höst- och vinterlängtan

Inte mycker läsning för eget bruk den här hösten. Inte mycket läsning överhuvudtaget, faktiskt. Istället resor över Atlanten och utmattat serietittande på kvällarna. Men nu ska det bli bättre ordning.  Ser fram emot kyliga dagar med te och en bok. Snöflingor som faller utanför fönstret. Först en liten tillbakablick på sommarens altan bara. Ser egentligen lika dan ut som förra året så kanske inte så intressant, ens för mig.

 Det växte bra i år. Men tobakplantorna hade jag kunnat vara utan. De växte sig flera meter höga och med dem kom skadedjuren. Andra skadedjur på altanen i år: småsniglar - i massor. Gjorde en rejäl rensning i september, men några gömmer sig säkert kvar i krukor och fat. Får se upp med dem nästa vår, misstänker jag. Färre blommande växter i år, men de som faktiskt blommade var desto vackrare. Här klarröd krasse och vita liljor.

Nu är sommaren i alla fall definitivt över. Jag tar in ormbunkarna den här veckan. Täcker kaprifolen och klipper ner hortensiorna.

Gulnat gräs och den sista höstsolen.

Tekopp Johnson Bros "Autumn's Delight," te Fortnum & Masons Countess Grey.

 Väntar på hett vatten. 

 Enda platsen för koppen på mitt nattduksbord. Under fatet en bok skriven av en kollega till min NY-väninna Wendy: Maureen McLanes My Poets. En bok att öppna på måfå för ett kapitel här och ett där. Ljuvlig läsning.

aurora borealis

Luleå, oktober 2018. Bilderna tagna med med halvdan kamera i mobiltelefon.

sommarläsning - om städer II

Nästa bok i min stadsläsning är Jonathan F. P. Roses The Well-tempered City (2016) 

När Rose inte skriver böcker sysslar han med s.k. urban planning, för att i samråd med olika organisationer förbättra stadsmiljön i existerande och nya städer. 

 På tal om stadsliv skördar jag nu blåbär på altanen. En handfull ner i den grekiska yoghurt med ringlad honung som jag äter varje morgon sedan Greklandsvistelsen. 

 Igår hittade jag också den största geting jag någonsin sett. Den låg död på altanen men jag vågade mig först inte fram utan tog en bild med zoom istället, därav den lite dåliga bildkvalitén. Den är ca 2,5-3 cm lång och efter lite googlande kom jag fram till att det måste röra sig om en s.k. cicada killer och att den så gott som aldrig sticker människor. Cikador, däremot, gör bäst i att hålla sig undan.

Natur och stad i bästa och värsta (?)  kombination.

Steven Johnson: Ghost Map (2006)

Steven Johnsons bok om koleraepedemin i Soho 1854, The Ghost Map, är fascinerande läsning på fler plan. Först och främst är det en kulturhistorisk berättelse om hur en läkare och en präst tillsammans lyckades stoppa en epidemi som tog död på hundratals människor på bara några veckor. Det är också en ganska skrämmande tillbakablick som leder in i framtiden. Vilken blir nästa stora epidemi och hur ska vi överleva den?  Men det jag kanske läser med största nöje är hans avvikelser från huvudberättelsen. Mest för att de tvingar mig att fundera över om han verkligen har rätt. T.ex. så menar Johnson att boende i städer faktiskt är mer miljövänligt än att bo på landet, trots att motsatsen ofta hävdas:

"From an overall ecosystems perspective, if you're going to have 10 million human beings trying to share an environment with other life-forms, it's much better to crowd all 10 million of them into a hundred square miles than to spread them out, edge-city style, over a space ten or a hundred times that size. If we are going to survive as a planet with more than 6 billion people without destroying the complex balance of our natural ecosystem, the best way to do it is to crowd as many of those humans into metropolitan spaces and return the rest of the planet to Mother Nature. " (p. 233) 

Johnson ignorerar här luftföroreningar som tar död på människor (se här t.ex. i London) och idiotiska stadstrender, som att torka sig i rumpan med blöta servetter som inte bryts ner (se här ännu ett London-exempel), men helt fel har han nog inte. Mer spännande är dock hans påpekande att städer hämmar  den mänskliga tillväxten. Sjukhus med förlossningsmottagningar hittas i städer, vilket medför att fler barn överlever födseln, vilket historien visar innebär att kvinnor föder betydligt färre barn. Det betyder att den mänskliga tillväxten på sikt kommer att stanna av, vilket i längden också är bra för miljön: "As urbanization continues worldwide, current estimates project that the earth's human population will peak at around 8 billion in 2050. After that, it's population implosion that we'll have to worry about." (p. 234). När Johnson skrev sin bok bodde majoriteten av människor fortfarande på landsbygden. Året efter rapporterades att majoriteten av människor nu bor i städer. 

sommarläsning - om städer

Tillbaka i New York efter några veckors resande i juni, bl.a. till London, där vi bodde på ett billigt Holiday Inn några dagar och på köpet fick finaste utsikten över South Kensington. Det här är mina gamla kvarter. Dr Johnson sade att när man är trött på London så är man trött på livet. Och det händer verkligen saker i huvudet när jag är här. Tror att det har att göra med det svindlande historiska perspektiv som möter vart man än vänder blicken.

I bakgrunden Canary Wharf, the Eye och the Shard. Värmebölja när vi var där, så varmt, fuktigt - och mulet, såklart.

Jag älskar stora städer och jag älskar verkligen London. Mitt sommarprojekt i läsväg är lämpligt nog att läsa om städer, både skönlitterär och fackmässig litteratur. Först ut just en Londonskildring, eller vad man nu ska kalla det:

Johnsons bok utspelar sig i ett riktigt snuskigt 1800-talsLondon, där avskrädeshögarna växer i takt med en explosionsartad stadsinvandring. Han beskriver hur dåtidens vetenskapsmän, politiker och samhällsplanerare misstog faran med all skit (de var rädda för lukten) och hur misstaget resulterade i en koleraepidemi. Referenser till och citat från Dickens, Engels m.fl. levandegör tidsperioden. Spännande också att läsa om Londons återvinningssystem, som var högst effektivt men helt oorganiserat från centralt håll. 

För den som inte orkar läsa (vet f.ö. inte om boken finns översatt till svenska) så har Johnson gjort ett Ted-talk som går att se här:

Semesterläsning på Mykonos

Jag är normalt ingen solsemestrare, men så underbart det varit att bada i havet, somna i solen efter en Bloody Mary eller två till lunch och känt både kropp och själ gå ner i varv.  

På den här båten bodde vi. Nej, jag skojar. Den tillhörde någon rysk oligark eller liknande som ankrat utanför Elia strand för dagen. Vi bodde här.

Vad jag slöläste på stranden: 

Dorothy L. Sayers Five Red Herrings (1931) - Lord Peter befinner sig i de skottska högländerna när liket av en grälsjuk konstnär påträffas i en sjö. Misstankarna faller på de andra konstnärerna i trakten. Fem av dem är s.k. "red herrings", en är mördaren. Lite för komplicerad plot för strandhäng. Jag fick ständigt bläddra tillbaka för att reda ut namnen på konstnärerna. Och ett fasligt cyklande i kapp tåg i den här historien. Det mesta uppvägdes dock av Lord Peter, den charmigaste amatördetektiven i historien.

Erica Ferenciks The River at Night (2017) - ett tjejgäng bestämmer sig för att forsränna uppe i norra Maines vildmark. När en olycka är framme måste kvinnorna snabbt ta sig hem. Lokalbefolkningen är dock minst sagt fientligt inställd. Har jämförts med romanförlagan till filmen Den sista färden (1972) och då vet läsaren vad som väntar. Spänning, lite skräck (fast inte av något övernaturligt slag) och snabb handling. Den här sträckläste jag under parasollen.

Jane Harpers Force of Nature (2018) - Harpers andra roman efter Hetta (The Dry, 2017). Den här berättelsen utspelar sig i den australiska bushen och precis som i Ferenciks roman fokuserar handlingen på ett gäng kvinnor, arbetskamrater som är på s.k. jobbretreat. Aaron Falk från Hetta är också tillbaka, för att utreda misstankar om ekonomisk brottslighet inom företaget kvinnorna arbetar på. Gruppen går vilse i bushen och en av kvinnorna, Falks visselblåsare, återvänder inte med de andra. Strukturen är inte lika komplicerad som Hetta, på gott och ont, men på stranden och flyget var det perfekt läsning. 

Mr B och jag var för övrigt på Mykonos för ett bröllop, som tog plats i solnedgången i den vackra kyrkan nedan.

altanen i juni, del 2

Sommarvardagsrummet har öppnats upp. Vi har blivit med parasoll, men mot de tropiska regnstormarna i NY står inget parasoll emot. Risken är att parasollet flyger iväg och tar bordet med sig. Men mot solens UV-strålar fungerar det fint.

 På bordet ligger ungdomsböcker jag gett mig själv i läxa. Madeleine L'Engles A Wrinkle in Time och Melina Marchettas Jellico Road.

Vi har flera sittplatser på altanen - bra när man blir rastlös och när man har många på besök. 

Det tråkigaste förarbetet innan "rummet" kan öppnas för året är att städa. Det roligaste är att se vad som överlevt vintern. Här salvia, liljor och nyplanterad lavendel. De har växt sedan bilden togs, se bilden ovan denna.

Skynda, skynda att slå ut. Men skynda långsamt.

Nattjasmin, citronella och krasse. Choklad- och pepparmyntan har nu överlevt två vintrar. Härdiga.

Så här grönt är det just nu, i början av juni. I förgrunden små tobaksplantor och fler myntor. 

Mest ser jag fram emot det gräs jag planterat i minsta krukan på bilden. 

  En ung blåskrika har hittat till altanen. Den dricker ur ett krukfat med regnvatten och jagar insekter bland växterna. Ibland bajsar den på möblerna men det går ju att ta bort. 

altanen i början av juni, del 1

En regnig majdag planterade jag både rosor och blåbär. Blåbärsbusken bestod mest av oansenliga vita blommor på kala grenar.

Emot rosen hade den inte en chans. Så heter den senare också "Easy to Please". En doftros, dessutom.

Säg den lycka som varar evigt. Rosen blommade ut under min frånvaro och jag beskar den sedan skoningslöst.

På blåbärsbusken, däremot, växer sig början till amerikanska blåbär stora och söta. 

Säg dock den ros som ger upp. Ny skott har skjutit upp med rekordfart och får de bara tillräckligt med sol kanske det snart tittar fram nya knoppar också.

Maureen Corrigan: So We Read On (2014)

I samband med att Baz Luhrmanns filmatisering av The Great Gatsby gick upp på biograferna 2013 gick också läsningar av romanen som en våg genom bokbloggsfären. Som jag minns det blev många förstagångsläsare dock besvikna. Vad var grejen liksom? Är den här tunna romanen om en grupp överklassmänniskors navelskåderi och kärleksproblem verkligen värd att kallas en klassiker?

Eftersom jag har undervisat The Great Gatsby under flera års tid tycker jag så klart det. En annan som tycker det är Maureen Corrigan. Hon har också undervisat Fitzgeralds roman under många år och bestämde sig till slut för att skriva en bok om romanen, vars fullständiga titel lyder: So We Read On: How The Great Gatsby Came to Be and Why It Endures. Alltså en bok inte bara om romanens upphov utan också varför den är kurslitteratur på nästan alla universitetskurser i engelska (och det stämmer nog för övrigt också på kurser i Sverige) och regelbundet läses och läses om av människor på egen hand.

Jag håller med Corrigan, förutom i vissa av hennes tolkningar. Där går våra åsikter så pass isär att jag börjar tvivla på andra delar av hennes resonemang också. Men det går över när jag fortsätter läsa. Det är ju så vansinnigt kul att läsa en bok skriven av en person som känner till ämnet ifråga minst lika bra som (och i vissa stycken bättre än) jag själv och som gillar det lika mycket. 

Det har kommit ut en del böcker inom den här litteraturkritiska subgenren på senare år. Nathaniel Philbricks Why Read Moby Dick? är ett exempel. Och jag gillar greppet. Både Corrigan och Philbrick (som jag bara skummat igenom hittills) kan sina favoritromaner utan och innan och förmedlar sina tankar och teorier på ett lättfattligt och inbjudande vis utan att tumma på sin kompetens. Inom vetenskapen och inom andra grenar av humaniora har det ju skrivits populärlitterärt länge. Men konstigt nog inte inom litteraturvetenskap. Eller har jag missat något? Rätta mig gärna i så fall och tipsa om något jag borde läsa.

Jag skulle kunna avsluta med ta The Great Gatsby i försvar inför romanens alla belackare. Men så fungerar ju inte litteratur. Vi gillar vad vi gillar. Däremot vill jag ge några tips på hur man kan närma sig romanen om man nu vill ge den en andra chans. Nu kan jag den ju bara på engelska men oavsett på vilket språk den läses på så måste man se bortom själva intrigen. Fundera istället på hur romanen är skriven:

I den här romanen använder sig Fitzgerald till exempel av så kallad "foreshadowing" på ett mästerligt sätt. Gud vet vad foreshadow heter på svenska, jag kan inga litteraturvetenskapliga termer på svenska, men uppmärksamma alla referenser till bilar och bilolyckor som förekommer i The Great Gatsby och det långt innan man som läsare når romanens sista sidor. Något annat man kan roa sig med är att räkna alla förekomster av regn och annat vatten. Romanen närmast dryper av vattenreferenser. 

Något annat man kan göra är att vända blicken från Gatsby till Nick, berättaren. Hur pålitlig är egentligen Nick som berättare och vad pysslar han med när han inte observerar Gatsby? Flera läsare hittar en queer undertext i The Great Gatsby och Nick är den romanperson som bidrar mest till densamma. Och vad menar Nick egentligen med sin första, enigmatiska beskrivning av Gatsby: 

"If personality is an unbroken series of successful gestures, then there was something gorgeous about him [Gatsby], some heightened sensitivity to the promises of life, as if he were related to one of those intricate machines that register earthquakes ten thousand miles away. This responsiveness had nothing to do with that flabby impressionability which is dignified under the name of the “creative temperament.”— it was an extraordinary gift for hope, a romantic readiness such as I have never found in any other person and which it is not likely I shall ever find again." (Fitzgerald, 1925, p. 2)

Vad betyder det att ha en personlighet bestående av "an unbroken series of successful gestures"? Att man har en "extraordinary gift for hope"? Och vad betyder det då? Nu vet jag ju inte hur just den här passagen översatts till svenska, men på engelska förblir det oklart. Och det är ju det som gör romanen så intressant. 

Slutligen går det ju att läsa The Great Gatsby som en roman noir. Gatsby är ju en bootlegger, en spritsmugglare i ett USA där alkohol helt förbjudits. Och hans försök att ta sig in i de finare kretsarna saboteras vid ett flertal tillfällen av hans kriminella bakgrund. Läst som en spänningsroman istället för en kärlekshistoria uppmärksamma plötsligt helt andra skeenden i romanen. Jag skulle kunna fortsätta men vill istället uppmana till läsning av Corrigans bok om man vill veta mer om The Great Gatsby.

vår i New York, del 2

Hittade en mängd bilder från en promenad från förra veckan, då molnen hängde låga och hotade med regn efter halva dagen. Temat var blommande träd.

 

 New York är som vackrast på våren.

Vår i West Village

Mer vår i West Village

6e avenyn går i rosa

brownstonetrappor på rad

husvägg i Gramercy Park

detalj

Molnen sänker sig över Empire State Building. På Park Avenue har träden nästan blommat ut.