Gott Nytt År!

...med Vivien Leigh och Robert Taylor i Waterloo Bridge.

GOD JUL!

Inför juldagarna

Imorgon bär det iväg! Jag ser fram emot: filmer under flygturen (håller tummarna att de visar The Duchess och Brideshead), att bo på hotell några dagar, att umgås med Mr. B, att fira jul hos vänner (och slippa eget julstök), amerikansk television och juldekorationer, eggnog och whiskey sours, att promenera i Georgetown med vänninan P, ta en fika på café Bonaparte samt att läsa, läsa, läsa - men vadå? Tror jag packar ner: Roberto Savianos Gomorra, Ian Burumas Murder in Amsterdam: The Death of Theo Van Gogh and the Limits of Tolerance, Andrea Maria Schenkels The Murder Farm samt Susan Faludis The Terror Dream: Fear and Fantasy in Post 9/11 America. Helt säkert också så många böcker av Charlaine Harris jag får plats med. De sista trodde jag väl aldrig skulle vara min grej, men jag har blivit helt besatt av hennes Southern Vampire- och Harper Connollyserier. Lika bra att läsa samtliga genast för att så att säga få dem ur blodet (ha). Françoise Sagan-biografin lämnar jag hemma.

Bokslut 2008

Eftersom helgen innebär städning, packning och sista-minuten-inköp presenterar jag min årslista ikväll. De av 120 helt utlästa böcker som i efterhand stannat kvar i medvetandet är fetmarkerade. De rekommenderas! Bokprojektsböckerna (22) föregås av en stjärna:

*The Confessions - Jean-Jacques Rousseau
Father and Son - Edmund Gosse
Sekelskifte - red. Erik Oswald
Memoirs of a Dutiful Daughter - Simone de Beauvoir (omläst)
Night - Elie Wiesel
Incidents in the Life of a Slave Girl - Harriet Jacobs
The Masterpiece - Emile Zola
On My Swedish Island - Julie Catterson Lindahl
International Spy Museum - Jack Barth
Fågelbovägen 32 - Lena Kadefors
I, Rigoberta Menchú - Rigoberta Menchú
A Child Called It - Dave Pelzer
The Step Child - Donna Ford
Vågorna, Alma, Vågorna - Cilla Neumann
Tillsammans är man mindre ensam - Anna Gavalda
Nothing Serious - Justine Levy
“The Valley of the Beasts” - Algernon Blackwood (novell)
Bastard Out Of Carolina - Dorothy Allison
Neris and India’s Idiot-Proof Diet - Knight and Thomas
The Tenderness of Wolves - Stef Penney
Låt den rätte komma in - Johan Ajvide Lindqvist
Ciao Bella! - Helena Frith Powell
The Little Friend - Donna Tartt
Svindlande affärer - Gunnar Lindstedt
Kräv er rätt! - Ayaan Hirsi Ali
The Woods - Harlan Coben
*The Plot against America - Philip Roth
The Interpretation of Murder - Jed Rubenfeld
Angel - Elizabeth Taylor
Death of a Murderer - Rupert Thomson
Bag Of Bones - Stephen King
*The Master - Colm Tóibín
Il Avait Plu Tout Le Dimanche - Philippe Delerm
*Cloud Atlas - David Mitchell
The Will To Knowledge I - Michel Foucault
Bruges-la-morte - Georges Rodenbach
Klass—Är du fin nog? - Anneli Jordahl
*What I Loved - Siri Hustvedt
Priset på vatten i Finistère - Bodil Malmsten
*Dead Air - Iain Banks
*The Wasp Factory - Iain Banks
Dirty Snow - Georges Simenon
The Book of Illusions - Paul Auster
*Alice’s Adventures in Wonderland - Lewis Carroll
Far North & Other Dark Tales - Sara Maitland
Nada - Carmen Laforet
Welcome to Hard Times - E. L. Doctorow
*Billy Bathgate - E. L. Doctorow
Aspects of the Novel - E. M. Forster
Regissören - Alexander Ahndoril
Le vol des cigognes - Jean-Christophe Grangé
The Ministry of Pain - Dubravka Ugresić
*Austerlitz - W. G. Sebald
Om en dag man vaknar - Sigrid Combüchen
The Group - Mary McCarthy
B is for Burglar - Sue Grafton
Body Double - Tess Gerritsen
Losing You - Nicci French
*The Corrections - Jonathan Franzen
*Life of Pi - Yann Martel
*Spring Flowers, Spring Frost - Ismail Kadare
Promise Me - Harlan Coben
The Lost Sailors - Jean-Claude Izzo
Anna-Lena från Montmartre - Anna-Lena Brundin
Mean Lean Thirteen- Janet Evanovich
Fearless Fourteen - Janet Evanovich
The Belly of Paris - Emile Zola
White like Me - Oivvio Polite
*The Blind Assassin - Margaret Atwood
Faith of My Fathers - John McCain
A Moveable Feast - Ernest Hemingway
Dreams from My Father - Barack Obama
*The Hours - Michael Cunningham
Journal à quatre mains - Benoîte och Flora Groult
La mémoire des murs - Tatiana de Rosnay
*The Poisonwood Bible - Barbara Kingsolver
The Road - Cormac McCarthy
Seeking Whom He May Devour - Fred Vargas
*Miss Pettigrew Lives for a Day - Winifred Watson
The Wishing Game - Patrick Redmond
The Old Child - Jenny Erpenbeck
Simone och jag - Åsa Moberg (omläst)
*American Pastoral - Philip Roth
The Story of a Childhood - Marjane Satrapi
The Story of a Return - Marjane Satrapi
*Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
A Great and Terrible Beauty - Libba Bray
Shah of Shahs - Ryszard Kapuściński
Neverwhere - Neil Gaiman
Gone for Good - Harlan Coben
No Second Chance - Harlan Coben
Daughters of the House - Michèle Roberts
Flickan som lekte med elden - Stieg Larsson
Nemesis - Jo Nesbo
The Palace of the Snow Queen - Barbara Sjoholm
Skumtimmen - Johan Theorin
*Markens gröda - Knut Hamsun
Nästan död man - Åke Edwardsson
Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson
Fractured - Karen Slaughter
Netherland - Joseph O’Neill
*Memento Mori - Muriel Spark
Någon sorts extas - Johan Kinde
Dr. Johnson’s London - Liza Picard
Beyond Good And Evil - Friedrich Nietzsche
Democracy - Henry Adams
Skylight Confessions - Alice Hoffman
School’s Out - Christophe Dufossé
*Middlemarch - George Eliot
Hanteringen av odöda - John Ajvide Lindqvist
Those without Shadows - Françoise Sagan
The Essence of Style - Joan DeJean
Dead until Dark - Charlaine Harris
An Ice Cold Grave - Charlaine Harris
Grave Surprise - Charlaine Harris
Grave Sight - Charlaine Harris
Shakespeare's Landlord - Charlaine Harris
Shakespeare's Champion - Charlaine Harris
Murder in Amsterdam - Ian Buruma

The Original Bad Santa

Oouuääääeegh!

Hela filmen (i installationer).

Hårda klappar

Pust, förra helgen klickade jag ner ett antal böcker till vänner och släktingar, de flesta på andra sidan Atlanten, så många av böckerna är på engelska. Här är de titlar som hittills hamnat under granen. De har valts ut, inte alltid efter egen smak, men utifrån vad jag tror att mottagaren kommer att uppskatta. Okej, de två första får min man, delvis eftersom jag så gärna vill läsa dem själv och övriga är/verkar också riktigt bra.

The Rest is Noise av Alex Ross - kritikerhyllad historik över 1900-talets klassiska musik.
Musicophilia: Tales of Music and the Brain av Oliver Sacks - hur påverkar musik vår hjärna?
Fishing in Utopia: Sweden and the Future that Disappeared av Andrew Brown - britt betraktar Sverige
Ian Flemings Dr. No, Goldfinger, Diamonds Are Forever och Live and Let Die - härligt politiskt inkorrekta James Bond med nya, snygga vintageomslag.
George McDonald Frasers Flashman, Royal Flash, Flashman's Lady och Flashman and the Mountain of Light - komik och historia i perfekt kombination. Riktiga klassiker som borde läsas av alla. Ja, av ALLA.
Dinner with Mugabe av Heidi Holland - vad säga? Fortfarande skrämmande aktuell.
Alex & Me av Irene Pepperberg - därför att pippifåglar är nästa lika smarta som människor.
The Dog: 5000 Years of the Dog in Art av Tamsin Pickeral - och hundar är också trevliga, även att se på.
The Big Necessity av Rose George - alla skiter men vart tar skiten vägen?
A Most Wanted Man av John le Carré - vill jag egentligen läsa själv.
Charlatan: The Fraudulent Life of John Brinkley av Pope Brock - till läkarstuderande vän, som varning.
The Suspicions of Mr. Whicher av Kate Summerscale - sann historia spännande som en deckare.
Katarina Kieris Dansar Elias? Nej! och Ingen grekisk gud precis - till femtonåring.
Jane Austens Förnuft och Känsla och Charlotte Brontës Jane Eyre - en tonårings introduktion till klassikerna.

Joan DeJean - "The Essence of Style"

Bakom den översvallande undertiteln ("How the French Invented High Fashion, Fine Food, Chic Cafés, Style, Sophistication and Glamour") till DeJeans bok om franska lyxprodukter och företeelser döljer sig en småtrevlig kulturhistorisk betraktelse över 1600-talets Frankrike.

Louis XIVs estetiska sinne och omättliga smak för det exklusiva, menar DeJean, bidrog till att en rad kulturfenomen kom att utvecklas och förfinas under hans regeringstid, för att sedan marknadsföras hårt över hela världen. Resultatet är fullt synligt än idag: mode är en miljardindustri, frisörer är kändisar, vi sitter på kaféer och äter gärna på restaurang, uttrycker vår kärlek i diamanter, dricker champagne vid festliga tillfällen, bär ihopfällbara paraplyer och lever i städer med full gatubelysning. Samtliga fenomen uppstod och/eller populariserades i Frankrike under Louis XIV.

Jag är förtjust i populärhistoriska verk och läser gärna t.ex. Barbara Tuchman som kritiserats av andra historiker för att vara alltför populistisk. Den enda andra historik över 1600-talets Paris jag läst var urtråkig, vilket är en bedrift med tanke på ämnet. Men så skrev författaren mest om krig och arkitektur. Det gör inte DeJean, vilket dock förvandlar hennes bok till ett kulturfenomen i sig. I boken saknas t.ex. all kritik av de enorma summor Louis XIV lade ut på lyx och flärd, vilket indirekt bidrog till att Frankrike snart stod på ruinens brant och revolutionen hundra år senare. Det förväntas den tänkte läsaren inte vilja veta något om.

Mao förutsätts hon (?) främst vara ute efter verklighetsflykt. Någon direkt förkunskap är inte heller nödvändig. Tvärtom. För att den uppenbart kvinnliga läsaren inte ska känna sig korkad när hon läser den faktiskt forskningsbaserade texten strör DeJean amerikanska populärkulturella referenser (Sex and the City, Warren Beatty i Shampoo, Starbucks, Bonfire of the Vanities, Neiman Marcus julkatalog etc) över sidorna. Sådant förväntas kvinnor kunna identifiera med och det är vansinnigt nedlåtande. Men kan man överse med att klappas på huvudet av författaren och stå ut med den okritiska förtjusningen i allt "franskt" är The Essence of Style en kul smygintroduktion till solkungens 1600-tal. Som välbehövlig, men lika snedvriden motvikt kan man sedan läsa: Our Oldest Enemy: A History of America's Disastrous Relationship with France.

les clichés saganesques

"Varför begränsade Sagan med sin enastående talang sina ämnesval till en snäv intimsfär? Varför pub­licerades det inte i Frankrike en enda roman som behandlade ockupationstiden eller krigsslutet?"

I sin recension av Fran­çoise Sagan: A toute allure skriver Ruth Lötmarker om Marie-Dominique Lelièvres tes - dvs. Sagan som franska efterkrigssamhällets balsam för det dåliga samvetet.

Françoise Sagan - "Those Without Shadows"

Snart halvvägs in i Lelièvres biografi över Françoise Sagan flyter liv och verk ihop för mig. Françoise, Bernard, Florence och Jacques - väluppfostrade rebeller utan mål och mening i livet. Efter succén med Bonjour Tristesse saknas inte heller pengar, varför då växa upp, resonerar gruppen? Istället hyr man hus i Saint Tropez och senare, när turisterna svämmar över den blå kusten, köps ett hus i Normandie. När hon inte flänger runt i diverse sportbilar, super eller läser (bouquine) skriver Sagan samtidsberättelser om hur man överlever i ett amoraliskt universum.
I romanen Those Without Shadows (Dans un mois, dans un an/Om en månad, om ett år) söker karaktärerna desperat efter berättelser genom vilka deras liv ska få mening och mål. Det är framförallt i kärleken svaren söks. En löst sammansatt grupp konstnärer och intellektuella i Paris noterar noggrant varje detalj i det egna och andras kärleksliv. Varje gest rymmer en potentiell evighet och nostalgin är omedelbar, den uppstår redan i ögonblicket:

"'I shall never be able to take this lightly again', she thought, 'it will never again be something easy, nocturnal; it will always be bound up with that look of his'."

Melankoli präglar också de böcker jag tidigare läst av Sagan. De vore outhärdligt banala om det inte vore för de molnlätta sanningar de förmedlar på avskalad, exakt prosa. Det som räddar hennes berättelser från klichéstämpeln är att Sagan accepterar oss som vi faktiskt är. Hennes romankaraktärer lever som vi gör, inte som vi önskar att vi gjorde och hon dömer dem inte. När jag läser hennes böcker slås jag av hur ovanlig sådan generositet är, och inte bara bland författare. Den är nyckeln till hennes charm, tror jag.

Jul med Cary Grant

Svensk television brukar var duktiga på att visa svartvita repriser under juldagarna men kanske inte dessa. Varför inte tända ljusen, värma glöggen och kura ihop sig under yllefilten framför någon/några av följande underbara Cary Grant-rullar? Själv tycker jag nog att Arsenic and Old Lace är överlägset roligast och An Affair to Remember mest romantisk. Men mer oemotståndlig än i The Bishop's Wife (Obs! riktigt underbar julfilm - såvida man inte har religionsfobi) har Grant nog aldrig varit. Vilken är er Cary Grant-favorit?

Bringing Up Baby
Den här har väl alla sett men den tål att ses igen. Grant, Katherine Hepburn och en tam leopard blir hur roligt som helst.

Sylvia Scarlett
En tidig Grant-Hepburnfilm, värd att ses mest för Hepburns cross-dressing och Grants härligt opålitliga karaktär. För en riktigt ung Grant, se Blonde Venus där han spelar kärlekskrank miljonär. Marlene Deitrich sägs ha insisterat på Grant i rollen som blev hans genombrott.

His Girl Friday
Den utan tvekan bästa av 1940-talets screwball-komedier. Grant munhuggs med exfrun Rosalind Russell samtidigt som de försöker göra tidning.



The Philadelphia Story
Här spelar Grant återigen en osympatisk exman så sympatiskt att både tittaren och exfrun faller för honom. Egentligen Katherine Hepburns film mer än någon annans. Holiday är ännu en Grant-Hepurnfilm där Grant faller för fästmöns syster. Hoppsan.

Penny Serenade
Grant var inte bara rolig. Den här filmen om barnlöshet och adoptionsproblem är en riktig gråtfilm med Irene Dunne i andra huvudrollen.



My Favorite Wife
Också med Irene Dunne som återvänder till Grant efter att ha lidit skeppsbrott på en öde ö i flera år. Tyvärr har Grant gått och gift om sig under tiden hon varit borta. Problem följer så klart.


North by Northwest
Hitchcock med berömd scen där Grant blir jagad av flygplan genom majsfälten och klänger på Mount Rushmore i slutscenerna. Viss komedi när han stupfull flyr i bil.


To Catch a Thief
Ännu en Hitchcock där Grant spelar gentlemannatjuv mot alldeles för unga, men helt ljuvliga isprinsessan Grace Kelly. Filmen Charade lider av samma åldersproblem. Lika ljuva Audrey Hepburn är alldeles för ung som motspelare.

Notorious
Film med Ingrid Bergman som alkoholiserad spion och Grant som hennes motvillige chef. Fantastiskt skådespeleri av båda två. De spelar också mot varandra i Indiscreet, men Notorious är bättre.


The Grass is Greener
Återigen en sådan där återhållsam roll Grant gör så bra. Deborah Kerr spelar hans fru som kärar ner sig i amerikansk miljonär men Grants brittiska överläpp rör sig inte en millimeter.

John Ajvide Lindqvist - "Hanteringen av odöda"

Linqvists roman är ruskig, men rör upp mer än skrämmer. Redan några sidor in läser jag med en klump i magen. Boken vill nog sträckläsas, men med flit har jag ägnat mig åt bara tre, fyra sidor om dagen, oftast på tunnelbanan (ljust, livligt och mycket folk). Vad som händer i boken: Ett magnetiskt åskväder drar in över Stockholm och de döda vaknar. Anhöriga pendlar mellan hopp och förtvivlan medan myndigheterna får panik. Vad ska man göra med de omlevande? Vad göra med de nyligen begravda? Vad betyder uppvaknandet? Är domedagen här eller kan händelsen förklaras vetenskapligt? Hur reagerar de närmast berörda? Jättefin skräckbok om livet, kärleken och döden som samtidigt är tillräckligt otäck för att nog helst läsas i dagsljus.

George Eliot - "Middlemarch"

"Gift dig och du skall ångra det", skriver Kirkegaard, "eller gift dig inte, du skall ångra båda delarna”. Så börjar som bekant Maken och så hade även George Eliot kunnat inleda den formidabla, underbara tegelstenen Middlemarch, där huvudpersonernas karaktärer testas och formas i just äktenskapet, bestämt av benhårda sociala konventioner. Då hjälper det inte att romanen befolkas av exceptionella personligheter:

"For there is no creature whose inward being is so strong that it is not greatly determined by what lies outside it. A new Theresa will hardly have the opportunity of reforming a conventual life, any more than a new Antigone will spend her heroic piety in daring all for the sake of a brother's burial: the medium in which their ardent deeds took shape is forever gone."

I Middlemarch möter läsaren ett antal personer av vilka ett fåtal faktiskt har heorisk potential. Men som citatet - och boktiteln - anger saknas den lämpliga heroiska bakgrunden; den scen på vilken hjältarna står är realismens och med en kyla som inte står de grekiska gudarna efter utsätter Eliot sina huvudpersoner för grymma, om än högst vardagliga sociala experiment. När samtida böcker slutar med äktenskap börjar hennes med giftemålet och frågan: Sedan då? Vad händer med aspirationerna, idealen och drömmarna?

Ämnesvalet gör att man oundvikligen börjar fundera över George Eliots förhållande till oäkte "maken" George Henry Lewes. För att inte tala om ens egna relationer. I Middlemarch brister hur som helst alla ideal under det sociala trycket, likt "that river of which Cyrus broke the strength", vilken därför "spen[ds] itself in channels which had no great name on the earth". Fast 800 sidor tragedi står få ut med och Eliot ger läsaren hopp då hon lovar att små bäckar också fyller en viktig, fast oftast mindre synlig funktion.

Låter det ändå dystert? Det är det inte. Men den som älskar viktorianska romaner enbart för deras melodramatik, slängkappor, giftmördare och föräldralösa barn ska kanske inte ge sig i kast med den här boken. Virginia Woolf har skrivit att Middlemarch är en av få engelska romaner som vänder sig till vuxna läsare. Det är en närmast perfekt bok att smita undan med under juldagarna och det finns sidor över för alla eventuella resor. När året rings ut bör man heller inte ha några problem med att formulera nyårslöftet. Romanen tillhör nämligen den högst ovanliga kategorin böcker som får läsaren att vilja bli en bättre människa.

Spelling, Gnellisp, Sillpeng

The Times har en ny, vansinnigt beroendeframkallande sida där man tävlar i att förstå och stava engelska ord, och på kortast möjliga tid dessutom: en webversion av ett s.k. spelling bee. Vad har rättstavning med bin att göra? Inte ett dugg. Efter fler försök än jag vill medge har jag hittills kommit upp i 210 poäng. Tur att man bara tävlar mot sig själv. Jag undrar om min lokala videobutik har filmen Spellbound på sitt lager. Pto min videobutik; jag har ÄNTLIGEN tilltalat ondskan som jobbar där och hon lyste upp när det visade sig att vi delar åsikt om Angelina Jolies skådespelarbrister och hon lovade recensera The Changeling när hon sett den. Trots det är jag fortfarande lite rädd för henne.

Ingen jul i Maida Vale

Jag promenade förgäves upp till Pines and needles, vars julgranar räckte mig till axlarna. Men vi har ju tre meter i tak, förklarade jag. Det har alla här uppe också, suckade mannen i tomteluvan. Försök nere i Battersea Park istället. De har just fyllt på sitt lager. Det tog fyra timmar att promenera från South Kensington via Hyde park till Little Venice och sedan längs Edgware road till Oxford street för kronljus som John Lewis inte längre säljer. Men det gjorde ni ju förra året. Det var då det, svarade damen i grönt. Försök hos Selfridges, förslog hon. De har flera skandinaviska avdelningar. Men jag orkade inte gå mot folkströmmen. Flöt istället som en kork ner i tunnelbanan för jag hade vid det här laget blåsor under fötterna. Idag: ännu en promenad, nu till kolsvart park, i jakt på julfrid och fröjd. I Maida Vale blommade körsbärsträd och löven var gröna. Ligger stadsdelen i en annan växtzon, i en annan årstid?

(Kärleks)liv på landet

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

"Our deeds are fetters that we forge ourselves.
Ay, truly: but I think it is the world that brings the iron".

En tredjedel in i 800-sidorsromanen Middlemarch och jag påminns om det oemotståndliga med viktoriansk litteratur: folkmyllret, de grundliga miljöbeskrivningarna (efter bara några sidor trampar jag också runt på leriga vägar, snubblar omkring i alldeles för långa, blöta kjolar från vilka ångan sedan stiger vid brasan i det inrökta biblioteket) och berättarens helt ogenerade "jag" som förklarar världens gång för mig och alla andra läsare.

Det är mycket tryggt. Vad som än händer kommer George Eliot att redogöra för orsaker och verkan. Överreligiösa Dorothea Brookes äktenskap med den betydligt äldre och kalla fisken Mr. Casaubon, t.ex. Där har vi ett olämpligt äktenskap om något. Stackars Dorothea, som hoppas att Casaubon ska introducera henne i den manliga mystikens innersta, dvs. latinet och grekiskan. En potentiell hjältinna, vars mod och ambition inte på något sätt matchar hennes känslolösa, självupptagna man. Ojoj, det kan väl inte sluta väl? Och idealistiske Dr. Tersius Lydgate sedan? Som gått och kärat ner sig i Rosamunde Vincy. Det hör man redan på namnen hur illa de passar varandra. Fortsättning följer.

Som ett gammalt blåmärke

...är cinematografin i Branaghs version av Mankells deckare. Ett sådant konsekvent användande av primärkulörerna har jag inte sett sedan Beineixs filmer. Två färger dominerade, gissa vilka? Tänk svenska flaggan. Störde något vansinnigt. Och Branagh som Wallander? Svårt att inte jämföra med Rolf Lassgård, men skäggstubb, suckande och nedåtvända mungipor gjorde rollen, trots avsaknandet av verkliga fåror i babyfacet. Bäst var scenerna med pappan, så klart. Själva berättelsen, Sidtracked/Villospår, är den tråkig och förutsägbar som bok också? Eller har jag läst den förut och glömt allt utom mördarens identitet? För halvvägs in i filmen visste jag vem det var. Två scener var dock både tjusiga och hemska: inledningsscenen på rapsfältet och senare ett överfall i ett parkeringshus där tittaren luras rejält. En rödblinkande järnvägsövergång för att illustrera Wallanders ovilja att prata känslor med sin dotter, var också snyggt. Så nu vet ni. Och Anders, jag spelade in avsnittet åt dig, är du intresserad av kassetten och var det här avsnittet du var med i?