Elizabeth Winder - "Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953"

fontänen utanför f.d. Plaza Hotel i april

Sommaren 1953 befann sig Sylvia Plath i New York med 19 andra collegetjejer. Under 26 dagar var de gästredaktörer för tidskriften Mademoiselles speciella collegeutgåva. Tiden skildras fiktivt i The Bell Jar. Romanen kom ut, som väl alla vet, samma år hon tog livet av sig i ett vintrigt London. Winders biografi Pain, Parties, Work  handlar dock inte om Plath självmord i ett svinkallt London 1963, utan om den där sommaren tio år tidigare, med "all New York's gory beauty shooting through [Sylvia] in a white-hot current. Someone vulnerable and playful, who loved to shop as much as she loved to read. This Sylvia had blonde hair, a deep tan, one suitcase, several boyfriends, two black sheats, and a ticket to New York City."

Jag läste Winders bok på just Manhattan för drygt en månad sedan. Ljuvlig, ljuvlig läsning. Då var det vår och allting blommade. Kontrasten till Chicago var överväldigande och mycket välkommen. Jag frös inte längre och Mr B väntade i en liten studio nära Grand Central Station. Imorgon bär det av till New York igen, nu för att kanske, kanske hitta något mer permanent.

så här vore fint

I Mr Bs studio väntar fyra böcker jag inte orkade släpa hem sist. Jag inbillar mig att de liksom Winders biografi över Plath vinner på att läsas just där. Tre av dem på bild nedan, den fjärde (rekommenderad av Tchoupitoulas) Teju Coles Open City.

I On Looking: Eleven Walks with Expert Eyes går författaren runt i samma kvarter på Manhattan, men i sällskap med olika personer, som alla lär henne att se på det som omgärdar henne annorlunda. Här en liten film om boken.



I Chicago, del 2

leave your gun at home when you visit the library

När jag reser med andra måste jag anpassa mig till dem - och dem till mig, ska jag väl tillägga. Vi kompromissar. Därför lärde jag inte känna Chicago som jag brukar lära känna nya städer (genom att promenera). Istället befann jag mig på en båt mitt i smällkalla april. Jag ville studera byggnader, S ville göra en guidad tur. Båtturen var kompromissen. Det var så kallt att jag struntade i att mina bilder också inkluderade båtens ramverk. Jag ville inte ställa mig upp i blåsten och bilderna ser ut därefter. Downtown Chicago är rent och prydligt, precis som människorna vi mötte var trevliga. Arkitektoniskt är the Loop med omnejd imponerande och allt ligger nära, nära. Blev smått förälskad i Bertrand Goldbergs Marina City:

Ungefär tio är innan Goldberg satte pennan till pappret och ritade runda skrapor påbörjades bygget av det så småningom ökända projektet Cabrini-Green i norra Chicago. För riffraffet skulle så klart inte förpesta centrala Chicagos gator. De förra ansågs kanske inte vita trevliga nog, vad vet jag. Men så mycket vet jag att när en stad i den här storleken ger ett så homogent (klassmässigt mer än etniskt) intryck som det gjorde på mig, då har jag inte sett hela verkligheten. Cabrini-Green revs så småningsom, men inte förrän en av de bästa skräckfilmer som någonsin gjorts (och tonsatts) utspelats där:

 

 Ojdå, nej, jag menar så klart den här filmen. Musik av Philip Glass:

 

På tal om något helt annat, eller i alla fall en helt annan del av Chicago letade jag förgäves efter titlar av Sara Paretsky i de få boklådor jag lyckades lokalisera. Konstigt, konstigt. Paretskys deckare utspelas hursomhelst till stora delar i Chicagos South Side:



 

 Fler borde förresten läsa Paretsky. Varför gör de inte det? Hon har en ny titel ute, Critical Mass, som jag lagt till högen av sommarläsningar. Här kvinnan själv om var hennes historier utspelar sig:

 

För att knyta ihop säcken, jag hann tyvärr inte se Frank Lloyd Wrights hus, men här ett foto som illustrerar den arkitektoniska variationen i centrala Chicago:

Samt ett foto på ytterligare ett bostadshus designat Bertrand Goldberg, mannen bakom byggnader man gärna ser på (men kanske inte vill bo i):

 

boklådor, bokstavligen

När referenslitteraturen sväller över alla breddar och skrivbordsytor, då åker jag till Ikea. Billy? Nej, lådor, för högarna har ju uppstått, staplats gradvis, under lång tid. Inte visste jag från början att de skulle bli så många.

Donna Tartt läser

Jag har skrivit det förut men upprepar att författare sällan intresserar mig som deras texter och läsningar. Aktuella Tartts läslista t.ex. intresserar betydligt mer än hennes senaste verk; jag har fortfarande inte öppnat The Goldfinch. Därför läser jag istället Palinurus (aka Cyril Connollys) Unquiet Grave och googlar Edward St. Aubyn och Paul Murray. Tidigare Tarttrkommendation här.

I Chicago, del 1

Bara tanken att återge något av två hektiska veckor har hållit mig härifrån, men Chicago i korthet: det var kallt. Packa mössa och vantar för april. Vi anlände mitt i en snöstorm.

 

 

Den lite längre versionen: Chicago ser ut som Manhattan men är befolkat av vänliga människor. Det förvånade varje gång. Busschaufförer var trevliga, biljettkassörer var trevliga, människor på gatan var trevliga. Utan undantag. Det måste vara något de häller i vattnet tänkte jag och väninnan misstänktsamt, men kom sedan ihåg att Chicago är midwest och där är människor (uppenbarligen) vänliga i största allmänhet. Kontrasten storstad och småstadsmentalitet upphörde dock aldrig att förbrylla, t.o.m. oroa.

Strålande sol dag två, tre etc. och konferensen tvingade in oss i trista hotellsalar utan fönster, men fascinerande föreläsningar om bl.a. politiska aspekter av Bollywoodfilmen, Amelia Earhart och modet på 1930-talet, ras i Orange is the New Black, samt Richard Fords och Jane Smileys skildringar av finanskriser uppvägde. Och min egen föreläsning, så klart. Vi lyckades dock kombinera konferensschemat med en hel del sightseeing. Utsikten från Searstornet, numera kallat Willis, påminde om att Chicago ligger vid USAs största insjö.

Lake Michigans  karibiskt blå vatten beror f.ö. på att vindarna höst och vår piskar upp sedimentet på sjöns botten, som sedan påverkar den blå tonen. Om nu någon undrar. Den offentliga konsten var också riktigt sevärd. Eftersom hotellet låg i the Loop (Paretskyfans känner området som platsen där V.I. Warshawskis kontor ligger) koncentrerade vi promenaderna dit.

 

Frank Gehrys Jay Pritzker Pavilion

Alexander Calders Flamingo

Anish Kapoors Cloud Gate

 Nästa Chicagoinlägg: arkitektur och segregering.

Windy City Lit

Jag packar för en knapp veckas konferens i Chicago och funderar över litteraturrelaterat. Har läst Theodore Dreisers Sister Carrie (1900), Lorraine Hansberrys Raisin in the Sun (1959) och Sara Paretskys V.I. Warshawski-deckare. Olästa i hyllan står Richard Wrights Native Son (1940), Sinclair Uptons The Jungle (1906) och Richard Larsons The Devil in the White City (2003). Tyvärr får ingen av dem plats i väskan, eftersom mitt paper endast är halvskrivet och reflitteraturen tar nästan allt utrymme. Planerar istället museumbesök och arkitekturtur (fånigt att uttala). Litteraturen får en paus men jag tar gärna emot Chicagotips ändå, både litterära och andra. Efter konferensen en veckas vår i New York. Nu är en så vacker tid på året och jag hoppas på blommande körsbärsträd i West Village. Kanske får jag dessutom tillfälle att äntligen läsa Teju Coles Open City (2012), om jag kan hitta den som pocket. 

Virginia Woolf - To the Lighthouse

Omläsning av Virgina Woolfs kanske bästa roman.

 

"Not as oneself did one find rest ever, in her experience [...] but as a wedge of darkness. Losing personality; one lost the fret, the hurry, the stir; and there rose to her lips  always som exclamation of triumph over life when things came together in this peace, this rest, this eternity; and pausing there she looked out to meet that stroke of the Lighthouse, the long steady stroke, the last of the three, which was her stroke, for watching in this mood always at this hour one could not help attaching oneself to one thing expecially of the things one saw; and this thing, the long steady stroke, was her stroke."

"...she looked at the steady light, the pitiless, the remorseless, which was so much her, yet so little her, which had her at its beck and call (she woke in the night and saw it bent across their bed, stroking the floor), but for all that she thought, watching it with fascination, hypnotized, as if it were stroking with its silver fingers some sealed vessel in her brain whose bursting would flood her with delight, she had known happiness, exquisite happiness, intense happiness, and it silvered the rough waves a little more brightly, as daylight faded, and the blue went out of the sea and it rolled in waves of pure lemon which curved and swelled and broke upon the beach and the ecstacy burst in her eyes and waves of pure delight raced over the floor of her mind and she felt, It is enough! It is enough!"

Efter lektionen: "The Blindfold"

Siri Hustvedts The Blindfold är en favorit också tjugo år efter att jag läste den första gången. Romanen brukar dela studenterna i två läger: de som tycker den är konstig och svårläst och de som tycker den är intressant (vilket inte är detsamma som bra). Så också denna gång, även om distansstudenterna uttryckte sig genomgående mer positivt än de på campus. Nåja, nu har jag ju inte lagt romanen till litteraturlistan för att de ska älska den (även om jag fortfarande hoppas) utan för Husvedts icke-kronologiska berättarteknik, huvudpersonens fragmenterade jagförståelse och den feministiska undertexten.

 

Ibland stannar diskussionerna vid identitetsdilemmat (tingen, fotografiet, kroppen), men den här gången kom frågan om huruvida huvudpersonen Iris enbart är ett offer att dominera senare halvan av seminariet online. I romanens skildras män som alla på ett eller annat sätt utgör ett hot mot Iris - mentalt, känslomässigt eller fysiskt, ibland alltihop på en gång.Samtidigt utsätter hon sig medvetet för de eventuella faror som hotar. I den till slut helt dysfunktionella relationen mellan Iris och Mr Rose, en medelålders gift professor, blir det tydligt att hon också besitter ett slags makt (om än av det mer klichéfyllda slaget) som ung och snygg kvinna. Hennes lätt föraktfulla beskrivning av Roses medelåldersförfallna kropp kan kanske förstås som en motvikt till de manliga blickar som dominerar romanen i övrigt. Det var i alla fall vad jag försökte föreslå till mina studenter, men jag är inte säker på att de köpte det resonemanget. Den feministiska läsningen bidrog dock till att flera av de studenter som först tyckte att romanen var svår och meningslös såg den i ett nytt ljus och det är väl en seger i sig. Calliope skrev om romanen 2008 och var då inte imponerad av sin föreläsares tolkning. Jag hoppas att hon skulle ha tyckt bättre om gårdagens seminarium.

20. 8/10 Louise Penny - The Beautiful Mystery

Sista dagen på månadens läsmaraton och jag erkänner mig besegrad, men inte nedstämd för det. Visserligen följde jag varken den uppställda läslistan eller hann läsa ut tio titlar, men jag har ändå läst mer skönlitterärt den här månaden än på ett bra tag. Månadens sista roman både påbörjades och avslutades igår. Flygplansläsning av bästa sorten mao: lättläst utan att vara banal och tillräckligt spännande för att jag inte ska somna ifrån. The Beautiful Mystery är den åttonde av kanadensiska Louise Pennys deckare med chefsinspektör (sv?) Armand Gamache i huvudrollen. Romanerna utspelas oftast i Three Pines, en by vars mordstatistik närmar sig St. Mary Meads, eller t.o.m. Midsomers. I den här romanen är mordplatsen dock ett isolerat kloster långt uppe i Quebecs skogar. Munkarna i klostret, visar det sig, är ena rackare på gregoriansk körsång och när en av dem hittas mördad tar det inte lång tid innan Gamache spårar motivet till just sången och kommersialiseringen av densamma.

 

Det här är nog ingen serie att börja mitt i, tyvärr. Bättre att läsa från början, dvs med Still Life. Romanerna har precis blivit filmade, med inspektör Lynley, förlåt Nathaniel Parker, som Gamache. Och det är väl inte helt fel, men det hade varit mer logiskt att casta en franskspråkig skådespelare. För den som aldrig har hört talas om Penny skulle jag vilja jämföra hennes serie med Inger Hedströms böcker om Villette (när kommer hennes nästa förresten? Jag har ju vant mig vid att en ny titel utkommer varje år). Liknande rika persongalleri och förankring i det lokala, snarlika skildringar av ett politiskt spel som försvårar utredningarna och en utveckling av karaktärerna som gör att romanerna bör läsas kronologiskt.

19. 7/10. "Why Don't You Dance?" - Raymond Carver

Visst räknas också enstaka noveller in i ett läsmaraton; särskilt som jag läser mängder facklitteratur jag inte räknar bland de tio (maratonregler). Carvers What We Talk About When We Talk About Love (1981) har stått halvläst i bokhyllan i Sverige sedan ca 1992 och den här novellen tillhörde de olästa. Inte längre fallet, sedan både intertextuella tips och själva texten hittades hos Läsdagboken. Isbergare kallar hon novellen och visst är det så, eller som en av personerna avslutar: "There was more to it, and she tried to get it talked out. After a time, she quit trying." En kommentar giltig för novellen och hela tillvaron; människan som mysterium. Jag associerar både till samlingens titel och Philip Roth. Att förstå varandra - och oss själva - fel, är kanske det mesta vi kan hoppas på. Recensent för NYT tyckte också om den här novellen, men slet sitt hår vid läsningen av de övriga. Carver representerar, menar han: "the most flagrant and common imposition in current fiction, to end a story with a sententious ambiguity that leaves the reader holding the bag." Och ja, sådant kan vara galet irriterande i större mängder. Kanske har jag läst allt jag behöver läsa ur den här novellsamlingen?

18. Ny fackliteratur i bokhyllan: städer/stalking

World Cities, City Worlds: Explorations with Metaphors, Icons and Perspectives - William Salesbury

Film Lover's New York - Barbara Boespflug, Béatrice Billon

Film Lover's Paris - Barbara Boespflug, Béatrice Billon

Give Me Everything You Have: On Being Stalked - James Lasdun

17. the first days of spring

Sedan snart en vecka tillbaka är det officiellt vår, i alla fall enligt google och the old farmer's almanac, men det kan man inte tro när man sticker näsan utanför dörren. Det är kallt och grått. Ett och annat blommande träd visserligen men de övertygar liksom inte.

16. 6/10 Joyce Carol Oates - Zombie

Alltså, det där med ett inlägg per dag har jag ju fått lägga ner, men vem vet, jag kanske kommer ikapp rätt vad det är. Nu till roman nummer sex av tio i mitt läsmaraton: Zombie, vars titel jag initialt tolkar som en metafor för huvudpersonen Quentins brist på social kompetens och empati, men som visar sig referera till något mycket värre, nämligen hans begär efter en alltigenom foglig person som förmår uppfylla alla hans sexuella krav och begär, dvs en zombie (fast hur sexiga och fogliga är de egentligen?). Jag ska inte gå in på detaljer, men en isklyvare och ett antal misslyckade amatörlobotomier bidrar till att jag mår ganska illa under läsningen. Nu är jag i och för sig inte helt återställd efter veckan som varit, men jag tror faktiskt att min avsmak främst beror på Oates roman och inte på sjukan.

 

Hursomhelst blir jag inte klok på den här romanen. Varför väljer Oates att skildra just en sån här persons inre? Mina reservationer har mindre att gör med det som skildras och mer med det voyeuristiska perspektivet. Oates drar paralleller mellan huvudpersonens experiment och liknande experiment under 1950-talets, då utförda av legitimerade läkare, samt en gång förekommande amerikanska försök där mentalt oförmögna personer utsattes för farliga doser av radioaktiv strålning. I ljuset av medicinsk historia framstår Quentins handlingar inte lika bizarra och unika, tycks hon mena. Att Quentin dessutom mest sitter hemma och tittar på tv och äter hamburgare när han inte kidnappar eller tänker på att kidnappa pojkar och unga män kan kanske också förstås som en kritik av ett kommersiellt amerikanskt samhälle. Men om så är fallet är Oates övertydlig och romanen alldeles för tvådimensionell. Det bizarra, blodiga och äckliga som fysisk manifestation av en samhällelig och individuell moralisk förtvining återfinns både i Black Water och i The Accursed. I den förra romanen är dock Oates mer återhållsam med sin förkärlek för det melodramatiska och det bizarra och då blir kritiken effektiv. I Zombie och The Accursed  är penseldragen bredare och resultatet mer primitivt, grällt och tvivelaktigt.

15. 5/10: Marguerite Duras: Lol V. Steins hänförelse

Det här inlägget skulle ha skrivit i New York. Tyvärr drabbades både jag och Mr B av magsjukornas magsjuka kvällen innan resan och var tvugna att boka om biljetterna. Ifall någon inte visste det (jag visste det inte) är det tydligen fullt möjligt att boka om också 'ej ombokningsbara' biljetter. Kontentan är att Mr B åker till New York nästa vecka utan mig. Jag får vackert vänta till juni.

 

Trots sjukdom har jag lyckats ta mig igenom Marguerite Duras Lol V Steins hänförelse. Det berodde kanske på omständigheterna, men jag var inte hänförd under läsningen. Språkligt är romanen helt klart intressant, en slags nouveau roman, där upprepningar, ellipser, lösryckta röster, kroppar utan identitet  och liknande stilistiska drag drar upmärksamheten till sig. Men vad trött jag blev på Duras insisterande på att olyckliga, galna, Lol skulle vara så till den grad oemotståndlig för den manlige berättaren. Det är romaner som den här som inbillar läsare att sorgsenhet, depression etc är på något sätt attraktiva attribut hos en person. Det är de inte. Slutresultatet är en suggestiv, liksom klibbig (hej, impressionistiska beskrivningar) och klaustrofobisk text. Jag är glad att min läsning är över, samtidigt som, visst, jag är glad att ha läst.

14. till hyllorna

Jag slank in i Waterstones bokhandel på Kensington High Street i går kväll. Kom ut med bl.a. två biografier och en kokbok. Little Paris Kitchen är sprungen ur Rachel Khoos matlagningsprogram. I det lilla köket i hennes lägenhet i Paris lagar hon rätter som t.o.m. jag klarar att smälla ihop. Och så Paris - jag är lättflörtad på så sätt. Mrs Hemingway handlar om samtliga Mrs Hemingways: the Paris Wife Hadley, Pauline och tjusiga och talangfulla Martha Gellhorn. Alltså, de andra två kvinnorna var säkert det också, men dem vet jag i stort sett ingenting om - jag får återkomma när jag läst biografin. Slutligen The Road to Middlemarch av Rebecca Mead. Hon har tydligen läst George Eliots roman hela sju gånger, vilket alla som läst den en gång vet är en prestation i sig. Mead speglar sig både i romanen och i Eliot och jag kommer att tänka på Åsa Mobergs Simone och jag. Ser fram emot att så småningom läsa samtliga. Här mer om Mrs Hemingway:


13. 4/10 Curtis Sittenfeld - Prep

Jag är senkommen till Sittenfeld. Hittade Prep (2005) i en bokhög i går och flydde på så sätt från Duras schamanlika upprepningar i Lol V Steins hänförelse in i priviligerad internatmiljö och tonårsångest. Jag tror numera på avvikelser från läsplaner som något nödvändigt i läsprocessen. Jag räknar alltså in romanen i mitt läsmaraton. Sittenfeld undviker att falla ner i romansträsket och det ska hon ha en eloge för. Romantiseringar förekommer dock på andra plan, framförallt av den amerikanska överklassen, på ett sätt som påminner om Whit Stillmans film Metropolitan (1990). Liksom i den filmen är huvudpersonen i Prep inte särskilt sympatisk, i romanen faktiskt extremt osympatisk, navelskådandet klaustrofobiskt och klasskomplexet patetiskt, men det är ju det som gör romanen intressant.

12. Fur: An Imaginary Portrait of Diane Arbus (2006)

Patricia Bosworths biografi över Diane Arbus (1984) kommer med posten. Den beställdes efter att jag sett Steven Shainbergs Fur (2006), ett imaginärt filmporträtt av Arbus. Alla porträtt är väl mer eller mindre imaginära men låt oss säga att filmen aldrig hävdar att det som skildas någonsin har hänt. Resultatet är närmast en beauty and the beast-berättelse. Robert Downey Jr. spelar Dianes mystiska granne, medan Nicole Kidman spelar Diane. Jag slås återigen av vilka intressanta projekt Kidman väljer. Jag tänker då t.ex. Dogville (2003), The Hours (2002) och The Others (2001)  - inte t.ex. Batman Forever (1995), Moulin Rouge (2001) eller Bewitched (2005).
 

11. i elfte timmen

Några minuter till midnatt och jag är nära att redan bryta ett av målen med 100 blogginlägg, men det är lätt att tappa tid- och rumsuppfattning när jag har huvudet i New York. Fysiskt verkar det också bära dit i år, så småningom. Och permanent.

10. 3/10 Jess Walter - Beautiful Ruins

Den klassiska Hollywoodfilmen är ett vedertaget begrepp, men Mark Cousins (The Story of Film) menar att det är en felbeteckning eftersom Hollywoodfilmen inte alls är klassisk utan djupt romantisk till karaktär och struktur. På samma sätt är Jess Walters Beautiful Ruins romantisk i grunden. Den låtsas ibland vara cynisk och samhällskritisk, särskilt i förhållande till kändisskap och filmbranschen, men är egentligen en enda lång pitch (sv?) av filmversionen. Berättelsen är ett kollage av personer, perioder, platser och genrer. Praktiskt taget varenda scen går att föreställa sig i filmformat: den döende skådespelerskan som anländer till den italienska kustbyn i båt, solens strålar som glittrar på vattenytan; den amerikanska soldaten som vandrar genom ett sönderskjutet landskap; ljudet av sprinklersystemet utanför ett sängkammarfönster i Los Angeles, Edinburgh i festivalkostym osv.

 

The pitch: Föreställ er en kombination av Den döende patienten (1996) och The Player (1992) med inslag av Trainspotting (1996) och  Cold Mountain (2003)!

 

Vissa partier skorrar dock lite falskt. När Jess Walter i romanens sista kapitel hävdar att alla berättelser är kärlekshistorier (the detective loves the mystery, the serial murderer loves his victim, and the spy loves his front. The ice trucker is torn between his love for the ice and the truck, and the pawnshop guys adore their junk) läser jag det som ett slags alibi, en ursäkt  för att det just en kärlekshistoria han skrivit. Håller man i minnet att detta är en melankolisk, nostalgisk och hoppfull berättelse med dramatisk början och tillrättalagt slut är ändå Beautiful Ruins rätt ljuvlig läsning. 

9. A LibraryThing

Ungefär samtidigt som jag slutade skriva här, slutade jag att registrera mina böcker på LibraryThing. Nu försöker jag komma ikapp, genom att skriva in tre års bokköp. Det görs inte i en handvändning. För den intresserade har jag lagt till en länk i bloggens högra marginal. Välkommen att snoka virtuellt i mina hyllor.

8. Internationella kvinnodagen: Grbavica (2006)

Grbavica, eller Sarajevos tårar (förskräcklig titel) är en film som skildrar traumat efter kriget på Balkan ur ett kvinnligt perspektiv. Redan under kriget förekom en kamp om hur kriget ska minnas, skildras av eftervärlden. Kusturicas Underground är ett inlägg i den debatten,  Jasmila Žbanićs Grbavica ett annat. I centrum av Žbanićs film står Esma, en bosnisk kvinna som en gång planerade att bli läkare men efter kriget tar arbete som servitris för att försörja sig och dottern. Filmens öppningscener är lugna men otäcka. Kameran rör sig sakta över kroppar tätt placerade bredvid varandra. Associationerna går till massgravar men de här kvinnorna är levande, om än ett slags levande döda. De befinner sig i gruppterapi. En kvinna berättar om sina erfarenheter under kriget medan en annan fnittrar hysteriskt. Plötsligt ställer sig en tredje kvinna upp och säger att hon inte tror att de här bekännelserna ger något. Finns det några jobb åt oss? frågar hon. Kameran stannar vid Esma, som tittar upp och rakt in i kameran.

Tidigt i filmen är det tydligt att Esma bär på en hemlighet som dottern inte vet något om. Till henne har Esma sagt att fadern dött en hjältedöd under kriget, men verkligheten är något helt annat. Filmen ställer två berättelser mot varandra, den officiella historien om kriget och Esmas historia, en alternativ berättelse som hon delar med de andra kvinnorna i centret, men som är så traumatisk att hon inte förmår berätta den vare sig för dottern eller de andra kvinnorna.
 

Filmens klimax är en konfrontation mellan mor och dotter och den verkar förlösande på Esma som efteråt förmår sätta ord på sina upplevelser. Samtidigt får det här slutet mig att fundera kring de förväntningar vi i väst har på filmer från Balkan. Enligt Slavoj Žižek projicerar västeuropa en offerroll på framförallt bosnier som därmed framställer västvärlden som godhjärtad, välvillig och ideell. Esma passar mycket bra in på en sådan definition. Hennes berättelse reducerar henne till ett offer och inte mycket annant. Samtidigt är det ju viktigt att hon blir hörd. Och kanske HÖR, för filmen igenom sjungs det väldigt mycket och trots att sångerna är både sentimentala och nationalistiska, och därmed mytbildande på ett annat plan, innebär de också lindring för kvinnorna i centret, för Esme och för dottern. För mer om filmen, läs t.ex. här eller här.

7. Philip Roth om populärkultur

Intervjuad för Svenska Dagbladet, via NYTimes, inklusive lista över efterkrigstidens bättre amerikanska författare (en och annan saknas nog och en och annan skulle jag ta bort):

"The young especially live according to beliefs that are thought up for them by the society’s most unthinking people and by the businesses least impeded by innocent ends. Ingeniously as their parents and teachers may attempt to protect the young from being drawn, to their detriment, into the moronic amusement park that is now universal, the preponderance of the power is not with them . . .

What has the aesthetic of popular culture to do with formidable postwar writers of such enormous variety as Saul Bellow, Ralph Ellison, William Styron, Don De­Lillo, E. L. Doctorow, James Baldwin, Wallace Stegner, Thomas Pynchon, Robert Penn Warren, John Updike, John Cheever, Bernard Malamud, Robert Stone, Evan Connell, Louis Auchincloss, Walker Percy, Cormac McCarthy, Russell Banks, William Kennedy, John Barth, Louis Begley, William Gaddis, Norman Rush, John Edgar Wideman, David Plante, Richard Ford, William Gass, Joseph Heller, Raymond Carver, Edmund White, Oscar Hijuelos, Peter Matthiessen, Paul Theroux, John Irving, Norman Mailer, Reynolds Price, James Salter, Denis Johnson, J. F. Powers, Paul Auster, William Vollmann, Alison Lurie, Flannery O’Connor, Paula Fox, Marilynne Robinson, Joyce Carol Oates, Joan Didion, Hortense Calisher, Jane Smiley, Anne Tyler, Jamaica Kincaid, Cynthia Ozick, Ann Beattie, Grace Paley, Lorrie Moore, Mary Gordon, Louise Erdrich, Toni Morrison, Eudora Welty (and I have by no means exhausted the list) or with serious younger writers as wonderfully gifted as Michael Chabon, Junot Díaz, Nicole Krauss, Maile Meloy, Jonathan Lethem, Nathan Englander, Claire Messud, Jeffrey Eugenides, Jonathan Franzen, Jonathan Safran Foer (to name but a handful)?"

Läs också intervju med Teju Cole. Bland mycket annat, fler bra förslag på läsning. 

6. "if we allow them to usurp the place of true books"

Läser recension och stöter på:

 

“All these books of the hour, multiplying among us as education becomes more general, are a peculiar characteristic and possession of the present age: we ought to be entirely thankful for them, and entirely ashamed of ourselves if we make no good use of them. But we make the worst possible use, if we allow them to usurp the place of true books; for strictly speaking, they are not books at all, but merely letters or newspapers in good print.”

- "Of King's Treasuries," ur Sesame and Lilies (1894), John Ruskin

 

Så är läsning av både nypublicerat och klassiskt motiverat, av självaste peddot Ruskin.

5. 2/10 Therese Bohman - Den drunknade

Det här är säkert en sådan roman alla redan läst så jag tänkte inte skriva mycket om den, förutom att jag tyckte väldigt bra om Therese Bohmans Den drunknade, trots det fadda ämnet masochistisk tjej. Lite oroade jag mig på slutet, stannar Marina kvar eller sticker hon? 'Bevis' (ja, på vadå, förutom hur märket på Stellas lår uppstod) har hon ju, men sedan då? Bara det faktum att jag funderade på det här hela dagen säger något om hur väl Bohman skriver; jag bryr mig om hur det går efteråt. Jag låg kvar i sängen i morse bara för att läsa ut. På balkongräcket drillade en koltrast över alla trafikljud. Det var så vackert, lyssna här bara. Mr B bar in hett kaffe i kopp, jag ligger och drar mig under täcke och filt med romanen. Det är vår i London men luften nyper fortfarande i skinnet. När jag läser Bohman känner jag dock värmen, klibbigheten och dofterna av rutten frukt.

Gregory Crewdson, Ophelia (detalj)

4. Om du har några kronor över

3. 1/10 Claire Messud - "The Woman Upstairs"

Först av tio. Jag har rekommenderats att läsa The Woman Upstairs och nu undrar jag varför. Väninnan bakom rekommendationen är lågstadielärare på en Waldorf-skola (don't get me started), hon är gift och har ett dotter. Hon antydde starkt att jag skulle känna igen mig i romanen, eftersom "jag också är lärare." Vad menar hon egentligen? Romanen handlar ju inte alls om det. Jag tror hon projicerar annat något på mig, eller på romanen och jag är osäker på vad det är.

Huvudpersonen i Massuds roman är lågstadielärare, precis som min väninna. Hon (huvudpersonen) är ensamstående och kärar ner sig i en elevs familj. Karismatiska mamma Sirena är konstnär, vilket också huvudpersonen är. Karismatiska pappa förför på andra sätt. Beskrivningar av kvinnornas konstnärsskap minner lite om Siri Hustvedts What I Loved men saknar intellektuell kärna. Huvudpersonen är f.ö. arg, nej rasande, skitförbannad. I romanens början antyds, ja mer än antyds, att hon blivit sviken av familjen i fråga. Påståendet upprepas romanen igenom och när jag kommer till slutet har jag utvecklat flertal hypoteser. Tyvärr besannas den mest troliga och uppenbara. Problemet med romanen är precis dessa antydningar. De är klumpiga, alltför direkta, saknar subtilitet. Väninnans rekommendation dock alldeles för vag - jag måste ta ett snack med henne.

Nr 2: Therese Bohman - Den drunkade.

2. Elisabeth Sanxay Holding - "The Blank Wall"

Att se filmen innan romanen har lästs sägs vara en dålig idé men fungerade utmärkt när det kom till Elisabeth Sanxay Holdings roman noir The Blank Wall från 1947. Den har filmatiserats två gånger. I romanen, som nypublicerats av Persephone Books, upptäcker Lucia Holley att hennes minderåriga dotter Bee har en affär med Ted Darby, en kriminell och något äldre man. Hon konfronterar Ted och ber honom att lämna dottern ifred, men förgäves. Lucias man är sjöofficer och väntas inte hem på länge. På morgonen upptäcker hon en död Ted i familjens båt och hon bestämmer sig för att sänka liket i sjön. Något senare knackar en okänd man på dörren. I sin hand har han brev Bee skrivit till Ted och han kräver en stor summa pengar för att inte offentliggöra dem. Snart uppstår en slags sympati mellan honom och en alltmer desperat Lucia. Då flyter liket i sjön upp till ytan.

The Reckless Moment (1949) är den första filmatiseringen av historien. Då innebar en affär mellan en 17-årig flicka och en man från fel sida av rälsen tydligen skandal. I The Deep End, filmatiseringen från 2001, spelas Lucia av en alltid lysande Tilda Swinton. Nu är dottern en son som har inlett en affär med en kriminell man. Homosexualitet/kriminalitet - 2000-talets amerikanska medelklassmardröm? Liksom i filmerna bidrar de ambivalenta känslorna mellan Lucia och hennes utpressare till romanens nerv. I filmen från 1949 spelas utpressaren av James Mason, i versionen från 2001 av Goran Visnjic. Lovely, båda två, faktiskt. Trailern nedan betonar thrillerelementet in absurdum. V.g. döm vare sig roman eller film efter den. Ja, det är så klart en thriller, men en noir sådan. För att se den tidigare versionen i sin helhet, klicka på länken ovan.

 

1. Blogg 100 - ett inlägg per dag

Ett inlägg om dagen i 100 dagar. Eftersom jag bestämt mig för att blåsa liv i den här bloggen hoppar jag också på den här utmaningen. 100 inlägg, minst ett per dag. Inspirationen kommer från Helena. Jag har visserligen missat att skriva något 2 mars, men det spelar nog inte så stor roll. 

10 i mars (läslistan)

Så här ser läslistan inför mitt maraton ut. Kanske inte helt lätt att se alla titlar men de återkommer ju. Först ut är Claire Massuds The Woman Upstairs, som jag faktiskt inte börjat läsa ännu: 



 

Sheilah Graham - "College of One: The Story of How F. Scott Fitzgerald Educated the Woman He Loved"

Sheilah Graham växer upp på barnhem i Leeds. Omständigheter för henne till Los Angeles där hon försörjer sig som skvallerkolumnist. Bristen på utbildning förföljer henne dock. Hon umgås i kretsar där idéer och tankar uttrycks högt och snabbt, men själv sitter hon tyst eftersom hon inte hänger med. På ett party träffar hon F. Scott Fitzgerald och de förälskar sig i varandra. Zelda är sedan lång tid tillbaka inspärrad på mentalsjukhus; Scott är i Hollywood för att skriva filmmanus. Efter att Sheilah försökt sig på att läsa Proust och misslyckats bestämmer sig Fitzgerald för att designa en kurs speciellt för henne:

 

"It would take between eighteen months and two years, he estimated. [---] It would also be a reeducation for Scott. He would be taking the course with me. We would study history, literature, poetry, philosophy, religion, music and art." 

 

Scott skriver läslistor och så är de igång. Grahams själv/biografi är en öm beskrivning av Fitzgeralds sista tid i livet. Vid det här laget är han en ganska alkoholiserad man vars filmmanus inte säljer, men som lägger ner mycket tid på att förbättra Grahams självförtroende. Hon delar generöst med sig av Fitzgeralds didaktiska metoder och deras ofta vitt skilda åsikter om den litteratur de läser. Boken innehåller faksimiler av kurslistorna och jag stryker under och lägger titlar på minnet. En del har jag läst, desto mer borde jag ha läst. Mot slutet av memoarerna funderar Graham över vad hon egentligen lärde sig under deras tid tillsammans:

 

"A two-year course or even four years cannot educate you in the complete sense of the word, but it gave me, as I said in the beginning of this book, a key. It widened my horizon. I know where to look. I know how to evaluate.  I am curious. I am open to new ideas and facts. The politicians and biased historians cannot fool me any more. To understand the present and future, you must know something about the past. I can relate today to yesterday.  I am involved. I make up my mind. I ask questions."

 

Rekommenderas varmt.

  

"A remarkable novel. One in a thousand"

Högt uppe bland bergen i norra Darjeeling ståtar ett förfallet palats, en gång generalens harem. Hit reser en grupp idealistiska nunnor ledda av sister superior Clodagh för att starta en skola, öppna en sjukstuga och bygga ett kapell. Till hjälp har de Mr. Dean, en motvillig engelsman som bosatt sig i trakten. Han förutspår nunnornas misslyckande. Vinden viner genom palatset och bergstopparna bländar nunnorna och de får allt svårare att komma ihåg sina löften. När generalens son insisterar på att undervisas i palatset och inleder en affär med en av byns flickor hotar en mängd undertryckta känslor att stiga till ytan.

 "You noticed the gulf where the birds flew level with the lawn; across it was the forest rising to bare and bony ridges, and behind them and above them the Himalayas snows where the ice wind blew. Sometimes they were like turrets of icing sugar, pretty and harmless; on some days they seemed as if they might come crashing down the hill. On others they were hidden behind drifts of cloud and a spray floated from one to the other; but however they looked, there was always the wind to remind you of what they were. The wind was always the same."

(Rumer Godden, Black Narcissus, s. 20) 

 

Nunnor, förbjuden sexualitet, exotiska miljöer. Producenterna Powell och Pressburger valde att göra film av Black Narcissus. Martin Scorsese kallar den en av de mest erotiska filmer han vet och Marina Warner definierar den ett mästerverk:

Albuquerque, New Mexico (2012)