dagens ord

pet portraits

De här älsklingarna bor hos min mamma och håller mig sällskap under helgerna i Sverige. Saknar dem massor. Husdjur med attityd. Vassa klor och mjuka tassar.

Bokskörd i februari

17 grader varmt och världens smutsigaste fönster

tillskott i februari

Äntligen hemma igen, efter så kalla dagar i norrland. Där var jag frusen in till märgen, konstant trött och lite ledsen. Såg därför fram emot värme, kärlek och bokhögen ovan. Särskilt Olivia Mannings Balkantrilogi, samt Wolffs roman, en av de mest bloggade och hyllade i vår. Men kanske mest ändå de två översta titlarna, båda inspirerade av Charlotte Brontës Jane Eyre: Antologin Reader, I Married Him och Catherine Lowells The Madwoman Upstairs, vars upplägg påminner lite om Justine Picardies ljuvliga Daphne, en roman jag ser att jag aldrig skrev något om efter att ha läst den. Synd, för den var riktigt bra. Mer om den här.

Alexandra David-Néel i en kopp

Att resa österut resulterar i den värsta formen av jetlag. Kropp och själ släpar efter i flera dagar. Dricker Mariages Frères Alexandra David-Néel mitt in natten. Kanske det te jag tycker bäst om, särskilt kalla och ruggiga dagar, men faktiskt också mitt i sommarhettan. En stapelvara hemma. Ett te jag skulle packa för en öde ö eller varför inte en vandring till fots i de himalayiska bergen (se nedan). Varmt och kryddigt, med viss fruktig fyllighet.

Teet har lånat sitt namn från fransk-belgiska upptäcktsresanden Alexandra David-Néel, som reste till bl.a. Tibet under första halvan av 1900-talet. Hon reste alltså också österut men det gick ju betydligt långsammare på hennes tid. Kroppen hann vänja sig. Kan f.ö. inte bestämma mig för om David-Néel var en kvinnlig pionjär eller en riktig knäppgök. Antagligen var hon både och. Nej, jag tar tillbaka det, hon var absolut både och.

Som tonåring fascinerades hon av det ockulta och när hon flyttade till Paris för att läsa vid Sorbonne, började hon röka hasch och gick med i en kult. Inte något standardbeteende för en kvinna vid den tiden, precis. Hon radikaliserades politiskt och skrev en bok i vilken hon förespråkade anarki som den enda vettiga politiska idén. Men det är sina många spirituella resor till Indien, Kina, Japan och just Tibet hon är mest känd för. Den senare var en plats stängd för västerlänningar, men David-Néel lyckades ta sig över gränsen och lärde sig så småningom språket. Hon var den första europeiska kvinnan att träffa Dalai Lama och skrev massvis med böcker om sina resor och diverse österländska religioner. Hon hade också den goda smaken att gifta sig med järnvägsingenjören Philippe Néel, en man som finansierade hennes passion men själv stannade hemma. Sådana äkta män ska inte underskattas. David-Néel verkar f.ö. ha inspirerat senare romansförfattare, som Madeleine Brent, vars kvinnliga huvudpersoner växer upp i eller reser till de trakter hon besökte. Här slutar associationskedjan. Klockan har blivit morgon och jag måste till jobbet.

The Argonauts (2016) - Maggie Nelson

Ännu en fullträff under februari. Det kan t.o.m. vara så att detta är årets bästa bok. Och en bok om kärlek (i alla fall delvis) på själva Valentine's Day passar väl bra. Vad är då The Argonauts? På baksidan kallas boken för ett exempel på "autotheory," dvs en kombination av självbiografi och teori. Och det är pecis vad Maggie Nelsons text är. Med utgångspunkt i sitt eget förhållande vänder hon och vrider på allehanda identitesbegrepp och teoretiska definitioner av kärlek, familjerelationer och sex.

The Argonauts var en bok som fick mig att ändra åsikt hela tiden, ibland från rad till rad, mening till mening. Läsningen resulterade ständigt i frågor som Nelson förvånansvärt ofta själv försöker besvara. Betoningen på det personlig, intima och sexuella gör dessutom att det aldrig blir tråkigt eller svårt, trots de ganska luftiga teorier hon hänvisar till boken igenom. Resultatet är istället en spännande, omtumlande text. Titelns argonauter är f.ö. en referens till det mytiska skeppet Argo:

"Just as the Argo's parts may be replaced over time but the boat is still called the Argo, whenever the lover utters the phrase 'I love you,' its meaning must be renewed by each use, as 'the very task of love and of language is to give to one and the same phrase inflections which will be forever new.'" (5)  

Idén om språkets ständigt skiftande mening (som skeppet i citatet) är bara ett av de ämnen Nelson behandlar. Språkets generella möjligheter och begränsningar är ett annat. Hon frågar sig t.ex. tidigt i förhållandet vilket pronomen hon ska använda för att beskriva sin partner. Vad innebär det egentligen att benämna någon, undrar hon:

"Once we name something, you said, we can never see it the same way again. All that is unnameable falls away, gets lost, is murdered. You called this the cookie-cutter function of our minds. You said you knew this not from shunning language but from immersion in it, on the screen, in conversation, onstage, on the page. I argued along the lines of Thomas Jefferson and the churches - for plethora, for kaleidoscopic shifting, for excess." (4).

Just det kaleidoskopiska, mångfacetterande, kännetecknar också Nelsons bok. Efter att partnerns f.d. älskare antyder att Nelson lever alldeles för heteronormativt känner hon sig tvingad att undersöka vad det egentligen innebär att vara gift och ha barn, och samtidigt definiera sig som queer. Just partierna där hon beskriver kärlek som att hitta "someone with whom my perversities were not only compatible, but perfectly matched" (69) tycker jag extra mycket om. De vittnar om en ärlighet som genomsyrar hela boken och som gjorde att jag efter att ha läst en halv sida om dagen sträckläste resten av texten igår. Och jag tror att det är så den ska läsas.

Uprooted (2015) - Naomi Novik

"Our Dragon doesn't eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. [---] He doesn't devour them; it only feels that way."

Vid randen av en djup skog ligger en grupp byar som övervakas av ett torn i vilket bor en trollkarl vid namn Dragon. Vart tionde år väljer trollkarlen ut en bland traktens 17-åriga flickor och tar med henne tillbaka till tornet. Vad som händer med dem vet ingen, förutom att de unga kvinnor som återvänder inte längre vill stanna i trakten. I byn Dvernik vet alla redan vem som kommer att väljas härnäst: vackra och talangfulla Kasia. Jämnåriga Agnieszka är både lättad och ledsen över att förlora sin bästa vän. När Dragon väl dyker upp är det dock inte Kasia han väljer utan Agnieszka. 

Jamen, visst är det en riktig saga Naomi Novik berättar i hyllade fantasyromanen Uprooted. Jag sträckläste under Atlantenflygningen mellan New York och Stockholm (istället för att försöka sova) och var därför helt groggy när jag satt och väntade på nästa plan, som skulle ta mig norrut. Men det var det värt. Uprooted är inte den uppdaterade Beauty and the Beast-berättelse jag föreställde mig innan läsningen, även om sådana inslag också förekommer. Älskade istället referenserna till Baba Yaga och hur Novik valt att fokusera på vänskapsrelationen mellan Agnieszka och Kasia, och deras kamp mot romanens verkliga hot, den omgivande skogen. Ett hot som för övrigt gör att Uprooted ibland påminner mer om en skräckroman än en saga. Min enda invändning är att jag efter ungefär halva romanen inte längre helt hänger med i de magiska svängarna, dvs. vilka de magiska formlerna är och hur de verkar. Och faktiskt inte heller helt med på vad som händer, för i den här berättelsen går det undan - vilket jag annars gillade! Min oförmåga att hänga med kan ju ha berott på sömnbristen... Kulturdelens Jenny har för övrigt skrivit en bra recension, så den som vill veta mer eller fortfarande tvekar, läs här. Rekommenderas. 

The Blizzard of 2017

Jodå, vi fick en "blizzard" i år också (se 2016 års version), dvs snabba vindar och mycket snö. Faktum är att vädret slagit rekord när det kommer till svängningar. Igår var det t-shirtväder och i dag är det snöstorm. Har tydligen aldrig hänt förut, trots att New York är känt för sin växlande väderlek (något att tänka på för de som planerar en resa hit). Mr. B gick till jobbet som vanligt och får nog plumsa genom en hel del snöhögar när han tar sig hem ikväll. Jag jobbar ju hemifrån så jag kan tillåta mig att bara njuta av det vita. Det ljusar upp annars så tråkiga februari. Annat som piggar upp är den sallad jag slängde ihop till lunch, där jag tänkte på färg lika mycket som på smak:  

Det syns inte i bild, men jag lade också i en näve torkade blåbär i salladen. Superenkelt och gott. Jag tog vad jag hade i kylskåpet - med betoning på färg, som sagt. Det jag gjorde efter att bilden tagits var att bryta baconskivorna i mindre bitar och hälla över en dressing gjord på mango och chipotle. En variation på amerikansk frukost, men lite nyttigare inbillar jag mig. Vill också tipsa om världens bästa sätt att steka bacon i mikrovågsugnen om man gillar välstekt bacon men hatar oset: franska Joie's oink oink bacon tray. Lägg ett papper under baconskivorna bara, så försvinner en del onödigt fett.

En hög böcker piggar också upp. Nelson och Cohen läser jag redan, men ser fram emot att påbörja framförallt Raymond Kennedys Ride a Cockhorse när tillfälle ges. Två Patricia Highsmith har dessutom lyckats smyga sig in i högen, samt en novellsamling - Kelly Links Get in Trouble, som jag  hoppas hinna i alla fall påbörja i februari. Hurra för snödagar!  

prognos

Nej, men kom igen. Hur tänkte vädret nu då? 

Söndagsplaner

Vad gjorde jag utan kaffe ruggiga söndagseftermiddagar då jag helst inte vill sticka näsan ovanför täcket? Planen idag är att tillbringa hela dagen just i sängen med en kopp och en hög böcker. Överst i högen Maggie Nelsons The Argonauts (2016). Efter bara fyra sidor inte helt övertygad om dess relevans men kanske väl tidigt att avfärda Nelsons queera perspektiv på sitt förhållande. Jag väntar med ett omdöme. En smakbit tills dess:

"Words change depending on who speaks them; there is no cure. The answer isn't just to introduce new words (boi, cis-gendered, andro-fag) and then set out to reify their meanings (though obviously there is power and pragmatism here). One must also become alert to the multitude of possible uses, possible contexts, the wings with which each word can fly. Like when you whisper, You're just a hole, letting me fill you up. Like when I say husband."

(Nelson, The Argonauts, 8)

mexikansk migrant

Vissa immigranter kan inga murar i världen stoppa. 

house finch (haemorhous mexicanu)

"Originally only a resident of Mexico and the southwestern United States, [house finches] were introduced to eastern North America in the 1940s. The birds were sold illegally in New York City as "Hollywood Finches," a marketing artifice. To avoid prosecution under the Migratory Bird Treaty Act of 1918, vendors and owners released the birds. They have since become naturalized." 

("house finch," Wikipedia.com)

The Girls - Emma Cline

"I waited to be told what was good about me. I wondered later if this was why there were so many more women than men at the ranch. All that time I had spent readying myself, the articles that taught me that life was really just a waiting room until somebody noticed you - the boys had spent that time becoming themselves." (28)

The Girls (2016) utspelar sig i norra Kalifornien på 1960-talet. Det är sommar och fjortonåriga Evie Boyd väntar mest på att den ska ta slut så hon kan börja på internatskola. Då kommer hon av en slump i kontakt med en grupp unga kvinnor som utsöndrar en slags trasig glamour Evie finner oemotståndlig. Hon börjar hänga med gruppen, mest för att få vara i närheten av Susanne, en av kvinnorna, men förförs också av gruppens manliga ledare, Russell. Det är dock Susanne som är föremålet för hennes bestående fascination. Evie blir alltmer involverad i gruppens göranden, samtidigt som Russell uppmanar till allt våldsammare handlingar. 

Att Emma Cline har inspirerats av Charlie Manson och de spektakulära mord hans anhängare utförde på hans uppmaning är väl rätt uppenbart uitfrån den korta synopsisen ovan. Men Cline verkar också ha inspirerats av mannen till ett av Mansons offer, nämligen Polanski och hans sexuella utnyttjande av en minderåring. Trots de ofta solkiga detaljerna och det hotfulla händelseförloppet är berättelsen lätt som en sufflé - i positiv bemärkelse. Evie befinner sig oftast i utkanten av det som sker och hennes perspektiv är hela tiden påverkat av hennes beundran för framförallt Susanne. Hon ser helt enkelt inte det berättaren, hennes äldre jag, och läsaren ser. Cline skildrar tidsandan precis som jag föreställer mig att en fjortonårig tjej skulle ha upplevt den - i ett solkattsblänkande skimmer.

Emma Cline -  modern-day flower power girl

"It was the end of the sixties, or the summer before the end, and that's what it seemed like, an endless, formless summer. The Haight populated with white-garbed Process members handing out their oat-colored pamphlets, the jasmine along the roads that year blooming particularly heady and full." (25)

Det som imponerar  mest är just Clines insikt i hur det är att vara tonårstjej, på gränsen till att bli vuxen men inte riktigt där. Mer om Emma Cline här och hur hon som trettonåring "groomades" av en betydligt äldre man skriver hon om här. The Girls är hennes debutroman. Så bra, verkligen så bra.