Tillfällig frånvaro

Schwester är på besök (vid ankomsten räckte hon över de fina böckerna ovan).

Bokförlag på gränsen

Det här kunde varit en dödsannons, eftersom det brittiska bokförlaget Dedalus nyligen förlorat hela sitt anslag från the British Art Council. Men nu har förlaget Routledge lovat att skjuta till pengar. Och det är bra, eftersom Dedalus gör något så ovanligt som att publicera engelska översättningar av klassisk europeisk dekadenslitteratur. Förlagskatalogen innehåller titlar som den här, den här, den här och den här. Kanske inte varjedagslitteratur, men ljuvliga, vämjeliga eller bara udda texter att avnjutas lite då och då.

Söndagsfilm

Den här kortfilmen påminner om Maitlands novell. Kan den (novellen) möjligtvis varit inspiration?

Tyttönen av Fabian Gessler

Lästrio: Jaget och den andre

Kanske beror det på mediaintresset för Noréndagböckerna. Jag antar hur som helst En annan sidas trioutmaning, själv/biografier, via Bokbabbel. Dock med reservation, eftersom det rör sig om två genrer där skillnaderna stavas sanningsanspråk och läsarattityder. Gällande det senare: jag läser självbiografier för att lära känna mig bättre. Biografier för skvallerpotentialen och tiden. Därför blir det två listor. Men ändå, vad svårt att begränsa titlarna till tre!

Självbiografier:

1. Birgitta Stenberg: Kärlek i Europa. Modern svensk klassiker om Europaresor innan interrailkort och språkstudier. Om att hitta en identitet utanför snäva köns- och författarroller, med skickliga metanarrativa inslag. Den klart bästa i tetralogin (fast egentligen fem, med Alla Vilda). Mustig, rolig och ibland tragisk bladvändare.

2. Simone de Beauvoir: En familjeflickas memoarer. Igen, den första i en serie om fyra självbiografier. En Bildungsroman i strikt bemärkelse där Beauvoir skildrar sin väg genom det franska utbildningssystemet, uppbrottet från hemmets katolska medelklassmoral och mötet med Sartre. Kan också läsas som del av existentiellt livsprojekt. Mer spännande än det låter.

3. Jean-Jacques Rousseau: Bekännelser. Han är världslitteraturens mest självupptagna geni (på papper) och oavsiktligt tragikomisk. Olyckligt förälskad i varenda societetskvinna han möter och med åren alltmer paranoid. Men, det är också ett känsligt självporträtt av en tänkande man som aldrig kände sig i takt med tiden.

Biografier:

1. Andrew Wilson: Beautiful Shadow: A Life of Patricia Highsmith. Det tål att repeteras: en nattsvart personlighet skildras och resultatet är lika spännande som hennes egna böcker.

2. Robert Caro: The Power Broker: Robert Moses and the Fall of New York. Episk biografi över stadsarkitekten Moses, utformaren av det moderna New York. Minst lika rafflande som Gudfadern men på rätt sida (oftast) om lagen.

3. Phyllis Rose: Parallel Lives: Five Victorian Marriages. Gruppbiografi över äktenskap mellan kända viktorianska män och kvinnor. Ger oöverträffade insikter i tidens sexualmoral och äktenskapsproblem. Ex. John Ruskins traumatiska upptäckt av fruns könshår.

(Bubblare: Alex Haley: The Autobiography of Malcolm X. Pga spökskriveri egentligen biografi, men strunt i det. Suverän skildring av medborgarrättsrörelsen och att vara svart man i 1960-talets USA. Samt Antonia Fraser: Marie Antoinette. Mycket bättre än filmversionen. Glamour, politiskt intrigerande och revolution. Här finns allt.)

Tänk på döden

Mary Roachs Stiff börjar f.ö.: "The way I see it, being dead is not terribly different from being on a cruise ship. Most of your time is spent lying on your back. The brain has shut down. The flesh begins to soften. Nothing much new happens, and nothing is expected of you." Att läsas med Jessica Mitfords (ja, en av systrarna) The American Way of Death samt Sally Manns fotobok What Remains. Här en artikel om döden, kameran och kroppen.
foto: Timothy O'Sullivan, Gettysburg, Pa. 1863.

Efter regn sol

Och eftermiddagskaffe i uterum: skört lövdraperi ramar in och tystar. Två högar med nyköpta böcker trängs med krukorna för framtida tomater och luktärt: Tre Patrick O'Brien ("Läs dem!" sade Katie, som en gång drömde om de sju haven bland Kansas Citys potatisfält), Steven Millhausers Martin Dressler: The Tale of an American Dreamer, Nathalie Sarraute: Do You Hear Them?, Gertrude Himmelfarb: The Roads to Modernity (oj, vad alla är arga på den), Ceridwen Dovey: Blood Kin, Mary Roach: Stiff: The Curious Lives of Human Cadavers. Trots frestelser förblir jag trogen Billy Bathgate, E. L. Doctorow no. 2, rapport senare.

Ferdinand på bokbålet

Vem kunde ana att historien om tjuren Ferdinand (han med blommorna) resulterade i följande när den utkom som bok 1936:

“Ferdinand created a global controversy overnight. The Story of Ferdinand was denigrated and banned in civil war–torn Spain, scorned and burned as propaganda by Hitler, and labeled in America as promoting fascism, anarchism, and communism. Others heralded the innocent bovine as an international emblem of pacifism.”

Källa: Anita Silvey, The Essential Guide to Children’s Books and Their Creators (2002).

"The Story of San Michele" - Axel Munthe

Världsbokdag och jag föreslår en (om)läsning av Axel Munthes Boken om San Michele. Läkare, djurvän, filantrop och humanist. Axel Munthe utbildade sig i Paris, inspirerades av Charcot men avfärdade hypnosen. Vid 18 års ålder: förälskar sig i Capri och bestämmer sig för att en dag bygga hus där. Kolera bröt ut i Neapel, Munthe reste ner. Han blir kvar i Italien och slår sig ner i Keats hus. Efter framgångsrikt praktiserande återvände han till Sverige som drottning Victorias privatläkare. År av sparande senare: bygget av Villa San Michele påbörjas. En period av depression och annalkande blindhet och han får rådet av författaren Henry James att skriva en bok. Det blir The Story of San Michele,vilken skrevs på engelska. En internationell succé som översattes till 25 andra språk. Pengarna från boken gick till reservat för småfåglar i Sverige och Italien.

Boken om San Michele är inte självbiografi, läkarmemoar, skönlitteratur eller historia. Eller, den är allt det. Men handlar mest, skriver Munthe själv, om Döden. Den handlar också om det mer bräckliga livet. Om Munthes hundar, om mötet med en grå liten tomte, om resor till Lappland, om franska societetsdamer, om sömnlöshet, om utgrävningarna på Capri och om kejsar Tiberius. Framförallt skildrar den Munthes livshållning: respekt och förundran inför allt levande, nödvändigheten av humor och modet att möta slutet. Man får också en glimt av andra, mindre ödmjuka sidor. Villa San Michele är idag välkänt museum och kulturinstitut. Det här är min bok för en öde ö (eller gärna Capri). Och en fin bok - tycker jag - att läsa på en världsbokdag. Bonne lecture osv!
p.s. Bengt Jangfeldt har skrivit en biografi.

They Have New York on Their Minds

Tre debutanter väcker just nu ett visst uppseende bland amerikanska kritiker. De är unga (nåja, en är 37), de är män, de är priviligerade och de tar sig själva och sina åsikter på största allvar. De har startat tidskrifter* där de profilerat sig i kontrast till tidigare unga, priviligerade... ja, ni vet. Och nu har de skrivit böcker om unga, priviligerade och litterära män. Jag menar, vad finns här inte att tycka om? Självklart förtjänar de uppmärksamheten eftersom de utgör en sådan bortglömd, undanskuffad och motarbetad skara (ha!): Harvardutbildade, manliga intellektuella i New York. Det är nästan en kritikers plikt att puffa för de här männens verk, vilket - kudos till honom - författaren till den här intervjun gör. Den ger verkligen inte mersmak, fast det är intressant att också unga män ibland recenseras i grupp. Slå ett slag för den goda smaken, det esoteriska och det mycket självupptagna: läs Keith Gessens All the Sad Young Literary Men (bara titeln!), Nathaniel Richs The Mayor's Tongue samt Ed Parks Personal Days. Den sistnämnda är visst en komedi...
*) n+1, The Believer.

Bokmatigt

Skönlitteratur med kulinariska inslag kan jag inte stå emot. Inspirerad av den här intervjun rekommenderar jag följande mycket lätta rätter: I Heartburn beskriver Nora Ephron sin skilsmässa från Bob Woodward (Watergate, ni vet) i fiktiv form. Hon blandar gråt med kaksmet och andra recept och resultatet blir gott. Och roligt. John Lanchester är en f.d. matkritiker som skrivit bok, Njutningen Pris, om en psykopatisk kock. Colette Rossants Apricots on the Nile beskriver en uppväxt i Kairo och Paris kryddad med recept. I Jacqueline Devals Reckless Appetites förför matkritikern Pomme sin pojkvän med litterärt inspirerade rätter. När hon blir övergiven hämnas hon med giftkok. Läsaren får del av recepeten. En liknande historia kokas upp i Anthony Capellas Kärlek, mat & missöden där Laura faller för italienske Tomasso vars rätter tillagats av en annan man. Cyrano-inspirerat. Slutligen Isabel Allendes Afrodite: Berättelser, Recept Och Andra Afrodisiaka, också en självbiografi med recept, den här gången på temat kärlek och sex. Flera kokböcker är också direkt inspirerade av författare och deras verk. I Jan Mårtenssons Gamla Stan-deckare äts det gott. Han har därför skrivit en receptsamling baserad på böckerna. Simenons poliskomissarie Maigret har också tur med maten, se Madame Maigrets Receptbok (gillar man fisk och deckare kan man med fördel läsa Åke Edwardsons böcker om Erik Winter. Jag tror på en framtida receptsamling baserad på dem). Franska författare verkar annars inspirera bäst. Proust såklart, i Till Bords med Proust, men också Colette, den mest sensuella av franska författare vars mat- och livsglädje är huvudämne i Colette: det goda livet. En mer generell översikt av matbeskrivningar i klassisk svensk och utländsk litteratur ges i Pernilla Tunbergers Böckernas mat. För övrigt: kritiker och författare pratar mat och litteratur i Radio BBC4.

Londontips

Muséer och berömda sevärdheter missar jag gärna när jag reser i andra länder. Matbutiker och apotek däremot är måsten. Matkedjan Whole Foods flaggskeppsbutik på Kensington High Street är värt ett besök om man gärna äter sig till kulturella upplevelser. Fast det är amerikansk kultur som präglar Whole Foods Market, inte brittisk. På bottenvåning samsas ett bageri och konditori med en suverän ostavdelning. Här kan man handla picknickmat och sedan promenera bort till Kensington Garden och Hyde Park. I källarplanet hittar man bl.a. tio sorters jordnötssmör, tjugo tomatvarianter, trettio slags korv och närmare hundra typer av olivolja. Ett halvt dussin restauranger fyller övervåningen. Whole Foods är inte billigt och går inte runt ekonomiskt ännu, men företaget hoppas på en positiv utveckling av brittisk matkultur. Och mycket sämre än den är nu kan den knappast bli. Storbitannien har förlorat kontakt med sin inhemska, regionala mathistoria och föredrar usla versioner av nya, importerade matkulturer ("curry"). När de inte äter färdiglagat och färdigförpackat förstås. Och de gör de nästan jämt. Färdiglagad, färdighackad, färdigskalad och färdigtuggad (desserterna) mat fyller hyllorna i de jättekedjor som tagit över brittiska småstäder. Joanna Blythman har sett samma sak och skrivit en bok, Bad Food Britain. Whole Foods lär knappast ändra på det och bland nackdelarna med företaget ingår långa transportsträckor för mat. Fast det är de inte direkt ensamma om. Ännu en WF ligger i närheten av Londons vackraste och smakfullaste (ha!) varuhus, Liberty.

Mia och Klara

Roligast förra året och nya avsnitt nu i höst. Ja!

Brott och straff

The Times listar de 50 bästa deckarförfattarna och placerar Highsmith högst, följd av Georges Simenon och Agatha Christie. Nej, alla finns inte med, men de man förväntar sig gör det. Hm, jag undrar vad resultatet blev om svenska deckarförfattare läste färre psykologiska romaner/polishistorier och fler pusseldeckare?

Söndagsmatiné

Gunnar & Anette av Sebastian Torngren Wartin

Stilbrister

Bokhororna diskuterar stil. Jag tycker inte heller om Joyce Carol Oates. För mig uppväger inte de fängslande ämnesvalen (var ska man börja) orddiarrén och bristen på punkt. Detaljbeskrivningarna och metaforerna i Sigrid Combüchens roman Byron framkallar en liknande reaktion. Till slut struntar jag i Byronsällskapet och alla älskarinnorna. Combüchen är en mycket bättre essäist. I Om en dag man vaknar undersöker hon litterär manlighet hos Wodehouse, Hemingway, Lawrence m.fl och skapar till och med ett intresse för ärkekonservativa d'Annunzio. Bland essäerna ingår otippat en om Oates. Och den är bland det bästa jag läst om hennes författarskap. Combüchen identifierar både dess styrka (ambitionen, närheten) och svagheter (patologisk oförmåga att välja bort) samtidigt som hon tecknar en översikt av Oates hela produktion. Nåja, fram till 1995, vilket iofs är en evighet sedan räknat i Oatesböcker. Jag blir lite nyfiken på Oates igen, fast faktiskt mer på Combüchen.

Vad hon älskade?

Hustvedts senaste roman är i antågande (hit kommer den i maj). Läste därför What I Loved i mars. Jag köpte boken när den först kom ut men ville inte bli besviken. Den fick stå bortglömd i hyllan medan jag repade mod. Hennes böcker är mysterier. Det är sprickor i texten, bitar som inte riktigt passar in i varandra. Liknande spänningar uppstår när hon överträder gränsen mellan fakta och fiktion. Hustvedt känns alltid närvarande i sina romaner.

Så kände jag först inte i What I Loved. Och i intervjuer från den tiden fintar Hustvedt bort frågor om referentialitet ("Jag har aldrig upplevt smärtan av att förlora ett barn"). Visst ser jag Louise Bourgeois burar och rum framför mig när jag läser om Bills lådor. Och blir inte förvånad när Husvedt tackar systern för informationen om Salpetrière och hysterikorna. Men referenserna är distanserade, inte febriga som i Hustvedt tidigare romaner.

Tills jag tänker att jag läst delar av boken någon annanstans. Några Google-sökningar senare och värmen sprider sig i kroppen. Hustvedt har gjort det igen. Visat att romanskrivande kan vara på liv och död. Romanens mörka centrum har en biografisk kärna. What I Loved skildrar ju förlusten av två söner, inte en. Relationerna i boken måste omtolkas, nya paralleller måste dras, andra mönster och större sprickor uppstår. Hustvedt är kyligt, nej obarmhärtigt intellektuell. Samtidigt naken och självutlämnande när hon skriver om det här.

Det här är inte en perfekt roman. Och jag läser normalt inte romaner (mäns eller kvinnors) biografiskt. Hustvedt är ett undantag; i hennes böcker intellektualiseras just gränsen. Det är inte en fråga om reducering, utan om ännu en tolkningsdimension. What I Loved greppar tag om stupen och ställer frågan: Vad skulle du göra? Hustvedts svar är karakteristiskt, hon skriver såklart en roman.

"even the blossoming tree lies the moment its bloom is seen

without the shadow of terror"

Molnfri himmel

Aah, Mr. B har nytt jobb! Ut i det vårljumma för att köpa skumpa. Ikväll firar vi med biff på fransyska, smörig spenat och godaste chokladtryffeln. Och jag behöver inte längre må dåligt för att bokhögarna växer. Låt dem!

Veckans bokhandel

En lokal favorit. När man bläddrat färdigt, kanske köpt något, kan man fortsätta ner till Tendido Cero eller Cambio de Terci på Old Brompton Road för lunch på spanska.

Gloucester Road Bookshop
123 Gloucester Road, SW7
Ett vattenhål i boklådefattiga området Earl's Court-Gloucester Road. Böcker i andrahand. Den ljusa lokalen luktar torra boksidor, hyllorna når till taket. Betoning på humaniora. Fint sortiment av litterära biografier och ovanliga titlar i litteraturvetenskap inbjuder till långt besök. Cirka £10-15 för inbundet och £1-4.50 för pocket. £1 skönlitteratur i låga hyllor utanför lokalen (fast inte idag, kanske för soligt?). Säljer också förstahandsupplagor av Graham Greene.

Fyndade:
Angela Livingstone: Lou Andreas Salomé - Her Life and Writings
Philippe Michel-Thiriet: The Book of Proust
Thomas Mann: The Magic Mountain

St. Trinian's

I min videobutik fanns inte "Skeleton Key" (tips från Ylva). Men tonårsfilmen "St. Trinian's" fanns i dubbel upplaga. Först originalet "The Belles of St. Trinian's", nummer ett i en äldre serie om fem. Den var roligast, i brittisk komisk tradition à la "Carry On" och geniet Alfred Hawthorn Hill. De som känner eller bor med en 15-årig tjej kan tipsa om den senaste versionen ("St. Trinian's"), men hon vet nog redan om den. Tributblogg med foton från skolan som inspirerade serietecknaren som inspirerade filmerna som inspirerade filmen här.

Londontips

Fransk filmentusiaster i London kan gå på mini-festival i april: "Pop Goes the Revolution: French Cinema and May '68". Under perioden 16 - 30 april visas bland annat "Bruden bar svart" med Jeanne Moreau, Godards "Alphaville", Eric Rohmers "Samlaren", "Var är du, Polly Maggoo?" och ljuvliga "En man och en kvinna". Och när man sett filmerna är det dags att erkänna att man är fel huvudstad - det är bara att sätta sig på snabbtåget till Paris.

Un Homme et Une Femme - Claude Lelouch (1966)

"Nada" - Carmen Laforet

Det är 1940-tal i Carmen Laforets roman Nada. Inbördeskriget är över, Francos skugga vilar över landet och unga Andrea anländer till Barcelona för att läsa litteratur vid universitetet. Inhyst hos släktingar på Calle de Aribau hamnar studierna i bakgrunden. Andreas minnen av en välmående medeklassfamilj stämmer inte överens med de människor som nu befolkar den mörka och fuktdrypande våningen. Fattigdom och smuts har tagit över och den frihet som Andrea sett fram emot begränsas av tant Angustias dogmatiska religiositet. Det händer saker mellan personerna i lägenheten som Andrea inte riktigt förstår. Via universitetet får hon kontakt med den förmögna studenten Ena. Vänskapen sätts dock på prov då den senare också står i förbindelse med Calle de Aribau.

Att läsa Nada var som att närvara vid en tjurfäktning. Jag förstår inte alltid vad jag läser vilket gör det hela svårsmält. Misstänker att problemet kan identiferas via begreppet "machismo". Det kan ev. förklara vissa karaktärers annars obegripliga beteende. Språkligt är Nada inte komplicerad, men det förklaras inte mycket. Istället får man förlita sig på t.ex. Andreas försäkran om hur motbjudande livet på Calle de Aribau är. Laforets Barcelona och karaktärerna i våningen förblir främmande boken ut.

Nada räknas som modern klassiker i Spanien, en nihilistisk roman om förlorad ungdom likt Catcher in the Rye och Bonjour Tristesse. Boken går också att läsa som en kvinnlig version av Svält. Hunger, både fysisk och mental, definierar Andreas tillvaro. Tyvärr finns inte boken på svenska. Kanske något svenskt förlag kan ändra på det? Då kunde de också översätta Carmen Martín Gaites verk. Jag har glömt min gymnasiespanska, men hon ser ut att kunna skriva, Gaite (se bild).

Slutet på historien

Bokhora-Johanna L läser Grahams Greenes "The End of the Affair" som är en av de vackraste romaner som finns. Jag hoppas hon tycker om den, annars får jag göra som i fallet med Highsmith, dvs låta bli att läsa det hon skriver om just den här boken. Det har förresten gjorts film av Greenes roman, flera gånger om jag inte minns fel. Jag tycker särskilt mycket om versionen med Ralph Fiennes och Julianne Moore i huvudrollerna.

"The End of Mr. Y" - Scarlett Thomas

I går föll jag till föga och köpte (efter viss övertalning av Helena) "Carol" av Highsmith, trots att bokhögarna på mitt nattduksbord hotar att tippa över och begrava mig i sömnen. Därmed grusades alla köpstoppsplaner och en bok till följde med hem, i ett ovanligt långsmalt format. Scarlett Thomas "The End of Mr. Y" har nominerats till Orangepriset och beskrivits som en kombination av "The Thirteenth Tale", "Neuromancer" och Borges. På köpet ingår också djupdykningar i Baudrillard och Derrida, stringteori och tidsresor. Låter inte så illa, eller också är det verkligt illa och ännu en i raden av böcker som inspirerats (gäsp) av "The Secret History", "Rosens namn" m.fl.

"The Wasp Factory" - Iain Banks

Man får inte vara äckelmagad om man ska läsa "The Wasp Factory", Iain Banks debutroman om den dysfunktionella familjen Cauldhamne. Mellansonen, sextonårige Frank, lever ensam med sin far på familjens ö där hans liv består av idel hemligheter och konstiga ritualer. För läsaren avslöjar Frank att han mördat tre personer, men att detta var "en fas" i livet han nu passerat. När boken börjar får Frank och fadern reda på att storebror Eric rymt från mentalsjukhuset, dit han förpassats efter att ha satt eld på traktens hundar och tvångsmatat barn med levande maskar. Kul familj.

Den här boken är, eh, väldigt olik den Banksroman jag läste häromveckan. Det enda de två böckerna har gemensamt är den träffsäkra, realistiska och faktiskt ganska roliga (!) dialogen. Jag vet inte hur väl de äckelframkallande momenten lyckas förmedla det jag tror att boken egentligen handlar om: bräcklig identitet (igen!), maktmissbruk och, lite överraskande, genusroller. Kanske är han till och med lite övertydlig, precis som i "Dead Air"? Hur som helst, det här är en skotsk, gotisk mardrömslik roman som kritikerna antingen älskade eller hatade när den först publicerades. Själv sträckläste jag den i både avsmak och fascination.

"The Book of Illusions" - Paul Auster

De senaste veckorna har mina bokval känts många och splittrade. Därför är det skönt att plötsligt hitta en gemensam nämnare i de olika texterna. "How Do I Know Who I Am If I Keep Changing?" heter en novell i Sara Maitlands Far North & Other Dark Tales. Den som frågar är en senil gammal kvinna, Alice, som inte längre känner igen sig själv: är hon en ung flicka, en mormor eller en medelålders hustru? Eller är hon bara en obekväm gammal tant som stör systrarna på sjukhuset? Det är svårt att svara på då tankarna rusar fram och tillbaka och omvärlden hela tiden vill ha ett svar. I Alice's Adventures in Wonderland, barnboken som inspirerat Maitland, försöker Alice att berätta om allt som hänt dagen innan. Till slut ger hon upp med motiveringen att "jag var en annan person då". Hon har ju upplevt verkligheten både som pytteliten och jättestor. I den tredje boken jag läst gör E. M. Forster ett försök att på enklast möjliga sätt förklara hur fiktiva karaktärer skiljer sig från verkliga. "I en roman kan man lära känna en person till fullo", skriver han. I verkligheten "kan vi aldrig helt förstå varandra, annat än i grova drag. Vi kan inte visa vilka vi är, även om vi vill. Det vi kallar intimitet är inget annat än en nödlösning. Full insikt är en illusion."

Fast det är just det Forsterska verklighetsbegreppet (det där med att vi aldrig kan känna en annan helt) både Maitland och Carroll utgår ifrån i sina böcker. Det gör även Paul Auster. I The Book of Illusions har huvudpersonen David Zimmer förlorat både fru och barn i en flygolycka. Han finner oväntad tröst i en stumfilm med den sedan länge försvunne Hector Mann i huvudrollen. I ett försök att komma över sin sorg skriver han en bok om Manns filmer. Plötsligt får han ett brev från en person som påstår att Mann lever. Så följer en berättelse om Mann, hans filmkarriär och flykt från Hollywoods strålkastare. Och likt Alice ställer sig Zimmer frågan vem denne Mann egentligen var. Om det är så att vi bara har tillgång till illusoriska versioner av varandra, vad händer när till och med illusionen hotas? Blir det något kvar? Forster hävdar att romanen får oss att känna att världen går att förstå, att handskas med. Den erbjuder oss en illusion av klarsynthet. Det gör inte Paul Auster (inte heller Maitland eller Carroll). Ändå tycker jag verkligen om The Book of Illusions och det metafiktiva inslaget, där boken i sig utgör Zimmers tröst, erbjuder hopp om att det ofullkomliga kanske är fullt tillräckligt.

Och fortfarande har jag ganska mycket kvar att läsa av Auster, kul! Nästa bok i projektet är dock Sebalds Austerlitz.

Mer du Maurier

Captivated: J.M. Barrie, the du Mauriers and the Dark Side of Neverland" baseras delvis på hennes nyligen publicerade dagböcker och släpps i juni. Justine Picardie bloggar om boken. Vad gäller Neverlands mörka sida, det förstod man ju att det måste finnas en sådan. Nu vill jag läsa George du Mauriers skräckroman "Trilby".
Daphne du Maurier fortsätter att inspirera. Piers Dudgeons roman "

Patricia Highsmith

En del författare värnar jag lite extra om. Om det skulle vara så att någon annan inte tycker om dem, vill jag helst inte veta det (håller för öronen, vägrar läsa). Patricia Highsmith är en sådan. Hennes böcker kan vara svårsmälta, dvs. inte i allas smak. Fem av dem handlar om Tom Ripley. I den första boken är han en osäker, fumlig ung man. I de följande utvecklas han till en självsäker, sofistikerad konsthandlare med en vacker fru och ett stort gods utanför Paris. Där hoppas han leva i lugn och ro. Tyvärr tränger sig omvärlden ofta på, eftersom den konst han säljer är förfalskad. Ripleys lösning på otrevliga, snokande och ibland bara stillösa människor är helt enkelt (fast inte alltid helt enkelt) att ta ihjäl dem. Och jag hejar på, för är det inte en lösning man önskar att man själv kunde ta till ibland?

I Andrew Wilsons biografi "Beautiful Shadow" beskrivs Highsmith som en komplicerad och plågad person. Likt många andra författare levde hon med katter, men hade svårare att komma överens med de kvinnor hon älskade. Hon tycktes, enligt Wilson, ofta blanda ihop kärlek och hat. Det kan man ju känna igen. Jag har inte läst "Carol", hennes "lesbiska roman", som nu finns i svensk översättning (tack, Kurt!). Men bakgrunden till boken är typisk Highsmith. På Bloomingdale's ser hon en ovanligt snygg, blond kvinna. Via ett kontokortskvitto får hon reda på var kvinnan bor. Vid två tillfällen besöker Highsmith adressen, men ser henne aldrig igen. Istället skriver hon en bok om vad som kunde ha hänt. (Kvinnan, berättar Wilson, hette Kathleen Senn och tog livet av sig inte långt efteråt, men det fick Highsmith aldrig veta). Så här beskrivs besöken i Highsmiths dagbok:

“For the curious thing yesterday, I felt quite close to murder too, as I went to see the woman who almost made me love her when I saw her a moment in December, 1948. Murder is a kind of making love, a kind of possessing. (Is it not, too, a way of gaining complete and passionate attention, for a moment, from the object of one’s attentions?) To arrest her suddenly, my hands upon her throat (which I should really like to kiss) as if I took a photograph, to make her in an instant cool and rigid as a statue.”

Hitchcock gjorde film av hennes roman Strangers on a Train och Ripleyböckerna har blivit filmade flera gånger. Av dem jag sett föredrar jag Ripley's Game, trots eller på grund av (kan inte bestämma mig) John Malkovich i huvudrollen. Läs Patricia Highsmith och vältra i ondska. Och läs också Andrew Wilsons biografi.

Veckans bokhandel

Inspirerad av gårdagens vackra bilder har jag startat ett nytt projekt (jo, jag gillar såna). Varje vecka kommer jag att besöka en bokhandel, köpa en bok eller två och sedan skriva några rader om vad jag tycker om stället. Premiären inleds lite bakvänt med en bokhandel som både associerar till och ligger i 'slutet', men låt går för det. Eftersom det rör sig om andrahandsböcker här har man råd att äta lunch på tjusiga Bluebirds uteservering efter bokletandet.

World's End Bookshop, 357 King's Road, London.

Det här är en oansenlig, lite undanskymd bokhandel som säljer böcker i andrahand. Där King's Road slutar ligger ett område som passande nog kallas World's End, därav namnet. Det rör sig med andra ord inte om någon specialisering på domedagslitteratur. I lådorna utanför butiken kostar böckerna £1 styck. Sortimentet är begränsat då lokalen är ganska liten (men väldigt charmig); bäst är sektionerna för konst och arkitektur. Skönlitteratur ca £2-3, folianter ca £10-20.

Köpte:

D. H. Thomas: The White Hotel

Yukio Mishima: The Temple of the Golden Pavilion

Världens vackraste bokhandel?

"Är det här världens vackraste bokhandel?" undrar Jonathan Glancey i The Guardian idag. Han har besökt boekhandel "Selexyz Dominicanen" i Maastricht, som inrättats i en 800 år gammal kyrka. Passar bra för alla världens bokdyrkare. Äntligen ett tempel bara för oss. För den som föredrar en intimare miljö att göra sina inköp i kanske cafe-librería "El Péndulo" i Mexico City passar bättre. Visst påminner lokalen nedan lite om Ylvas drömbibliotek? Man får hoppas att det är okej att stanna länge, bläddra lite i böckerna och kanske t.o.m. ta en fika innan man bestämmer sig. Här följer en lista på andra vackra boklådor (källa):
1. El Ateneo i Buenos Aires
2. Lello i Porto
3. Borders i Glasgow
4. Scarthin i Cromford, Derbyshire
5. Secret Headquarters i Los Angeles

"Dirty Snow" - Georges Simenon

Jag vet inte varför det tagit sån tid att skriva om Georges Simenons Dirty Snow (Snön var smutsig på svenska). Men nu är det dags. Förutom över 80 böcker med välkända inspektör Maigret skrev Simenon ett antal så kallade romans durs, eller hårdkokta romaner. Dirty Snow hör till den senare gruppen och utspelar sig i ett namnlöst land under ockupation av en främmande militär makt. Frank Freidmaier är bokens antihjälte. Han mördar, våldtar och stjäl sig igenom handlingen. Det är ingen munter historia. Ändå vill jag veta vad det är som driver Frank, vad det är han försöker uppnå med sitt hänsynslösa och ofta självdestruktiva beteende. Han är som en tågolycka i slow motion. Man vet att det kommer att sluta i katastrof, men man kan inte sluta läsa.

Liksom Simenons andra romans durs är Dirty Snow en studie i kriminalitet och vansinne. Simenon verkar speciellt intresserad av ögonblicket när det brister för oss och hur vi resonerar när vi går över gränsen för vad som anses normalt. Hans antihjältar påminner om karaktärer som Dostojevskijs Raskolnikov och Patricia Highsmiths Mr. Ripley men är mer vardagliga, oftast lite grå, medelålders män med tråkiga jobb. Nyrb har gett ut ett antal av Simenons romans durs, men också den mer romantiska och lite tragiska romanen Tre rum på Manhattan, som borde läsas av varje älskare av New York-litteratur.

Simenon är också den fransk/belgiska motsvarigheten till Sjöwall & Wahlöö när det gäller antalet filmatiseringar av hans verk. Red Light/Feux Rouges är den senaste i raden av filmer baserade just på andra romaner än Maigret-deckarna. Antoine och Hélène är ett äkta par som fastnar i bilköerna som ringlar ner mot södra Frankrike. I frustration stannar Antoine vid varje tillgänglig bar och är snart riktigt berusad och otrevlig mot sin fru. Efter ännu ett stopp återvänder Antoine till bilen bara för att upptäcka att Hélène inte längre sitter kvar. Samtidigt berättar bilradion att en förrymd brottsling befinner sig i trakten. Det är välgjort och spännande, med en rätt oväntad upplösning.

Antibiblioteket

Jag har alltid haft lite dåligt samvete för att det står betydligt fler olästa böcker än lästa i mina bokhyllor. Böcker är dyra och tar plats. Dessutom är det frustrerande att se alla dessa titlar och inse att jag nog aldrig kommer att komma i kapp mitt samlande på hög. Därför var det skönt att läsa följande i Nassim Nicholas Talebs "The Black Swan":

"[A] private library is not an ego-boosting appendage but a research tool. Read books are far less valuable than unread ones. The library should contain as much of what you do not know as your financial means, mortage rates, and the currently tight real-estate market allow you to put there. You will accumulate more knowledge and more books as you grow older, and the growing number of unread books on the shelves will look at you menacingly. Indeed, the more you know, the larger the rows of unread books. Let us call this collection of unread books an antilibrary."
Trots den eventuella nyttan och glädjen (?) av ett "antibibliotek" har jag i år bestämt mig för att läsa just en del av de böcker jag äger men knappt öppnat. Då jag inte visste var jag skulle börja, tog jag inspiration från den lista på 1001 böcker som Ylva och Lisa bloggat om tidigare. Eftersom jag inte bara vill läsa kritikerrosad angloamerikansk prosa från 2003 och bakåt kommer projektet att pågå under både 2008 och 2009, eller tills jag får nog. Det betyder att jag har tid att läsa annat också. Hittills har jag hunnit med fem av 150 böcker. Med undantag av "Dead Air" har de varit riktigt bra. Just nu njuter jag av Paul Austers "The Book of Illusions". Någon annan som har ett liknande antibibliotek hemma? Eller är ni smartare än jag och utnyttjar det kommunala biblioteket?

Virago Modern Classics fyller 30 år

Läs om det feministiska förlaget som räddat hundratals titlar från att glömmas bort och missa inte boktipsen i slutet av artikeln. Den som ännu inte läst Dodie Smiths roman "I Capture the Castle" har något alldeles särskilt att se fram emot!

Londontips

Under april sätter The Orange Tree Theatre upp inte mindre än fyra pjäser av den amerikanska dramatikern Susan Glaspell (1846-1948). Hon är mest känd för den korta pjäsen "Trifles" som brukar vara obligatorisk läsning på kurser i feministisk teori. Tillsammans med några vänner startade hon en numera berömd teaterensamble, The Provincetown Players, som också tog sig an verk av den då okände dramatikern Eugene O'Neill. Ensemblen innebar en riktig nytändning för amerikanskt teaterliv, som tidigare bestått mest av engelska farser och Shakespeare. Glaspell vann Pulitzerpriset för en av sina pjäser och skrev också romaner och noveller. Sedan glömdes hon helt sonika bort, men återupptäcktes av litteraturvetare på 1970-talet.
Glaspell skrev också om "Trifles" till novellen "A Jury of her Peers". Precis som i pjäsen rör det sig om en mordgåta, vars lösning ligger i de vardagliga spår som en kvinna lämnat efter sig. The Orange Tree Theatre har satt upp flera av hennes verk och nu är det alltså dags för "Trifles". Pjäsen ingår i föreställningen "Three Short Plays" som har premiär idag. Det längre dramat "Chains of Dew" spelas redan.
Eftersom jag inte har möjlighet att se Riksteaterns underbara satsning på bortglömda kvinnliga dramatiker ska jag försöka se något av Glaspell istället. Har jag tur är de här uppsättningarna lika bra som förra årets uppsättning av Victoria Benedictssons "Den bergtagna" på The National Theatre.

Tillbaka till Manderley

Calliope har läst Rebecca och tyckte sådär. För mig är boken en storfavorit som jag läser om lite då och då, men jag tipsade henne istället om Sally Beaumans Rebecca's Tale som är nästan lika bra. Susan Hills Mrs. de Winter, som tar vid där Rebecca slutar, tyckte jag däremot var ganska dålig.

Eftersom jag nyss läst ut Simenons Dirty Snow (kommentarer följer) har jag börjat bläddra lite i Daphne av Justine Picardie, som Läsdagboken tipsade om för ett tag sedan. Boken utspelar sig parallellt under två tidsperioder, där den moderna berättelsen är en omskrivning av just Rebecca. Idén känns igen från Michael Cunninghams Timmarna. Efter bara två sidor är jag lite skeptisk, men jag kanske ändrar mig. Den som undrar var Picardie hittat information om Menabilly, du Mauriers hus i Cornwall som också var inspirationskälla till Manderley, kan läsa om det på hennes blogg.

Insnöad

Det har snöat (!) hela morgonen. Det passar i och för sig utmärkt då jag planerar att läsa ut Georges Simenons Dirty Snow idag, i nytryck hos förlaget nyrb. De har fina pocketböcker. De är rejält inbundna, är tryckta på tjockt, vitt papper och ryggarna går i en aningen bränd färgskala. Det ser rätt snyggt ut i bokhyllan när de står bredvid varandra, om man nu gillar sådant. Sedan har de spännande titlar också. I min bokhylla står förutom Simenon följande faktaböcker (ännu olästa och inte bredvid varandra) från förlaget:

William Roughead: Classic Crimes

Edmond and Jules de Goncourt: Pages from the Goncourt Journal

Jean Genet: Prisoner of Love

Alistair Horne: A Savage War of Peace, Algeria 1954-1962

De verkligt intressanta titlarna hittar man dock i de olika litteratursektionerna, sorterade efter genre och ursprungsland.

Helgens fynd

Iain Pears: Giotto's Hand
Daphne du Maurier: Jamaica Inn
Ghimamanda Ngozi Adichie: Half of a Yellow Sun
Peter Brooks: The Melodramatic Imagination: Balzac, Henry James, Melodrama and the Mode of Excess

Tendenslitteratur

Mr. B kom plötsligt ihåg att han bokat in sig på en konferens (utan festivalanknytning) uppe i Oxford. Så vi packade snabbt ihop en övernattningsväska och kastade oss på tåget. Medan Mr. B smög in i föreläsningssalen tog jag bussen in till centrum för att träffa amerikanska Stephanie över ett glas vin. Vi pratade böcker och film, vilket alltid är kul. Stephanie hade just läst ut Bodil Malmstens första Finistèrebok och var inte så imponerad. Minst tyckte hon om Malmstens världssamvetskval. De kändes inte äkta. Eftersom bokens hela varande baseras just på det här samvetet så håller den inte, avslutade hon och det kan jag nog hålla med om. Bäst är ju faktiskt sektionerna om trädgården.

På tal om politisk litteratur så är Iain Banks "Dead Air" en bok som åldrats illa. Trots att den publicerades 2002 känns hela historien ganska passé. Den utspelas under perioden strax före och efter 11 september 2001 och gör - tror jag - något slags försök att skildra det moraliska och politiska kaos som kännetecknade perioden. Det kunde ha blivit riktigt bra. Istället låter han det minst sagt orealistiska förhållandet mellan den babblande besserwissern Ken Nott och snygga och egensinninga Ceel helt ta över. Jag misstänker att Notts haranger ska utgöra romanens politiska nav. Men Banks kan inte bestämma sig för om radioprataren är en ytlig skitstövel eller talesman för ett nyväckt världssamvete. Och hur ska han som vänstersympatisör förhålla sig till religiöst motiverad terrorism? Själv är jag dödligt less på just den här frågeställningen. Det hjälper verkligen inte att Nott till slut reduceras till ena parten i en löjlig kärlekshistoria. Men jag har inte helt gett upp Iain Banks; "The Wasp Factory" ligger och väntar på mitt nattduksbord.

Puttin' on the Ritz

Jag undrar om han driver med mig, Iain Banks? Är det meningen att jag ska sympatisera med den outhärdliga huvudpersonen i "Dead Air" eller försöker han lura mig, precis om Doris Lessing i "Den gode terroristen"? Hursomhelst, jag kan inte sluta läsa fastän berättelsen för tillfället fastnat i den självupptagna radioprataren Ken Notts erotiska eskapader på diverse lyxhotell i London.

Jag kan inte stava

...och inte skriva heller. Har just upptäckt och rättat flera felstavningar i förra inlägget. Jag är skärmblind. Fingrarna hinner inte med tankarna och inte uttrycker de sig särskilt bra heller, de bara springer iväg innan jag hunnit tänka färdigt. Så jag klickar mig tillbaka och ändrar.
På tal om att springa så ska jag ut och göra det nu. K har anmält mig till Tjejmilen i augusti. Förhoppningsvis skakar jag fram lite bra idéer medan jag joggar. Mitt andra skrivande går alldeles för sakta.

Författarmöten

Trots tre år i Oxford missade jag alltid The Oxford Literary Festival, som pågår just nu. Jag kommer att missa festivalen i år också. Inte för att jag som tidigare år lämnar stan när vårlovet börjar. Inte för att jag nu flyttat därifrån. Nej, det är för att jag inte vill se, höra och framförallt inte möta den lille mannen bakom draperiet. Jag föredrar blixtarna och dundret. Kanske är jag i minoritet. Det verkar marknadsförarna hos bokförlagen tycka.

Hos Beckman, Ohlsson och Can diskuterades nyligen författarmarknadsföring. Men hur mycket Eva Beckman än försökte uppmuntra prat om ämnet utanför de i förväg uppställda fin- och populärkulturramarna var åsikterna tråkigt fastlåsta. Särskilt hos representanterna för den litterära kritiker- och publicistkåren, Jonas Thente och Svante Weyler. De tävlade i vem som kunde förfasa sig mest över det åh, så vulgära fenomenent. Inbjudna författaren Denise Rudberg, som nyligen sålt sin själ till ett inredningsmagasin, fick bära hundhuvudet. Ändå var det just när Rudberg och programmets andra författargäst, Martina Lowden, kom till tals som ett annat perspektiv på företeelsen antyddes, även om det inte utvecklades. Hur känns det egentligen att stå framför en publik? Ganska jobbigt, erkände båda.

Rudbeck och Lowden bekräftar vad två brittiska skrivande systrar lärt mig om kändisförfattarfenomenet, dvs. författarmötet som olustigt för alla parter. När jag träffade A. S. Byatt i Cambridge 1997 var mina förväntningar höga. Jag hade nyligen läst ut och älskade "Possession". I boken var kvinnorna blonda amazoner och romantiska, mörkögda poeter. Byatt själv var en kort, rund och grå liten kvinna, som såg uppenbart obekväm ut inför mötet med läsarna. Hon stod ensam mitt i ett rum fullt av främlingar och greppade hårt om ett litet glas torr, gul sherry. När någon kom fram och utropade att de bara älskade hennes bok! ryggade hon tillbaka, mumlade något ohörbart och tittade sedan ner i golvet. Jag kunde inte gå fram jag också och led med i tysthet. Mot slutet av kvällen satt hon gömd på en stol i hallen, i väntan på en taxi som kunde ta henne långt därifrån eller bara hem.

Byatt och systern Margaret Drabble är ökända rivaler, men delar skräcken för det offentliga. 2001 bjöds Drabble in av engelska fakultetet i Oxford till vad som skulle bli hennes sista framträdande. Mörk och ståtlig utstrålade Drabble säkerhet uppe på podiet. Varför skulle hon då dra sig tillbaka från den litterära cirkusen? Jo, hon stammar. Varje framträdande föregicks av enorma förberedelser och stor vånda. Och hon var inte ensam, berättade hon. Många författare har lidit och lider av samma problem:

"Camille Desmoulins, Charles Lamb, Henry James, Somerset Maugham, Arnold Bennett, Elizabeth Bowen, Philip Larkin, and John Updike. Several interesting questions arise, at least to my mind. Did any of these take to text because of their difficulties with parole? Was their literary style affected by the nature of their impediment? Why did or do some of them avoid public situations, while others seek them?"

Systrarna Drabble och Byatts scenskräck, Rudbecks medieovana och en krampaktigt sväljande Lowden; i mitt fall känns mötet med författarpersonen som en ofrivillig våldshandling. Att känslostormarna utgår från min (möjliga fel-)tolkning av författarens reaktioner gör inte situationen mindre obehaglig - för mig. Att det finns författare som älskar att framträda, att möta läsaren direkt och dela med sig av sina åsikter angående både ditten och datten ändrar inte mina känslor: mötet känns konstruerat, osunt, faktiskt ointressant.

Kanske, kanske beror det på att mötet ofta baseras på just ett påstående (jag älskar din bok!) och inte en fråga? Måste jag inte därför älska författaren också? Kanske är mötet en omöjlig uppmaning till författaren att bekräfta den litterära upplevelsen? Äsch, jag vet inte. Jag vet bara att så länge jag känner som jag gör håller jag mig på avstånd från litterära festivaler och författarmöten. I och med det inbillar jag mig att jag också frigör författaren, som då blir: "no longer a shepherd, no longer a man, but one transfigured, light-encompassed, one that laughed!", som Drabble avslutar sin artikel.

Vilda Västern

Cowboys har invaderat vita duken. I alla fall min: No Country for Old Men, 3:10 to Yuma och The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford. Den sistnämnda är så bra att måste 1. köpa filmen så jag kan se den igen och igen samt 2. läsa boken på vilken filmen är baserad. Lilla huset på prärien, The Macahans och How the West Was Won har satt spår som sitter kvar också i vuxen ålder. Ovannämnda filmer är väl värda ett biobesök medan nedanstående klassiker tål att ses (om) en lat söndagseftermiddag:

High Noon: Gary Cooper står ensam mot ett gäng skurkar. Som vanligt fegar stadsborna och Cooper slänger i avsky sheriffstjärnan i backen. Men tar upp den igen. Moraliskt dilemma följer då frun är fredsivrande quaker.

Sju vågade livet: Den här har väl alla sett, men den är så bra att den tål att ses igen. Skjutglada cowboys går motvilligt med på att försvara en mexikansk by mot banditer. Baserad på Kurosawas Sju samurajer. Perfekt matiné.

McCabe & Mrs Miller: En av mina absoluta favoriter. Robert Altmans film är en superrealistisk antivästern utan lätt identifierbara hjältar. Desutom en kärlekshistoria med tragiska undertoner. Warren Beatty i en av sina bästa roller och Julie Christie inte fy skam hon heller. Musik av Leonard Cohen.

För en handfull dollar: Ännu en Kurosawa-remake (Yojimbo). Clint Eastwood är hjälten som spelar ut två rivaliserande skurkfamiljer mot varandra. Sedan rider han bort i solnedgången.

Open Range: Kevin Costner utan dansande vargar. Lågmäld västern där spänningen mellan den lille mannen och den mäktige ranchägarern byggs upp gradvis. Robert Duvall och Annette Benning i birollerna gör det här till en riktigt bra film.

Våren är här, del 2

Den anlände i söndags då vinterjackor och halsdukar officiellt förpassades till garderobens inre regioner. I "Priset på vatten i Finistère" njuter Bodil Mamlsten av att se feta krokusknoppar och lysande snödroppar i den svarta myllan. Kanske borde jag ge Elizabeth von Arnims trädgårdsbok en andra chans? Bodil påminner om henne. Kanske skriver von Arnim till och med bättre:

I love my garden. I am writing in it now in the afternoon loveliness, much interrupted by the mosquitoes and the temptation to look at all the glories of the new green leaves washed half an hour ago in a cold shower.

"Elizabeth and Her German Garden" (1898)

Våren är här