"Utwórz bloga" eller "Zaloguj się"?

I ett stekhett Krosno, Polen, försöker jag navigera polska bloggar och inloggningskommandon. Det är inte helt lätt. Men "zaloguj się" betyder logga in. Har jag precis lärt mig. Jag har dessutom feber i värmen, och vet därför att apotek heter "apteka" på polska. Något lättare.

MFK Fisher - "The Gastronomical Me"

Jag skriver för tillfället om matens betydelse i litteraturen och M.F.K. Fishers underbara självbiografi gör sig genast påmind. I The Gastronomical Me beskriver hon hur hennes upptäckt av det franska kökets ljuvligheter under perioden strax innan andra världskriget korresponderade med hennes mognad som människa. På frågan om varför hon skriver om mat och dryck och inte om makt, krig eller kärlek, svarar hon:

"[L]ike most other humans, I'm hungry. But there is more than that. It seems to me that our three basic needs, for food, security and love, are so mixed and mingled and intertwined that we cannot strightly think of one without the others. [---] I tell about myself, and how I ate bread on a lasting hillside, or drank red wine in a room now blown to bits, and it happens without my willing it that I am also telling about the people with me then, and their deeper needs for love and happiness. [---] There is a communion of more than our bodies with bread is broken and wine is drunk. And that is my answer, when people ask me: Why do you write about hunger, and not war and love?"

Ätandet, och hungern efter mat och dryck, uttrycker ju så mycket mer än bara ett fysiskt behov av föda. Lévi-Strauss har undersökt ätandet som ritual, Bourdieu drar paralleller mellan mat och klass, Fischer i sin tur fokuserar på mat som gränsöverskridande länk mellan yttervärlden och jaget. Se också film med M.F.K. Fisher, samt andra matrelaterade inlägg.

Stephen Vizinczey - "In Praise of Older Women"

"This book is dedicated to older women and addressed to young men - and the connection between the two is my proposition." (s. 6) Så börjar professor András Vajdas fiktiva memoirer, In Praise of Older Women. Redan som barn i Budapest fascineras han av och trivs i vuxna kvinnors sällskap, särskilt då mammas väninnor. En attraktiv, äldre granne tar hans oskuld i tonåren, som tjugoåring inleder han affärer med äldre, oftast gifta kvinnor och romanen igenom söker han att övertyga den presumptiva manlige unge läsaren om fördelarna med sådan förhållanden.

Vardas skriver så kärleksfullt om de kvinnor han möter att man nästan glömmer att han främsta mål är just sex, inte en relation. Det är först mot slutet av berättelsen, då det står klart att han är oförmögen att inleda ett varaktigt förhållande med en kvinna, som detta blir riktigt tydligt. Romanen publicerades första gången 1965, mitt under den sexuella revolutionen, och jag kommer på mig med att undra om tomheten i huvudpersonens senare liv är Vizenczeys subtila kritik av samtidens fixering vid sex på bekostnad av känslor. Tydligt är att han anser att en viss typ av sexuella relationer är unika för Europa. I de sista kapitlen har Vardas flyttat till Canada, där han sorgset noterar att vuxna kvinnor beter sig som tonårsflickor och män är mer intresserade av alkohol än av sex.

Själv förlåter jag dock både sexfixeringen och det något nedslagna slutet i en roman som också innehåller följande rader: "Although I hope that this memoir will be instructive, I have to confess that it won't help you to make women more attracted to you than you are to them. If deep down you hate them, if you dream of humiliating them, if you enjoy ordering them around, then you are likely to be paid back in kind. They will want and love you just as much as you want and love them - and praise be to their generosity." (s. 12) Fler sådana här sexmanualer till unga män, tack.

Film 2011

Fetstilade titlar rekommenderas:

The Sleeping Tiger (1954)
True Grit (2010)
Pin Up Girl (1944)
Il Postino (1994)
Sex and the City 2 (2010)
Shining Through (1992)
Un Flic (1972)
The Edge of Heaven (2007)

Film: "The Sleeping Tiger" (1954)

Vi har alla en inom oss, enligt psykologen i The Sleeping Tiger (1954). En sovande tiger, alltså. Joseph Loseys bidrag till det psykologiska dramat påminner en hel del om Hitchcocks Spellbound (1945). Talterapi är universallösningen i bägge filmerna: sätt ord på de personliga problemen så försvinner de vips. Det är just de plötsliga svängningarna i huvudpersonernas karaktärer som bidrar till berättelsernas låga trovärdighet. Men vad gör det när en av dessa spelas av en som vanligt lysande Dirk Bogarde. I Loseys film är han en kriminell ung man som upptas i en psykologs (?) familjegemnskap och inleder ett förhållande med psykologens hustru. Som så ofta i Loseys filmer lyfter Bogarde en klichéartad roll till något mycket mer intressant. Det är i blickarna allting händer. Och vems tiger är det egentligen som hotar att vakna? Den som händelsevis är allergisk mot dåtidens hysteriska kvinnobilder kanske ska hoppa över den här filmen. Men det vore synd. Se hela filmen här:

från ett Budapest till ett annat

Prague är så mycket värre än jag trodde möjligt. Romanen är så dålig att ögonen tåras och sidorna rullar ihop sig av skam. Värst är karaktärerna, så ointressanta och samtidigt helt uppfyllda av sig själva och sin egen betydelse. Faktiskt är de till förvillelse lika en viss typ av unga, välmående och välutbildade amerikaner jag själv som ung och säkert inte särskilt intressant träffat på resor runtom i Europa, tillbringat en urtråkig halvtimme med och sedan nogsamt undvikit resten av vistelsen. Så varför läsa om dem? Nej, just det. Fast den tanken tycks inte ha slagit Arthur Phillips. Han dyker rakt ner i sina skapelsers ytliga mentaliteter och slår huvudet i botten. Han tycks på fullaste allvar mena att det är personernas ironiska hållning som gör dem till värdiga romanfigurer. För karaktärerna inser ju att de lever en kliché och när man inser det har man ju sett igenom tillvaron, samtidigt som man är fast i den. Och hallå, då kanske man t.o.m. är lite tragisk och mycket mer romanfigur än så kan man väl inte bli? Efter femtio sidor måste jag sluta läsa, eftersom jag kommer på mig med att upprepade gånger skrika åt texten. Och åt författaren. Det här är en roman värdig att hata. Vilken fröjd att istället återvända till en annan Budapest-skildring (för ja, Prague utspelas i Budapest - åh ironin, ironin!), Stephen Vizinczeys In Praise of Older Women, som jag var tvungen att avbryta sist jag var hemma. Återkommer ang. den för jag är trött på att skriva om dålig litteratur.

glad midsommar

Falun 2011.

frukostläsning

1989-1990, ung amerikansk man i Budapest. Det är europeiskt och därför intellektuellt rätt att vara där. Fast egentligen önskar han sig till café i Prag, därav titeln. För det är ju i Prag man egentligen ska vara när kommunismen smälter som gammal smutsig snö. Att killen lever en kliché är han så klart högst medveten om. Förväntningarna är låga, irritationsnivån redan hög. Men det är faktiskt den här romanens tur nu. Som den har väntat på att bli läst.

Sommartid och friska tag

Nu skall städas och rustas upp i hjärnskrymslerna. I övermorgon börjar både sommaren och återupplivandet av de här sidorna. Hoppas vi syns då!

det närmaste jag kommer

Aprilmåne ovan Oxford University Press 2011.

Ian Fleming - "The Spy Who Loved Me"

Sommarsäsongen är över. Det är kväll, en storm hotar och på The Dreamy Pines Motor Court sätter Vivienne Michel på en jazzskiva och häller upp en drink åt sig själv. Efter några veckor som tillfällig receptionist har den unga kanadensiskan fått uppdraget att ensam ansvara för motellets stängning. När regnet börjar falla dricker hon sakta sin Manhattan och tänker tillbaka på sin tidigare sejour i London. Tiden där har gjort hennes desillusionerad vad gäller män och deras avsikter. I samtliga fall har Vivienne känt sig utnyttjad.

Dagdrömmarna avbryts när två främmande män oväntat anländer. De påstår sig arbeta för motellets ägare men vägrar att förklara sin närvaro. Vivienne upplever snart situationen som hotfull. Motellet ligger isolerat och männen antyder att de kommer att göra henne illa. I hemlighet knäpper hon på motellets ledigskylt. Just som stormen bryter ut och situationen blivit desperat knackar det på dörren. När Vivienne öppnar står där ytterligare en man. Han presenterar sig som - så klart - Bond.

The Spy Who Loved Me är (tydligen) en Bondberättelse olik Flemings övriga. Huvudrollen innehas av Vivienne och Bond gör entré först två tredjedelar in i texten. De två männens uppdrag och Bonds roll i deras förehavanden är f.ö. mest ursäkter för att presentera en tes om sexuell frigörelse ur ett kvinnligt perspektiv. I korthet går tesen ut på att sex mycket väl kan vara något tillfälligt, men då krävs att båda parterna respekterar varandra och att något av aktens mystik hålls levande. Det doftar 1960-talets Playboy-mentalitet om berättelsen om den unga Vivienne som har en högst tillfällig förbindelse med ännu en man (gissa vem), fast den här gången utan att känna sig varken billig eller utnyttjad. Det har kunnat bli hur unket som helst, men berättelsen klarar precis balansgången mellan exploatering och sexualdebatt. Jag tror att det mest beror på att Fleming själv behandlar karaktären Vivienne, hennes önskningar och begär, med respekt. Rekommenderad läsning.

Vin + bok = Victoria & Albert

Londontips: Victoria & Alberts nyöppnade Reading Rooms, där man kan dricka ett glas vin, beställa in ett vaktelägg med salt om man skulle bli lite hungrig och, så klart, bläddra i diverse tryckta verk.

de under tvåhundra

Jag är i London veckan ut och inser hur mycket jag längtat efter innehållet i bokhyllorna. Vill läsa allt oläst nu. Men det hinner jag inte. Istället väljer jag bland romaner under tvåhundra sidor för några sådana borde jag kunna ta mig igenom. Ian Flemings The Spy Who Loved Me lästes ut först och mer om den snart. In Praise of Older Women är nyligen påbörjad. Hela listan här:

Tunna sidor till kaffet. London 2011.

Keri Hulme - "The Bone People"

Så. The Bone Poeple. Vann Bookerpriset 1984 och en roman jag nog aldrig tittat åt, än mindre läst, om det inte jobbet krävde. Nya Zeeland, en ensamstående kvinna har byggt ett tornhus på stranden och får oväntat besök av blond, blåögd och stum sjuåring med skadad häl. Det är viktigt att han är blond och blåögd, för kvinnan på stranden, Kerewin Holmes, är delvis Maori. Det är likaledes viktigt att pojken Simons fosterfar, Joseph Gillaylay, också är Maori. Att de här tre individerna har tappat kontakten med sina respektive familjer, sin bakgrund, sin kultur- och därför beter sig underligt, är vingskadade i själen - är också viktigt.

Att ingen av de tre huvudpersonerna är helt sympatisk är uppfriskande. Att våldet i berättelsen är av det absolut oacceptabla slaget (!) är också, nej, inte uppfriskande, men, jo, uppfriskande ovanligt. Att Kerewin och Joseph aldrig inleder någon romans är definitivt uppfriskande. Uppfriskande är också Hulmes poetiska språk, det vandrande berättarperspektivet, avvikelserna från en grammatiskt korrekt engelska och författarens stundvisa vägran att förklara sina karaktärers beteenden. Till och med de möjligtvis övernaturliga inslagen gillar jag.

MEN. Jag har svårt för allegorier. Och jag har särskilt svårt för allegorier där personerna i berättelsen representarar skilda kulturer.  För naturligtvis är blonda, blåögda Simon strykpojke (bokstavligen) för de européer som bidragit till Maorikulturens förtvinande och förfall. Och naturligtvis mår Kerewin och Joseph dåligt för att de försakat sagda kultur. Och - naturligtvis - blir de friska och harmoniska personer så snart de förstått att bejaka just sin ursprungskultur. Jojomensan, sådant botar både cancer (Kerewin) och en envis tendens att puckla på små barn (Joseph). Och Simon då? Jo, efter att nästan slagits ihjäl och nu inte bara är stum utan också döv kan han också upptas i gemenskapen utan problem. Och i det faktumet kan man så klart läsa in vad man vill. Själv läser jag och blir besviken. 

bok på hög

Falun, mars-april 2011

paus från uppsatshandledning

"Jag började tänka på alla de osynliga Andar, som i tusen underbara stunder tecknat de massor af manuskripter, hvaraf rummet, der jag helt ensam befann mig, stod uppfyldt. Tänk om alla dessa andar ännu – kanske just i detta ögonblick – minnas på sina arbeten, hvari de säkert nedlagt mången för verlden okänd, mången förfärlig hemlighet! Tryckta böcker äro på långt när icke så dæmoniska, som manuskripter. Tryckta böcker likna bekända, uppenbarade brott, som ligga afslöjade inför allmänheten, och derföre ej längre tynga gerningsmannens eget bröst. Men manuskripter! Hvem har icke hört berättelser om döde, som saknat ro och som gått igen, endast för att inför efterlefvande upptäcka den och den lönnlådan, der den och den skriften, det och det dokumentet låg inlagdt, innehållande någon vigtig uppgift. [...] Jag anser boktryckerikonstens upptäckt vara mera omedelbart kommen ifrån andeverlden, än man vanligen föreställer sig, och att den skett för olyckliga andars räddning. Man skall le åt mig: men jag är fullt öfvertygad, att det mesta, som tryckes, icke är för de lefvandes skull – icke behöfva de så många böcker! – utan för de dödes, för att skaffa dem ro i grafven."

- C.J.L. Almqvist, Amorina (version 1839) 

bär en bok

På tal om att gör annat än att läsa, man kan bära omkring på böcker. För det ändamålet har jag klickat hem en svensk klassiker, dvs. den fina lärarinnekassen i naturläder. Perfekt (som namnet antyder) till att bära både böcker och uppsatser. Och den blir bara snyggare med åren.

för framtida bruk

Vad göra när läsningen står stilla eller bara är oinspirerad (dvs. jag läser sådant jag inte nödvändigtvis vill)? Jo, samla framtida lustläsning på hög. En ordbok slank också med - allt för knappa hundralappen.

luktar lätt vår South Kensington

Sista dagen hemma, imorgon Falun igen.

Donna Tartt om "True Grit"

"It's a commonplace to say that we 'love' a book, but when we say it, we really mean all sorts of things. Sometimes we mean only that we have read a book once and enjoyed it; sometimes we mean that a book was important to us in our youth, though we haven't picked it up in years; [...] and all too often people claim to love books they haven't read at all. Then there are the books we love so much that we read them every year or two, and know passages of them by heart; that cheer us when we are sick or sad and never fail to amuse us when we take them up at random; that we press on all our friends and acquaintances; and to which we return again and again with undimmed enthusiasm over the course of a lifetime. I think it goes without saying that most books that engage readers on this level are masterpieces; and this is why believe that True Grit is a masterpiece."

- Donna Tartt, "Introduction" to Charles Portis, True Grit.  

flickor, flickor, flickor

Jag har inte längre tid, lust eller ork att läsa. Mot kvällen ser jag hellre en film eller två. Eller tre.

Första intryck Falun

Läst 2011

Fetstilade titlar rekommenderas:

The Hunger Games - Suzanne Collins
Catching Fire - Suzanne Collins
Mockingjay - Suzanne Collins
The Secret History - Donna Tartt (omläst)
Döda vita män - Johan Hakelius
Odjuret - Roslund & Hellström
Ont blod - Arne Dahl
Complete Poems - Elizabeth Bishop
The Aspern Papers - Henry James (omläst)
King Lear - Shakespeare
Hardball - Sara Paretsky
How the Garcia Girls Lost Their Accents - Julia Alvarez
The Vampire Tapestry - Suzy McKee Charnas
True Grit - Charles Portis
Överenskommelser - Simona Ahrnstedt
Middlesex - Jeffrey Eugenided
Ers majestäts olycklige Kurt - Lena Ebervall och Per E Samuelson
En, typ, brorsa - Johanna Lindbäck
Tänk om det där är jag - Johanna Lindbäck
Under jorden i Villette - Ingrid Hedström
The Bluest Eye - Toni Morrison
Mörkögda augustinatt - Maria Lang
Farligt att förtära - Maria Lang
Ofärd i huset bor - Maria Lang
De röda kattorna - Maria Lang
Rosor, kyssar och döden - Maria Lang
Camilla vid skiljevägen - Maria Lang
Körsbär i november - Maria Lang
The Bone People - Keri Hulme
The Spy Who Loved Me - Ian Fleming
Monraker's Bride - Madeleine Brent
Tregaron's Daughter - Madeleine Brent
Misterioso - Arne Dahl
Ont blod - Arne Dahl
Upp till toppen av berget - Arne Dahl
Miss Mary Bennetts självständighet - Colleen McCullough
Den motvillige monarken - Thomas Sjöberg et al.
In Praise of Older Women - Stephen Vizinczey
The Last September - Elizabeth Bowen
By the Bog of Cats - Marina Carr
Remembering Babylon - David Malouf
The Kite Runner - Khaled Hosseini
Things Fall Apart - Chinua Achebe (omläsning)
Our Sister Killjoy - Ama Ata Aidoo
Anowa - Ama Ata Aidoo
Devil on the Cross - Ngugi sa Thiong'o
Nervous Conditions - Tsitsi Dangarembga (omläsning)
The Joys of Motherhood - Buchi Emecheta
From a Crocked Rib - Nuruddin Farah
Death and the King's Horsemen - Wole Soyinka
The Chattering and the Song - Femi Osofisan
The Rise and Shine of Comrade Fiasco - Andrew Whaley
Woza Albert! - Percy Mtwa, Mbongeni Ngema och Barney Simon
Accounting for Taste: the Triumph of French Cuisine - Priscilla Ferguson
C'est la Vie: An American Woman Begins a New Life in Paris and - Voila! - Becomes Almost French - Suzy Gershman

en julhälsning

Nu går den här bloggen i ide några veckor. Fast där har den egentligen varit ett tag. Under tiden en liten julstämningshöjare:



En månad senare

...och jag är inte längre "mrs" (eller föralldel "ms") utan mycket snart "dr", vilket jag skrattat, kämpat, gråtit och svurit mig fram till under lååååång tid. Samma vecka som jag nås av beskedet kallas jag till intervju och får jobbet! jag tror nästan inte att det är sant. Ketchupeffekt, säger jag bara. Först händer inget osv. Och på allt detta jul, snö (eftersom jag var i Sverige förra veckan) och snart bjällerklang i Washington DC. Tyvärr inget New York i jul, eftersom jag snålade och bokade biljetter direkt till Dulles. Det ångrar jag lite, för New York i jultider liknar inget annat. Vilken tur att det kan upplevas på andra sätt. Elf är sedan två år tillbaka min favoritfilm den här årstiden - Will Farrell (Will Farrell!!), New York och sentimentalitet i saltkaramellig kombination:

Elf, 2003.

Rusk, regn och "Revolutionary Road"

London 2010

Jag läser inte alls Levy eller Warner. Jag läser Yates och slås återigen av hur bra han skriver. Hans insikt i det fulaste, mest vardagliga och småaktiga, i avståndet mellan ideal och verklighet. Lättheten med vilken han beskriver det. 

"Give me Liberty, or give me Death"

...särskilt i jultider. Londons ljuvligaste varuhus går i blått.

Nicola Upson - "An Expert in Murder"

Att använda sig av verkliga personer i romaner kan bli konstig men i Nicola Upsons An Expert in Murder går det utmärkt - antagligen för att Josephine Tey är en relativt okänd författare i jämförelse med t.ex. Agatha Christie och Dorothy L. Sayers. Dessutom är hennes livsomständigheter ganska oklara, vilket tillåter Upson att ta sig vissa friheter med karaktären. Här har hon tagit fasta på att Tey inte bara skrev detektivromaner utan också ett antal dramer. An Expert in Murder utspelas till största delen i kulisserna till Teys mest framgångsrika pjäs, Richard of Bordeaux. En ung kvinna mördas på ett tåg. Mordet verkar ha kopplingar både till Josephine Tey personligen och till den teater där Richard of Bordeaux spelas upp.

Jag har inget emot romanens placering i West End, det är ju för miljöerna jag ofta läser deckare, men den här berättelsen påminner ibland om teaterhistoria mer än en roman. Med risk att avslöja för mycket visar sig teatermiljön dessutom ha mindre med brottet att göra än man som läsare förleds tro. Kanske är jag alltför kräsen, men upplösningen var en antiklimax. Framförallt framstår de skyldigas motiv som otroligt. Och så borde det inte vara. Jag hade nöjt mig med kärlek eller pengar som förklaring. Det visar sig istället vara något betydligt mer långsökt. Synd.

I sina bästa stunder påminner dock Upsons roman om charmiga Stage Fright, en av Hitchcocks mindre kända filmer. I den spelar Jane Wyman, hon från Falcon Crest om ni minns, en ung teaterstudent vars pojkvän blir misstänkt för mord. Pojkvännen visar sig ha haft en affär med en betydligt mer etablerad skådespelare än Wyman, i filmen porträtterad av Marlene Dietrich. En riktigt snygg polisman gör också entré. Han spelas av Michael Wilding som i det privata precis var i stånd att gifta sig med Elizabeth Taylor. Här ett smakprov från filmen:

  

Geoff Dyer - "Jeff in Venice, Death in Varanasi"

Först ut bland de brittiska författarna är Geoff Dyer, vars Jeff in Venice, Death in Varanasi är en roman i två delar. Det enda delarna har gemensamt är en berättare som är frilansande journalist. I den första romandelen får vi veta att han heter Jeff. Denne Jeff är kanske - fast helt säkert är det inte - huvudperson också i romanens andra del. Jeff är i Venedig för konstbiennalen där han minglar och dricker sig full på gratisbellinis tillsammans med dussintals andra brittiska kulturjournalister, gallerister och konstnärer. Här blir han också störtförälskad i en amerikansk gallerist. 

Likt en olyckligt suktande Aschenbach faller Jeff alltså för en svårflörtad Tadzio. För Jeff in Venice och  Death in Venice - blink, blink - ni hajar va? Men Jeff får faktiskt ihop det med amerikanskan och de tillbringar snart tiden med att utforska varandras kroppar istället för biennalen. I den andra romandelen åker samme (?) journalist till Varanasi, Indien, med uppdrag att skriva en kortare researtikel om platsen. Efter fyra dagar är artikeln klar men journalisten väljer att stanna kvar i Varanasi. Gradvis tappar han kontakten med sitt tidigare liv, sitt tidigare jag. Precis som titeln avslöjar är det här och inte i Venedig döden gör entré. Återigen en blinkning till Manns roman. Är det kanske så att det överkommersialiserade Venedig inte längre duger som skådeplats för en västeuropé i kris? Eller är det någonting helt annat Dryer vill säga?

I The Independent kallas romanen diptyk, men det säger mig ingenting förrän jag slår upp ordet och inser att en viss typ av diptyker kontrasterar just liv och död. Och det gör onekligen Dyers roman. Varanasi är f.ö. ett slags hunduiskt Mecca; dör du här befrias själen från hela återfödelseförloppet. Andra kontraster i romanen är de mellan första och tredje världen, mellan västerländsk dekadens och österländsk, eh, visdom, mellan jag/sexfixering och självutplåning. De båda städerna är också intimt sammankopplade med vatten och de två berättarna väldigt kroppsligt fixerade, vare sig det gäller den amerikanska galleristens välansade nakenhet eller det av hundar halvt uppätna liket på Ganges strand.  

Man kan göra den här sortens kopplingar och läsningar men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att hela romanen är ett slags practical joke i likhet med romantiteln. Jeff in Venice, Death in Varanasi är abolut ingen hyllning till en tröttsam hippie- eller trustafarilivsstil. Inte heller en halvhjärtad kritik av densamma, som t.ex. romanen The Beach. Zadie Smith, Michael Ondatjee, Lionel Shriver, Joshua Ferris, James Wood, William Boyd och David Mitchell är i alla fall samstämmiga: Dyers roman är jättebra, nej suveränt bra. I alla fall om citaten på bokomslaget är något att gå efter. Själv både irriterades jag och fascinerades under läsningen. Här en tredelad intervju med Dyer.

London i november

Trottoaren skyms av rödbrun konfetti. Vore de inte obehagligt våta gick det att hoppa i högarna runt bilar och träd. Istället slinker jag upp i porten till vänster. Däruppe väntar te, rostat bröd och en soppa eller två. Jag spiller lite i Nicola Upsons An Expert in Murder och inbillar mig att det London hon beskriver ser ut ungefär så här. Fast i West End. Det går inte ihop men det struntar jag i.

Laurent Gaudé - "Le soleil des Scorta"

Gaudés senaste roman var slutsåld på The French bookshop så ägaren rekommenderade en av hans tidigare romaner istället. Förra året läste jag Gaudés La porte des enfers som utspelar sig i Neapel. Les soleil des Scorta utspelar sig också i södra Italien men nu i Puglia, längs den italienska klackens kust. Det är en krönika över familjen Scorta och samtidigt historien om en liten efterbliven by som påminner om det södra Italien Carlo Levi en gång beskrev.

Familjen Scorta uppstår när en bandit från bergen återvänder till byn efter ett långt fängelsestraff. Han har kommit för att våldta den kvinna han en gång varit förälskad i. Barnet som föds växer upp till en likaledes kriminell man och dessutom väldigt förmögen. Fast samvetet gör sig påmint; han donerar hela härligheten till kyrkan och gör därmed sina barn arvlösa. Det är om de fyra barnen den här romanen egentligen handlar och hur de förhåller sig till den fattigdom de nu är dömda att leva i. Är den en förbannelse eller kanske grunden till deras framtida lycka? Parallellt med huvudberättelsen blir vi också varse om en hemlighet som systern i familjen går och bär på.

Jag är snart riktigt involverad i de fyra syskonen och deras familjer, men klarar inte riktigt av Gaudés episka anslag. Det vardagliga innehållet motiverar inte formen. Tyvärr för huvudpersonerna också ett slags ständiga inre monologer. Här tror jag att det är Gaudés dramatikerbakgrund som spökar. På scen är ju monologen och dialogen centrala för att föra handlingen framåt. Här fungerar det inte alls. Romanfigurerna tappar istället i trovärdighet. Rekommenderar jag ändå en läsning? Jovars, Gaudé är en rackare på fina miljöbeskrivningar och berättelsen är inte utan patos. Solen gassar över byn och svetten lackar i allas nackar. Han beskriver också en underbar fest på en sk trabucchi, en slags långbent fiskebrygga. Som film skulle romanen vara en något blekare och mindre dramatisk kombination av Ettore Scolas Fula, skitiga och elaka och de sicilianska scenerna i Gudfadern. Le soleil des Scorta har översatts till engelska.

inhandlat under oktober

Brittiska författarextravaganza.

I speak English, therefore I am

Inte vårt jobb kanske, att rädda engelska ord från utplåning, men Save the Words är ett trevligt sätt att utöka sitt engelska ordförråd. Vad betyder t.ex. pigritude, gumfiate, pudify och drollic? Eller så kan man läsa Proust på engelska för ord som adumbration, recreancy, plashing och febral. Men då får man slå upp ordens betydelse själv.

i hyllan

London, 2010.

Nu når de taket!

Spöken i repris

...kan man se här.

Washington D.C. 2008.

Yasujirô Ozu - "Tokyo Story"

Det händer inte mycket här på bloggen, men desto mer i verkliga livet och det är väl så det ska vara. Jag har ialla fall tagit mig tid att se film nummer två i klassikerutmaningen, nämligen Tokyo Story, en vardaglig berättelse om två ålderstigna föräldrar som hälsar på sina vuxna barn i Tokyo. Där har ingen tid med dem, förutom den ingifta unga änkan Noriko, som visar det gamla paret runt i staden. Efter den korta visiten återvänder det lite desillusionerade paret hemåt, men den gamla kvinnan insjuknar på vägen och dör strax efter hemkomsten.

Tokyo Story har ofta kallats en av de bästa filmer som någonsin gjorts och visst är skådespeleriet ovanligt fräscht för en snart sextio år gammal film. Just vardagligheten gör att man som tittare kommer väldigt nära både karaktärere och skeenden. Det är lätt att känna igen sig. Ämnet är ju om möjligt ännu mer aktuellt idag. Ozus osentimentala sätt att skildra generationsklyftorna är raka motsatsen till 1950-talets melodramatiska Hollywoodfilmer på samma tema.

Man får visserligen vara beredd att ge filmen den tid den kräver (det hade jag svårt för första gången jag försökte se Tokyo Story). Mer dramatiska händelser skildras typiskt nog inte, väldigt lite sägs heller rakt ut och det bidrar faktiskt till den känslomässiga effekten på tittaren. Roger Ebert skriver väldigt bra om det här så jag föreslår att den intresserade läser hans recension istället för min taffliga beskrivning - dessutom tycker Ebert att Tokyo Story är helt fantastisk. Det tycker inte jag. Bra, ja. Omistlig, nej. Ebert skriver också om Ozus s.k. "kuddscener" dvs utomhusscener med båtar, tåg, etc som inte bidrar till filmens handling utan endast fungerar som ett slags mentala pauser. Här ett medley av sådana scener. Slutligen, en av filmens viktigaste dialoger, där Noriko uttrycker berättelsens centrala tema med ett leende:

  

5 x P.J. Tracy

En fördel med att vara sjuk (förra helgen): jag kunde lägga ifrån mig allt och läsa om thrillers av det högst beroendeframkallande slaget. P.J. Tracy är en författarkonstellation bestående av mor och dotter. Men vilken trist och anonym pseudonym de valt! Lika olyckligt är deras (?) val av titlar: Dead Run, Live Bait m.fl. är abstrakta, intetsägande titlar på faktiskt rejält spännande historier. De här spänningsromanerna utspelar till största delen i Minnesota/Wisconsin, i synnerhet i de s.k. twin cities Saint Paul och Minneapolis. Svenskklingande namn och bokstavligt talat blåögda poliser dominerar handlingen. Lägg till det en grupp (okej, något klyschiga) dataexperter som då och då erbjuder samma poliskår sin expertis. Särskilt förtjust är jag hursomhelst i de sätt på vilka dessa spänningshistorier börjar. Vad sägs om en hel by där både invånare och kreatur tilll synes utan anledning segnar till marken eller ett antal lik gömda i snögubbar? Tyvärr är både den första och den femte delen i serien bland de sämre men de övriga tre, oj, oj, riktiga nagelbitare. Ni som gillar Harlan Coben, läs, läs. 

det blommar...i oktober

Passionsrankan på balkongen fick ett höstryck och slog ut i blom - men bara för en dag.

David Foenkinos - "La délicatesse"

Allt börjar med att Nathalie och François träffas på en trottoar i Paris. De blir blixtkära och flyttar ihop. Nathalie får anställning på ett svenskt företag. François håller sig i form genom att jogga. Så kunde det ha slutat men då hade det inte blivit någon roman (eller iallafall en annan roman). Istället springer François en dag framför en bil och dör. För Nathalie blir jobbet räddningen, det som hindrar henne från att bryta ihop. Känslorna stänger hon av tills den dag hon träffar blyga och bleka svensken Markus. Varför det är just han som får henne att hoppas igen, ja det förstår ingen, inte chefen, inte arbetskamraterna, absolut inte Markus - och faktiskt inte ens Nathalie själv.

Nu låter det här kanske som en riktigt banal historia om sorg och vardagskärlek. Det är det också, men så fint och roligt berättad att man nästan glömmer bort det. Små fotnoter och minikapitel på metanivå ramar in berättelsen. Till exempel skildras en sexscen på romanens slutsidor genom ett citat från en novell av Cortazár som Nathalie läser i bokens början. Mycket elegant. Andra gånger känns parallellerna i boken mindre relevanta och leken med läsaren slår över i meningslöshet. La délicatesse påminner ibland om filmen Amélie och den som irriterade sig på regissörens tendens att inkludera charmiga men ofta falskt meningsfulla sidoberättelser irriterar sig nog också på den här romanen. Jag gjorde det emellanåt.

Men mötet mellan franskt och svenskt är också potential för en rad dråpliga situationer som Foenkinos inte är sen att utnyttja. Till och med när Foenkinos kliver rakt ut klichéträsket är det roligt. Visst, Nathalie är så klart så där överjordiskt vacker och sval som bara franska kvinnor kan vara och på hennes bekostnad  gör sig Foenkinos aldrig lustig. Det är som om han inte vågade, som om han (liksom nästan alla på Nathalies kontor) trippar runt hennes snygghet och inte bara hennes sorg. Det skulle kunna bli outhärdligt om det inte vore för bokens övriga karaktärer. Särskilt scenerna mellan Markus och den extremt okänsliga och hypermacho franska chefen på företaget är utsökt komiska och kanske romanens bästa. Just bristen på känslighet (délicatesse) - eller kanske snarare vikten av densamma - är förresten vad romanens titel anspelar på. Lättsam, intelligent underhållning.

tillfällig frånvaro

"Mario Vargas Llosa hits like a girl"

Om MVL kände jag tidigare till endast två saker. Han är en vad man brukar kalla firad (som om det vore kalas varje dag) latinamerikansk författare och han har slagit Gabriel Garcia Marques på näsan (läs mer här). Klickar genast hem The Feast of the Goat och Death in the Andes. Skulle gärna också läsa Conversation in a Cathedral och Aunt Julia and the Scriptwriter men hejdar mig. De olästa bokhögarna har börjat titta anklagande på mig. Igen.

Debra Granik - "Winter's Bone"

Ännu ett filminlägg men om nu en betydligt mer aktuell rulle [på svenska biografer i januari] och dessutom den överlägset bästa jag sett på bio i år. Debra Granik är regissören av den grymmaste, nej förresten, så kan man ju inte skriva längre. Jag menar såklart den obarmhärtigaste film jag sett på länge. Winter's Bone baseras på en roman med samma namn, skriven av Daniel Woodrell. Både film och roman utspelas i the Ozarks, ett bergsområde i de fattigaste delarna av södra Missouri. Här spelar man banjo, här tillverkas och missbrukas så kallad crystal meth och här bor också filmens huvudperson, sjuttonåriga Ree Dolly, och hennes två småsyskon.

Ree tar hand om sina yngre syskon eftersom pappan försvunnit i väntan på rättegång och mamman gått lös på diverse tabletter. Var Rees pappa faktiskt befinner sig är filmens centrala fråga. För att betala borgenssumman har han intecknat familjens hus och nu närmar sig rättegången. Om pappan inte kan lokaliseras står familjen snart på bar backe men när Ree börjar ställa frågor om var han kan vara möts hon endast av tystnad och uppmaningar om att sluta snoka:

Jag tänker inte berätta mer om vad filmen handlar eftersom jag tror att man får större behållning av den ju mindre man vet. Däremot bara måste jag uppmärksamma kvinnoporträtten i Winter's Bone, som skiljer sig från praktiskt taget allt jag tidigare sett i amerikanska produktioner. Skådespelarna Jennifer Lawrence (som spelar Ree) och Dale Dickey (som porträtterar Merab, en minst sagt luttrad släkting till Ree) är fantastiska. Och jag kan inte hjälpa att undra om de här fenomenala kvinnoporträtten beror på att både mansuförfattare och regissören själva är kvinnor. Tack gode gud hursomhelst för att vi här slipper de sentimentala och biologiskt motiverade hyllningarna till kvinnor som ädlare och skörare varelser! Jäklar, skriver jag bara, vilka grymma (i meningen bra, alltså) och realistiska kvinnoporträtteringar vi har att göra med här. Gå absolut och se nästa år. Faktiskt, skriv ner titeln så ni kommer ihåg. Själv har jag just klickat hem Woodrells roman. Slutligen, se och lyssna också på lågmält smarta regissören Debra Graniks introduktion av sin film:

Terrence Malick - "Badlands"

Första filmen på min osedda klassikerlista är regisserad av Terrence Malick. Han brukar (som många manliga regissörer) kallas ett geni trots att hans produktion består av endast fyra filmer. Ett geni vet jag inte, men han är rätt konsekvent rent visuellt. Det filmerna framförallt har gemensamt är scener i vida naturlandskap och en viss typ av ljus. Det är det där röda, gyllene eftermiddagsljuset då skuggorna är långa och skådespelarna som allra vackrast. I Malicks debutfilm Badlands (1973) är iofs de två skådisarna naturligt snygga - och unga. Filmen var både Charlie Sheens och Sissy Spaceks genombrott. Den förra spelar Kit, en strulig 25-åring från fel del av stan, som blir upp över öronen förälskad i endast 15-åriga medelklasstjejen Holly (Spacek). 

         

Det går naturligtvis som i Bruce Springsteens låt Nebraska: "I saw her standin’ on her front lawn just twirlin’ her baton/Me and her went for a ride, sir, and ten innocent people died" (f.ö. en text som refererar direkt till Badlands). Kit skjuter först ihjäl Hollys pappa, eftersom han inte gillar att hon springer med en kille som är alldeles för gammal för henne. Sedan packar de pappans bil med Hollys favoritsaker och drar iväg ut på vischan. För att undkomma lagens långa arm bygger de ett trädhus (!) där de hoppas kunna leva ifred. Och det får de också, ialla fall för en tid:

Den som tycker sig känna igen rösten och musiken i det här klippet har kanske sett filmen True Romance (1993) som delvis är en homage till just Badlands. Men var var jag nu? Jo, så småningom blir paret naturligtvis upptäckt och Kit skjuter ihjäl en polisman. Nu måste de fly igen fast den här gången saknar deras flykt riktning. Ska de försöka nå Mexiko eller kanske köra norrut istället? Om trädhuset symboliserade parets naivitet och relativa oskuldsfullhet tror jag att man kan förstå den fortsatta färden som en reflektion av deras moraliska vilsenhet. Fler människor får sätta livet till men som filmklippet ovan antyder är Kit och Holly inte några råbarkade mördartyper likt de i filmen Natural Born Killers (1994). Malicks film är både intelligentare och subtilare än Oliver Stones brutala och övertydliga variation. 

Visst är i synnerhet Kit medveten om sin framtida celebritetstatus men James Dean-komplexet och de klyschor han spelar in på grammofon är också oväntat rörande. Detsamma gäller Hollys naiva funderingar om framtiden. Här handlar det alltså inte om några extrema personligheter utan precis tvärtom. Om det är något som förenar de två är det kanske en känsla av att livet skulle kunna vara något annat, något mer. Tyvärr är deras enda förebilder poulärkulturella ikoner och billiga melodramer och då går det också som det gör. Malick är ganska distanserad till sina karaktärer men moraliserar inte heller och därför känns det aldrig falskt. Som tittare lämnas man att själv förhålla sig till det han visar oss. Resultatet är alldeles suveränt bra.

inhandlat augusti - september

3 x spänning i september

Anne Rambachs Doft av ondska är antingen illa översatt eller kanske lika klämkäckt skriven på originalspråket, vad vet jag. Det irriterade mig hursomhelst. Själva storyn var inte heller helt övertygande. Gillade dock skildringarna av ett Paris vintertid, med knarrande snö under de chica stövlarna och kyliga vindar över Seines vatten.

Arne Dahls Misterioso tyckte jag desto bättre om. Första delen i serien om A-gruppen och därmed fler böcker att plocka upp nästa gång jag är i Sverige, kul. Fast här köper jag inte helt mysteriets upprinnelse. Däremot gillar jag jazzspåret och dynamiken i beskrivingarna av gruppens medlemmar. Dessutom väldigt drivande intrig. Satt som på nålar under läsningen (går det?).

Ingrid Hedströms Lärarinnan i Villette var månadens spänningshöjdpunkt, trots att hon kanske avslöjar vem skurken är en aning för tidigt för min smak. Fast det är en bagtell; i övrigt gillar jag både den belgiska småstadsmiljön och den spännande och verklighetstrogna intrigen i den här romanen. Uppskattar framförallt kopplingarna Hedström gör mellan Rwanda och Belgien, samt mellan kommunal- och Brysselpolitik. Skickligt och spännande.  

Willy Kyrklund - "Tvåsam"

Någon sade till mig en gång: för att verkligen förstå svensk fyrtio- och femtiotalslitteratur måste man ha läst dels 1917 års svenska översättning av Bibeln, dels Eric Hermelins översättningar av sufisk lyrik. Under läsningen av finlandsvenske Willy Kyrklunds roman Tvåsam börjar jag så smått förstå vad den personen menade. Roman och roman, förresten. Låt oss börja där. För Kyrklunds text liknar ingen roman jag tidigare läst. Spontant påminns jag om Harold Pinters diffusa dramer, där man aldrig säkert vet vem, var eller vad som händer. I Tvåsam skiftar berättarröster, tonlägen och innehåll, ofta på en och samma sida.

Två röster är dock någorlunda tydligt urskiljbara: vaktmästarens och övervaktmästarens. Och de två kommer inte överens. Övervaktmästaren önskar mest att allt gick som på räls, bokstavligt talat. Helst skulle livet vara ett spår, en väg utan kurvor. Alla skulle ha sin plats och ingen skulle kunna gå om någon annan. Dessutom - eftersom vägen bara fortsätter och fortsätter - skulle vi besitta mesta möjliga frihet utan att någonsin tvingas välja (som t.ex. vid vägskäl). Vaktmästaren däremot plågas av att inte passa in, att inte finna de rätta orden, plattityderna som  gör livet mer friktionsfritt och skapar en slags gemenskap också mellan främlingar. 

Kyrklund intresserar sig inte för människor utan för människans villkor, står det i en recension av det samlingsverk i vilket också Tvåsam ingår. Och vilka är då dessa villkor? Framförallt en tillvarons meningslöshet som hos Kyrklund bl.a. tar sig uttryck i pessimism och en misstänksamhet mot språket. Jaja, så mycket kunde jag själv klura ut under läsningen. Kyrklund refererar dessutom till den arabiske filosofen Al-Ma'rri som ifrågasätter tron på ett liv efter döden. Alltså, det gäller att reda ut frågorna om livet etc. här och nu. Snart förstår jag att de där två vaktmästarna, de är två sidor av en och samma person. Ett överjag och ett underjag, kanske? Men vad kommer de fram till?

Och var kommer Bibeln och sufierna in? Helt säker är jag inte, men kanske skulle jag uppskatta okej, överhuvudtaget fatta Kyrklund om jag läst på innan. Bättre kännedom om analytisk filosofi skulle nog också suttit fint. Tvåsam är bara 71 sidor lång men de sidorna tog en evighet att läsa. Under läsningen tänkte jag ofta "aldrig mera Kyrklund", men så här i efterhand är jag glad att ha hans prosa samlad i en volym. Jag undrar om jag inte måste närma mig Kyrklund så, dvs gradvis, en text i taget, för att så småningom - kanske - komma fram till vad han försöker säga (för jag tror inte att han helt lyckas och kanske är det en av hans poänger - att vi aldrig helt kan säga det vi vill). Måste nog börja med att läsa om just Tvåsam. Fast inte idag. Mer om Kyrklund här. Bokmania har också läst honom och länkar vidare hit.

I speak English, therefore I am (del II)

Det började med Graham Greene. Jag var tio och  under ett års tid stakade jag mig igenom The Third Man i Easy Readersupplaga. Faktiskt, jag tror aldrig att jag nådde slutet. Men vad spelade det för roll med inledande meningar som "I first saw Rollo Martins at Harry Lime's funeral" och "Vienna was divided into four zones". Och nej, de meningarna finns såklart inte i originaltexten, utan enbart i den förkortade och lättläsa versionen av romanen. Men vilken utmaning de utgjorde och vilken värld de öppnade.  

The Goodman Library

Oxford Union, september 2010.