NY på film: An Affair to Remember (1957)

Massor av filmer utspelar sig helt eller delvis i New York. Men jag har utvecklat någon slags regel för filmer jag tänker på som just New York-filmer. De måste på något sätt förlita sig på stadens ikoniska status och - helst - bidra till densamma. An Affair to Remember gör bägge delarna. Redan öppningsscenen (opening titles) gör klart för tittarna var de befinner sig. Ändå utspelar sig hälften av filmen på en klassisk Amerikabåt. Något snöigt Central Park går huvudpersonerna heller aldrig runt i, förresten. Men mer om det senare, nu tillbaka till fartyget:

Här stöter internationella playboyen Nickie Ferrante (Cary Grant) och nyförlovade Terry McKay (Deborah Kerr) ihop i en klassisk "meet cute" (ni som sett filmen The Holiday (2006) vet vad jag  pratar om, ni andra får googla). Nickie är också förlovad men det hindrar dem inte från att bli förälskade i varandra. Eftersom Nickie är just "internationell playboy" blir han genst igenkänd och de får svårt att dölja sin förälskelse från övriga passagerare. En rolig scen utspelar sig i fartygets restaurang, där Nickie och Terry råkar bli placerade alldeles bredvid varandra, trots att de kommit överens om att inte ses mer för att inte äventyra sina respektive förlovningar: 

De hinner dock med en liten avstickare till Nickies farmor när fartyget tillfälligt dockar på franska rivieran. Väl tillbaka på fartyget börjar de båda förstå att det som bara skulle vara en liten flirt utvecklat sig till något mer allvarligt. Så vad ska de göra? De riskerar ju båda att såra andra personer, men också att ge upp vad som kanske är en sista chans till lycka.

När fartyget anländer till New York har de bestämt sig. Nickie, som aldrig arbetet i hela sitt liv utan alltid levt på sina flickvänner, ska under sex månader se om han faktiskt kan bli en ansvarsfull familjeförsörjare. Kerry lovar att vänta på honom. När de sex månaderna är över ska de ses på toppen av Empire State Building. Om den andra personen inte är där betyder det att han eller hon ångrat sig. 

Jag tänker inte gå in så mycket på vad som händer under de sex månaderna men när de är till ända står Nickie där uppe och väntar, men Kerry dyker inte upp. Vad kan ha hänt? Ja, det handlar resten av filmen om. 

Det snöiga Central Park då? Jo, slutet på filmen utspelar sig kring jul och är så klart superromantiskt, men Central Park förekommer inte i en enda scen. Kanske klipptes parkscenerna bort och så sparade man en till titelsekvensen istället. Vad vet jag? Vad jag däremot vet är att An Affair to Remember är en av mina absoluta favoriter bland NY-filmer. 

Nora Ephrons Sleepless in Seattle (1993) refererar till An Affair to Remember hela tiden och Meg Ryans och Tom Hanks karaktärer kommer också överens om att träffas på toppen av Empire State Building. Med ungefär samma resultat, ska tilläggas. Men faktum är att filmen från 1957 inte är den enda eller ens den första. Den är en adaption av filmen A Love Affair (1939) som går att se i sin helhet på youtube här. 1994 gjordes en ny adaption av samma film, med Warren Beatty och Anette Bening i huvudrollerna: 

helgens djurbild

medicin i kopp - örtte

Jag led av magkatarr i tonåren och ibland blossar den upp igen. Som nu imorse. I USA förordas en äckligt tuggummirosa dryck, Pepto Bismol, mot magkatarr men vem vill hälla i sig sånt? Jag brukar istället brygga te på kamomill och fänkål. Örtte säger jag bara, jäklar vad effektivt. Brygden på bilden lägger sig som en len hinna i magsäcken inbillar jag mig - alla symptom försvinner hursomhelst i ett nafs. Att kamomillteet från Dean & Deluca är så vackert med sina hela blommor är ett estetiskt plus. Och ute är allt overkligt tyst. Snöstormen Stella har anlänt och Manhattan är öde.

"A Mercy" (2008) - Toni Morrison

A Mercy utspelar sig två hundra år innan Beloved informerar texten på skyddsomlaget, dvs på 1860-talet, men någon sån information hittar jag inte i romanen, fast jag kanske inte förstår tolka tecknen. Här i alla fall handlingen i korthet: När smittkoppor drabbar Jacob Vaarks farm får slaven Florens i uppdrag att söka hjälp hos en frigiven svart smed, som botat dem tidigare. Kvar på farmen ligger Rebekka, Jacobs änka, sjuk och omgiven av kvinnorna Lina och Sorrow, gårdens hjälpande händer. Var och en av kvinnorna berättar om sitt liv, om hur hon hamnat på gården. Jacob och de två kontraktanställda vita männen som ibland hjälper till på gården berättar också de sina historier. Och runtomkring dem hägrar det storslagna, mystiska och hotfulla amerikanska landskapet. Just landskapet tar mycket plats och är ofta lika förvirrande och svårtolkat för romanens personer som deras kontakter med andra människor.

Morrison avbryter konsekvent en berättelse för en annan och hänvisar ofta till sådant som står helt klart först flera sidor längre fram i romanen. Ibland undrar jag om hon vet vad hon håller på med, men det gör hon naturligtvis. Det här är en författare med full kontroll och resultatet är en mästerlig berättelse som slingrar sig fram som en orm, en vinranka eller ett stycke jazz, där de enskilda instrumenten framför sina solonummer bara för att sedan träda tillbaka i helheten. Och vilken helhet det är. På bara 150 sidor ger Morrison liv år sju röster, sju personöden och en hel region. Jag tappar andan så skickligt är det.

Blizzard of 2017 - igen!

dagens ord

vinter ute, vår inne

helgens djurbild

En bok från Emma Watson (8 mars)

Nere i tunnelbanestationen City Hall i går såg jag en bok gömd på ett finurligt ställe. Det var en av Emma Watsons book fairies som ställt den där, dagen till ära. Boken var The Color Purple och ingår i hennes feministiska bokklubb Our Shared Shelf. Emma hade lämnat ett fint meddelande till upphittaren, dvs mig och alla som hittade de andra böckerna:

Också Empire State building klädde sig i pussyhat igår.

Internationella kvinnodagen i NYC

I strålande sol och riktigt vårväder samlades flera hundra personer i sydöstra hörnet av Central Park för att uttrycka sitt stöd till strejken "A Day without A Woman." Kanske var det flera tusen? I utkanten av demonstrationen var det svårt att få någon överblick [Uppdatering: se den här folkmassan]. Det skreks slagord och människor applåderade men annars gick det lugnt till, till skillnad från i sydvästra hörnet. Efter ett tag lämnade jag massan och promenerade söderut längs 5e avenyn.

Lunchtid och solglasögonväder lockade ut både kontorsråttor och turister på gatan och påminde om att 5e avenyn är olidlig ovanför 42a gatan. Hell is other people, ni vet. Så jobbiga. Men solglasögonväder! Då blir det lättare att stå ut. Efter att av misstag ha klivit på ett expresståg till Coney Island som stannade i Brooklyn (som tur var) hamnade jag så nere på Wall Street när jag äntligen kom tillbaka till Manhattan. Jag hoppade av där för att ta en bild på den flickstaty som rests mittemot den välkända tjuren i går. Väldigt många människor hade tänkt precis samma sak så någon bild blev det inte. Därför lånar jag några från nätet:

källa: Daily News

källa: Detroit News

Beställarna av flickstatyn ser inte en symbol för kvinnors kamp mot kapitalismen utan menar att statyen är en uppmaning till Wall Street att välja in fler kvinnor i företagsstyrelser. Rätt elitistiskt tänk, alltså. När det gäller statyernas placering får man ju dock associera hur man vill, oavsett upphovsman- eller kvinnas intention. Det är ju konst. 

dagens ord

NY på film: Ruth & Alex (2014)

Ruth & Alex (2014) heter i USA 5 Flights Up och den titeln förklarar dilemmat paret Ruth (Diane Keaton) och Alex (silverfoxiga Morgan Freeman) står inför när filmen börjar. Efter 40 år i Brooklyn ser de sig om efter en ny lägenhet eftersom huset de bor i saknar hiss. Problemet är att Alex verkligen inte vill flytta. 

Det är filmens första komplikation. Den andra är parets hund, Dorothy, som blivit sjuk och måste genomgå en operation. Kommer hon att klara sig eller inte? Och så det tredje komplikationen, en ung pakistansk man på flykt i Brooklyn, misstänkt för att vara en terrorist. Som parets mäklare (Sex and the Citys Cynthia Nixon) påpekar, innebär det främst att priset på lägenheten riskerar att gå ner.  

Det här är en slice-of-life-film som trots att den inte lyckas knyta ihop alla trådar charmar i alla fall mig. Roth & Alex växlar mellan nutid och dåtid, när Ruth och Alex unga och nygifta först flyttade in i lägenheten. Det faktum att de ingått blandäktenskap, vilket då fortfarande var ett brott i flera stater i USA, och att de inte kunnat få några egna barn nämns visserligen i tillbakablickarna men är inte filmens huvudspår.

Tiden har gått och Ruth och Alex har gått intakta genom alla kriser. Det är också en väldigt rolig, om än lite melankolisk film, om kärlek, åldrande och allt trubbel det innebär att sälja sin lägenhet i New York. Eller för all del i vilken (stor)stad som helst idag där efterfrågan är större än tillgången.

lördagslunch

London, ca 2010

En gång i tiden kunde min lunch bestå av gårdagens champagne och snittar. Väldigt gott, men inte världens nyttigaste. Numera försöker jag hålla mig till hälsosammare alternativ. Idag skulle Mr B och jag ha brunchat ute men jobbet kallade. Eftersom det också är rena istiden ute, valde jag därför att luncha hemma, på en enkel grekisk sallad. Så länge sedan jag åt en sådan, eller, ja det var väl förra sommaren. Enklaste salladen i världen. Det enda som saknas på bilden är olivolja, salt, paper och smulad oregano. Kulinarisk resa till värmen, liksom. 

New York, 2017

"My Face for the World to See" (1958) - Alfred Hayes

När Kate Millett skulle skriva sin avhandling i början av 1960-talet valde hon att fokusera på hur kvinnor skildrats i litteraturen. Författarna hon läste var alla män och resultatet blev den feministiska klassikern Sexual Politics (1969). Slutsatserna av hennes forskning var nedslående. Kvinnor var nästan uteslutande objektifierade, reducerade till kroppar, fysiska håligheter, hysterikor eller speglar för de manliga personerna i litteraturen hon läste. Nu menar inte jag att litteratur alltid behöver läsas på det sätt Millett gjorde. Litterära figurer är inte verkliga personer och litteraturen vinner inte nödvändigtvis på att vara politiskt korrekt. Tvärtom. Men Sexual Politics hade ändå flera positiva effekter. För det första tydliggjorde studien att alltför många män uppenbarligen inte kunde föreställa sig mer än en sorts kvinnofigurer, för det andra fick den många litteraturvetare att se sig om efter annan litteratur, skriven av kvinnor.

Jag kommer att tänka allt det här när jag läser Alfred Hayes My Face for the World to See från 1958. Det är nämligen precis en sån roman där kvinnoskildringen är klyschig och endimensionell. Det är också en typisk Hollywoodroman, där den glamorösa miljön bildar bakgrund till huvudpersonernas kamp för att lyckas. Den manliga huvudpersonen är en medelålders författare som under ett party hindrar en ung skådespelare från att ta livet av sig då hon vadar ut i Stilla havet. De inleder ett förhållande, trots att mannen är gift och dessutom inte tycker att kvinnan är särskilt attraktiv:

"Looking at her, it struck me that among the things wrong with her was that she had neither humor nor, really, charm. The eyes were fine, and quite beautiful, and she was undeniably a very pretty girl, but there was no charm in the somewhat rigid face, in the manner so constantly tensed. She hadn't all evening said anything that I could recall as either charming or witty." (s. 31-2)

Nu verkar å andra sidan inte den manliga huvudpersonen heller särskilt charming, men min avsikt är inte att försvara kvinnan i romanen. När mannen (ingen av dem namnges, förresten) efter en inte särskilt passionerad älskog råkar säga de förbjudna orden  - "jag älskar dig" - ångrar han sig genast och förespår komplikationer. Han är ju gift. Komplikationer uppstår så klart och romanen slutar med att mannen beter sig som ett svin mot kvinnan han gått till sängs med i månader. I slutet av romanen erkänner mannen för sig själv att han faktiskt är just ett svin, precis som alla andra i hans vänkrets. Och sedan slutar det.

Problemet är alltså inte att Hayes målar upp en bild av Hollywood som cyniskt och omoralist, även om jag tycker att det är klyschigt det också. De senaste åren har jag läst ett antal romanen på ämnet och från samma period, t.ex. In a Lonely Place (1947) och College of One (1957) - två exempel på betydligt bättre sådana skildringar. Problemet är att kvinnan i boken uteslutande existerar för att synliggöra den manliga huvudpersonens fall och att hon uteslutande beskrivs ur mannens perspektiv. Han har alltså hela tiden tolkningsföreträdet. Hayes antyder att kvinnan har en egen historia att berätta, men den är mannen överhuvudtaget inte intresserad av så om den får vi nästan inte veta någonting. Han reducerar istället kvinnan till en hysterisk olägenhet, någon som först kan tillfredställa en slakande sexualitet och sedan bidra till hans självförakt. Så tråkigt att läsa och så unket.

Och jag blir extra besviken eftersom jag tyckte så bra om en av Hayes tidigare romanen,  The Girl on the Via Flaminia. Den kom ut 1949 och skildrar desperationen i Italien efter andra världskrigets slut. De allierades soldater köper sex på gatan, men en av dem väljer att tillfälligt flytta in hos en italiensk kvinnas familj för att i alla fall låtsas att situationen är anständig. Det är ingen kärlekshistoria, men Hayes skildrar i alla fall kvinnor och män jämlikt, som jag minns det. Ingen vinner något på transaktionen och både kvinnan och mannen i romanen är fullt medvetna om det sjaskiga i deras situation. Efter My Face for the World to See vågar jag knappt läsa om den - för tänk om det inte alls är så och jag bara missade det vid första läsningen.

Alfred Hayes stred själv i Italien och efter krigsslutet stannade han kvar och skrev manus till flera av de mest hyllade neoralistiska filmerna som producerades då. Bland annat skrev han manus till Vittorio de Sicas Cykeltjuven (1948) och den som inte sett den filmen bör genast lägga den till sin lista på 100 filmer att se innan man dör. Så bra är den. Det är därför kanske inte är så konstigt att Hayes sedan sökte sig till Hollywood. Där verkar han dock som så många andra ha bestämt sig för att skriva om filmindustrins baksidor och de val människor anser sig tvingade att göra för att lyckas. Det görs ju förresten fortfarande, se t.ex. filmen La La Land (2016). 1953 kom en annan av Hayes romaner ut. In Love heter den och handlar om ett par i New York där kvinnan får ett erbjudande om att tillbringa en natt med en främmande man (som i filmen Oanständigt förslag från 1993). Jag har romanen i bokhyllan men jag tror inte jag orkar med vad som kanske är ännu ett endimensionellt kvinnoporträtt just nu. På grund av jobbet läser jag ju redan Leonard Cohens förskräckliga roman Beautiful Losers (1966), där huvudpersonen är en riktig runkgubbe i Henry Millers anda. Och om Miller hade Millett en hel del att säga  - inget av det positivt.  

en enkel tulpan

det spirar i krukorna

Igår sprang jag diverse ärenden under flera timmar. Det regnar och stan ser ganska trist ut fortfarande, så det är skönt att bara vara hemma och jobba idag. Och jag passar samtidigt på att öppna upp de paket som varit mina uteväxter under vintern - alltid lika spännande. I år har både prästkragarna och myntan från i fjol överlevt, hurra! Den ena boxbomen ser lite ledsen ut medan den andra redan skjutit nya skott. 20 grader varmt och ingen temperaturskillnad alls när jag öppnar altandörrarna. Det regnar visserligen fortfarande, men vad gör det när man anar våren på det här sättet.

kvällstankar

Under en period skrev och läste jag väldigt mycket om litteratur som utspelas i Frankrike, och då särskilt i Paris. Så mycket att jag har en hel hylla till alla böcker jag samlade på mig. Numera står den hyllan mest och samlar damm (se ovan), men kanske för att det snart är vår - eller bara kväll - har jag börjat sniffa på de texter jag fortfarande inte läst i samlingen, t.ex. Elaine Dundys The Dud Avocado och Geoff Dyers Paris Trance. Dessutom har jag några ofärdiga skrivprojekt kvar, som jag av olika anledningar aldrig blivit färdig med. Kanske något jag borde se över nu i mars. För tidigare inlägg om Paris i litteraturen, se gärna här.

veckans utmaning: litterär favoritmiljö

Kulturkollo efterlyser litterära favoritmiljöer. Till dem som listat karga klippor och vindpinade hedar kommer här ett tips: förra årets film om systrarna Brontë, BBCs To Walk Invisible, där miljöerna från deras romaner, förlåt, deras liv återskapats. Sally Wainwright, som också skrivit tv-serien Happy Valley, har lyckats göra engagerande dramatik av systrarnas relativt isolerade tillvaro. Till sin hjälp har hon haft Brontë-familjens svarta får, Branwell Brontë, som f.ö. Daphne du Maurier - ännu en författare med förkärlek till melodramatiska miljer - var så fascinerad av att hon skrev hans biografi. Det är Branwell som utgör den problematik filmen centrerar kring, den som kommer att motivera systrarnas skrivande. I den här filmatiseringen, eller biopic som det ju faktiskt är, bidrar inte bara miljön utan också det fina skådespelet till att höja dramat till en litterär nivå. Framförallt Chloe Pirrie som Emily Brontë är beundransvärd (se andra klippet nedan):

dagens ord

pet portraits

De här älsklingarna bor hos min mamma och håller mig sällskap under helgerna i Sverige. Saknar dem massor. Husdjur med attityd. Vassa klor och mjuka tassar.

Bokskörd i februari

17 grader varmt och världens smutsigaste fönster

tillskott i februari

Äntligen hemma igen, efter så kalla dagar i norrland. Där var jag frusen in till märgen, konstant trött och lite ledsen. Såg därför fram emot värme, kärlek och bokhögen ovan. Särskilt Olivia Mannings Balkantrilogi, samt Wolffs roman, en av de mest bloggade och hyllade i vår. Men kanske mest ändå de två översta titlarna, båda inspirerade av Charlotte Brontës Jane Eyre: Antologin Reader, I Married Him och Catherine Lowells The Madwoman Upstairs, vars upplägg påminner lite om Justine Picardies ljuvliga Daphne, en roman jag ser att jag aldrig skrev något om efter att ha läst den. Synd, för den var riktigt bra. Mer om den här.

Alexandra David-Néel i en kopp

Att resa österut resulterar i den värsta formen av jetlag. Kropp och själ släpar efter i flera dagar. Dricker Mariages Frères Alexandra David-Néel mitt in natten. Kanske det te jag tycker bäst om, särskilt kalla och ruggiga dagar, men faktiskt också mitt i sommarhettan. En stapelvara hemma. Ett te jag skulle packa för en öde ö eller varför inte en vandring till fots i de himalayiska bergen (se nedan). Varmt och kryddigt, med viss fruktig fyllighet.

Teet har lånat sitt namn från fransk-belgiska upptäcktsresanden Alexandra David-Néel, som reste till bl.a. Tibet under första halvan av 1900-talet. Hon reste alltså också österut men det gick ju betydligt långsammare på hennes tid. Kroppen hann vänja sig. Kan f.ö. inte bestämma mig för om David-Néel var en kvinnlig pionjär eller en riktig knäppgök. Antagligen var hon både och. Nej, jag tar tillbaka det, hon var absolut både och.

Som tonåring fascinerades hon av det ockulta och när hon flyttade till Paris för att läsa vid Sorbonne, började hon röka hasch och gick med i en kult. Inte något standardbeteende för en kvinna vid den tiden, precis. Hon radikaliserades politiskt och skrev en bok i vilken hon förespråkade anarki som den enda vettiga politiska idén. Men det är sina många spirituella resor till Indien, Kina, Japan och just Tibet hon är mest känd för. Den senare var en plats stängd för västerlänningar, men David-Néel lyckades ta sig över gränsen och lärde sig så småningom språket. Hon var den första europeiska kvinnan att träffa Dalai Lama och skrev massvis med böcker om sina resor och diverse österländska religioner. Hon hade också den goda smaken att gifta sig med järnvägsingenjören Philippe Néel, en man som finansierade hennes passion men själv stannade hemma. Sådana äkta män ska inte underskattas. David-Néel verkar f.ö. ha inspirerat senare romansförfattare, som Madeleine Brent, vars kvinnliga huvudpersoner växer upp i eller reser till de trakter hon besökte. Här slutar associationskedjan. Klockan har blivit morgon och jag måste till jobbet.

The Argonauts (2016) - Maggie Nelson

Ännu en fullträff under februari. Det kan t.o.m. vara så att detta är årets bästa bok. Och en bok om kärlek (i alla fall delvis) på själva Valentine's Day passar väl bra. Vad är då The Argonauts? På baksidan kallas boken för ett exempel på "autotheory," dvs en kombination av självbiografi och teori. Och det är pecis vad Maggie Nelsons text är. Med utgångspunkt i sitt eget förhållande vänder hon och vrider på allehanda identitesbegrepp och teoretiska definitioner av kärlek, familjerelationer och sex.

The Argonauts var en bok som fick mig att ändra åsikt hela tiden, ibland från rad till rad, mening till mening. Läsningen resulterade ständigt i frågor som Nelson förvånansvärt ofta själv försöker besvara. Betoningen på det personlig, intima och sexuella gör dessutom att det aldrig blir tråkigt eller svårt, trots de ganska luftiga teorier hon hänvisar till boken igenom. Resultatet är istället en spännande, omtumlande text. Titelns argonauter är f.ö. en referens till det mytiska skeppet Argo:

"Just as the Argo's parts may be replaced over time but the boat is still called the Argo, whenever the lover utters the phrase 'I love you,' its meaning must be renewed by each use, as 'the very task of love and of language is to give to one and the same phrase inflections which will be forever new.'" (5)  

Idén om språkets ständigt skiftande mening (som skeppet i citatet) är bara ett av de ämnen Nelson behandlar. Språkets generella möjligheter och begränsningar är ett annat. Hon frågar sig t.ex. tidigt i förhållandet vilket pronomen hon ska använda för att beskriva sin partner. Vad innebär det egentligen att benämna någon, undrar hon:

"Once we name something, you said, we can never see it the same way again. All that is unnameable falls away, gets lost, is murdered. You called this the cookie-cutter function of our minds. You said you knew this not from shunning language but from immersion in it, on the screen, in conversation, onstage, on the page. I argued along the lines of Thomas Jefferson and the churches - for plethora, for kaleidoscopic shifting, for excess." (4).

Just det kaleidoskopiska, mångfacetterande, kännetecknar också Nelsons bok. Efter att partnerns f.d. älskare antyder att Nelson lever alldeles för heteronormativt känner hon sig tvingad att undersöka vad det egentligen innebär att vara gift och ha barn, och samtidigt definiera sig som queer. Just partierna där hon beskriver kärlek som att hitta "someone with whom my perversities were not only compatible, but perfectly matched" (69) tycker jag extra mycket om. De vittnar om en ärlighet som genomsyrar hela boken och som gjorde att jag efter att ha läst en halv sida om dagen sträckläste resten av texten igår. Och jag tror att det är så den ska läsas.