Från George R.R. Martin till Dostojevskij? Eh, näe.

I The New York Reivew of Books ifrågasätter Tom Parks huruvida unga människors läsning av genrelitteratur (också kallad skräplitteratur) verkligen är en väg till mer komplex litteratur (också kallad kvalitetslitteratur). Och den som blir provocerad av paranteserna ovan kan ju kolla in den här:

"Suspend political correctness, all ye who enter here"

"A solitary Arab was riding after her and as she looked she realised that his horse was gaining on hers. The thought drove every idea of stopping her runway from her and made her dig her spurs into the horse instead. There was a sinister air of deliberation in the way in which the Arab was following her; he was riding her down."

Ännu en Viragoklassiker: E.M. Hulls The Sheik (1919) är prototypen för alla harlekinromaner och ett textbokexempel på orientalism, eurocentrism och kolonial blick. Diana Mayo är en ung brittisk arvtagerska med sexualskräck och en längtan efter äventyr. Trots varningar från välmenande och naturligtvis bättre vetande män väljer hon att genomföra en expedition genom nordafrikanska öknen. En sådan halsstarrighet straffar sig naturligtvis och blonda, bortskämda Diana sätts inte bara på plats vid mötet med mörkögde och hetleverade sheik Hassan Ben Ahmed utan botas också från sin avsmak för sex. Att detta sker under nattliga våldtäkter i en hel månads tid nämns sådär lite i förbigående, via vaga referenser till blåmärken på Dianas kropp. Att sheiken sedan visar sig vara någon helt annan (dvs inte arab) än vi först förleds att tro är naturligtvis också det 101 i kolonialromantik. Men att kritisera den här romanen för det är väl att slå in vidöppna dörrar. Läs istället för några timmar historisk eskapism.

 

 

1921 spelades en filmversion in med Rudolph Valentino i rollen som sheik.  Faktiskt är det mer intressant att studera reaktionerna på Valentino än att kritisera romanen/filmen. Valentino avgudades av kvinnliga läsare och tittare medan amerikanska män hade ett betydligt mer ambivalent förhållande till honom. I pressen antyddes ofta att han var homosexuell, eller i alla fall alltför feminin för att kunna representera förste älskare och agera förebild för amerikanska män. Valentino själv blev rasande och utmanade journalister till boxningsmatcher för att bevisa sin heterosexuella virilitet. En idiotisk reaktion på en lika idotisk kritik, men oavsett är ju feminiseringen av den orientaliska mannen, liksom hans övrsexualisering, legio i kolonial diskurs. Samma år Valentino dog spelade han in vad som anses vara filmhistoriens första sequel, The Son of the Sheik (1926), också den filmen baserad på en roman av Hull.

När jag ser de två filmerna efter varandra slås jag av hur annorlunda spelstilen är i den senare filmen. I första filmen illustrerar Valentino sheikens intensiva blick genom ett ganska galet stirrande; i andra filmen har han tonat ner skådespeleriet något. Kanske har det att göra med introduktionen av "talkies" i Hollywood, i vilka skådespelarna förlitade sig mer på röster och tonlägen än gester och miner. Med stumfilmen dog en hel skådespelartradition och Valentino exemplifierar så väl som någon denna död  i de två sheikfilmerna.

 

Pat Barker - Blow Your House Down

Pat Barker är mest känd för trilogin Regeneration (Regeneration, The Eye in the Door och The Ghost Road) som utspelar sig under första världskriget, men jag har alltid varit mer intresserad av Blow Your House Down (1984), Bakers tidiga roman om en serie mord på prostituerade kvinnor i en industristad i norra England. Nu har jag äntligen läst och varför, varför nämns inte den här romanen oftare när Bakers romaner prisas? Här väver hon samman det överhängade mordhotet med det patriarkala samhälle som tvingat ut romanens kvinnor på gatan för att sedan överge dem där:

"'Thery're not there to stop it happening. They're just taking the car numbers so when it does happen they'll know who was in the area.' She looked around the table. 'Don't you see? That's why they're leaving us alone. They're waiting for one of us to be killed'." (88)

Männen är överlag utsugare och torskar, kvinnorna desperata eller resignerade, men  vägrar att ta på sig offerrollen. Här är det inte droger eller hallickar som tvingar de senare att tjäna sitt levebröd på rygg eller knä; det är i stället hyror som ska betalas och barnkläder som blivit för små. Alkohol erbjuder tillfällig lindrig och flykt, och kycklingfabriken är enda alternativet till prostitution. Baker skriver avskalat och osentimentalt. Morden skildras detajerat, men till skillnad från t.e.x Joyce Carol Oates våldsexploatering är detaljerna befogade. Det blir aldrig sensationellt eller billigt. Det är en kort roman, men med en känslomässig styrka som slår rakt i solar plexus.

Throw Away Your Books, Rally in the Streets

Eller något liknande. Linwood Barclay: The Accident, Trust Your Eyes, Never Saw it Coming, Karin Slaughter: Indelible, Unseen och Mhairi McFarlanes You Had Me at Hello.  Sex till att lägga till högarna av bokpåsar till Oxfam. För jag måste ju läsa ut dem innan jag kan rensa ut dem, inbillar jag mig, och därför har jag läst i manisk takt hela veckan. Så ger jag upp den tanken och fyller direkt tre påsar till. Bokhyllorna blir allt luftigare i takt med att skåp och lådor töms. Å vad bra jag mår av det. Borde kanske göra mig av med hela rasket.

Kärlek, Avund och Svartsjuka i Harlem

Archibald Motley: The Octoroon Girl, 1925

I Nella Larsens pärla till roman Passing (1929) stöter Irene av en slump på barndomsvännen Clare under en resa till hemstaden Chicago och förstår snart att Clare inte länge kallar sig svart utan vit. Med sitt blonda hår och sin ljusa hy misstänker ingen i Clares nya omgivning vad hennes egentliga bakgrund är, framförallt inte hennes mycket rasistiske man. Nästan lika ljushyade Irene finner situationen minst sagt olustig, även om hon själv drar fördelar av att vara ljushyad. Väl tillbaka i Harlem, där hon bor med man och barn, vill hon därför inte ha mer med Clare att göra. Clare hör ändå av sig när hon en tid senare befinner sig i New York och trots Irenes ljumma mottagande börjar de två kvinnorna att umgås. För Clare är Harlem en befriande plats, där hon kan umgås med människor från sin egen kultur utan att att ge avkall på sin nyvunna vithet. För Irene innebär dock Clares gränslösa beteende ett hot mot dem båda.

Nella Larsens roman är spännande som en thriller och hennes opålitliga berättare alldeles oemotståndlig. Jag har inte läst något så bra om fenomenet "passing" sedan Roths The Human Stain, men där Roth intellektualiserar, utifrån, skildrar Larsen de känslomässiga konsekvenserna, innifrån. Passing finns tillgänglig som etext för den som också vill läsa.