Från George R.R. Martin till Dostojevskij? Eh, näe.

I The New York Reivew of Books ifrågasätter Tom Parks huruvida unga människors läsning av genrelitteratur (också kallad skräplitteratur) verkligen är en väg till mer komplex litteratur (också kallad kvalitetslitteratur). Och den som blir provocerad av paranteserna ovan kan ju kolla in den här:

"Suspend political correctness, all ye who enter here"

"A solitary Arab was riding after her and as she looked she realised that his horse was gaining on hers. The thought drove every idea of stopping her runway from her and made her dig her spurs into the horse instead. There was a sinister air of deliberation in the way in which the Arab was following her; he was riding her down."

Ännu en Viragoklassiker: E.M. Hulls The Sheik (1919) är prototypen för alla harlekinromaner och ett textbokexempel på orientalism, eurocentrism och kolonial blick. Diana Mayo är en ung brittisk arvtagerska med sexualskräck och en längtan efter äventyr. Trots varningar från välmenande och naturligtvis bättre vetande män väljer hon att genomföra en expedition genom nordafrikanska öknen. En sådan halsstarrighet straffar sig naturligtvis och blonda, bortskämda Diana sätts inte bara på plats vid mötet med mörkögde och hetleverade sheik Hassan Ben Ahmed utan botas också från sin avsmak för sex. Att detta sker under nattliga våldtäkter i en hel månads tid nämns sådär lite i förbigående, via vaga referenser till blåmärken på Dianas kropp. Att sheiken sedan visar sig vara någon helt annan (dvs inte arab) än vi först förleds att tro är naturligtvis också det 101 i kolonialromantik. Men att kritisera den här romanen för det är väl att slå in vidöppna dörrar. Läs istället för några timmar historisk eskapism.

 

 

1921 spelades en filmversion in med Rudolph Valentino i rollen som sheik.  Faktiskt är det mer intressant att studera reaktionerna på Valentino än att kritisera romanen/filmen. Valentino avgudades av kvinnliga läsare och tittare medan amerikanska män hade ett betydligt mer ambivalent förhållande till honom. I pressen antyddes ofta att han var homosexuell, eller i alla fall alltför feminin för att kunna representera förste älskare och agera förebild för amerikanska män. Valentino själv blev rasande och utmanade journalister till boxningsmatcher för att bevisa sin heterosexuella virilitet. En idiotisk reaktion på en lika idotisk kritik, men oavsett är ju feminiseringen av den orientaliska mannen, liksom hans övrsexualisering, legio i kolonial diskurs. Samma år Valentino dog spelade han in vad som anses vara filmhistoriens första sequel, The Son of the Sheik (1926), också den filmen baserad på en roman av Hull.

När jag ser de två filmerna efter varandra slås jag av hur annorlunda spelstilen är i den senare filmen. I första filmen illustrerar Valentino sheikens intensiva blick genom ett ganska galet stirrande; i andra filmen har han tonat ner skådespeleriet något. Kanske har det att göra med introduktionen av "talkies" i Hollywood, i vilka skådespelarna förlitade sig mer på röster och tonlägen än gester och miner. Med stumfilmen dog en hel skådespelartradition och Valentino exemplifierar så väl som någon denna död  i de två sheikfilmerna.

 

Pat Barker - Blow Your House Down

Pat Barker är mest känd för trilogin Regeneration (Regeneration, The Eye in the Door och The Ghost Road) som utspelar sig under första världskriget, men jag har alltid varit mer intresserad av Blow Your House Down (1984), Bakers tidiga roman om en serie mord på prostituerade kvinnor i en industristad i norra England. Nu har jag äntligen läst och varför, varför nämns inte den här romanen oftare när Bakers romaner prisas? Här väver hon samman det överhängade mordhotet med det patriarkala samhälle som tvingat ut romanens kvinnor på gatan för att sedan överge dem där:

"'Thery're not there to stop it happening. They're just taking the car numbers so when it does happen they'll know who was in the area.' She looked around the table. 'Don't you see? That's why they're leaving us alone. They're waiting for one of us to be killed'." (88)

Männen är överlag utsugare och torskar, kvinnorna desperata eller resignerade, men  vägrar att ta på sig offerrollen. Här är det inte droger eller hallickar som tvingar de senare att tjäna sitt levebröd på rygg eller knä; det är i stället hyror som ska betalas och barnkläder som blivit för små. Alkohol erbjuder tillfällig lindrig och flykt, och kycklingfabriken är enda alternativet till prostitution. Baker skriver avskalat och osentimentalt. Morden skildras detajerat, men till skillnad från t.e.x Joyce Carol Oates våldsexploatering är detaljerna befogade. Det blir aldrig sensationellt eller billigt. Det är en kort roman, men med en känslomässig styrka som slår rakt i solar plexus.

Throw Away Your Books, Rally in the Streets

Eller något liknande. Linwood Barclay: The Accident, Trust Your Eyes, Never Saw it Coming, Karin Slaughter: Indelible, Unseen och Mhairi McFarlanes You Had Me at Hello.  Sex till att lägga till högarna av bokpåsar till Oxfam. För jag måste ju läsa ut dem innan jag kan rensa ut dem, inbillar jag mig, och därför har jag läst i manisk takt hela veckan. Så ger jag upp den tanken och fyller direkt tre påsar till. Bokhyllorna blir allt luftigare i takt med att skåp och lådor töms. Å vad bra jag mår av det. Borde kanske göra mig av med hela rasket.

Kärlek, Avund och Svartsjuka i Harlem

Archibald Motley: The Octoroon Girl, 1925

I Nella Larsens pärla till roman Passing (1929) stöter Irene av en slump på barndomsvännen Clare under en resa till hemstaden Chicago och förstår snart att Clare inte länge kallar sig svart utan vit. Med sitt blonda hår och sin ljusa hy misstänker ingen i Clares nya omgivning vad hennes egentliga bakgrund är, framförallt inte hennes mycket rasistiske man. Nästan lika ljushyade Irene finner situationen minst sagt olustig, även om hon själv drar fördelar av att vara ljushyad. Väl tillbaka i Harlem, där hon bor med man och barn, vill hon därför inte ha mer med Clare att göra. Clare hör ändå av sig när hon en tid senare befinner sig i New York och trots Irenes ljumma mottagande börjar de två kvinnorna att umgås. För Clare är Harlem en befriande plats, där hon kan umgås med människor från sin egen kultur utan att att ge avkall på sin nyvunna vithet. För Irene innebär dock Clares gränslösa beteende ett hot mot dem båda.

Nella Larsens roman är spännande som en thriller och hennes opålitliga berättare alldeles oemotståndlig. Jag har inte läst något så bra om fenomenet "passing" sedan Roths The Human Stain, men där Roth intellektualiserar, utifrån, skildrar Larsen de känslomässiga konsekvenserna, innifrån. Passing finns tillgänglig som etext för den som också vill läsa.

Carson McCullers - The Ballad of the Sad Café

Handlar om kärlek och hur jävlig den kan vara, hur den kan förändra oss och vad vi är beredda att göra i dess namn. När jag läste den är romanen sist (och för första gången) fattade jag ingenting, inser jag nu. Då tänkte jag att den var fantastisk för att andra sade det. Nu vet jag det för att jag förstår det. Vilken skillnad 20 år kan göra. Nu är det jag som ska försöka övertyga unga läsare om storheten i McCullers kortroman. Jag kommer antagligen inte att lyckas jag heller men, äh, de får väl läsa om den om tjugo år.

Stadsvandrare

Jag läser Teju Coles Open City på planet tillbaka till London och hamnar i en slags trans. Romanens huvudperson Julius är nigerian, precis som Cole, och psykolog i New York. När han inte arbetar, promenerar han - i timmar. Open City består av observationer Julius gör under promenaderna, av slumpartade möten och inte minst av referenser till diverse tänkare och författare: Bachelard, Barthes, Ben Jelloun, Conrad osv. Det blir snart tydligt att vi läst samma slags litteratur, Coles berättare och jag, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Under läsningen härleder jag meningar och textstycken till diverse kulturkritiska perspektiv och romaner. Det både berikar och stör läsningen och ofta kommer jag på mig med att ha en tyst konversation med Julius, där vi debatterar det han just har påstått eller beskrivit. Jag minns inte när en roman fick mig att göra det senast.

Vissa av berättelsens anekdoter har jag dock redan hört en gång för många. När ett bi flyger förbi under berättarens picknick i Central Park hoppas jag slippa en beskrivning av världssituationen med avstamp i bidöden, men nej. Fågelmetaforerna i romanen svävar å andra sidan högt över sådana fadäser och berättarens fysiska mobilitet och känslomässiga distans till det han ser och hör skapar en lätthet, ett flyt i texten, som kompliceras av det brutala sätt på vilket läsaren mot slutet av romanen påminns om subjektiviteten i Julius perspektiv. Det är snyggt och frustrerande vagt. Open City är en roman med rötter i Europa snarare än Västafrika, och varför inte. Det är en kosmopolitisk flanörroman som lyckas undvika de mest söndertrampade vägarna genom att uppdatera genren till 2000-talet.

Och på tal om stadsvandrare läser jag så klart fel bok av Rebecca Solnit. Hon är ju författare till Wanderlust: A History of Walking (2000). Fast hennes essäsamling Men Explain Things to Me (2014) är samtidigt helt rätt att läsa tillsammans med Teju Coles roman, för i den här samlingen uppmärksammar Solnit just det manliga perspektivets dominans och dess konsekvenser. Jag skrattar ibland, men mest blir jag förbannad. Säg den kvinna som aldrig råkat ut för en mansplanation. Jag tror att Solnit möjligtvis kan vara ett geni och har därför klickat hem både den här och den här titeln.

Elizabeth Bowen - The Heat of the Day

The Heat of the Day utspelas till största delen i London, även om det görs en liten avstickare till Cork, Irland, ungefär i mitten av romanen. Andra världskriget pågår som bäst och blitzen har precis dragit förbi. Bland de som valt att stanna kvar i Lonon har en slags känslomässigt distanserad intimitet uppstått. Människor vandrar omkring på måfå och relationer uppstår spontant, ibland bara för en natt. I sin lägenhet i Marelybone får Stella besök av Harrison, en man som påstår att den man hon sedan en tid tillbaka har en relation med är en spion. För att hålla tyst kräver Harrison att Stella ingår en relation med honom istället.

För några år sedan undervisade jag Elizabeth Bowens The Last September i en kurs i irländsk litteratur. Då blev jag utskälld av en student, som menade att Bowen var oläslig. Nu var iofs utskällningen ett försök att mörka det faktum att hon (studenten) inte hunnit läsa ut romanen, men det var å andra sidan en del av hennes poäng. Det går nämligen inte att skumma igenom Bowen. Hennes sätt att skriva tillåter inte det. Berättare och personer i berättelserna är undvikande, svävande och omständliga, och meningarna måste ofta läsas fler än en gång. Ibland en hel massa gånger.

Just det omständliga och undvikande passar å andra sidan Bowens ämnesval väl. I The Heat of the Day speglar det Stellas utmattning och depression. Hon orkar liksom inte ta itu med frågan om sin älskares eventeulla skuld eller oskuld. The Last September utspelas på Irland, bland den anglo-irländska, egendomsägande medelklassen, vars medlemmar inte ser, eller väljer att blunda inför, det faktum att deras privilegierade livsstil går mot sitt slut i takt med att Irland blir sjävständigt.

Bowen tillhörde själv den där privilegierade anglo-irländska klassen på Irland men flyttade som ung till London, där hon hängde med medlemmar från Bloomsburygruppen. Hennes skildringar av tid påminner en del om Virginia Woolfs, men mer intressant är hur hon beskriver sina huvudpersoners relation till sina hem. När Stellas son Roderick kommer på oväntat besök hamnar de i varsin ände av soffan, vilket får Roderick att fundera över vad som fattas deras möte:

"Though this particular sofa backed on a wall and stood on a carpet, it was without environment; it might have been some derelict piece of furniture exposed on a pavement after an air raid or washed up by a flood on some unknown shore. His return to his mother cried out for something better - as a meeting, this had to struggle for nature, the nature it should have had; no benevolence came to it from surrounding things. It is the music of the familiar that is awaited, on such an occasion, with most hope; love dreads being isolated, being left to speak in a void - at the beginning, it would often rather listen than speak. Even lovers can feel this - how many passions have not been daunted by the hotel room? - and being son and mother the absence of every inanimate thing they had had in common set up an undue strain." (s. 54-5)

Mötet mellan Stella och Roderick lider mao av bristen på en familjär miljö och blir därför misslyckat. Just det misslyckade, det genanta, det uppgivna präglar The Heat of the Day men det betyder inte att romanen är på något sätt i sig misslyckad. Jag kommer att tänka på något jag läste i en svensk dagstidning (SvD, DN, eller var det en kvällstidning?) häromdagen: att sommaren är den tid på året då vi faktiskt har tid och ork att ta oss an den svåra, smärtsamma litteraturen. Fast jag är rätt lättad över att ha avslutat just den här romanen. Mer om Bowen här.

Grand Central Terminal

 

Eftersom jag bokat om min biljett och stannar i New York en vecka till kan jag äntligen göra annat än att leta efter en lägenhet. Igår tog jag tåget norrut för att luncha med man och vänner uppe i Stamford. Tåget gick från New Yorks Grand Central Terminal, eller Grand Central Station, som stationen oftare kallas. Det är en jättefin byggnad och väl värd ett besök när man är i New York, även om man inte planerar att ta tåget någonstans. I stora hallen bör man titta upp i taket för där tindrar diverse stjärnbilder på en turkos himmel. Den ursprungliga idén var ett tak av glas och det här var väl kompromissen, förmodar jag. Informationsdisken i mitten av hallen kröns av en klocka med fyra urtavlor och är en sådan där klassisk mötesplats; man "meet under the clock".

 

 

I väntan på tåget såg jag en film som visades på en av hallens väggar och handlade om hur man 1970-talet planerade att riva stationen för att istället smälla upp ännu en skyskrapa. När de planerna gick i stöpet ville man bygga ett höghus ovanpå stationen. Se bilden till vänster. Bland andra Jacqueline Onassis lobbade hårt för att bevara stationen i sitt ursprungliga skick och den minnesmärktes slutligen. Om det kan man läsa mer om här och se en film om här. Terminalen fyllde 100 år förra året och det uppmärksammades i en rad nyhetsmedia:

Förutom restauranger, en riktigt bra bokhandel, Posman Books, och en tennisbana på fjärde våningen ligger också Grand Central Terminal Market i byggnaden. Hur trevligt som helst. Där inhandlade jag ost, bröd och korv på hemvägen igår.

Uptown and Down Manhattan

Liksom Melanie har jag gått uptown and down hela Manhattan i över en vecka (och i 35-gradig hetta) och det känns i fötterna varje kväll. De sista kvarteren hem till Mr Bs studio staplar jag. Till skillnad från Melanie vet jag dock precis vad jag letar efter och har hittills hittat fyra fantastiska lägenheter något sånär inom vår budget. En i Harlem, en i Midtown, en i Yorkville, dvs den mindre fashionabla delen av Upper East Side, och en i Murray Hill. Den sista har vi ansökt om att få hyra och på måndag hoppas vi få besked.

Att hyra en lägenhet på Manhattan är ungefär som att söka jobb - ansökan granskas, vägs och värderas noggrant och just den här tiden på året är konkurrensen knivskarp. Det gäller f.ö. också populära delar av Brooklyn och New Jersey. Fördelarna med att inte anlita en blodsug...förlåt, mäklare, är inte bara ekonomiska utan också att jag uppsöker byggnader i områden jag troligtvis aldrig besökt annars och tidigare inte ens kände till namnen på: East Harlem, Tudor City, Sutton Place, Beekman, Turtle Bay och så vidare. På kvällarna vilar jag benen och läser, förutom min sommarläsning - just nu Elizabeth Bowen, Martin Gelins och Eva Wistens riktigt välskrivna New Yorkguide från 2011. Eftersom jag rör mig långt borta från Meatpacking District och West Village just nu tycker jag visserligen att de beskriver en helt annan stad än den jag befinner mig i, men jag hoppas att någon gång få tillfälle att testa hur väl deras förslag på restauranger och liknande stämmer med verkligheten. Måste bara vila ben och fötter först.

Sylvia Townsend Warner - "Lolly Willowes or the Loving Huntsman" (1926)

Laura "Lolly" Willowes har levt sitt liv i skuggan av andras. Hon är (till att börja med) en mindre arg version av Claire Messuds kvinna på övervåningen. Efter tjugo år i broderns hem bryter hon upp, lämnar det lilla rummet i paradvåningen och flyttar ut på landet. Frihet! Men när brorsonen Titus dyker upp i byn och bestämmer sig för att stanna känner Lolly familjens långa fingrar sluta sig runt hennes hals igen. Då hon går ut i skogen och ingår en pakt med "the huntsman", dvs självaste Satan:

 

"It had pleased Satan to come to her aid. Considering carefully, she did not see who else would have done so. Custom, public  opinion, law, church and state - all would have shaken their massive heads against her plea, and sent her back to bondage." (s. 220) 

 

 

"Is it true you can poke a fire with stick of dynamite in perfect safety? ... Anyhow, even if it isn't true of dynamite, it's true of women. But they know they are dyamite, and long for the concussion that may justify them. Some may get religion, then they're all right, I expect. But for the others, for so many, what can there be but witchcraft? (s. 237)   

Warner är en föregångare till framförallt Angela Carter men också till Virginia Woolf, Jeanette Winterson och Fay Weldon. Romanen igenom skildras dessutom både bostäder och deras innehåll i ovanlig detalj. Hoppas återkomma till det.

fler solglasögon

 

solglasögon

Glömde mina i London och köpte därför ett nytt par på terminal 5. Nynnade sedan nedanstående till långt in på kvällen på ett mycket varmt Manhattan förra veckan och kom på mig med att ha varit ung på 80-talet:

 

 

 

George Gissing - The Odd Women

I The French Lieutenant's Woman (1969) leker John Fowles med läsarens förväntningar på den viktorianska romanen genom att erbjuda tre olika slut. Romanens Sara är en av 1800-talets många ogifta, obemedlade kvinnor vars enda val tycks vara det mellan prostitution och fattighus. George Gissings The Odd Women (1893) är inte alls lika postmodern i sitt upplägg, men erbjuder också läsaren flera svar på förrförra sekelskiftets hetaste fråga, nämligen den om äktenskapets betydelse och kvinnors samhällsroll, fast i form av flera romanpersoner. Med ett kvinnoöverskott på en halv miljon i Storbritannien var det inte självklart att alla kvinnor skulle ingå äktenskap. Vad de skulle göra istället verkade ingen veta.

The Odd Women skildrar ett antal kvinnor som måste förhålla sig till det faktum att de tillhör det där överskottet. De tre systrarna Madden, Alice, Virginia och Monica, har lämnats utblottade efter faderns död och därmed i praktiken ogiftbara. De tvingas därför in i de tidstypiskt passande professionerna för obemedlade medelklasskvinnor: guvernant, lärare och affärsbiträde, yrken som inte passar någon av dem. Alice och Virginia hyser dock förhoppningar om att den yngsta systern, Monica, ska hitta en man. När Mr Widdowson friar ser Monica sin chans, men ångrar snart bittert det kärlekslösa äktenskapet. Systrarna Maddens väninna Rhoda Nunn har istället valt ett annan sätt att förhålla sig till överskottsödet. Tillsammans med Miss Barfoot arbetar hon för att utbilda de medelklasskvinor som hamnat på glasberget:

"So many odd women - no making a pair with them. The pessimists call them lost, futile lives. I, naturally - being one myself - take another view. I look upon them as a great reserve. When one woman vanishes in matrimony, the reserve offers a substitute for the world's work. True, they are not all trained yet - far from it. I want to help in that - to train the reserve." (sid. 41)

 Rhoda ser äktenskapet som en kvinnofälla. Hon representerar därmed tidens "nya kvinna." Hennes ideal testas dock när hon faller för Miss Barfoots kusin Everard. Gissings roman är  ett superintressant inlägg i dåtidens kvinnosaksdebatt. Jag kan inte rekommendera den här romanen nog.

För den som undrar vilka alternativ som bjöds Ibsens Nora efter att hon lämnat Thorvald, eller för att del Fowles Sara (om hon levt ett halvt sekel senare) är det oumbärlig läsning. För den som vill få bekräftat att feminismens historia är den västerländska medelklasskvinnans, likaså. För visst är det lite problematiskt att romanpersonernas nedgång beskrivs utifrån förfallet av deras förfining, deras ljusa, friska hy och händer. För arbetarklasskvinnor är loppet alltså redan kört. Att Miss Barfoot och Rhoda hjälper uteslutande "fina flickor" från medelklassen diskuteras visserligen i romanen men inte som ett direkt problem. Det här är så klart Gissing inte ensam om (hallå Ibsen, Charlotte Perkins Gilman, Kate Chopin m.fl.) och absolut inte en anledning att hoppa över The Odd Women. Tvärtom, vill jag hävda, för i den här romanen görs det tydligt att äktenskapet endast är en av de faror som hotar. En annan är att de ogifta medelklasskvinnorna ska halka ner för klasstegen.

Att läsa fel W. Somerset Maugham och att läsa rätt

Jag är en läsare som tenderar att läsa fel. Fel titel av (valfri) författare alltså. När andra läser Wilkie Collins The Moonstone eller The Woman in White läser jag No Name och The Black Robe. När andra läser Of Human Bondage eller The Razor's Edge, eller någon av de många novellerna, läser jag The Magician och Up at the Villa. De fyra senare verken är W Somerset Maughams, en författare jag varit sugen på att läsa länge, länge. Jag menar, han har ju skrivit novellen som filmerna Sadie Thompson (1928) och Rain (1932) är baserade på. Tänk kamp mellan fanatisk präst och en prostituerad kvinna på söderhavsö. Dessutom har han skrivit förlagan till ljuvliga The Painted Veil (2006), som för övrigt också filmatiserats tidigare och då med Garbo i huvudrollen (1934). Jag äger sedan länge en samlingsvolym med flera av Maughams romaner, men läser jag ur den? Nej, jag läser istället två böcker jag råkar ramla över på Oxfam och det trots att jag inte borde köpa en bok till, någonsin, eftersom vi är i stånd med att flytta. Varför gör jag så? 

 

 

Men till saken. Att läsa The Magician (1908) är att läsa fel W Somerset Maugham. Arthur Burdon, en ung britt i Paris, möter äldre landsman med rykte om sig att besitta övernaturliga förmågor. Burdon förolämpar den äldre mannen som hämnas genom att förtrolla och sedan förföra den yngre mannens fästmö. Om Maugham hade utforskat förförelse som en slags förtrollning hade romanen kanske blivit intressant. Istället bekräftar han bara den äldre mannens Svengali-lika karaktärsdrag och övernaturliga förmågor. Det är idiotiskt.

 

Att läsa kortromanen Up at the Villa (1941) är däremot att läsa någorlunda rätt W Somerset Maugham. Här är huvudpersonen en ung brittisk änka i Italien, som i all välmening förför fel man - med ödesdigra konsekvenser. Jag tänker inte berätta mer utan uppmanar istället till läsning. Jag inbillar mig att de trettio år som skiljer de två texterna åt gjorde Maugham gott, för i den här lilla romanen fokuserar han på förförelsen som företeelse på ett sätt han absolut inte gör i The Magician. Att Up at the Villa är en kortroman bekräftar också det jag tidigare hört om Maugham, nämligen att det är novellformen han behärskade bäst.   

Elizabeth Winder - "Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953"

fontänen utanför f.d. Plaza Hotel i april

Sommaren 1953 befann sig Sylvia Plath i New York med 19 andra collegetjejer. Under 26 dagar var de gästredaktörer för tidskriften Mademoiselles speciella collegeutgåva. Tiden skildras fiktivt i The Bell Jar. Romanen kom ut, som väl alla vet, samma år hon tog livet av sig i ett vintrigt London. Winders biografi Pain, Parties, Work  handlar dock inte om Plath självmord i ett svinkallt London 1963, utan om den där sommaren tio år tidigare, med "all New York's gory beauty shooting through [Sylvia] in a white-hot current. Someone vulnerable and playful, who loved to shop as much as she loved to read. This Sylvia had blonde hair, a deep tan, one suitcase, several boyfriends, two black sheats, and a ticket to New York City."

Jag läste Winders bok på just Manhattan för drygt en månad sedan. Ljuvlig, ljuvlig läsning. Då var det vår och allting blommade. Kontrasten till Chicago var överväldigande och mycket välkommen. Jag frös inte längre och Mr B väntade i en liten studio nära Grand Central Station. Imorgon bär det av till New York igen, nu för att kanske, kanske hitta något mer permanent.

så här vore fint

I Mr Bs studio väntar fyra böcker jag inte orkade släpa hem sist. Jag inbillar mig att de liksom Winders biografi över Plath vinner på att läsas just där. Tre av dem på bild nedan, den fjärde (rekommenderad av Tchoupitoulas) Teju Coles Open City.

I On Looking: Eleven Walks with Expert Eyes går författaren runt i samma kvarter på Manhattan, men i sällskap med olika personer, som alla lär henne att se på det som omgärdar henne annorlunda. Här en liten film om boken.



I Chicago, del 2

leave your gun at home when you visit the library

När jag reser med andra måste jag anpassa mig till dem - och dem till mig, ska jag väl tillägga. Vi kompromissar. Därför lärde jag inte känna Chicago som jag brukar lära känna nya städer (genom att promenera). Istället befann jag mig på en båt mitt i smällkalla april. Jag ville studera byggnader, S ville göra en guidad tur. Båtturen var kompromissen. Det var så kallt att jag struntade i att mina bilder också inkluderade båtens ramverk. Jag ville inte ställa mig upp i blåsten och bilderna ser ut därefter. Downtown Chicago är rent och prydligt, precis som människorna vi mötte var trevliga. Arkitektoniskt är the Loop med omnejd imponerande och allt ligger nära, nära. Blev smått förälskad i Bertrand Goldbergs Marina City:

Ungefär tio är innan Goldberg satte pennan till pappret och ritade runda skrapor påbörjades bygget av det så småningom ökända projektet Cabrini-Green i norra Chicago. För riffraffet skulle så klart inte förpesta centrala Chicagos gator. De förra ansågs kanske inte vita trevliga nog, vad vet jag. Men så mycket vet jag att när en stad i den här storleken ger ett så homogent (klassmässigt mer än etniskt) intryck som det gjorde på mig, då har jag inte sett hela verkligheten. Cabrini-Green revs så småningsom, men inte förrän en av de bästa skräckfilmer som någonsin gjorts (och tonsatts) utspelats där:

 

 Ojdå, nej, jag menar så klart den här filmen. Musik av Philip Glass:

 

På tal om något helt annat, eller i alla fall en helt annan del av Chicago letade jag förgäves efter titlar av Sara Paretsky i de få boklådor jag lyckades lokalisera. Konstigt, konstigt. Paretskys deckare utspelas hursomhelst till stora delar i Chicagos South Side:



 

 Fler borde förresten läsa Paretsky. Varför gör de inte det? Hon har en ny titel ute, Critical Mass, som jag lagt till högen av sommarläsningar. Här kvinnan själv om var hennes historier utspelar sig:

 

För att knyta ihop säcken, jag hann tyvärr inte se Frank Lloyd Wrights hus, men här ett foto som illustrerar den arkitektoniska variationen i centrala Chicago:

Samt ett foto på ytterligare ett bostadshus designat Bertrand Goldberg, mannen bakom byggnader man gärna ser på (men kanske inte vill bo i):

 

boklådor, bokstavligen

När referenslitteraturen sväller över alla breddar och skrivbordsytor, då åker jag till Ikea. Billy? Nej, lådor, för högarna har ju uppstått, staplats gradvis, under lång tid. Inte visste jag från början att de skulle bli så många.

Donna Tartt läser

Jag har skrivit det förut men upprepar att författare sällan intresserar mig som deras texter och läsningar. Aktuella Tartts läslista t.ex. intresserar betydligt mer än hennes senaste verk; jag har fortfarande inte öppnat The Goldfinch. Därför läser jag istället Palinurus (aka Cyril Connollys) Unquiet Grave och googlar Edward St. Aubyn och Paul Murray. Tidigare Tarttrkommendation här.

I Chicago, del 1

Bara tanken att återge något av två hektiska veckor har hållit mig härifrån, men Chicago i korthet: det var kallt. Packa mössa och vantar för april. Vi anlände mitt i en snöstorm.

 

 

Den lite längre versionen: Chicago ser ut som Manhattan men är befolkat av vänliga människor. Det förvånade varje gång. Busschaufförer var trevliga, biljettkassörer var trevliga, människor på gatan var trevliga. Utan undantag. Det måste vara något de häller i vattnet tänkte jag och väninnan misstänktsamt, men kom sedan ihåg att Chicago är midwest och där är människor (uppenbarligen) vänliga i största allmänhet. Kontrasten storstad och småstadsmentalitet upphörde dock aldrig att förbrylla, t.o.m. oroa.

Strålande sol dag två, tre etc. och konferensen tvingade in oss i trista hotellsalar utan fönster, men fascinerande föreläsningar om bl.a. politiska aspekter av Bollywoodfilmen, Amelia Earhart och modet på 1930-talet, ras i Orange is the New Black, samt Richard Fords och Jane Smileys skildringar av finanskriser uppvägde. Och min egen föreläsning, så klart. Vi lyckades dock kombinera konferensschemat med en hel del sightseeing. Utsikten från Searstornet, numera kallat Willis, påminde om att Chicago ligger vid USAs största insjö.

Lake Michigans  karibiskt blå vatten beror f.ö. på att vindarna höst och vår piskar upp sedimentet på sjöns botten, som sedan påverkar den blå tonen. Om nu någon undrar. Den offentliga konsten var också riktigt sevärd. Eftersom hotellet låg i the Loop (Paretskyfans känner området som platsen där V.I. Warshawskis kontor ligger) koncentrerade vi promenaderna dit.

 

Frank Gehrys Jay Pritzker Pavilion

Alexander Calders Flamingo

Anish Kapoors Cloud Gate

 Nästa Chicagoinlägg: arkitektur och segregering.

Windy City Lit

Jag packar för en knapp veckas konferens i Chicago och funderar över litteraturrelaterat. Har läst Theodore Dreisers Sister Carrie (1900), Lorraine Hansberrys Raisin in the Sun (1959) och Sara Paretskys V.I. Warshawski-deckare. Olästa i hyllan står Richard Wrights Native Son (1940), Sinclair Uptons The Jungle (1906) och Richard Larsons The Devil in the White City (2003). Tyvärr får ingen av dem plats i väskan, eftersom mitt paper endast är halvskrivet och reflitteraturen tar nästan allt utrymme. Planerar istället museumbesök och arkitekturtur (fånigt att uttala). Litteraturen får en paus men jag tar gärna emot Chicagotips ändå, både litterära och andra. Efter konferensen en veckas vår i New York. Nu är en så vacker tid på året och jag hoppas på blommande körsbärsträd i West Village. Kanske får jag dessutom tillfälle att äntligen läsa Teju Coles Open City (2012), om jag kan hitta den som pocket. 

Virginia Woolf - To the Lighthouse

Omläsning av Virgina Woolfs kanske bästa roman.

 

"Not as oneself did one find rest ever, in her experience [...] but as a wedge of darkness. Losing personality; one lost the fret, the hurry, the stir; and there rose to her lips  always som exclamation of triumph over life when things came together in this peace, this rest, this eternity; and pausing there she looked out to meet that stroke of the Lighthouse, the long steady stroke, the last of the three, which was her stroke, for watching in this mood always at this hour one could not help attaching oneself to one thing expecially of the things one saw; and this thing, the long steady stroke, was her stroke."

"...she looked at the steady light, the pitiless, the remorseless, which was so much her, yet so little her, which had her at its beck and call (she woke in the night and saw it bent across their bed, stroking the floor), but for all that she thought, watching it with fascination, hypnotized, as if it were stroking with its silver fingers some sealed vessel in her brain whose bursting would flood her with delight, she had known happiness, exquisite happiness, intense happiness, and it silvered the rough waves a little more brightly, as daylight faded, and the blue went out of the sea and it rolled in waves of pure lemon which curved and swelled and broke upon the beach and the ecstacy burst in her eyes and waves of pure delight raced over the floor of her mind and she felt, It is enough! It is enough!"

Efter lektionen: "The Blindfold"

Siri Hustvedts The Blindfold är en favorit också tjugo år efter att jag läste den första gången. Romanen brukar dela studenterna i två läger: de som tycker den är konstig och svårläst och de som tycker den är intressant (vilket inte är detsamma som bra). Så också denna gång, även om distansstudenterna uttryckte sig genomgående mer positivt än de på campus. Nåja, nu har jag ju inte lagt romanen till litteraturlistan för att de ska älska den (även om jag fortfarande hoppas) utan för Husvedts icke-kronologiska berättarteknik, huvudpersonens fragmenterade jagförståelse och den feministiska undertexten.

 

Ibland stannar diskussionerna vid identitetsdilemmat (tingen, fotografiet, kroppen), men den här gången kom frågan om huruvida huvudpersonen Iris enbart är ett offer att dominera senare halvan av seminariet online. I romanens skildras män som alla på ett eller annat sätt utgör ett hot mot Iris - mentalt, känslomässigt eller fysiskt, ibland alltihop på en gång.Samtidigt utsätter hon sig medvetet för de eventuella faror som hotar. I den till slut helt dysfunktionella relationen mellan Iris och Mr Rose, en medelålders gift professor, blir det tydligt att hon också besitter ett slags makt (om än av det mer klichéfyllda slaget) som ung och snygg kvinna. Hennes lätt föraktfulla beskrivning av Roses medelåldersförfallna kropp kan kanske förstås som en motvikt till de manliga blickar som dominerar romanen i övrigt. Det var i alla fall vad jag försökte föreslå till mina studenter, men jag är inte säker på att de köpte det resonemanget. Den feministiska läsningen bidrog dock till att flera av de studenter som först tyckte att romanen var svår och meningslös såg den i ett nytt ljus och det är väl en seger i sig. Calliope skrev om romanen 2008 och var då inte imponerad av sin föreläsares tolkning. Jag hoppas att hon skulle ha tyckt bättre om gårdagens seminarium.

20. 8/10 Louise Penny - The Beautiful Mystery

Sista dagen på månadens läsmaraton och jag erkänner mig besegrad, men inte nedstämd för det. Visserligen följde jag varken den uppställda läslistan eller hann läsa ut tio titlar, men jag har ändå läst mer skönlitterärt den här månaden än på ett bra tag. Månadens sista roman både påbörjades och avslutades igår. Flygplansläsning av bästa sorten mao: lättläst utan att vara banal och tillräckligt spännande för att jag inte ska somna ifrån. The Beautiful Mystery är den åttonde av kanadensiska Louise Pennys deckare med chefsinspektör (sv?) Armand Gamache i huvudrollen. Romanerna utspelas oftast i Three Pines, en by vars mordstatistik närmar sig St. Mary Meads, eller t.o.m. Midsomers. I den här romanen är mordplatsen dock ett isolerat kloster långt uppe i Quebecs skogar. Munkarna i klostret, visar det sig, är ena rackare på gregoriansk körsång och när en av dem hittas mördad tar det inte lång tid innan Gamache spårar motivet till just sången och kommersialiseringen av densamma.

 

Det här är nog ingen serie att börja mitt i, tyvärr. Bättre att läsa från början, dvs med Still Life. Romanerna har precis blivit filmade, med inspektör Lynley, förlåt Nathaniel Parker, som Gamache. Och det är väl inte helt fel, men det hade varit mer logiskt att casta en franskspråkig skådespelare. För den som aldrig har hört talas om Penny skulle jag vilja jämföra hennes serie med Inger Hedströms böcker om Villette (när kommer hennes nästa förresten? Jag har ju vant mig vid att en ny titel utkommer varje år). Liknande rika persongalleri och förankring i det lokala, snarlika skildringar av ett politiskt spel som försvårar utredningarna och en utveckling av karaktärerna som gör att romanerna bör läsas kronologiskt.

19. 7/10. "Why Don't You Dance?" - Raymond Carver

Visst räknas också enstaka noveller in i ett läsmaraton; särskilt som jag läser mängder facklitteratur jag inte räknar bland de tio (maratonregler). Carvers What We Talk About When We Talk About Love (1981) har stått halvläst i bokhyllan i Sverige sedan ca 1992 och den här novellen tillhörde de olästa. Inte längre fallet, sedan både intertextuella tips och själva texten hittades hos Läsdagboken. Isbergare kallar hon novellen och visst är det så, eller som en av personerna avslutar: "There was more to it, and she tried to get it talked out. After a time, she quit trying." En kommentar giltig för novellen och hela tillvaron; människan som mysterium. Jag associerar både till samlingens titel och Philip Roth. Att förstå varandra - och oss själva - fel, är kanske det mesta vi kan hoppas på. Recensent för NYT tyckte också om den här novellen, men slet sitt hår vid läsningen av de övriga. Carver representerar, menar han: "the most flagrant and common imposition in current fiction, to end a story with a sententious ambiguity that leaves the reader holding the bag." Och ja, sådant kan vara galet irriterande i större mängder. Kanske har jag läst allt jag behöver läsa ur den här novellsamlingen?

18. Ny fackliteratur i bokhyllan: städer/stalking

World Cities, City Worlds: Explorations with Metaphors, Icons and Perspectives - William Salesbury

Film Lover's New York - Barbara Boespflug, Béatrice Billon

Film Lover's Paris - Barbara Boespflug, Béatrice Billon

Give Me Everything You Have: On Being Stalked - James Lasdun

17. the first days of spring

Sedan snart en vecka tillbaka är det officiellt vår, i alla fall enligt google och the old farmer's almanac, men det kan man inte tro när man sticker näsan utanför dörren. Det är kallt och grått. Ett och annat blommande träd visserligen men de övertygar liksom inte.

16. 6/10 Joyce Carol Oates - Zombie

Alltså, det där med ett inlägg per dag har jag ju fått lägga ner, men vem vet, jag kanske kommer ikapp rätt vad det är. Nu till roman nummer sex av tio i mitt läsmaraton: Zombie, vars titel jag initialt tolkar som en metafor för huvudpersonen Quentins brist på social kompetens och empati, men som visar sig referera till något mycket värre, nämligen hans begär efter en alltigenom foglig person som förmår uppfylla alla hans sexuella krav och begär, dvs en zombie (fast hur sexiga och fogliga är de egentligen?). Jag ska inte gå in på detaljer, men en isklyvare och ett antal misslyckade amatörlobotomier bidrar till att jag mår ganska illa under läsningen. Nu är jag i och för sig inte helt återställd efter veckan som varit, men jag tror faktiskt att min avsmak främst beror på Oates roman och inte på sjukan.

 

Hursomhelst blir jag inte klok på den här romanen. Varför väljer Oates att skildra just en sån här persons inre? Mina reservationer har mindre att gör med det som skildras och mer med det voyeuristiska perspektivet. Oates drar paralleller mellan huvudpersonens experiment och liknande experiment under 1950-talets, då utförda av legitimerade läkare, samt en gång förekommande amerikanska försök där mentalt oförmögna personer utsattes för farliga doser av radioaktiv strålning. I ljuset av medicinsk historia framstår Quentins handlingar inte lika bizarra och unika, tycks hon mena. Att Quentin dessutom mest sitter hemma och tittar på tv och äter hamburgare när han inte kidnappar eller tänker på att kidnappa pojkar och unga män kan kanske också förstås som en kritik av ett kommersiellt amerikanskt samhälle. Men om så är fallet är Oates övertydlig och romanen alldeles för tvådimensionell. Det bizarra, blodiga och äckliga som fysisk manifestation av en samhällelig och individuell moralisk förtvining återfinns både i Black Water och i The Accursed. I den förra romanen är dock Oates mer återhållsam med sin förkärlek för det melodramatiska och det bizarra och då blir kritiken effektiv. I Zombie och The Accursed  är penseldragen bredare och resultatet mer primitivt, grällt och tvivelaktigt.

15. 5/10: Marguerite Duras: Lol V. Steins hänförelse

Det här inlägget skulle ha skrivit i New York. Tyvärr drabbades både jag och Mr B av magsjukornas magsjuka kvällen innan resan och var tvugna att boka om biljetterna. Ifall någon inte visste det (jag visste det inte) är det tydligen fullt möjligt att boka om också 'ej ombokningsbara' biljetter. Kontentan är att Mr B åker till New York nästa vecka utan mig. Jag får vackert vänta till juni.

 

Trots sjukdom har jag lyckats ta mig igenom Marguerite Duras Lol V Steins hänförelse. Det berodde kanske på omständigheterna, men jag var inte hänförd under läsningen. Språkligt är romanen helt klart intressant, en slags nouveau roman, där upprepningar, ellipser, lösryckta röster, kroppar utan identitet  och liknande stilistiska drag drar upmärksamheten till sig. Men vad trött jag blev på Duras insisterande på att olyckliga, galna, Lol skulle vara så till den grad oemotståndlig för den manlige berättaren. Det är romaner som den här som inbillar läsare att sorgsenhet, depression etc är på något sätt attraktiva attribut hos en person. Det är de inte. Slutresultatet är en suggestiv, liksom klibbig (hej, impressionistiska beskrivningar) och klaustrofobisk text. Jag är glad att min läsning är över, samtidigt som, visst, jag är glad att ha läst.

14. till hyllorna

Jag slank in i Waterstones bokhandel på Kensington High Street i går kväll. Kom ut med bl.a. två biografier och en kokbok. Little Paris Kitchen är sprungen ur Rachel Khoos matlagningsprogram. I det lilla köket i hennes lägenhet i Paris lagar hon rätter som t.o.m. jag klarar att smälla ihop. Och så Paris - jag är lättflörtad på så sätt. Mrs Hemingway handlar om samtliga Mrs Hemingways: the Paris Wife Hadley, Pauline och tjusiga och talangfulla Martha Gellhorn. Alltså, de andra två kvinnorna var säkert det också, men dem vet jag i stort sett ingenting om - jag får återkomma när jag läst biografin. Slutligen The Road to Middlemarch av Rebecca Mead. Hon har tydligen läst George Eliots roman hela sju gånger, vilket alla som läst den en gång vet är en prestation i sig. Mead speglar sig både i romanen och i Eliot och jag kommer att tänka på Åsa Mobergs Simone och jag. Ser fram emot att så småningom läsa samtliga. Här mer om Mrs Hemingway:


13. 4/10 Curtis Sittenfeld - Prep

Jag är senkommen till Sittenfeld. Hittade Prep (2005) i en bokhög i går och flydde på så sätt från Duras schamanlika upprepningar i Lol V Steins hänförelse in i priviligerad internatmiljö och tonårsångest. Jag tror numera på avvikelser från läsplaner som något nödvändigt i läsprocessen. Jag räknar alltså in romanen i mitt läsmaraton. Sittenfeld undviker att falla ner i romansträsket och det ska hon ha en eloge för. Romantiseringar förekommer dock på andra plan, framförallt av den amerikanska överklassen, på ett sätt som påminner om Whit Stillmans film Metropolitan (1990). Liksom i den filmen är huvudpersonen i Prep inte särskilt sympatisk, i romanen faktiskt extremt osympatisk, navelskådandet klaustrofobiskt och klasskomplexet patetiskt, men det är ju det som gör romanen intressant.

12. Fur: An Imaginary Portrait of Diane Arbus (2006)

Patricia Bosworths biografi över Diane Arbus (1984) kommer med posten. Den beställdes efter att jag sett Steven Shainbergs Fur (2006), ett imaginärt filmporträtt av Arbus. Alla porträtt är väl mer eller mindre imaginära men låt oss säga att filmen aldrig hävdar att det som skildas någonsin har hänt. Resultatet är närmast en beauty and the beast-berättelse. Robert Downey Jr. spelar Dianes mystiska granne, medan Nicole Kidman spelar Diane. Jag slås återigen av vilka intressanta projekt Kidman väljer. Jag tänker då t.ex. Dogville (2003), The Hours (2002) och The Others (2001)  - inte t.ex. Batman Forever (1995), Moulin Rouge (2001) eller Bewitched (2005).