"Life is a dream from which only death awakens us"

Hur tankarna vandrar iväg när man läser parallellt. Från öar i Stilla Havet till Proust. Within a Budding Grove föregås som sig bör av Swann's Way i samma volym. Mina marginalanteckningar är guide för bläddrandet bakåt. Plötsligt läser jag: "musik för en öde ö". Hur tänkte jag då? Fundera själva:

"Perhaps it is not-being that is the true state, and all our dream of life is inexistent; but, if so, we feel that these phrases of music, these conceptions which exist in relation to our dream, must be nothing either. We shall perish, but we have as hostages these divine captives who will follow and share our fate. And death in their company is somehow less bitter, less inglorious, perhaps even less probable."

-Marcel Proust, Swann's Way (s. 381)

Jane Mendelsohn - "I was Amelia Earhart"

"Today when I think of my former life, I think of it as a dream. In the dream I am another person. In the dream I am the most famous aviatrix of my day, a heroine. I am Amelia Earhart.

[---]

Weaving in and out of the strange clouds, hidden in my cockpit, submerged, alone, on the magnitude of this weird, unhuman space, I feel as if I am not alive. That's what I want, that feeling. I want this dream of death I'm passing through." (s. 5-12)

Jane Mendelsohn har skrivit en roman om en Amelia Earhart som överlever världsomflygningen, som landar sin silverskimrande Lockheed Electra på stranden till en atoll, där hon sedan blir kvar. Och det är bland det vackraste jag läst om mänsklig frihetslängtan. Och väldigt vackert om kärlek. Tidigare inlägg: biografi.

Jane Austen via Mary Wollstonecraft

Jane Austen-utställningen i New York kom lägligt för mig som tänkt på hennes romaner de senaste veckorna. Enligt Laura Miller skrev C. S. Lewis uppskattande om “the ’hardness’ of Austen’s moral rigor”. Fast det är nog inte därför hon är populär idag. Tror mer på en blöt skjorta mot ett naket mansbröst. Och inget fel i det, men för några år sedan läste jag om de tre romaner jag alltid haft svårt för: Northanger Abbey, Mansfield Park och Sense and Sensibility. Vid omläsningen slogs jag av Lewis ord. När jag nu läser Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman inser jag att man också kan förstå Austens moraliska stränghet som både feministisk och närmast anti-romantisk.

Jane Austen var 16 år när A Vindication utkom. Hon läste kanske aldrig boken, men den diskuterades överallt. Under en period i sitt liv bodde Wollstonecraft dessutom hos en av Austens kusiner. Lyndal Gordon påminner om det här i sin biografi över Wollstonecraft. Rachael Young påminner mig också. I mitt exemplar av A Vindication har hon skrivit ”Austen” bredvid vissa stycken. T.ex. det här:

”I have seen this weak sophisticated being neglect all the duties of life, yet recline with self-complacency on a sofa or boast of her want of appetite as proof of delicacy that extended to, or, perhaps arose from, her exquisite sensibility: for it is difficult to render intelligible such ridiculous jargon.” (s. 44)

Visst tänker man på den ständigt halvsovande Lady Bertram i Mansfield Park? Fast mer intressant tycker jag det blir om man jämför Wollstonecrafts och Austens beskrivningar av kärlek. Jag har alltid läst Austens romaner som en hyllning till det kärleksfulla förhållandet och en kritik av det arrangerade äktenskapet. Wollstonecraft däremot förkastar de romantiska griller kvinnor matas med från barnsben. Kärlek är ingenting man bygger ett framgångsrikt äktenskap på, menar hon. Det ligger i kärlekens natur att den snart dör ut (förälskelse menar hon väl, tänker jag, men engelskan har ju inget riktigt bra ord för det, infatuation har en sådan negativ klang). Ett lyckat förhållande kräver ömsesidig och varaktig respekt. Båda parterna måste dessutom besitta virtue. Med det menar Wollstonecraft inte sexuell oskuld eller oskuldsfullhet, det är hon noga med att poängtera. Virtue sitter inte i mödomshinnan. Ordet står här för en uppsättning goda egenskaper (virtues), framförallt en beständig, närmast orubblig rättrådighet.

Sense and Sensibility (BBC 2008)

Och precis den egenskapen hyllas ju också i Austens romaner, slår det mig. Fast hon ger oss också otaliga exempel på motsatsen: falske John Thorpe i Northanger Abbey, ansvarslösa Willoughby i Sense and Sensibility samt det charmiga men opålitliga syskonparet Crawford i Mansfield Park. Det som kännetecknar de här romanfigurerna är inte bara deras syn på äktenskapet som ett rent ekonomiskt arrangemang utan också deras tendens att låta sig styras av sina högst flyktiga känslor. Och det är nu Austens obarmärtighet - 'hardness' - blir som tydligast. Här ges inget utrymme till förbättring. De är för alltid förtappade och det som väntar dem är ett liv i missnöje och olycka.

I skarp kontrast skildras romanernas centrala kärlekspar: framförallt Elinor och Edward i Sense and Sensibility, samt Fanny och Edmund i Mansfield Park. Där kan man snacka om varaktighet och rättskaffenhet i en nästan outhärdlig kombination. Männen tillåts i de här fallen begå misstag, men då enbart med kvinnor som förställt sig. Edward och Edmund har agerat i god tro och förtjänar därför förståelse. Men åh, så tråkiga alla är som romanfigurer – präktiga och torra som trä. Hur många gånger har jag inte önskat att Fanny ska falla för Henry Crawford istället och ägna sitt liv åt att förbättra honom, eller att Edward kläcker ur sig vad han känner för Elinor innan hon praktiskt taget tynar bort av olycklig kärlek.

Det är först via Wollstonecraft jag börjar uppskatta rättskaffenheten bakom figurernas agerande, och inte bara tragiken. Austen presenterar ju ett alternativ både till den romantiska och den ekonomiska synen på förhållandet mellan könen. Det alternativet har starka feministiska förtecken. Enligt Wollstonecraft kan kvinnor utveckla virtue enbart via intellektet, det oberoende tänkandet. Detta kräver förstås ordentlig utbildning och helst också ekonomiskt oberoende, dvs yrkeskunskaper. Det kräver också män som förstår att uppskatta denna virtue hos sin partner.

Austen går inte alls lika långt i sin frihetsvision, men hon skrev ju romaner och inte pamfletter. Fast inte vilka romaner som helt. Hade huvudpersonerna i Mansfield Park och Sense and Sensibility agerat som jag önskade, ja då hade de nog passat bäst i de gotiska romanser Catherine Morland läser i Northanger Park. På tal om Catherine - hennes rättrådighet är ju en utvecklingsproess och inte ett faktum, precis som i Austens (i mitt tycke) mest lyckade romaner: Emma, Persuasion och Pride and Prejudice. I Catherines fall är processen dock väl dramatisk och snabb - och därför inte lika tillfredställande. Å andra sidan måste hon också lära sig att det verkliga hotet mot lycka inte är förgiftade bägare eller hemliga rum utan ett helt samhällssystem.

Molly Keane - "Devoted Ladies"

Vilket otäck liten bok! tänkte jag först. Huvudersonerna är inte bara småsinta och elaka, de är korkade också. Molly Keanes tidiga böcker utspelar sig på Irland bland en käck häst- och hundgalen överklass. I Devoted Ladies från 1934 ändrar hon plötsligt både stil och inriktning. Romanen tar sin början i dramatikern Sylvesters lägenhet. Här samlas representanter för ett glittrigt och dekadent art deco-London, däribland det lesbiska överklassparet Jessica och Jane. Butchiga Jessica dominerar vant sin stenkorkade och alkoholiserade partner. Men allting förändras när irländske George äntrar partyt och faller pladask för just Jane. Han lockar henne till Irland, men faktiskt riktigt galna Jessica ger inte upp så lätt. En intrigerande Sylvester bidrar till den annalkande katastrofen.

Någonstans här börjar jag tycka riktigt bra om den brokiga och osympatiska skaran. Keanes skriver både bitskt och roligt. Man får bara inte göra misstaget att försöka identifiera sig med någon av karaktärerna. När Sylvesters irländska mostrar Hester och Piggy introduceras tar Keane tillfället i akt att göra sig lustig över den livsstil hon hyllat i de tidiga böckerna. Piggys idolisering av snobbiga grannen Joan ger f.ö. titeln Devoted Ladies en ökad betydelse. Trots att personregistret är både stereotypt och politiskt inkorrekt blir jag inte upprörd, bara upprymd. Keanes är utan pardon! Ännu en bok som bekräftar att Viragos gröna omslag rymmer riktiga skatter.

Kate Morton - "The House at Riverton"

Pastisch eller fan fiction? Jag lutar åt att Kate Morton med den här romanen skrivit det senare. Hon listar sina inspirationskällor: Nancy Mitford, Evelyn Waugh, Daphne du Maurier, F. Scott Fitzgerald, Noël Coward, A. S. Byatts Possession, Atwoods The Blind Assassin, Ishiguros Remains of the Day, Gosford Park och tv-serien Upstairs Downstairs. Sedan tar hon hela 600 sidor på sig att berätta vad som egentligen hände kvällen då en ung poet tog livet av sig på ägorna till ett typiskt manor house. Det beror på att hon i berättelsen tryckt in praktiskt taget varenda kliché i genren engelska gods- och herrgårdsromaner/filmer (se hennes egen lista ovan). Både händelseförlopp och karaktärsutveckling tar rejält stryk av detta. The House at Riverton är outhärdligt förutsägbar - vi har ju läst/sett historien otaliga gånger förut, i bättre versioner. Handlingen är dessutom oförlåtligt långsam. Mot det hjälper inga slutknorrar (och romanen har såklart en sådan) i världen.

Jane Austen i The Morgan Library

Morgan Library i New York ställer ut Jane Austens brev, manuskript, tidiga upplagor av romanerna m.m. och har intervjuat ett antal personer om deras tankar om Austen, inklusive Fran Lebowitz och Siri Hustvedt (den senare skulle man dessutom vilja ställa helt andra frågor...nåja). Del två här.

Shirley Jackson - "The Haunting of Hill House"

Mr. B snarkade och jag kunde inte sova. Öppnade The Haunting of Hill House kl. tre på natten. Hur i himmel tänkte jag? En timme senare låg jag i vardagsrumssoffan och ångrade mig. Jag vågade inte återvända till sängen, inte röra mig ur fläcken. Ljuset från golvlampan var så ynkligt, någonting dolde sig i lägenhetsmörkret. Om jag lyssnade kunde jag höra det. Det ville jag inte och fortsatte därför att läsa, nu mer koncentrerat. Och blev ännu räddare:

"Hill House, not sane, stood by itself against its hills, holding darkness within; [---] silence lay steadily against the wood and stone of Hill House, and whatever walked there, walked alone." (s. 1)

I sin jakt på observationer av övernturliga fenomen hyr Dr. Montague Hill House, ett hemsökt hus i vilket ingen kan vistas enligt ägarna. Till sin hjälp har doktorn tre tillfälliga assistenter. En av dessa är Eleanor Vance, som efter moderns död bott inhyst hos sin syster. För henne är vistelsen i Hill House ett välbehövligt steg mot ett oberoende liv. Huset känner hennes längtan och lockar henne till sig. Eller har kanske de alltmer skräckinjagande manifestationerna sitt ursprung i Eleanors (spoilervarning på följande länk) psyke?

Peter Milton, The Jolly Comer. Sequence II: Drawing #1, (1969).

Huset som metafor för vårt medvetande, där stängda dörrar och hemliga rum gömmer det vi förträngt, återkommer i Henry James novell "The Jolly Corner". Där jagar huvudpersonen en inkräktare, men får plötsligt stora skälvan inför tanken på att faktiskt hinna upp den mystiske främlingen. Eleanor känner något liknande för Hill House och det som vandrar där. Jag tror det är därför romanen är så otäck. Har vi inte alla längtat efter något att kalla hemma, att hitta oss själva, att någon ska se oss?

Shirley Jackson utnyttjar den längtan för att skrämma oss med det som kanske väntar. Hon vet f.ö. precis hur man skrämmer en läsare - dvs. genom antydningar. Få saker är otäckare än det vi själva tvingas föreställa oss. Regissören Robert Wise levde upp till sitt efternamn när han filmatiserade romanen. Också han visste bättre än att visa för mycket. Liksom i boken är skräcken i filmen återhållsam och oftast bara antydd.

Själv kom jag slutligen upp ur soffan genom att resolut byta bok. Sontags essäer var precis den antidot jag behövde mot en alltför överhettad fantasi. Resten av Jacksons bok läste jag ut under dagens ljusa timmar. Och blev precis lika rädd igen.

Susan Sontag - "Against Interpretation"

I 84 Charing Cross Road berättar Helene Hanff att det tog henne elva år att läsa Arthur Quiller-Couchs publicerade föreläsningar. Varje gång han nämnde något hon inte kände till letade hon upp det - och läste det - innan hon återvände till "Q". Resultatet var en gedigen, gammaldags public school utbildning. På distans.

Min läsning av Sontags essäsamling Against Interpretation påminner lite, lite om Hanffs. Jag har läst essäerna sakta och ofta gjort avbrott för att se en film eller googla ett namn (det kunde inte Hanff!) innan jag fortsatt läsa. På så sätt har jag kunnat tillgodogöra mig hennes tankgångar bättre, inbillar jag mig. Testa dem, dessutom.

Sontag skrev essäerna i New York under perioden 1961 - 1966. I dem föreslår hon ett då alldeles nytt sätt att förhålla sig till kulturella yttringar. För att förstå den nya konsten och litteraturens relevans måste tolkningen stå tillbaka för upplevelsen och innehållet stå tillbaka för formen, manar hon. Eller, mer exakt, de olika förhållningssätten kan inte och bör inte separeras.

Den (då) nya konsten, litteraturen och filmen är, enligt Sontag, av det slag att den uppmuntrar till ökad lyhördhet - ett förhöjt medvetande - genom att bejaka läsaren/betraktarens lust, glädje och känslighet lika mycket som hennes intellekt och moraliska samvete. Därmed uppluckras också distinktionen mellan hög och låg kultur. Den lust och glädje som s.k underhållningskultur frammanar slipar mao också lyhördheten.

Det är ett förhållningssätt jag sympatiserar med, trots dess uppenbara brister. Konstigt nog fann jag ändå betoningen på konstverkets moraliska relevans det mest uppfriskande i essäerna. Det pratar man sällan om idag (fast ibland dyker det upp). I efterordet från 1996 skriver Sontag att hennes förhållningssätt blivit irrelevant i en tid där kulturen så gott som helt kommersialiserats. Dagens "kulturkonsumtion" påminner alltså bara ytligt om Sontags lustfyllda perspektiv. Perspektivets underliggande värdesystemet är nämligen dött och begravet, suckar hon.

Det jag slutligen tar med mig från samlingen är alltså inte Sontags moraliska perspektiv. Det är istället en beundran för den intellektuella konsekvensen i essäerna. Extrem konsekvens är något jag slentrianmässigt brukar förknippa med envishet och brist på flexibilitet. Sontag påminner mig om hur fel jag har och hur ovanlig sådan konsekvens faktiskt är. Hon har som få samtida intellektuella utvecklat ett synsätt utifrån vilket hon tolkar hela vår tillvaro. Konsekvensen är resultatet av en enorm intelligens, samt hennes egen, ypperligt välutvecklade lyhördhet. Jag känner mig både ödmjuk inför texterna och intellektuellt trygg i deras sällskap.

Så trygg, faktiskt, att jag halvvägs in i läsningen kompletterade med flera av hennes essäsamlingar. Risken finns att jag blir proppmätt på hennes tankegångar långt innan jag hunnit läsa ut dem. Men jag hoppas förstås att de ska räcka i flera år, precis som Qs föreläsningar gjorde för Hanff.

Marginalia

Jag grälar mig igenom A Vindication of the Rights of Woman, fast inte med Mary Wollstonecraft. Nej, jag grälar med Rachael Young. Hennes namn står på bokens titelsida och handstilen liknar de anteckningar som gjorts i mitt andrahandsexemplar. Och det är med anteckningarna i marginalen jag grälar.

För Rachael (om det nu är hon) läser mot Mary Wollstonecraft. Inte med. Och det får man såklart göra, man får läsa hur man vill. Men läser man enbart mot en text är risken att man missar dess poäng. Jag svarar Rachael i marginalen, hänvisar till stycken i texten hon måste ha missat, påminner henne om den tid Wollstonecraft skrev under - och hur välskriven texten faktiskt är, hur moderna dess argument.

Att läsa mot något man instinktivt känner antisympatier inför är lätt. Att läsa med då är svårt. Mary Wollstonecraft grälar hon också. Med Rousseau, som jag ger mig på att hon först läste med. För hon polemiserar hans galna kvinnosyn med hans egna argument. Mycket skickligt gjort och ovanligt. På tal om Rousseau, något han skrivit mycket bra om är just läsningen av politiska och filosofiska texter:

"As I read each author, I made a rule of adopting and following all his ideas without adding any of my own or any one else's, and without ever arguing with him. 'Let us begin,' I said to myself, 'by collecting a store of ideas, true and false but all of them clear, until my mind is sufficiently equipped to be able to compare them and choose between them.' This method is not without its drawbacks, I know; but it helped in attaining my object of self-tuition. [...] I found myself equipped with a great enough fund of learning to be self-sufficient and to think without the help of another." (s. 226)

- Jean-Jaques Rousseau, The Confessions (1781)

Take that, Rachael Young!

Alfred Hayes - "The Girl on the Via Flaminia"

"When were we married?" He asked.
"A year ago," she said. "In Naples."
"Oh." He paused. He was being funny. "Was it a nice wedding?"
"I don't know," the girl said. "I wasn't there." (s. 31)

Andra världskrigets Rom, efter kapitulationen. Huvudstaden är fylld av uttråkade soldater från Storbritannien, Frankrike, Polen, Etiopien och USA. I skydd av mörkret utbyter de tjänster med hungriga och desperata kvinnor. Amerikanen Robert söker något annat, hemtrevligare. Husan hos familjen Pulcini arrangerar ett alternativ till gatan, ett rum i huset och en italiensk kvinna, Lisa, som ska utge sig för att vara hans hustru. Men varken Robert eller Lisa förmår leva upp till de förutbestämda rollerna. En roman av det lilla, intima slaget, där en tid och miljö skildras i förhållandet mellan två människor.

"In the old days, I wouldn't have thought of renting out a room. But now..." She poured the coffee. "This is the last of Nina's [American] captain."

"Good," Antonio said.

"Why? Good we had the coffee. You drink it."

"Reluctantly," Antonio said.

"Nevertheless, you drink it," Adele said. (s. 47)

The Girl on the Via Flaminia är Ernest Hemingway olyckligt gift med Jean Rhys. En kärlekshistoria utan kärlek och den första i en trilogi relationsromaner skrivna av brittisk/amerikanske Alfred Hayes, som också var manusförfattare. I nyutgåva finns också In Love, som utspelar sig på 1940-talets Manhattan.

Elizabeth Jolley - "The Well"

I de australiska romaner jag läst under vintern (här och här) är landsbygden en plats där män och kvinnor sakta förtvinar. Miss Hester Harper i The Well är arvtagare till faderns enorma ägor. Hon är också ensam. För att bryta isoleringen adopterar hon en flicka, Katherine. Men Katherine är snart en tonåring som älskar att dansa och gå på bio. Hester hänger med så gott det går. Så en olycka: efter en kväll i stan kör de på en man som miss Harper resolut förklarar död och slänger ner i gårdens sinade brunn. Nästa morgon väcks hon av en entusiastisk Katherine som påstår att mannen inte bara lever, han lovar också guld och gröna skogar om Katherine hjälper honom upp. Hester tolkar adoptivdotterns berättelse som ett tecken på en annalkande mentalsjudom. Men är det verkligen Katherine som håller på att tappa vettet?

The Well har vissa likheter med Marie Hermanssons Mannen under trappan. Fast brunnen som metafor för ett mörkt och snårigt inre landskap är väl uppenbar. Mannen utgör förstås också ett konkret hot mot den kvinnogemenskap miss Harper har upprättat. Jolley verkar dock inte lita på läsarens uppfattningsförmåga. Mannen är därför också en tjuv, som i skydd av natten stulit från husen i trakten. För Katherine är han dock ett löfte om något annat, inklusive det konventionella familjeliv som aldrig stått miss Harper till buds. Katherine är ung och attraktiv, Hester är medelålders, manhaftig och haltar. Tänk: miss Amelia i Carson McCullers The Ballad of the Sad Café. Men Hester är opålitligare, hänsynslösare. När boken slutar sitter hon i grannens bil. Barnen i baksätet vill att hon berättar en historia för dem: “Make it real scary!” skriker de. Isåfall, svarar miss Harper, “I’ll have to decide which monster I’ll tell you about”.

att läsa eller inte läsa är frågan

Ska man sluta läsa författare vars offentliga åsikter man anser stötande, omoraliska? Tchoupitoulas har i vintras uppmärksammat sina läsare på det faktum att både Siri Hustvedt och Paul Auster har skrivit under en protest mot arresteringen av polske regissören Roman Polanski. Den senare drogade och våldtog en trettonårig flicka, arresterades och erkände brottet, men flydde USA innan någon dom kunde fällas. Drygt trettio år senare arresterades han på nytt och sitter nu i husarrest i sin villa i Gstaad i väntan på ev. utlämning. Slutet gott skulle man kunna tro men det som förvånar är det antal kulturpersonligheter som protesterat mot arresteringen. De flesta tillhör filmindustrin, men på protestlistan* hittar vi också Hustvedts och Austers namn.

Man undrar hur de tänkte. Utgår man från deras respektive litterära produktion är ett möjligt svar att de ifrågasätter den officiella versionen av händelsen. Typiskt för deras romaner är ju undersökningen av språkets och berättelsernas begränsningar och pluralistiska natur. I både Hustvedts och Austers böcker är sanningen ett undflyende, problematiskt begrepp. De är alltså antihumanistiska till själva sin karaktär. Kan det möjligen vara så att deras upphovsmän ifrågasätter själva våldtäkten? I så fall verkar de illa insatta i fallet. Ingen av de medverkande har motsatt sig den officiella versionen av vad som hände. Inte ens Polanski (må vara att han därmed lovades strafflindring).

Polanski med tonårsflickor vid tiden strax efter våldtäkten

En annan möjlig förklaring till Austers och Hustvedts namnunderskrifter kan vara politisk. Här skulle i så fall det amerikanska rättsmaskineriet representera ett maktmissbruk, där offret inte är ett barn utan den hyperkänsliga och okonventionella konstnären på vänsterkanten. Men då måste man bortse från Polanskis eget missbruk av sin position som vuxen man och framgångsrik regissör i förhållande till en trettonårig flicka som hoppades på en roll i en av hans filmer. Är det månne så Auster och Hustvedt resonerat? Alternativt anser de att Polanski, som vuxit upp i Lolitafixerade Frankrike och vars hustru blev brutalt mördad, inte helt ansvarade för sina handlingar när våldtäkten begicks. Men det är just den typen av förklaringar som kan och måste prövas i en domstol. Istället drog Polanski och begick därmed ännu ett brott.

Vem vet, kanske var de fulla när de skrev på listan. Kanske hyser de samma pedofila böjelser som Polanski. Frågan man som läsare istället kan fundera över är hur man nu ska förhålla sig till deras litteratur. Som textum, textum (via Caroline) påpekar, Auster och Hustvedt har faktiskt offentligt gått ut och fördömt Polanskis arrestering och, så vitt jag vet, gör det fortfarande. Som läsare av deras romaner uppmuntras man därmed att själv ta ställning i frågan, oavsett deras motiv. Och om man anser att de gjort fel, ja, hur ska man då förhålla sig till det de skrivit och kommer att skriva? Ett alternativ är så klart att helt separera verket från dess upphovsman och läsa precis som tidigare. Ett annat är att i personlig protest vägra läsa deras romaner och rensa ut existerande exemplar från den egna bokhyllan. En mer extrem åtgärd vore att uppmana bibliotek etc. att rensa sina hyllor och inte längre köpa in dem.

Vore det inte för att jag hittills funnit båda författarskapen rätt intressanta valde jag troligen det första eller andra alternativet. Nu kommer jag istället att närma mig deras verk på samma sätt som jag läser Hamsun och en dag troligtvis kommer att läsa t.ex. Céline, dvs. med stor misstänksamhet. Frågan är förstås hur jag kommer att förstå romanerna i ljuset av författarnas ställningstagande. Införandet av en moralisk dimension i mina tillbakablickar på t.ex. Hustvedts fiktionalisering av styvsonen i What I Loved gör att jag nu finner denna fiktionalisering mer problematisk och otäck, men inte mindre intressant, än jag tidigare gjorde. Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig till Austers postmodernism. Rent instinktivt känns hans författarskap plötsligt mindre spännande, mindre relevant. Framtida läsningar får avgöra. F.ö. blev jag mer upprörd över att se både Pedro Almodóvars och Terry Gilliams namn på listan. Deras filmer har jag alltid uppfattat som djupt humanistiska, till skillnad från Hustvedts och Austers verk.

*) Uppdatering: protestlistan åtföljs av ett brev som förtydligar att de som skrivit under fördömer arresteringen av en filmmakare under en pågående filmfestival, där han/hon lovats att fritt kunna visa sina filmer. Hm...

Läst 2010

Fetstilade titlar rekommenderas:

The Haunting of Hill House - Shirley Jackson
The Girl on the Via Flaminia - Alfred Hayes
Against Interpretation - Susan Sontag
Vindication: A Life of Mary Wollstonecraft - Lyndall Gordon
The Life and Death of Mary Wollstonecraft - Claire Tomalin
A Vindication of the Rights of Woman - Mary Wollstonecraft
A Short Residence in Sweden - Mary Wollstonecraft
The Collected Letters of Mary Wollstonecraft - ed. Janet Todd
"Mary Wollstonecraft" - Virginia Woolf
The House at Riverton - Kate Morton
Devoted Ladies - Molly Keane
Grave Secret - Charlaine Harris
I Was Amelia Earhart - Jane Mendelsohn
The Eyre Affair - Jasper Fforde
Villette - Charlotte Brontë
Shirley - Charlotte Brontë
The Crimes of Charlotte Brontë - James Tully
Becoming Jane Eyre - Sheila Kohler
Living Dolls: The Return of Sexism - Natasha Walter
The Hour of the Star - Clarice Lispector
The Outlander - Gil Adamson
Blood on the Dining-Room Floor - Gertrude Stein
Personal Days - Ed Park
My Work is Not Yet Done - Thomas Ligotti
Within a Budding Grove - Marcel Proust
The Exception - Christian Jungersen
Nothing to Lose - Lee Child
Gone Tomorrow - Lee Child
61 Hours - Lee Child
Easter Parade - Richard Yates
Disturbing the Peace - Richard Yates
Grey Souls - Philippe Claudel
Skating to Antarctica - Jenny Diski
Insecte - Claire Castillon
No Time for Goodbye - Linwood Barclay
Too Close to Home - Linwood Barclay
My Brother Michael - Mary Stewart
Nine Coaches Waiting - Mary Stewart
Madam, Will You Talk? - Mary Stewart
Wildfire at Midnight - Mary Stewart
Stormy Petrel - Mary Stewart
Thunder on the Right - Mary Stewart
Arlington Park - Rachel Cusk
Wedlock: How Georgian Britain's Worst Husband Met His Match - Wendy Moore
The Black Book - Orhan Pamuk
Fem knivar hade Andrej Krapl - Hannele Mikaela Taivassala
Moon Called - Patricia Briggs
Anita Blake Vampire Hunter Ominbus - Laurell K. Hamilton
Sister Mine - Tawni O'Dell
1222 över havet - Anne Holt
Disgrace - J. M. Coetzee
Indemnity Only - Sara Paretsky (omläst)
Giganternas brunn - Klas Östergren
Ismael - Klas Östergren
Snabba Cash - Jens Lapidus
Dead in the Family - Charlaine Harris
Dead Witch Walking - Kim Harrison
The Good, The Bad and The Undead - Kim Harrison
Every Which Way but Dead - Kim Harrison
A Fistful of Charms - Kim Harrison
For a Few Demons More - Kim Harrison
Where Demons Dare - Kim Harrison
White Witch, Black Curse - Kim Harrison
Black Magic Sanction - Kim Harrison
The Monster of Florence - Douglas Preston and Mario Spezi
Black Sheep - Georgette Heyer
Regency Buck - Georgette Heyer
Cousin Kate - Georgette Heyer
The Convenient Marriage - Georgette Heyer
Bath Tangle - Georgette Heyer
Arabella - Georgette Heyer
A Civil Contract - Georgette Heyer
Sprig Muslim - Georgette Heyer
The Quiet Gentleman - Georgette Heyer
Masqueraders - Georgette Heyer
The Strain - Guillermo del Toro och Chuck Hogan
Vampire Diaries - L. J. Smith
Dancing with the Devil - Keri Arthur
Kaputt - Curzio Malaparte
Mephisto - Klaus Mann
The Berlin Stories - Christopher Isherwood
Already Dead - Charlie Huston
Doft av ondska - Anne Rambach
Tvåsam - Willy Kyrklund
Misterioso - Arne Dahl
Lärarinnan i Villette - Ingrid Hedström
Flickorna i Villette - Ingrid Hedström
The Franchise Affair - Josephine Tey 
La délicatesse - David Foenkinos
Want to Play? - P.J. Tracy (omläst)
Live Bait - P.J. Tracy (omläst)
Dead Run - P.J. Tracy (omläst)
Snow Blind - P.J. Tracy (omläst)
Shoot to Thrill - P.J. Tracy
Le soleil des Scorta - Laurent Gaudé
Jeff in Venice, Death in Varanasi - Geoff Dyer
An Expert in Murder - Nicola Upson
Revolutionary Road - Richard Yates
A Reliable Wife - Robert Goolrick
Silent in the Grave - Deanna Raybourn
Silent in the Sanctuary - Deanna Raybourn
The Left Hand of God - Paul Hoffman
The Little Stranger - Sarah Waters
Min kusin Rachel - Daphne du Maurier
Tragedi på en lantkyrkogård - Maria Lang
Se, döden på dig väntar - Maria Lang
Styggelsen - Amanda Hellberg
Maskarna på Carmine Street - Håkan Nesser
The Kite Runner - Khaled Hossini
Superman: Red Son - Mark Millar m.fl.
Life - Keith Richards