Windy City Lit

Jag packar för en knapp veckas konferens i Chicago och funderar över litteraturrelaterat. Har läst Theodore Dreisers Sister Carrie (1900), Lorraine Hansberrys Raisin in the Sun (1959) och Sara Paretskys V.I. Warshawski-deckare. Olästa i hyllan står Richard Wrights Native Son (1940), Sinclair Uptons The Jungle (1906) och Richard Larsons The Devil in the White City (2003). Tyvärr får ingen av dem plats i väskan, eftersom mitt paper endast är halvskrivet och reflitteraturen tar nästan allt utrymme. Planerar istället museumbesök och arkitekturtur (fånigt att uttala). Litteraturen får en paus men jag tar gärna emot Chicagotips ändå, både litterära och andra. Efter konferensen en veckas vår i New York. Nu är en så vacker tid på året och jag hoppas på blommande körsbärsträd i West Village. Kanske får jag dessutom tillfälle att äntligen läsa Teju Coles Open City (2012), om jag kan hitta den som pocket. 

Virginia Woolf - To the Lighthouse

Omläsning av Virgina Woolfs kanske bästa roman.

 

"Not as oneself did one find rest ever, in her experience [...] but as a wedge of darkness. Losing personality; one lost the fret, the hurry, the stir; and there rose to her lips  always som exclamation of triumph over life when things came together in this peace, this rest, this eternity; and pausing there she looked out to meet that stroke of the Lighthouse, the long steady stroke, the last of the three, which was her stroke, for watching in this mood always at this hour one could not help attaching oneself to one thing expecially of the things one saw; and this thing, the long steady stroke, was her stroke."

"...she looked at the steady light, the pitiless, the remorseless, which was so much her, yet so little her, which had her at its beck and call (she woke in the night and saw it bent across their bed, stroking the floor), but for all that she thought, watching it with fascination, hypnotized, as if it were stroking with its silver fingers some sealed vessel in her brain whose bursting would flood her with delight, she had known happiness, exquisite happiness, intense happiness, and it silvered the rough waves a little more brightly, as daylight faded, and the blue went out of the sea and it rolled in waves of pure lemon which curved and swelled and broke upon the beach and the ecstacy burst in her eyes and waves of pure delight raced over the floor of her mind and she felt, It is enough! It is enough!"

Efter lektionen: "The Blindfold"

Siri Hustvedts The Blindfold är en favorit också tjugo år efter att jag läste den första gången. Romanen brukar dela studenterna i två läger: de som tycker den är konstig och svårläst och de som tycker den är intressant (vilket inte är detsamma som bra). Så också denna gång, även om distansstudenterna uttryckte sig genomgående mer positivt än de på campus. Nåja, nu har jag ju inte lagt romanen till litteraturlistan för att de ska älska den (även om jag fortfarande hoppas) utan för Husvedts icke-kronologiska berättarteknik, huvudpersonens fragmenterade jagförståelse och den feministiska undertexten.

 

Ibland stannar diskussionerna vid identitetsdilemmat (tingen, fotografiet, kroppen), men den här gången kom frågan om huruvida huvudpersonen Iris enbart är ett offer att dominera senare halvan av seminariet online. I romanens skildras män som alla på ett eller annat sätt utgör ett hot mot Iris - mentalt, känslomässigt eller fysiskt, ibland alltihop på en gång.Samtidigt utsätter hon sig medvetet för de eventuella faror som hotar. I den till slut helt dysfunktionella relationen mellan Iris och Mr Rose, en medelålders gift professor, blir det tydligt att hon också besitter ett slags makt (om än av det mer klichéfyllda slaget) som ung och snygg kvinna. Hennes lätt föraktfulla beskrivning av Roses medelåldersförfallna kropp kan kanske förstås som en motvikt till de manliga blickar som dominerar romanen i övrigt. Det var i alla fall vad jag försökte föreslå till mina studenter, men jag är inte säker på att de köpte det resonemanget. Den feministiska läsningen bidrog dock till att flera av de studenter som först tyckte att romanen var svår och meningslös såg den i ett nytt ljus och det är väl en seger i sig. Calliope skrev om romanen 2008 och var då inte imponerad av sin föreläsares tolkning. Jag hoppas att hon skulle ha tyckt bättre om gårdagens seminarium.