en julhälsning

Nu går den här bloggen i ide några veckor. Fast där har den egentligen varit ett tag. Under tiden en liten julstämningshöjare:



En månad senare

...och jag är inte längre "mrs" (eller föralldel "ms") utan mycket snart "dr", vilket jag skrattat, kämpat, gråtit och svurit mig fram till under lååååång tid. Samma vecka som jag nås av beskedet kallas jag till intervju och får jobbet! jag tror nästan inte att det är sant. Ketchupeffekt, säger jag bara. Först händer inget osv. Och på allt detta jul, snö (eftersom jag var i Sverige förra veckan) och snart bjällerklang i Washington DC. Tyvärr inget New York i jul, eftersom jag snålade och bokade biljetter direkt till Dulles. Det ångrar jag lite, för New York i jultider liknar inget annat. Vilken tur att det kan upplevas på andra sätt. Elf är sedan två år tillbaka min favoritfilm den här årstiden - Will Farrell (Will Farrell!!), New York och sentimentalitet i saltkaramellig kombination:

Elf, 2003.

Rusk, regn och "Revolutionary Road"

London 2010

Jag läser inte alls Levy eller Warner. Jag läser Yates och slås återigen av hur bra han skriver. Hans insikt i det fulaste, mest vardagliga och småaktiga, i avståndet mellan ideal och verklighet. Lättheten med vilken han beskriver det. 

"Give me Liberty, or give me Death"

...särskilt i jultider. Londons ljuvligaste varuhus går i blått.

Nicola Upson - "An Expert in Murder"

Att använda sig av verkliga personer i romaner kan bli konstig men i Nicola Upsons An Expert in Murder går det utmärkt - antagligen för att Josephine Tey är en relativt okänd författare i jämförelse med t.ex. Agatha Christie och Dorothy L. Sayers. Dessutom är hennes livsomständigheter ganska oklara, vilket tillåter Upson att ta sig vissa friheter med karaktären. Här har hon tagit fasta på att Tey inte bara skrev detektivromaner utan också ett antal dramer. An Expert in Murder utspelas till största delen i kulisserna till Teys mest framgångsrika pjäs, Richard of Bordeaux. En ung kvinna mördas på ett tåg. Mordet verkar ha kopplingar både till Josephine Tey personligen och till den teater där Richard of Bordeaux spelas upp.

Jag har inget emot romanens placering i West End, det är ju för miljöerna jag ofta läser deckare, men den här berättelsen påminner ibland om teaterhistoria mer än en roman. Med risk att avslöja för mycket visar sig teatermiljön dessutom ha mindre med brottet att göra än man som läsare förleds tro. Kanske är jag alltför kräsen, men upplösningen var en antiklimax. Framförallt framstår de skyldigas motiv som otroligt. Och så borde det inte vara. Jag hade nöjt mig med kärlek eller pengar som förklaring. Det visar sig istället vara något betydligt mer långsökt. Synd.

I sina bästa stunder påminner dock Upsons roman om charmiga Stage Fright, en av Hitchcocks mindre kända filmer. I den spelar Jane Wyman, hon från Falcon Crest om ni minns, en ung teaterstudent vars pojkvän blir misstänkt för mord. Pojkvännen visar sig ha haft en affär med en betydligt mer etablerad skådespelare än Wyman, i filmen porträtterad av Marlene Dietrich. En riktigt snygg polisman gör också entré. Han spelas av Michael Wilding som i det privata precis var i stånd att gifta sig med Elizabeth Taylor. Här ett smakprov från filmen:

  

Geoff Dyer - "Jeff in Venice, Death in Varanasi"

Först ut bland de brittiska författarna är Geoff Dyer, vars Jeff in Venice, Death in Varanasi är en roman i två delar. Det enda delarna har gemensamt är en berättare som är frilansande journalist. I den första romandelen får vi veta att han heter Jeff. Denne Jeff är kanske - fast helt säkert är det inte - huvudperson också i romanens andra del. Jeff är i Venedig för konstbiennalen där han minglar och dricker sig full på gratisbellinis tillsammans med dussintals andra brittiska kulturjournalister, gallerister och konstnärer. Här blir han också störtförälskad i en amerikansk gallerist. 

Likt en olyckligt suktande Aschenbach faller Jeff alltså för en svårflörtad Tadzio. För Jeff in Venice och  Death in Venice - blink, blink - ni hajar va? Men Jeff får faktiskt ihop det med amerikanskan och de tillbringar snart tiden med att utforska varandras kroppar istället för biennalen. I den andra romandelen åker samme (?) journalist till Varanasi, Indien, med uppdrag att skriva en kortare researtikel om platsen. Efter fyra dagar är artikeln klar men journalisten väljer att stanna kvar i Varanasi. Gradvis tappar han kontakten med sitt tidigare liv, sitt tidigare jag. Precis som titeln avslöjar är det här och inte i Venedig döden gör entré. Återigen en blinkning till Manns roman. Är det kanske så att det överkommersialiserade Venedig inte längre duger som skådeplats för en västeuropé i kris? Eller är det någonting helt annat Dryer vill säga?

I The Independent kallas romanen diptyk, men det säger mig ingenting förrän jag slår upp ordet och inser att en viss typ av diptyker kontrasterar just liv och död. Och det gör onekligen Dyers roman. Varanasi är f.ö. ett slags hunduiskt Mecca; dör du här befrias själen från hela återfödelseförloppet. Andra kontraster i romanen är de mellan första och tredje världen, mellan västerländsk dekadens och österländsk, eh, visdom, mellan jag/sexfixering och självutplåning. De båda städerna är också intimt sammankopplade med vatten och de två berättarna väldigt kroppsligt fixerade, vare sig det gäller den amerikanska galleristens välansade nakenhet eller det av hundar halvt uppätna liket på Ganges strand.  

Man kan göra den här sortens kopplingar och läsningar men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att hela romanen är ett slags practical joke i likhet med romantiteln. Jeff in Venice, Death in Varanasi är abolut ingen hyllning till en tröttsam hippie- eller trustafarilivsstil. Inte heller en halvhjärtad kritik av densamma, som t.ex. romanen The Beach. Zadie Smith, Michael Ondatjee, Lionel Shriver, Joshua Ferris, James Wood, William Boyd och David Mitchell är i alla fall samstämmiga: Dyers roman är jättebra, nej suveränt bra. I alla fall om citaten på bokomslaget är något att gå efter. Själv både irriterades jag och fascinerades under läsningen. Här en tredelad intervju med Dyer.

London i november

Trottoaren skyms av rödbrun konfetti. Vore de inte obehagligt våta gick det att hoppa i högarna runt bilar och träd. Istället slinker jag upp i porten till vänster. Däruppe väntar te, rostat bröd och en soppa eller två. Jag spiller lite i Nicola Upsons An Expert in Murder och inbillar mig att det London hon beskriver ser ut ungefär så här. Fast i West End. Det går inte ihop men det struntar jag i.

Laurent Gaudé - "Le soleil des Scorta"

Gaudés senaste roman var slutsåld på The French bookshop så ägaren rekommenderade en av hans tidigare romaner istället. Förra året läste jag Gaudés La porte des enfers som utspelar sig i Neapel. Les soleil des Scorta utspelar sig också i södra Italien men nu i Puglia, längs den italienska klackens kust. Det är en krönika över familjen Scorta och samtidigt historien om en liten efterbliven by som påminner om det södra Italien Carlo Levi en gång beskrev.

Familjen Scorta uppstår när en bandit från bergen återvänder till byn efter ett långt fängelsestraff. Han har kommit för att våldta den kvinna han en gång varit förälskad i. Barnet som föds växer upp till en likaledes kriminell man och dessutom väldigt förmögen. Fast samvetet gör sig påmint; han donerar hela härligheten till kyrkan och gör därmed sina barn arvlösa. Det är om de fyra barnen den här romanen egentligen handlar och hur de förhåller sig till den fattigdom de nu är dömda att leva i. Är den en förbannelse eller kanske grunden till deras framtida lycka? Parallellt med huvudberättelsen blir vi också varse om en hemlighet som systern i familjen går och bär på.

Jag är snart riktigt involverad i de fyra syskonen och deras familjer, men klarar inte riktigt av Gaudés episka anslag. Det vardagliga innehållet motiverar inte formen. Tyvärr för huvudpersonerna också ett slags ständiga inre monologer. Här tror jag att det är Gaudés dramatikerbakgrund som spökar. På scen är ju monologen och dialogen centrala för att föra handlingen framåt. Här fungerar det inte alls. Romanfigurerna tappar istället i trovärdighet. Rekommenderar jag ändå en läsning? Jovars, Gaudé är en rackare på fina miljöbeskrivningar och berättelsen är inte utan patos. Solen gassar över byn och svetten lackar i allas nackar. Han beskriver också en underbar fest på en sk trabucchi, en slags långbent fiskebrygga. Som film skulle romanen vara en något blekare och mindre dramatisk kombination av Ettore Scolas Fula, skitiga och elaka och de sicilianska scenerna i Gudfadern. Le soleil des Scorta har översatts till engelska.

inhandlat under oktober

Brittiska författarextravaganza.

I speak English, therefore I am

Inte vårt jobb kanske, att rädda engelska ord från utplåning, men Save the Words är ett trevligt sätt att utöka sitt engelska ordförråd. Vad betyder t.ex. pigritude, gumfiate, pudify och drollic? Eller så kan man läsa Proust på engelska för ord som adumbration, recreancy, plashing och febral. Men då får man slå upp ordens betydelse själv.

i hyllan

London, 2010.

Nu når de taket!

Spöken i repris

...kan man se här.

Washington D.C. 2008.

Yasujirô Ozu - "Tokyo Story"

Det händer inte mycket här på bloggen, men desto mer i verkliga livet och det är väl så det ska vara. Jag har ialla fall tagit mig tid att se film nummer två i klassikerutmaningen, nämligen Tokyo Story, en vardaglig berättelse om två ålderstigna föräldrar som hälsar på sina vuxna barn i Tokyo. Där har ingen tid med dem, förutom den ingifta unga änkan Noriko, som visar det gamla paret runt i staden. Efter den korta visiten återvänder det lite desillusionerade paret hemåt, men den gamla kvinnan insjuknar på vägen och dör strax efter hemkomsten.

Tokyo Story har ofta kallats en av de bästa filmer som någonsin gjorts och visst är skådespeleriet ovanligt fräscht för en snart sextio år gammal film. Just vardagligheten gör att man som tittare kommer väldigt nära både karaktärere och skeenden. Det är lätt att känna igen sig. Ämnet är ju om möjligt ännu mer aktuellt idag. Ozus osentimentala sätt att skildra generationsklyftorna är raka motsatsen till 1950-talets melodramatiska Hollywoodfilmer på samma tema.

Man får visserligen vara beredd att ge filmen den tid den kräver (det hade jag svårt för första gången jag försökte se Tokyo Story). Mer dramatiska händelser skildras typiskt nog inte, väldigt lite sägs heller rakt ut och det bidrar faktiskt till den känslomässiga effekten på tittaren. Roger Ebert skriver väldigt bra om det här så jag föreslår att den intresserade läser hans recension istället för min taffliga beskrivning - dessutom tycker Ebert att Tokyo Story är helt fantastisk. Det tycker inte jag. Bra, ja. Omistlig, nej. Ebert skriver också om Ozus s.k. "kuddscener" dvs utomhusscener med båtar, tåg, etc som inte bidrar till filmens handling utan endast fungerar som ett slags mentala pauser. Här ett medley av sådana scener. Slutligen, en av filmens viktigaste dialoger, där Noriko uttrycker berättelsens centrala tema med ett leende:

  

5 x P.J. Tracy

En fördel med att vara sjuk (förra helgen): jag kunde lägga ifrån mig allt och läsa om thrillers av det högst beroendeframkallande slaget. P.J. Tracy är en författarkonstellation bestående av mor och dotter. Men vilken trist och anonym pseudonym de valt! Lika olyckligt är deras (?) val av titlar: Dead Run, Live Bait m.fl. är abstrakta, intetsägande titlar på faktiskt rejält spännande historier. De här spänningsromanerna utspelar till största delen i Minnesota/Wisconsin, i synnerhet i de s.k. twin cities Saint Paul och Minneapolis. Svenskklingande namn och bokstavligt talat blåögda poliser dominerar handlingen. Lägg till det en grupp (okej, något klyschiga) dataexperter som då och då erbjuder samma poliskår sin expertis. Särskilt förtjust är jag hursomhelst i de sätt på vilka dessa spänningshistorier börjar. Vad sägs om en hel by där både invånare och kreatur tilll synes utan anledning segnar till marken eller ett antal lik gömda i snögubbar? Tyvärr är både den första och den femte delen i serien bland de sämre men de övriga tre, oj, oj, riktiga nagelbitare. Ni som gillar Harlan Coben, läs, läs. 

det blommar...i oktober

Passionsrankan på balkongen fick ett höstryck och slog ut i blom - men bara för en dag.

David Foenkinos - "La délicatesse"

Allt börjar med att Nathalie och François träffas på en trottoar i Paris. De blir blixtkära och flyttar ihop. Nathalie får anställning på ett svenskt företag. François håller sig i form genom att jogga. Så kunde det ha slutat men då hade det inte blivit någon roman (eller iallafall en annan roman). Istället springer François en dag framför en bil och dör. För Nathalie blir jobbet räddningen, det som hindrar henne från att bryta ihop. Känslorna stänger hon av tills den dag hon träffar blyga och bleka svensken Markus. Varför det är just han som får henne att hoppas igen, ja det förstår ingen, inte chefen, inte arbetskamraterna, absolut inte Markus - och faktiskt inte ens Nathalie själv.

Nu låter det här kanske som en riktigt banal historia om sorg och vardagskärlek. Det är det också, men så fint och roligt berättad att man nästan glömmer bort det. Små fotnoter och minikapitel på metanivå ramar in berättelsen. Till exempel skildras en sexscen på romanens slutsidor genom ett citat från en novell av Cortazár som Nathalie läser i bokens början. Mycket elegant. Andra gånger känns parallellerna i boken mindre relevanta och leken med läsaren slår över i meningslöshet. La délicatesse påminner ibland om filmen Amélie och den som irriterade sig på regissörens tendens att inkludera charmiga men ofta falskt meningsfulla sidoberättelser irriterar sig nog också på den här romanen. Jag gjorde det emellanåt.

Men mötet mellan franskt och svenskt är också potential för en rad dråpliga situationer som Foenkinos inte är sen att utnyttja. Till och med när Foenkinos kliver rakt ut klichéträsket är det roligt. Visst, Nathalie är så klart så där överjordiskt vacker och sval som bara franska kvinnor kan vara och på hennes bekostnad  gör sig Foenkinos aldrig lustig. Det är som om han inte vågade, som om han (liksom nästan alla på Nathalies kontor) trippar runt hennes snygghet och inte bara hennes sorg. Det skulle kunna bli outhärdligt om det inte vore för bokens övriga karaktärer. Särskilt scenerna mellan Markus och den extremt okänsliga och hypermacho franska chefen på företaget är utsökt komiska och kanske romanens bästa. Just bristen på känslighet (délicatesse) - eller kanske snarare vikten av densamma - är förresten vad romanens titel anspelar på. Lättsam, intelligent underhållning.

tillfällig frånvaro

"Mario Vargas Llosa hits like a girl"

Om MVL kände jag tidigare till endast två saker. Han är en vad man brukar kalla firad (som om det vore kalas varje dag) latinamerikansk författare och han har slagit Gabriel Garcia Marques på näsan (läs mer här). Klickar genast hem The Feast of the Goat och Death in the Andes. Skulle gärna också läsa Conversation in a Cathedral och Aunt Julia and the Scriptwriter men hejdar mig. De olästa bokhögarna har börjat titta anklagande på mig. Igen.

Debra Granik - "Winter's Bone"

Ännu ett filminlägg men om nu en betydligt mer aktuell rulle [på svenska biografer i januari] och dessutom den överlägset bästa jag sett på bio i år. Debra Granik är regissören av den grymmaste, nej förresten, så kan man ju inte skriva längre. Jag menar såklart den obarmhärtigaste film jag sett på länge. Winter's Bone baseras på en roman med samma namn, skriven av Daniel Woodrell. Både film och roman utspelas i the Ozarks, ett bergsområde i de fattigaste delarna av södra Missouri. Här spelar man banjo, här tillverkas och missbrukas så kallad crystal meth och här bor också filmens huvudperson, sjuttonåriga Ree Dolly, och hennes två småsyskon.

Ree tar hand om sina yngre syskon eftersom pappan försvunnit i väntan på rättegång och mamman gått lös på diverse tabletter. Var Rees pappa faktiskt befinner sig är filmens centrala fråga. För att betala borgenssumman har han intecknat familjens hus och nu närmar sig rättegången. Om pappan inte kan lokaliseras står familjen snart på bar backe men när Ree börjar ställa frågor om var han kan vara möts hon endast av tystnad och uppmaningar om att sluta snoka:

Jag tänker inte berätta mer om vad filmen handlar eftersom jag tror att man får större behållning av den ju mindre man vet. Däremot bara måste jag uppmärksamma kvinnoporträtten i Winter's Bone, som skiljer sig från praktiskt taget allt jag tidigare sett i amerikanska produktioner. Skådespelarna Jennifer Lawrence (som spelar Ree) och Dale Dickey (som porträtterar Merab, en minst sagt luttrad släkting till Ree) är fantastiska. Och jag kan inte hjälpa att undra om de här fenomenala kvinnoporträtten beror på att både mansuförfattare och regissören själva är kvinnor. Tack gode gud hursomhelst för att vi här slipper de sentimentala och biologiskt motiverade hyllningarna till kvinnor som ädlare och skörare varelser! Jäklar, skriver jag bara, vilka grymma (i meningen bra, alltså) och realistiska kvinnoporträtteringar vi har att göra med här. Gå absolut och se nästa år. Faktiskt, skriv ner titeln så ni kommer ihåg. Själv har jag just klickat hem Woodrells roman. Slutligen, se och lyssna också på lågmält smarta regissören Debra Graniks introduktion av sin film:

Terrence Malick - "Badlands"

Första filmen på min osedda klassikerlista är regisserad av Terrence Malick. Han brukar (som många manliga regissörer) kallas ett geni trots att hans produktion består av endast fyra filmer. Ett geni vet jag inte, men han är rätt konsekvent rent visuellt. Det filmerna framförallt har gemensamt är scener i vida naturlandskap och en viss typ av ljus. Det är det där röda, gyllene eftermiddagsljuset då skuggorna är långa och skådespelarna som allra vackrast. I Malicks debutfilm Badlands (1973) är iofs de två skådisarna naturligt snygga - och unga. Filmen var både Charlie Sheens och Sissy Spaceks genombrott. Den förra spelar Kit, en strulig 25-åring från fel del av stan, som blir upp över öronen förälskad i endast 15-åriga medelklasstjejen Holly (Spacek). 

         

Det går naturligtvis som i Bruce Springsteens låt Nebraska: "I saw her standin’ on her front lawn just twirlin’ her baton/Me and her went for a ride, sir, and ten innocent people died" (f.ö. en text som refererar direkt till Badlands). Kit skjuter först ihjäl Hollys pappa, eftersom han inte gillar att hon springer med en kille som är alldeles för gammal för henne. Sedan packar de pappans bil med Hollys favoritsaker och drar iväg ut på vischan. För att undkomma lagens långa arm bygger de ett trädhus (!) där de hoppas kunna leva ifred. Och det får de också, ialla fall för en tid:

Den som tycker sig känna igen rösten och musiken i det här klippet har kanske sett filmen True Romance (1993) som delvis är en homage till just Badlands. Men var var jag nu? Jo, så småningom blir paret naturligtvis upptäckt och Kit skjuter ihjäl en polisman. Nu måste de fly igen fast den här gången saknar deras flykt riktning. Ska de försöka nå Mexiko eller kanske köra norrut istället? Om trädhuset symboliserade parets naivitet och relativa oskuldsfullhet tror jag att man kan förstå den fortsatta färden som en reflektion av deras moraliska vilsenhet. Fler människor får sätta livet till men som filmklippet ovan antyder är Kit och Holly inte några råbarkade mördartyper likt de i filmen Natural Born Killers (1994). Malicks film är både intelligentare och subtilare än Oliver Stones brutala och övertydliga variation. 

Visst är i synnerhet Kit medveten om sin framtida celebritetstatus men James Dean-komplexet och de klyschor han spelar in på grammofon är också oväntat rörande. Detsamma gäller Hollys naiva funderingar om framtiden. Här handlar det alltså inte om några extrema personligheter utan precis tvärtom. Om det är något som förenar de två är det kanske en känsla av att livet skulle kunna vara något annat, något mer. Tyvärr är deras enda förebilder poulärkulturella ikoner och billiga melodramer och då går det också som det gör. Malick är ganska distanserad till sina karaktärer men moraliserar inte heller och därför känns det aldrig falskt. Som tittare lämnas man att själv förhålla sig till det han visar oss. Resultatet är alldeles suveränt bra.

inhandlat augusti - september

3 x spänning i september

Anne Rambachs Doft av ondska är antingen illa översatt eller kanske lika klämkäckt skriven på originalspråket, vad vet jag. Det irriterade mig hursomhelst. Själva storyn var inte heller helt övertygande. Gillade dock skildringarna av ett Paris vintertid, med knarrande snö under de chica stövlarna och kyliga vindar över Seines vatten.

Arne Dahls Misterioso tyckte jag desto bättre om. Första delen i serien om A-gruppen och därmed fler böcker att plocka upp nästa gång jag är i Sverige, kul. Fast här köper jag inte helt mysteriets upprinnelse. Däremot gillar jag jazzspåret och dynamiken i beskrivingarna av gruppens medlemmar. Dessutom väldigt drivande intrig. Satt som på nålar under läsningen (går det?).

Ingrid Hedströms Lärarinnan i Villette var månadens spänningshöjdpunkt, trots att hon kanske avslöjar vem skurken är en aning för tidigt för min smak. Fast det är en bagtell; i övrigt gillar jag både den belgiska småstadsmiljön och den spännande och verklighetstrogna intrigen i den här romanen. Uppskattar framförallt kopplingarna Hedström gör mellan Rwanda och Belgien, samt mellan kommunal- och Brysselpolitik. Skickligt och spännande.  

Willy Kyrklund - "Tvåsam"

Någon sade till mig en gång: för att verkligen förstå svensk fyrtio- och femtiotalslitteratur måste man ha läst dels 1917 års svenska översättning av Bibeln, dels Eric Hermelins översättningar av sufisk lyrik. Under läsningen av finlandsvenske Willy Kyrklunds roman Tvåsam börjar jag så smått förstå vad den personen menade. Roman och roman, förresten. Låt oss börja där. För Kyrklunds text liknar ingen roman jag tidigare läst. Spontant påminns jag om Harold Pinters diffusa dramer, där man aldrig säkert vet vem, var eller vad som händer. I Tvåsam skiftar berättarröster, tonlägen och innehåll, ofta på en och samma sida.

Två röster är dock någorlunda tydligt urskiljbara: vaktmästarens och övervaktmästarens. Och de två kommer inte överens. Övervaktmästaren önskar mest att allt gick som på räls, bokstavligt talat. Helst skulle livet vara ett spår, en väg utan kurvor. Alla skulle ha sin plats och ingen skulle kunna gå om någon annan. Dessutom - eftersom vägen bara fortsätter och fortsätter - skulle vi besitta mesta möjliga frihet utan att någonsin tvingas välja (som t.ex. vid vägskäl). Vaktmästaren däremot plågas av att inte passa in, att inte finna de rätta orden, plattityderna som  gör livet mer friktionsfritt och skapar en slags gemenskap också mellan främlingar. 

Kyrklund intresserar sig inte för människor utan för människans villkor, står det i en recension av det samlingsverk i vilket också Tvåsam ingår. Och vilka är då dessa villkor? Framförallt en tillvarons meningslöshet som hos Kyrklund bl.a. tar sig uttryck i pessimism och en misstänksamhet mot språket. Jaja, så mycket kunde jag själv klura ut under läsningen. Kyrklund refererar dessutom till den arabiske filosofen Al-Ma'rri som ifrågasätter tron på ett liv efter döden. Alltså, det gäller att reda ut frågorna om livet etc. här och nu. Snart förstår jag att de där två vaktmästarna, de är två sidor av en och samma person. Ett överjag och ett underjag, kanske? Men vad kommer de fram till?

Och var kommer Bibeln och sufierna in? Helt säker är jag inte, men kanske skulle jag uppskatta okej, överhuvudtaget fatta Kyrklund om jag läst på innan. Bättre kännedom om analytisk filosofi skulle nog också suttit fint. Tvåsam är bara 71 sidor lång men de sidorna tog en evighet att läsa. Under läsningen tänkte jag ofta "aldrig mera Kyrklund", men så här i efterhand är jag glad att ha hans prosa samlad i en volym. Jag undrar om jag inte måste närma mig Kyrklund så, dvs gradvis, en text i taget, för att så småningom - kanske - komma fram till vad han försöker säga (för jag tror inte att han helt lyckas och kanske är det en av hans poänger - att vi aldrig helt kan säga det vi vill). Måste nog börja med att läsa om just Tvåsam. Fast inte idag. Mer om Kyrklund här. Bokmania har också läst honom och länkar vidare hit.

I speak English, therefore I am (del II)

Det började med Graham Greene. Jag var tio och  under ett års tid stakade jag mig igenom The Third Man i Easy Readersupplaga. Faktiskt, jag tror aldrig att jag nådde slutet. Men vad spelade det för roll med inledande meningar som "I first saw Rollo Martins at Harry Lime's funeral" och "Vienna was divided into four zones". Och nej, de meningarna finns såklart inte i originaltexten, utan enbart i den förkortade och lättläsa versionen av romanen. Men vilken utmaning de utgjorde och vilken värld de öppnade.  

The Goodman Library

Oxford Union, september 2010.

i hyllan

London, september 2010

"Feminist, javisst!"

Filmklassikerutmaning

Snowflakes listar filmer och Glory Box utmanar - se tre filmklassiker. Ja, det gör jag gärna! I mitt fall blir filmerna:

Badlands (1973)

En förlaga till Natural Born Killers och en av de filmer Sofia Coppola listat som visuell inspirationskälla till Marie Antoinette. Två bra orsaker till att se filmen.

Tokyo Story (1953)

Japansk klassiker av Yasujiro Ozu. Okej, den här filmen känns faktiskt som en utmaning. Jag har försökt se den en gång tidigare men stupade efter bara några minuter. Inte den här gången.

Dr. Strangelove (1964) 

Kubrickklassiker jag haft i hyllan i säkert femton år men av någon anledning aldrig sett. Nu har jag anledning. 

Christopher Isherwood - "The Berlin Stories"

"Hadn't there been something youthfully heartless in my enjoyment of the spectacle of Berlin in the early thirties, with its poverty, its political hatred and its despair?"

- Christopher Isherwood "About this book" (1952).

Christopher Isherwood bodde som ung i Berlin under perioden 1929-1933. Där försörjde han sig på att ge lektioner i engelska och skrev samtidigt på vad han hoppades skulle bli den stora romanen. Samtidigt skrev han dagbok och det var istället utdrag från den, lätt förklädda till fiktion, som så småningom skulle bli hans genombrott. The Berlin Stories är just det, en serie berättelser arrangerade i två romandelar: The Last of Mr. Norris (brittiska upplagan: Mr. Norris Changes Trains) och Goodbye to Berlin. Den senare består egentligen av en serie noveller, där Isherwood, precis som i berättelsen om Mr. Norris, är både berättare och en av huvudpersonerna.

Den mest kända av dessa noveller är såklart "Sally Bowles". Den inspirerade först till en pjäs, I Am a Camera, vars namn ger en vink om Isherwoods roll i historierna och sedan till en musikal som också filmats: Cabaret. Jag är inget fan av musikaler (fast älskar vissa filmversioner, bl.a. just Cabaret) men minns en intervju med Petra Nielsen som då spelade Sally Bowles i Stockholm. Hon berättade att ett av villkoren för att få sätta upp musikalen var att man inte på något sätt fick avvika från originalet. Bland annat måste Sally bära grönt nagellack. När jag nu läst romanen förstår jag varför.

F.ö. fann jag det oerhört uppfriskande med en expatroman som inte utspelar sig i Paris. Jag känner också igen den typ av melankoli man känner inför en plats där man mest varit en långvarig besökare. Och ung. Att Isherwood skildrar en politiskt orolig period ger naturligtvis också en alldeles särskild svärta åt texten. Precis som Mephisto kan man läsa Berlinberättelserna som en roman à clef, men då glömmer man vad som händer när en författare arrangerar sina minnen litterärt:

"Indeed, it has now become hard for me to remember just how things happened. I only knew how I would like them to have happened - that is to say, how I had made them happen in my stories. And so, gradually, the real past had disappeared, along with the real Christopher Isherwood of twenty years ago. Only the Christopher Isherwood of the stories remained".

- Christopher Isherwood, "About this book", (1952).

I speak English, therefore I am

I Sverige ser jag alltid fram emot augusti, när mörkret faller tidigare och den första riktiga kylan knäpper till. I Storbritannien, ialla fall i London, är oktober motsvarigheten till den svenska augustimånaden. I september är luften fortfarande ljum och tomaterna på balkongen gröna. Den vita anemonen visade sig vara en tidig höstanemon eller så beror den sena blomningen på att jag planterade den sent i våras. Endast pepparfrukterna har börjat skifta i rött. Oktober är också månaden då universiteten slår upp portarna igen och man kan plocka fram sina rejäla ytterplagg. Jag klagar inte på nuet. Jag bara konstaterar att jag fortfarande har tid kvar att samla ihop mig, att förbereda för mörkret, kylan och regnet. Och för det ständiga skrivandet, jobbsökandet och en annan typ av läsning - den som kräver men också ger mer.

hand i hand

mellan yta och substans

Klaus Mann - "Mephisto"

Mephisto är romanen om Hendrik Höfgen, den tyske skådespelaren som i utbyte mot en kometkarriär säljer sin själ till nazisterna. Det är förstås väldigt passande att hans största skådespelarprestation är som Mefistofeles in Goethes drama Faust. Vi, det tyska folket, har alla en liten djävul inom oss, kucklar hans beskyddare krigsministern belåtet efter premiärförställningen. Alla som samarbetar med nazisterna betalar ett pris, skriver samtidigt Mann (f.ö. Thomas Manns son, om någon undrar). Och det vet vi ju. Nu.

Hur tänkte egentligen Höfgen, frågar Mann också men ger inget riktigt svar. Så är Mephisto inget psykologiskt drama även om det antyds att Höfgen lider av vissa mindervärdeskomplex. Istället presenteras läsaren rätt och slätt berättelsen om skådespelarens väg från radikalteaterscenen i Hamburg till framgångarna i Berlin. Under perioden sviker Höfgen både vänner och familj och hinner också byta politisk skepnad, även om hans accepterande av nazisterna framstår lika falskt som hans tidigare Marxistiska sympatier. "Varför är alla så arga på mig", undrar Hendrik mot slutet av romanen. "Jag är ju bara en enkel skådespelare". Bristen på verkligt engagemang framstår till slut både som hans svaghet och hans tragedi. Pudelns kärna, för att låna ett uttryck från just Faust, visar sig inte vara någon djävul utan en ganska ynklig figur.

Romanen sticker inte ut stilistiskt även om jag är ganska förtjust i de kursiverade avsnitt där berättaren mediterar över det han just beskrivit. Berättardistansen till romanens figurer känns f.ö. befogad. Det är faktiskt vad de gör som är av vikt här, inte varför. Flera gånger kommer jag dessutom på mig med att gå tillbaka för att kolla utgivningsåret. Jo, det står faktiskt 1936. Redan innan kriget var det alltså uppenbart för många människor vart det snart skulle bära hän. 1968 förbjöds fortsatt utgivning av romanen i Tyskland. Varför kan läsas här.

i hyllan

London, september 2010.

Litterär geografi IV

Merlin Coverley: Psychogeography (2007)

"I have many leather-bound books and my apartment smells of rich"

London, augusti 2010.

Jag är inte alls avundsjuk.

Curzio Malaparte - "Kaputt"

Europa är kaputt. Det är den italienska krisreportern Curzio Malapartes slutsats i krigsreportaget från andra världskrigets kaotiska fronter och diplomatstinna middagsbord. Fast Kaputt läses kanske hellre som Malapartes memoarer eller t.o.m. skönlitteratur. Just svårigheten att klassicifera texten är en del av dess charm. Eller dess problem. Det beror på vem man frågar.

I efterordet till den engelska översättningen kallar Dan Hofstadter Malaparte för moraliskt korrupt eftersom han fiktionaliserat händelser och personmöten så till den grad. Dessutom misstror han författarens sympatier med de allierade. Malaparte är en kappvändare och Kaputt måste läsas med urskillning, varnar han. I SvD kallas Kaputt för en samling "surrealistist inspirerade fantasier" medan DNs recensent presenterar Malaparte som "posör" och "opportunist" men också "lysande författare". I Expressen, slutligen, definieras Kaputt som ett tidigt exempel på dagens medieklimat, där fokus ligger på det sensationella och ögonblickliga istället för det förklarande. Malaparte skulle ha känt sig hemma i Berlusconis Italien, menar recensenten.

Men läser man utanför de snäva kriterierna för krigsreportaget och ögonvittnesskildringen kan Malaparte också förstås som en krigets Sheherazade, eller varför inte en hovnarr, som både förtjusar och förskräcker maktens middagsbordsgäster med sina gruvliga historier. Ironin och satiren flödar lika rikt som konjaken och den finska vodkan. Det ofta nästan groteskt självupptagna berättarjaget kräver huvudrollen också i skildringarna av mer allmänmänsklig tragik och terror. Fast kanske är detta berättarjag en form av parodi, kanske exemplifierar berättaren det absurda i att objektivt och neutralt försöka fånga det som knappt låter sig förstås? Kanske är det en högst personlig uppgörelse med författarens egna illusioner? I P1s Biblioteket berättar hursomhelst bl.a Mikael van Reis varför han läser om den här boken ungefär var femte år. I det programmet nämns också en filmatisering från 2009. Men, faktiskt, baserat på följande filmsnutt råder jag hellre till att läsa boken:

i hyllan

London, augusti 2010.

"the big beribboned box of violet creams of the book world"

Den brittiska journalisten India Knight har bland de vackraste namn som finns. Bra smak har hon också. Jag älskar hennes guide The Shops, där hon blandar bl.a. adresser till suveräna Londonbagerier, skönhetssalonger och klädbutiker på nätet med presenttips, recept, personliga anektodet och boklistor. Favoriten bland listorna är hennes "Bed Books" med inte direkt höglitterära men älskade titlar (ialla fall av brittiska läsare). Det är romaner att läsa i sängen när man är sjuk eller bara lat, med kashmirsockor på fötterna och en kopp te i handen. Det är den typen av böcker Camilla på Läsdagboken efterlyste för ett tag sedan, romaner som framkallar "Pure Delight". Lätt, fluffigt och lite kladdigt tolkar jag det som. Nyligen plöjde jag igenom en hög Georgette Heyer där romantik blandas med humor och minutiöst tidstrogna detaljer. Tänk Jane Austen, PG Wodehouse och, ahem, harlekin. India Knights hela lista ser ut så här:

- vad som helst av Georgette Heyer

Forever Amber - Kathleen Windsor

The Pursuit of Love, Love in a Cold Climate, Don't Tell Alfred - Nancy Mitford

I Capture the Castle - Dodie Smith

The Making of a Marchioness - Frances Hodgson Burnett

Miss Petticoat Lives for a Day - Winifred Watson

The Cazalet Chronicle series - Elizabeth Jane Howard

My Cousin Rachel - Daphne du Maurier

Pride and Prejudice - Jane Austen

Imogen, Harriet, Octavia, Emily, Bella etc. - dvs. tidiga Jilly Cooper

Invitation to the Waltz - Rosamond Lehmann

These Happy Golden Years - Laura Ingalls Wilder

Anne's House of Dreams - L.M Montgomery

- vad som helst av Barbara Pym

Peyton Place - Grace Metallious

The Real Charlotte - Somverville and Ross

Av Georgette Heyer rekomenderar jag särskilt Cousin Kate, Regency Buck och Frederica. Eller, äsch, de är ungefär likadana allihopa.

juli bokskörd

Krigets Proust

"No wine is so earthy as the red wine of Burgundy that in the warm glow of candlelight and in the white reflection of the snow was the color of soil, the crimson and gold hue of the Côte d'Or hills at sunset. The bouquet was strong, scented with grass and leaves like a summer evening in Burgundy. No wine is so congenial with the evening dusk or so partial to the night as the wine of Nuits Saint Georges. Even its name, deep and flashing like a summer evening, belongs to the night. It shines bloodlike on the threshold of the night as the glow of the sunset on the crystal edge of the horizon. It kindles glints of red and blue in the crimson clolored earth, in the grass and the leaves still warm with the taste and the aroma of the dying day. [---] That is the hour for Burgundy wine. At that hour, during the winter nights, in that room alight with the ebony reflection of snow, the deep odor of the Nuits Saint Georges brought forth memories of summer evenings in Burgundy, of nights asleep on the soil still warm with the sun."

- Curzio Malaparte i Finland, ur Kaputt (s. 198-199).

Litterär geografi III

Walter Benjamin, Passagearbetet (1992).

i hyllorna

Sverige, juni 2010.

Hand i hand

Benson och bridge.