Tillbaka på jobbet och återigen brist på lästid. Fyra timmars tågresa utan dator i helgen var därför mycket välkommen. Edith Whartons kortroman Ethan Frome (1911) läses i amerikanska skolor som ett exempel på naturalistisk litteratur. Romanens berättare befinner sig tillfälligt på besök i ett litet samhälle i New England, där han får höra talas om fattigbonden Ethan Frome. Frome har gift sig olyckligt - frun är inbillningssjuk och elak. Då anländer Mattie, fruns kusin, till gården. Frome faller som en fura och allting slutar olyckligt. Det nämns f.ö. redan i romanens början och på bokens baksida så jag avslöjar verkligen ingenting läsaren inte redan vet redan från början. Och så klart är det mycket bra, trots att Wharton här lämnat den miljö hennes romaner oftast utspelar sig i - New Yorks överklass.
Det new engelska vinterlandskapet är förtrollande och lagbundenheten i Fromes öde outhärdligt. Det korta formatet perfekt för historien. Men det stör mig ändå att det är den här romanen många läsare förknippar Wharton med, för den når inte upp till t.ex. mästerverket The House of Mirth. Så kan man också förminska en författares betydelse.
