mère En äldre kvinna förlorar sitt barn kort efter förlossningen. Då stjäl hon barnet från den unga kvinnan i sängen bredvid.

Tatiana de Rosnay: La mémoire des murs Pascaline flyttar in i ny lägenhet men känner snart att hon inte är ensam. Tragik spökar och Pascaline blir besatt.

Christophe Dufosse: L'heure de la sortie (School's Out) Lärare tar över klass efter att kollega begått självmord. Men allt är inte som det ska vara i den konstiga klassen.

Jean-Claude Izzo: Les marins perdus (The Lost Sailors) Sjömän på land utvecklar vänskap medan de väntar på båt. Fransk noir som utspelas i Marseilles hamnkvarter.

(Smyg)läsningar i kollektivtrafiken

Gröna Rummet tipsar om den här listan hos Boktoka, som tagit allmänt delad vana att försöka identifera vad tunnelbanegrannen läser till ny nivå. Kul.

Posy Simmonds

Nu: en hyllning till en av Storbritanniens bästa serietecknare. Posy Simmonds ritar serier för The Guardian och flera har publicerats i bokform. Simmonds är en suverän social observatör och drar sig inte för att skildra den engelska medelklassens mindre sympatiska sidor. Men hon gör det med kärlek. Trots den komiska cynismen är hjältinnorna i både Gemma Bovery och Tamara Drewe romantiskt tragiska. I Literary Life står professionell avundsjuka i centrum, men också här betonar Simmonds karaktärernas ängslan och bristande självförtroende.

Min personliga favorit bland hennes böcker är just Gemma Bovery, en pastisch på välkänd fransk roman: Vilsna Gemma träffar triste men pålitlige Charles (!), tröttnar på London och övertygar honom att flytta till rustik stuga i Normandie. Men den franska drömmen infinner sig inte. Under observation av den lokale bagaren Joubert inleder hon ett nytt, hemligt förhållande. Precis som i förlagan slutar det tragiskt, men inte som man först tror. Förutom att Simmonds teckningar är ljuvliga, växlar hon skickligt berättarperspektiven i boken; Jouberts "frangelska" kommentarer blandas med Gemmas hemliga dagboksanteckningar. Posy Simmonds böcker är perfekta för: serieälskare, frankofiler, samt beundrare av Stella Gibbons och Dodie Smith.

Upper East Side

Angående The Group: hittills som ett cocktailrecept med lika många delar fina flickor från Vassar, pengar, klassambitioner, rivalitet och olämpliga män. Och jag är bara på sidan 23. Mums. Fotot taget från The Pierre, vilket känns extra rätt i sammanhanget.

"Austerlitz" - W. G. Sebald

Det var känslomässigt ansträngande att läsa två böcker om minne(sförlust), europeiska krig, skuld och saknad, direkt efter varandra. Pust! I första halvan av Austerlitz låg depressionen som ett lock över berättelsen, men det kan bero på mig och att den utspelas i Wales, som jag har blandade känslor för. Där är mycket vackert, men alla som bor där tycks vilja ta livet av sig. Det är först när Austerlitzs (huvudpersonen) minne vaknar i andra halvan som det blir intressant men också igenkännligt (nazism, Förintelsen och medveten glömska). Gillar/gillar inte är banala etiketter att klistra på Sebalds bok, så det gör jag inte.


Istället undrar jag över något helt annat. Texten i Sebalds roman är fortlöpande, utan kapitel- eller paragrafindelningar. Den bryts bara av fotografier som också nämns i berättelsen. Men vad kom först: fotografierna eller berättelsen (hönan eller ägget)? Reste Sebald runt i Europa och tog bilder samtidigt som han skrev, eller tog han bilderna när boken redan var skriven? Det verkar omöjligt. Tog han kanske bilderna först och skrev berättelsen efteråt? Vet inte varför jag hakat upp mig på de här frågorna, men de är vad jag tagit med mig från läsningen—och det kan man förstås tolka precis hur man vill.

Nästa bok i bokprojektet är Jonathan Franzens The Corrections. Hoppsan, den boken har jag påbörjat en gång förut och lagt ner. Får se vad jag tycker nu. Då tyckte kritikern James Woods att den var "hysteriskt realistisk" och det menade han inte som en komplimang.

Elizabeth Hardwick och Mary McCarthy

Läs om essäisten, kritikern och författaren Elizabeth Hardwick i The Believer. Joan Didion har skrivit om henne: Every line she wrote suggested that moral courage required trusting one's own experience in the world, one's own intuitions about how it worked. Verkar betryggande. Nej, jag rusar inte ut efter essäsamlingarna 1, 2, eller 3 men kommer att hålla dem i minnet. Dammar istället av Mary McCarthys The Group. Chick-lit från 1930-talet. Förväntar mig en (lite) intellektuellare version av Valley of the Dolls, vilket är precis vad jag behöver. Trivia: Hardwick och McCarthy bidrog båda till grundandet av The New York Review of Books.

"Welcome to Hard Times" - E. L. Doctorow

En Ond Man (Bad Man) från Bodie anländer till det lilla nybyggarsamhället i Dakota. Likt Eastwoods Mannen med oxpiskan vänder den Onde Mannen upp och ner på staden inom loppet av bara några timmar. Han våldtar, mördar och bränner slutligen upp hela rasket innan han slänger sig upp en stulen häst och rider därifrån. Det gör också majoriteten av de f.d. stadsborna som är hemlösa och skräckslagna vid tanken på att den Onde Mannen kanske kommer tillbaka. Bakom sig lämnar de spillrorna av en stad. Kvar blir också den självutnämnde borgmästaren Will Blue, den brännskadade horan Molly och en nu föräldralös pojke. Blue känner skuld och beslutar sig för bygga upp samhället igen. Molly däremot kanaliserar sin rädsla i hat (mot Blue som inte vågade stoppa den Onde Mannen) och förstår inte meningen med hans projekt. Medan Blues planer sakta men säkert ser ut att kunna bli verklighet koncentrerar Molly istället alla krafter på att träna upp den föräldralöse pojken i syfte att kunna försvara henne den dag den Onde Mannen återvänder.

Jo, jag gillar den här boken, trots att karaktärerna känns igen från otaliga böcker och filmer och inte utvecklas nämnvärt under historiens gång. Doctorow vet hur en bra historia ska berättas och har en uppfriskande antiheroisk attityd till de klassiska västern-ämnena ondska, feghet och nybyggaranda. Dessutom präglas berättelsen av riktig galghumor, vilket nog inte framkommer av min beskrivning ovan. Den ger också det där svepande, episka intrycket av amerikansk västernkultur som man ofta får på film och som jag är mycket förtjust i. Konsten att berätta en bra historia delar Doctorow för övrigt med liknande populär-litterära amerikanska författare som John Irving, William Styron och Anne Tyler. Läser man dem tycker man nog om den här författaren också (skrivet med reservation, eftersom jag bra läst två av hans romaner). Slutligen, Welcome to Hard Times är en historisk roman och den verkar många (?) ha svårt för. Är man alldeles allergisk mot genren ska man nog undvika hans böcker som i samtliga fall är just historiska romaner. Om man däremot gärna läser författare som Mark Twain och Alex Haley får man nog ut något bra av Doctorow också.

"The Ministry of Pain" - Dubravka Ugrešić

Sist jag läste något från västra Balkan var i mitten på 1990-talet. Det var Slavenka Drakulićs reportagebok Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna. I Dubravka Ugrešićs roman Smärtans ministerium ler ingen längre. Tio år har gått och Titos kommunism införlivats i ett nogostalgiskt minnesbygge av de som lämnade Jugoslavien när kriget bröt ut och nu inte har ett gemensamt land att återvända till. I Amsterdam undervisar Tanja Lucic en litteratur som inte längre existerar på ett språk som inte längre finns. Hennes elever är numera kroater, serber och bosnier. Deras motivation är inte litteratur men det studentvisum som gör att de kan stanna kvar i Nederländerna ännu en tid. I ett försök att undvika de etniska spänningarna i klassrummet och kanske erbjuda viss tröst till sina exilkamrater, engagerar Tanja eleverna i ett projekt där tiden innan kriget skildras i korta, nedskrivna minnesfragment, ett slags "juggenostalgi". Den närmast sado-masochistiska planen verkar fungera, men när yttre omständigheter hotar projektet, framgår det tydligt att Tanjas kontroll över sitt liv och sin situation är minst lika bräcklig som hennes elevers.

Ugrešić har skrivit en jättefin bok som ställer ordentligt smärtsamma frågor om kultur, minne och identitet. Jag mådde ganska dåligt när jag läst färdigt. Den isolering och känsla av overklighet som romanen framkallade hos mig blir mångfaldigt förstärkt av att hemlandet i boken är en plats där identitet och kulturtillhörlighet ställts på sin spets. Jag känner ändå väl igen nostalgin för (i mitt fall svensk/a) litteratur, folkvisor och barnkammarrim. Sorgen över att det språk man växt upp med inte längre är självklart, att det förpassats till det förflutna, präglar romanen. Fast man behöver inte vara i nationell exil för att uppleva något liknande. Det räcker med att flytta från sin hemstad för att inte längre känna igen sig (själv) när man återvänder. I Tanjas fall kompliceras känslorna av frågor om de efterlevandes skuld och ansvar, samt regionens framtid. Romanen slutar i ett katarsiskt raseri som antagligen välbehövlig motvikt till den personliga försoning Tanja genomgår på de sista sidorna. Kanske kommer den försoningen lite plötsligt, men det är ingen allvarlig invändning. Trots (eller egentligen just därför) att jag mådde pyton rekommenderar jag varmt Ugrešićs roman.

p.s. i Titlepage.tvs avsnitt fem medverkar ännu en författare från Balkan, Aleksandar Hemon, vars bok The Lazarus Project verkar jättespännande.

Nu ger jag upp

Ser i listan till höger att jag tydligen läser Daphne och E. L. Doctorows The March. Det gör jag inte alls och jag ställer därför tillbaka dem i hyllan för senare läsning. Bort, bort med dem. Har inte avslutat en bok i mars, jobbar och skriver för mycket. Trist prioritering, men den måste göras. Hinner bara läsa en halvtimme på morgonen och eftersom det är en fransk deckare och Sebalds drömska text går det rätt långsamt. Jag ser fram emot en lugnare period med mer läsning, en konsert eller två, en ny film och kanske en pjäs. God mat och gott vin i goda vänners och makes sällskap. Sommar och bad. Gräs mellan tårna. Man måste drömma.

Titlepage.tv

Babelabstinens eller L'Apostrophenostalgi? Räddning: Titlepage.tv där högaktuella författare talar (sina) böcker. T.ex. Keith Geissen och Ceridwen Dovey i episod två. Efter episod tre ville jag köpa allt som diskuterats. Istället: det blev Mary Roachs tidigare Stiff. I episod fyra talar poeten Edward Hirsch vackert om skrivande och sin nya diktsamling. Tips: hans bok om att läsa poesi. Och nu ligger episod fem ute, med icke-amerikanskfödda deltagare, bl.a. Simon Winchester, författare till tidigare The Professor and the Madman. Samtliga avsnitt är fortfarande tillgängliga. Ibland blir det mer monolog än samtal (undantag: härliga diskussionerna i episod tre) men vad gör det när ämnet är intressant?

Hämnd i bokform

I franska media diskuterades nyligen Michel Houellebecqs mamma. I hans böcker är modersfigurerna inte sällan själviska monster. Någon kontakt med sin riktiga mor har han inte haft på sjutton år. Ibland har han sagt att hon är död. Nu har hon plötsligt dykt upp, med självbiografisk roman: L'Innocente (!). I den försvarar hon sig och spyr galla över sonen. I följande intervjun antyds att äpplet inte fallit långt från trädet, samt att hat mellan mor och son också är en form av relation.

Självbiografiska romaner är praktiska verktyg för hämnd. När Carla Bruni dök upp bredvid den franske presidenten kastade jag mig över romanen Rien de Grave (Nothing Serious). Författaren Justine Lévy kallar den plastikopererade fotomodellen i boken för en Terminator. Först förför hon svärfadern, sedan Lévys (förlåt, huvudpersonens) man. Allt baserat på verkliga händelser, med Bruni i rollen som Schwarzenegger. Mina sympatier uteblev dock. Huvudpersonen är irriterande självgod och omogen fram till makens svek, vilket förvandlar otrohetshistorien till en rätt ointressant éducation séntimentale (Ja Lévy, kärlek är faktiskt svårt). Boken passar nog bäst för den tonåring som fått hjärtat krossat för första gången. På tal om: när Cécilia Sarkozy lämnade sin dåvarande presidentman för en annan, skrevs en biografi som sedan drogs tillbaka. Författaren Valérie Domain blev sur och skrev om boken i romanform: Entre le coeur et la raison. Den vill jag fortfarande läsa trots skilsmässor och nya giftemål.

Ljuvliga växtzon (närbild)

The rhododendrons stood fifty feet high, twisted and entwined with bracken, and they had entered into alien marriage with a host of nameless shrubs, poor, bastard things that clung about their roots as though conscious of their spurious origin.

Daphne du Maurier, Rebecca (1938).

Ja, ja, bilder på blomster är tråkiga, men inte för mig. du Maurier skriver också om hortensior, en riktig tantblomma som jag älskar och snart blommar på min balkong. Då blir det fler bilder...

Långlunch hemma

Paus från skrivarbete: Gravad lax och äggrörelunch (bortblockad innan kameran hittades) i balkongskugga; champagnerester från gårdagen och tre (!) påbörjade böcker. I bakgrunden blommar Rebeccainspirerad kruka (rhododendron). Ljuvliga växtzon!

Franska thrillers och spänningsromaner

På begäran, franskinspirerade litteraturrekommendationer (del ett av två, eller kanske tre). Enligt BiF köper svenska förlag inte in franska deckare. Den svenska marknaden är mättad, inhemska mordgåtor säljer bäst. Kan man läsa franska (eller engelska) spelar det ingen roll. Min franska är knagglig och jag läser långsamt. Då är deckare idealiska. En igenkännlig formel underlättar förståelsen och en ”vad hände sedan?”-handling motiverar vidare läsning. Ord jag inte förstår letas upp senare. Förutom belgaren Georges Simenon, vars berättelser är otypiska och därför inte helt lätta att läsa i orginalet, läser jag gärna Jean-Christophe Grangés thrillers. De är förutsägbara och fyllda av klichéer. Perfekt när man läser för språket! Miljöerna är pinsamt exotiska och händelseförloppet kännetecknas av våld och dramatik. Jag blir sällan uttråkad. Ser ändå fram emot att snart läsa Sylvie Granotiers spänningsroman Double Je, om två kvinnor vars vänskap spårar ur i stil med filmen Single White Female. Tyvärr är hon inte översatt till svenska (eller engelska). Nyfiken är jag också på skrivarparet Boileau-Narcejacs polisdeckare. Deras böcker inspirerade Hitchcocks sjukaste film, Vertigo, och den ljuvligt onda filmen Les Diaboliques. Parskrivande kännetecknar också Claude Izner, en pseudonym för två samarbetande systrar. Deras Victor Legris-serie är bästsäljande i Frankrike, utspelar sig i 1800-talets Paris och är fulla av tidstypiska detaljer. Ytterligare en historisk serie utspelar sig i Paris, denna gång 1700-tal: I L'Énigme des Blancs-Manteaux (The Châtelet Apprentice) löser Nicholas Le Floch mord i skuggan av Revolutionen. En författare man inte alltid förknippar med deckare, men vars romaner ofta innhåller spänningsmoment är Sébastien Japrisot, mest känd för romanen En långvarig förlovning. Hans L’Été murtrier (One Deadly Summer) är en psykologisk thriller. Slutligen: 1988 vann Jean-Jacques Fichter det stora deckarpriset i Frankrike för Tiré à Part (Death by Publication), vars huvudperson planerar djävulsk hämnd på författarkollega.

För verkligt frankofila deckarentusiaster rekommenderas dessutom följande: Emile Gaboriaus tidiga polisroman L’Affaire Lerouge (The Widow Lerouge) vilken publicerades som följetong 1864. Maurice Leblancs böcker, vars hjälte Arsène Lupin ibland kallas för Frankrikes motsvarighet till Sherlock Holmes men faktiskt är tjuv. En mer hänsynslös anithjälte är Marcel Allain och Pierre Souvestres Fantômas. Där Lupin drar gränsen vid mord, har Fantômas inga sådana skrupler. Böckernas älskades av bland andra Appolinaire och Magritte, men var hittar man dem idag? Surrealisten Léo Malets böcker utspelas i olika arrondisséments (det gör även Victor Legis-serien nämnd ovan). Hans inspiration var (franska) deckarens ursprungstext, Euègene Sues kriminalföljetong Les Mystères de Paris. Och slutligen, en amerikansk version av arrandissémentdeckaren, Cara Blacks Murder in the Marais/Montmartre/Clichy etc. vars miljöbeskrivningar är underbara men huvudperson rätt outhärdlig.

Bästsäljare i Frankrike

Stieg Larsson är fransmännens nya älskling. I listan över mest sålda böcker toppar Millenniumserien, slagen bara av Anna Gavaldas senaste. Thrillerförfattarna Harlan Coben och Patricia Cornwall läses också i Frankrike. I faktakategorin kan man konstatera att franska föräldrar oroar sig för sina barns utbildning och sina förhållanden, samt har en pessimistisk inställning till livet i allmänhet. Annie Ernauxs senaste självbiografi köpes flitigt. Det gör också pocketversionen av Jonathan Littells Goncourtprisade roman om andra världskriget sett ur en nazists perspektiv.

Följande böcker sålde bäst i Frankrike perioden 17 mars - 13 april 2008:
1. Anna Gavalda: La consolante (S)
2. Stieg Larsson: Millénium (t. I) (S)
3. Stieg Larsson: Millénium (t. II) (S)
4. Katherine Pancol: La valse lente de tortues (S)
5. Stieg Larsson: Millénium (t. III) (S)
6. François Léotard: Ça va mal finir (F)
7. Annie Ernaux: Les années (S)
8. Harlan Coben: Dans les bois (S)
9. Muriel Barbery: L'élégance du hérisson (S)
10. Jean Tuelé: Le Montespan (S)
11. Russell Banks: La Réserve (S)
12. J.R.R. Tolkien: Les enfants de Húrin (S)
13. Marie-Monique Robin: Le monde selon Monsato (F)
14. Aldo Naouri: Eduquer ses enfants (F)
15. Cormac McCarthy: La route (S)
16. Daniel Pennac: Chagrin d'école (F)
17. François de Closets: Le divorce français (F)
18. Patricia Cornwell: Registre des morts (S)
19. Armistead Maupin: Michael Tolliver est vivant (S)
20. Simone Veil: Une vie (F)

Och franska pockettoppen:
1. Harlan Coben: Promets-moi (S)
2. Katherine Pancol: Les yeux jaunes des crocodiles (S)
3. Marc Levy: Les enfants de la liberté (S)
4. Patricia Cornwell: Sans raison (S)
5. Eric-Emmanuel Schmitt: L'enfant de Noé (S)
6. Anna Gavalda: Ensemble, c'est tout (S)
7. Jonathan Littell: Les Bienviellantes (S)
8. Anna Gavalda: Je voudrais que quelqu'un m'attendre (S)
9. Khaled Houssini: Les cerfs-volants de Kaboul (S)
10. Jean Tuelé: Le magasin des suicides (S)

S=Skönlitteratur
F=Fakta
(Källa: Lire)

Ännu ett bokförlag

Kurt tipsar om bokförlaget Bakhåll i Lund. Eftersom bröderna som driver förlaget har ett väl utvecklat, till och med "hypertrofierat integritetsbehov" skriver jag inte mer. Läs istället om förlaget här.

Midnattspressen

Tråkigt att franska inte är mitt första- eller ens andraspråk. Då skulle bl.a. fler böcker från franska bokförlaget Les Éditions de Minuit stå i mina hyllor. Omslagen är de stiligaste som finns. Blå text (författare och titel) på vit bakgrund omgivet av en tunn blå ram. Ett m och en stjärna representerar förlaget, det är allt. Ingen baksidestext, inga grälla omslag. Likt Konsums blåvita produkter, faktiskt. Demokratiskt också. Varje bok omges av samma mystik. Ingen författarpresentation eller blurb (sv?) som leder den tvekande läsaren in i texten. Som förklarar och lovar. Istället förväntas läsaren vara vuxen läsuppgiften och kanske ha läst på innan. Inte så praktiskt. Nej, men mycket vilsamt för ögat.

Ser inte träden för skogen

Enligt Bernur ger ett träd inte mer än 24 böcker. Jag räknar och kommer fram till att i mina hyllor står alltså ca 112 träd (då tillkommer Mr. Bs böcker, som är magasinerade och oräknade). Hursomhelst, över hundra träd, är inte det en liten skog? Författaren till den här artikeln föreslår att man ska byta böcker med andra istället för att köpa nytt, men visst fyller andrahandsmarknaden och biblioteken redan den funktionen? Jag lånar i princip aldrig ut böcker eftersom de sällan kommer tillbaka. Dessutom behåller jag gärna böcker som berört och tillhör de någon annan (person eller bibliotek), ja då slutar det ofta med att jag köper boken i alla fall. Bättre att helt enkelt ge bort böcker man vill att andra ska läsa. Fin present utan återlämningskrav. Synd förstås på träden.

Veckans bokhandel

Är två och franska. På Bute Street i South Kensington har ett antal franska affärsidkare trängt ihop sig. Mellan de två librairies ligger ett kafé med det något förmätna namnet Raison d'être. Bilderna nedan togs innan jag blev sjuk. Då regnade det. Idag är det försommarvarmt klänningsväder.

The French Bookshop, 28 Bute Street, SW7

Minimal lokal med acceptabelt utbud av franska klassiker och bästsäljare. Här hittar man mode- och nyhetsmagasin som Marie France, L'Express och Paris Match, samt tidningar skrivna på lättare franska för språkstudenter. Regelbundna författarkvällar anordnas också. 8 maj besöker Marc Levy, vars debutbok blivit Hollywoodfilm.

Au Fils Des Mots, 19 Bute Street, SW7

Utbudet liknar det i The French Bookshop. Dock rymligare lokal och dessutom viss specialisering på barnböcker och seriemagasin för barn och vuxna (inkl. manga). Anordnar också författarkvällar och tillfälliga utställningar.

Köpte:

Le Magazine Littéraire

Lire

Benoîte et Flora Groult: Journal à quatre mains (£ 7.05)

Alain Robbe-Grillet: La jalousie (£ 12.50)

Benoîte Groult har skrivit romanen Saltstänk på huden som bor hemma i min mammas bokhylla. Tillhör mitt antibibliotek och väntar alltså på lästur. Vad tycker ni som någon gång läst den boken? Har visst filmats också.

När kommer mitt exemplar?

Booksluts Jean P. Carroll har gjort en intervju med Siri Hustvedt i anslutning till den amerikanska utgivningen av The Sorrows of an American. Särskilt intressant är hennes kommentar till frågan om böckers plats i samhället och deras eventuella förmåga förmedla sanning bätttre än verkligheten. Jag har aldrig någonsin tyckt att en bok överträffat livet. Men som förmedlare av sanning, visst. Snart, snart men inte fort nog kommer mitt exemplar av Hustvedts bok. Juni, tror jag. Kanske lagom till Paris-resa.

"Regissören" - Alexander Ahndoril

Aprils läsningar var medelmåttigt intressanta. Tills jag läste Alexander Ahndorils Regissören och fann alla förhoppningar uppfyllda. Ahndorils kärlekfulla anslag värmer upp porträttet av konstnärlig självupptagenhet. Romanen fyller ut den välkända konturen av Bergman, men lätt, lätt. Det blir aldrig tungt eller klumpigt. Språket är renskalat, helt fritt från oväsentligheter, övertydligheter. Det andas! Så vackert är det. Och ibland riktigt roligt. Filmen Nattvardsgästerna blir till. Skickligt skildrar Ahndoril filmprocessen från Bergmans perspektiv. Det okänsliga och osympatiska hos regissören kompletterar det unika seendet, den kompromisslösa arbetsmoralen och fingertoppskänslan för mänsklig svaghet. Det ena kan inte existera utan det andra. På samma sätt är Bergman också en kärlekstörstande son och fördömande fader. Vågskålen står jämn. Lite saknar jag ett sådant motsatsförhållande i Ahndorils porträtt av äktenskapet Bergman-Laretei. Helt fritt från närhet. Båda så rädda för att inte se, inte ha kontroll. Vad skapar spänning i förhållandet, undrar man? Lareteis sanningskrav och Bergmans lögnbehov, menar Ahndoril, och beskriver två människor som ständigt går förbi varandra. Någon riktig nerv uppstår dock inte. Det rubbar romanens komposition något, men förstör inte intrycket av att jag läst något ovanligt välskrivet.

Inser också att jag inte sett Nattvardsgästerna, fastän jag äger en kopia. Trycker in kassetten i min antika videospelare. Filmen heter Winter Light på engelska. Nästan mer passande. Som grått vinterljus avslöjar Bergman karaktärernas svagheter. Det är obarmhärtigt, mörkare än jag föreställde mig och ganska kort. Den enkla skönheten i Nykvists skugglösa bildsekvenser och det som blir kvar efter alla lågmält onda, arga, förtvivlade ord—det som inte går att säga—är den välbehövda tröst man som tittare bär med sig efteråt. Det är mycket vackert.

Måndagsfilm

Très chouette, marrant, adorable och andra ord på franska som jag glömt.

Même les pigeons vont au paradis par Samuel Torneux

Engelsk klassiker

Tre ljuvliga BBC-filmatiseringar av Elizabeth Gaskells böcker finns nu på dvd. Gaskell är inte särskilt läst längre, vare sig i Storbritannien eller Sverige. Hon är skymd av Jane Austen och systrarna Brontë. Ändå är hon modernare och skriver bra. Austen är kvickare och Brontësystrarna mer passionerade, men Gaskell är rolig, gripande och lysande som social observatör. Dickens uppskattade hennes berättelser och flera av romanerna publicerades först i serieform i veckomagasinet Household Words, för vilken han var redaktör. Debutromanen Mary Barton publicerades anonymt. De senare under titlen Mrs. Gaskell för att poängtera anständighet trots romanskrivande (jo, jo). Gaskells biografi över Charlotte Brontë är ett liknande projekt, där Brontës litterära färdigheter patologiseras och stereotypt kvinnliga egenskaper betonas. Kanske är det därför hon inte läses. "Mrs. Gaskell" låter gammalmodigt och instängt (som "Mrs. B" kanske?). Men så är det inte alls.

(Hotet om) förändring och vad det gör med ett samhälle intresserar Gaskell. Hennes mest kända roman Cranford är ett underbart porträtt av en engelsk småstad i mitten av 1800-talet, dominerad av självständiga, medelålders kvinnor. I North & South (min favorit) kontrasterar hon samma småstadsliv med det framväxande industrisamhället i norra England. Gaskell är kritisk till barnarbete och fabriksarbetarnas livsvillkor. Samtidigt beundrar hon framåtsträvandet och entreprenörsandan hos fabriksägarna. De tillhör en ny generation som ska göra rent hus med det gamla, aristokratiska England. I kärlekshistorien mellan idealistiska prästdottern Margaret Hale, nyss uppflyttad till industristaden Milton, och fabriksägaren John Thornton får konflikten närhet och nerv. Det är Stolthet och fördom med det Edward Said saknade hos Austen: ett historiskt och politiskt sammanhang. Wives and Daughters har jag inte läst men hoppas göra det innan jag ser serien (missade avsnitt eftersom jag inte ägde en tv). Har serierna visats på svensk tv ännu? Om inte, sker det nog snart. I väntan: läs böckerna.

Hitchcock mot influensa

Min syster överlämnade inte bara böcker utan också en rejäl förkylning. De senaste dagarna har huvudet kokat, näsan runnit och läpparna spruckit. Inte kul. Läsning är omöjligt, men titta på film går bra. Hitchcocks tydliga berättande, färgval och softade linser är precis vad min febriga hjärna orkar med. Den förhöjda verklighetseffekten i hans filmer kompletterar väl sjukdomstillståndet. Två dvd-samlingar räcker gott för en veckas snörvlande och sängliggande. Den första innehåller hela 14 filmer. Den andra ytterligare fem titlar från Hitchcocks amerikanska period. Allt finns inte med (de brittiska filmerna, Notorious, To Catch a Thief etc) men det som finns är åh-så-sevärt. Man behöver inte vara ett Hitchcock-fan för att köpa samlingarna. Efter att ha sett filmerna blir man det. Om inte, bör man ge bort dem till någon som faktiskt uppskattar film. Gillar man redan Hitchcock är samlingarna en dröm, särskilt den första. Priset är lågt, samtliga filmer innehåller extramaterial i form av intervjuer, dokumentärer etc. och de allra flesta är textade på svenska. Personlig favorit? Marnie, med neurotiskt snygga Tippi Hedren och stilige Sean Connery.