Den som är trött på London

Bröllop innebär tur och retur till Grantham och medföljande böcker - två Londonromaner: Ackroyds Lambs och Patrick Hamiltons The Slaves of Solitude - packas nogsamt ner bland klänning och kostym. Men tänk om jag hinner läsa ut innan vi är tillbaka? En bok till alltså och inte The Prelude, den väger för mycket och dessutom har jag snart, snart, läst ut den. Jag bryter Londontemat men det kan inte hjälpas. Ifall-att-bok blir Val McDermids The Distant Echo (kom med en tidning, tror jag). Trevlig helg!

Ond, god eller bara ful

"A good man is hard to find. You always get the other kind."

Vem behöver Cormac McCarthys No Country for Good Men efter genialiska Flannery O'Connors "A Good Man is Hard to Find"? Inte jag. På tal om: intressant, men inte helt övertygande och rätt spretig tolkning av McCarthys roman här.

Karin Alvtegen - Skam (ljudbok)

Egentligen tycker jag inte om det Alvtegen gör. Hon påminner om Barbara Vine; båda skildrar sina alltid mer eller mindre psykopatiska huvudpersoner inifrån. Det är alltid krypande obehagligt och inte helt trovärdigt. Hos Alvtegen är tids- och platsmarkörerna så klart inte brittiska utan genomsvenniga. Hennes karaktärer har 1970-talsnamn som Monika, Ellinor och Thomas. De lever för sina jobb, har hemtjänst, samlar på Hydman-Vallien och längtar som dansbanden sjunger efter någon att älska. De har också komplicerade inre känsloliv, där traumatiska händelser i det förflutna bestämmer gradvis alltmer vrickade och potentiellt farliga resonemang och handlande. I Skam är den dominerande känslan - naturligtvis - skam. Och visst går det käpprakt åt skogen för de två skamfyllda kvinnor som är bokens huvudpersoner.

Det är den absoluta orsakskedjan i Alvtegens böcker som ofta är både otrevlig och otrolig. Samtidigt gör den att jag måste läsa/lyssna vidare för att få reda på hur det ska sluta. Dessutom gillar jag i princip att Alvtegen utgår från det vardagliga, till synes ointressanta i en berättelse om galenskap. Kanske är det för att jag lyssnade till boken, men har inte Alvtegen också ett avskalat, riktigt Olof Lagercrantzskt språkbruk? Ljudböcker lyssnar jag bara på när jag ute och går. Som promenadsällskap var Skam oväntat bra.

Borttappad: bok

...efterlyses. Lystrar till namnet Pride and Prejudice and Zombies och sågs med bestämdhet senast i taxi mellan Russell Square och Earls Court igår kväll (efter trevlig middag här). Troligtvis kvarglömd i baksätet, men kan också ha placerats på oväntat plats uppe i lägenheten och därför tillfälligt osynlig för läsaren som i alltmer hopplös frustration fortsätter sökandet eftersom hon bara kommit halvvägs i texten. Hittelön i form av nämnda bok utlovas.

REVOLUTIONÄR TURIST

Where silent zephyrs sported with the dust
Of the Bastille, I sate in the open sun,
And from the rubbish gathered up a stone,
And pocketed the relic, in the guise
Of an enthusiast; yet, in honest truth,
I looked for something that I could not find,
Affecting more emotion than I felt;

--William Wordsworth, The Prelude (bok 9, rad 67-73)

Romantikerna på film

Ser mycket fram emot Jane Campions senaste film, Bright Star, om arbetarkisen och poeten John Keats och hans olyckliga förälskelse i Fanny Brawne! Se en snutt ur filmen här. Vill också gärna se surrealistiska Pandaemonium (2000) - i vilken bl.a. Coleridge trampar runt i konstgjord snö, citerande "Frost at Midnight":

Andra filmer på temat Romantiken: BBCs Byron (2003) är kanske något medan Gothic (1986) verkar ganska kass... Fler (gärna bra) tips?

Litterär tortyr

En tredjedel in i The Prelude och hittills läser jag mest med sedan länge inövad envishet. Särskilt lustfyllt är det inte. Jag läser en sida bara för att börja om igen. Ögonen hoppar över raderna, tar inte in den ibland minst sagt ovanliga syntaxen. Att fotnot efter fotnot förklarar exakt vad Wordsworth försöker säga tar jag som en bekräftelse på att det inte är mig det är fel på utan texten. Fast, egentligen kan jag ofta gissa mig till innehållet. Wordsworth, den sublime egoisten som Keats kallade honom, hamrar in sitt självbiografiska naturbudskap sida efter sida och jag påminns om Coleridges insikt i sin litterära väns dilemma, dvs hur Wordsworth, efter mycket tankemöda och långa utlägg till sist kommer fram till det de flesta av oss instinktivt redan vet! Men jag vägrar låta mig besegras av en odrägligt självupptagen, pompös tråkmåns. För att hålla läsmoralen uppe varvar jag med Elizabeth Bennet och zombies.

DET SKÖNA VS. DET SUBLIMA

Enl. E. Burke (enl. A. S. Byatt), alltså:

Claude Lorrain. Apollo och muserna på berget Helion (1680)

Salvator Rosa. Landskap med Johannes Döparen och Kristus (1655-1660)

A. S. Byatt - "Unruly Times"

Varför blev Wordsworth och Coleridge, tidiga anhängare av den franska revolutionen, konservativa rojalister på gamla dagar? Hur började deras litterära samarbetade och varför blev de osams? Hur såg de på den ökade industrialiseringen, turismen och nya teorier om barnuppfostran? I Unruly Times söker A. S. Byatt svara på de här och ett gäng andra frågor genom att placera de två diktarna i ett idéhistoriskt sammanhang.

Resultatet är torrt akademiskt och lite (okej, mycket) saknar jag en fokusering på själva texterna. Men halvvägs in i boken är det bara att konstatera att Byatt inte skrivit litteraturkritik. Jag konstaterar också att Coleridge är den mer spännande och färgstarka av de två - pantisokrat, opiummissbrukare, hyperintelligent socialt geni med en alltid snabbt brinnande och lika snabbt falnande entusiasm. Hans lyrik är också mer melodramatisk, gotisk än Wordsworths. Om det kan man tycka eller inte.

Tom Rob Smith - "Child 44"

Deckare som utspelar sig i Sovjetunionen 1930-1950: Långsamt, plågsamt svälter en by ihjäl, de förfrusna människospillrorna tuggar i desperation i sig bark och jord. Två bröder jagar en katt in i skogen där en av dem försvinner, troligtvis offer för kannibalism. I nästa kapitel ett tjugoårigt hopp till Moskva och bokens huvudperson Leo Demidov, framgångsrik officer i den sovjetiska säkerhetstjänsten. Av en slump kommer han en barnmördare på spåren, men i det mest perfekta av samhällen förekommer officiellt ingen kriminalitet och Leos undersökning läggs ner. Barnmorden fortsätter dock. Har de något samband med det som hände tjugo år tidigare?

Child 44 nominerades till Booker-priset förra året och det första kapitlet i boken är otäckt och originellt. Synd bara att Smith är en riktigt usel människokännare. Hans huvudperson är endimensionell och naiv - inte alls trovärdig. Relationen mellan Leo och hustrun är likaledes hoppig och psykologiskt otrolig. När Smith sedan avslöjar både mördaren och det minst sagt långsökta motivet halvvägs in i boken blir resten av läsningen en leda. Misstänker att Booker-nomineringen beror på att boken berör just Holodomor. Det tål att upprepas: ett kontroversiellt ämne allena gör inte en bra bok.

POLITIKEN I ROMANTIKEN II

J. M. W. Turner, (Slave Ship) Slavers Throwing Overboard the Dead and Dying, Typhoon Coming On, 1840.

DET FASANSFULLT ROMANTISKA

"The passion caused by the great and sublime in nature [...] is astonishment; and astonishment is that state of the soul, in which all its motions are suspended, with some degree of horror. In this case the mind is so entirely filled with its object, that it cannot entertain any other. [...] Astonishment, as I have said, is the effect of the sublime in its highest degree; the inferior effects are admiration, reverence, and respect."

--Edmund Burke, Philosophical Enquiry into the Origin of our Ideas of the Sublime and Beautiful, sid. 58.

"..lustily
I dipped my oars into the silent lake,
And, as I rose upon the stroke, my boat
Went heaving through the water like a swan;
When, from behind that craggy steep till then
The horizon's bound, a huge peak, black and huge,
As if with voluntary power instinct,
Upreared its head. I struck and struck again,
And growing still in stature the grim shape
Towered up between me and the stars, and still,
For so it seemed, with purpose of its own
And measured motion like a living thing,
Strode after me. With trembling oars I turned,
And through the silent water stole my way
Back to the covert of the willow tree;
There in her mooring-place I left my bark,--
And through the meadows homeward went, in grave
And serious mood; but after I had seen
That spectacle, for many days, my brain
Worked with a dim and undetermined sense
Of unknown modes of being; o'er my thoughts
There hung a darkness, call it solitude
Or blank desertion. No familiar shapes
Remained, no pleasant images of trees,
Of sea or sky, no colours of green fields;
But huge and mighty forms, that do not live
Like living men, moved slowly through the mind
By day, and were a trouble to my dreams."

--William Wordsworth, The Prelude 1805 (Första boken, rad 373-400)

De fördömdas avdelning

Åter en helg på Chelsea and Westminster och Royal Brompton Hospital. Nu sitter jag i besöksstolen och Mr. B ligger där i sjukhussängen. Hur hamnade vi här, frågar vi varandra? För ett ögonblick sedan var vi unga och rosiga. Nu kysser döden oss hett i nacken. Och vem hade den olyckliga smaken att döpa vår avdelning till Marie Celeste? Aha, i stavningen gömmer sig svaret.

POLITIKEN I ROMANTIKEN

Epistle to William Wilberforce, Esq., on the Rejection of the Bill for Abolishing the Slave Trade (ett utdrag)

"...

Thy country knows the sin and stands the shame!

The preacher, poet, senator, in vain

Has rattled in her sight the Negro's chain,

With his deep groans assailed her startled ear

And rent the veil that hid his constant tear,

Forced her averted eyes his stripes to scan,

Beneath the bloody scourge laid bare the man,

Claimed pity's tear, urged conscience's strong control

And flashed conviction on her shrinking soul.

The muse, too soon awakened, with ready tongue

At mercy's shrine applausive paeans rung,

And freedom's eager sons in vain foretold

A new astrean reign, an age of gold!

She knows and she persists - still Afric bleeds;

Unchecked, the human traffic still proceeds;

She stamps her infamy to future time

and on her hardened forehead seals the crime.

..."

-- Anna Laetitia Barbauld (1792)

Madeleine Bourdouxhe - "A Nail, A Rose"

Belgiska författaren Madeleine Bourdouxhes drömska noveller skrevs i två omgångar, de första under perioden 1944-1948, de senare på 198o-talet, och skildrar vardagliga, tystlåtna kvinnor som omgivningen inte ser eller förstår. Begränsade av de sociala omständigheterna, de senare ofta uttryckta i vaga hot om personligt och institutionellt våld, längtar kvinnorna desperat efter något som kan fylla tomheten. Osynligt kämpar de mot ett mentalt och känslomässigt förtvinande. Frihetsfantasierna kretsar kring kärlek, vänskap, våld och erotik och skildras på trolsk, närmast surrealistisk prosa:

"From the heart of the town she expected there to rise the alarm of the sirens, she expected an anguish to be born that would rise up in sea-swells from the darkened town and unfurl over the fields, the countryside, the world. And she expected there to rise up at the same time a wave of mould that would swell and spread all over the world and into her heart."

I novellen "A Nail, A Rose" har en kvinna övergivits av mannen hon älskar. När hon en mörk kväll attackeras av en främmande man stoppar hennes oväntade reaktion överfallet - och mellan offer och förövare uppstår ett band. I novellen "Anna" flyr huvudpersonen sin hatade kroppslighet på dansgolvet och det gör den äkta mannen svartsjuk. Översättaren Faith Evans spekulerar i huruvida huvudpersonernas främlingskap, risktagande och gränsöverträdelser är sprungna ur Bourdouxhes egna erfarenheter under andra världskriget. Oavsett: jag tycker att hennes kvinnliga karaktärer är uppfriskande heroiska i alla sina begränsningar och påminner om Beauvoirs och Némirovksys romaner, men också om Anaïs Nin. Novellerna har översatts till svenska. Rekommenderas.

Tre samlingar noveller

De senast införskaffade böckerna i bokhyllan är samtliga novellsamlingar. Vet inte varför det blev så, jag läser sällan noveller (gör det visserligen just nu):

Madeleine Bourdouxhe: A Nail, A Rose

- belgiska Bourdouxhe har också skrivit La femme de Gilles, vacker och upprörande om självutplånande kvinna, som offrar allt för mannen. Har tydligen blivit film.

Francisco Coloane: Tierra del Fuego

- utgiven av tjusiga Europa Editions, lovar upptäcktsresande, skattjägare och smugglare vid Chiles södra, karga kust.

George Egerton: Keynotes & Discords

- särartsfeminist och 'new woman'. Omnämns i Witt-Brattströms Dekadensens kön (tyvärr i den halva jag ännu inte läst). För en kort tid romantiskt och litterärt involverad i Knut Hamsun.

DEN MEST FÖRBJUDNA AV SYSKONKÄRLEKAR?

Away, away, it is the air

That stirs among the withered leaves;

Away, away, it is not there,

Go, hunt among the harvest-sheaves.

There is a bed in shape as plain

As from a hare or lion's lair

It is the bed where we have lain

In anguish and despair.

Away and take the eagle's eye,

The tyger's smell,

Ears that can hear the agonies

And murmurings of hell;

And when you there have stood

By that same bed of pain,

The groans are gone, the tears remain.

Then tell me if the thing be clear,

The difference betwixt a tear

Of water and of blood.*

-- William Wordsworth

*) diktfragment ur Wordsworths Alfoxden-anteckningar. A. S. Byatt, Unruly Times, sid. 20-21. Är detta en beskriving av ett incestuöst förhållande? undrar Byatt.

Jag möter en diktare

Hittills finner jag William Wordsworth i Lyrical Ballads sublim ("Tintern Abbey"), lite kul/banal ("Tables Turned") när han inte är outhärdligt sentimental ("We Are Seven"), förstås. Naturens förmåga att väcka "emotions [later] recollected in tranquility" och sökandet efter en mystisk harmoni - ett känslobaserat medvetande snarare än Gud - dominerar kanske inte helt oväntat. Mao en blandad apéritif till The Prelude.

Under tiden: A. S. Byatts bok är fortfarande, som bäst, halvdan. Har ofta känslan av att hon missar något väsentligt, men vet inte vad. Hon vet iallafall att spekulera i det minst sagt intensiva förhållandet mellan bror William och syster Dorothy Wordsworth. Var det månne incestuöst? Och var Dorothys ständiga huvudvärk ett utslag av den press det innebar att bo kvar med William efter att han gift sig eller berodde smärtan mest på hennes dåliga tänder? Byatts syrra Drabble undrar också. Jag gillar att läsa om Wordsworth som vanlig dödlig. Behövlig motvikt till det ibland något självgoda, von oben-perspektivet i hans diktning. Blir dessutom alltmer nyfiken på Dorothy W.

ROMANTISKT RÅD TILL BOKMALEN

"The Tables Turned, An Evening Scene on the Same Subject" (1798)

Up! up! my Friend, and quit your books;

Or surely you'll grow double:

Up! up! my Friend, and clear your looks;

Why all this toil and trouble?

The sun, above the mountain's head,

A freshening lustre mellow

Through all the long green fields has spread,

His first sweet evening yellow.

Books! 'tis a dull and endless strife:

Come, hear the woodland linnet,

How sweet his music! on my life,

There's more of wisdom in it.

And hark! how blithe the throstle sings!

He, too, is no mean preacher:

Come forth into the light of things

Let Nature be your teacher.

She has a world of ready wealth,

Our minds and hearts to bless--

Spontaneous wisdom breathed by health,

Truth breathed by cheerfulness.

One impulse from a vernal wood

May teach you more of man,

Of moral evil and of good,

Than all the sages can.

Sweet is the lore which Nature brings;

Our meddling intellect

Mis-shapes the beauteous forms of things:--

We murder to dissect.

Enough of Science and of Art;

Close up those barren leaves;

Come forth, and bring with you a heart

That watches and receives.

-- William Wordsworth

A. S. Byatt på balkongen

De brittiska tidningarna lovar en torr, varm sommar. Redan nu kan man stanna på balkongen efter att solen gått ner. Smuttar på en Sancerre, också torr, och tänker att A. S. Byatts bok om Coleridge och Wordsworth är likaledes torr och sträv. Fast den duger som introduktion. Illustrerad är den också.

Maj månads läsning

BBCs lyrikserie är inspirerande. Den första av månaderna utan R kommer därför att gå i engelska romantikens tecken. För nu ska de läsas mer ingående, Coleridge, Wordsworth, Shelley, Keats och Byron, samt ett antal kvinnliga romantiker (som jag hoppas kunna namnen på snart). Dags att leta fram gulnade anteckningar från Duncan Wus underbara föreläsningar, rota bland hyllorna efter sekundärlitteratur och göra besök på Londons många museer. Första instans: A. S. Byatts Unruly Times: Wordsworth and Coleridge in Their Time. Hejdå Susan Faludi, vi gör en paus.

EN ROMANTIKERS LONDON

"Lines Composed upon Westminster Bridge, Sept. 3 1802"*

Earth has not anything to show more fair:
Dull would he be of soul who could pass by
A sight so touching in its majesty:
This City now doth like a garment wear
The beauty of the morning; silent, bare,
Ships, towers, domes, theatres, and temples lie
Open unto the fields, and to the sky,
All bright and glittering in the smokeless air.
Never did the sun more beautifully steep
In his first splendour, valley, rock, or hill;
Ne'er saw I, never felt a calm so deep!
The river glideth at his own sweet will:
Dear God! the very houses seem asleep;
And all that mighty heart is lying still!

-- William Wordsworth

*) BBCs serie "A Poet's Guide to Britain" har just börjat.

Bloggterapi (sista delen)

Mer The New Black: enl. Leader söker sig melankolikern, i ett försök att uppehålla sig bland de levande och samtidigt bejaka sin dödslängtan, ofta till det banala livet: gäller människor, situationer, arbetsuppgifter - och kanske böcker, tänker jag. Min djupdykning i populärlitteraturen är mao ett självmördande via litteratur? Men nu får det vara nog. Maj månad hoppas jag ägna mer åt (möjlig) kvalitet än lättsmält kvantitet. Mår genast bättre. Nu ska jag sluta tjata om mitt själsliv.

Gary Shteyngart - "Absurdistan"

Stephanie lånar mig Gary Shteyngarts Absurdistan. För att muntra upp dig, förklarar hon. Det är snällt och hon vet inte att jag har svårt för böcker andra prackar på mig som 'bra, läs den nu'. Dessutom har jag gett henne ett antal översättningar av svenska författare och får skylla mig själv.

Absurdistan är post-sovjetisk, hysteriskt burlesk satir där Shteyngart gör sig lustig på allas bekostnad - t.o.m. sin egen. Som läsare förväntas jag skratta åt det fula, vulgära och kriminella öst samt det stormagade, sex- och pengafixerade USA. Och ibland skrattar jag, visst, även om det burleska oftast står mig upp i halsen. Jag anar, kanske felaktigt, en cynism i texten som jag starkt ogillar och halvvägs in i boken är huvudpersonerna fortfarande mest karikatyrer. Steph är blivande doktor i rysk intellektuell historia. Ser därför fram emot att diskutera boken mer än att avsluta den.

Darian Leader -" The New Black"

Vad är en depression, undrar Darian Leader i The New Black: Mourning, Melancholia and Depression. Medan anti-depressiv medicinering och kognitiv terapi är medel med vilka man strävar efter att eliminera symptom söker Leader att identifiera de bakomliggande orsakerna. Därför är han också kritisk till själva begreppet "depression" och föredrar de äldre, mer precisa och något omoderna termerna "sorg/sörjande" (grief/mourning) och "melankoli".

Leader är Lacansk psykoanalytiker till vardags och man påminns boken igenom om att psykoanalys är en slags religion. Tron på orsaksrelationen mellan barnets förhållande till sina föräldrar (caregivers), drömmarna och den vuxnes neuroser är absolut. Så absolut att jag under läsningen ömsom blir irriterad, ömsom full i skratt. Kan man överse med de absoluta förklaringsleden är Leaders psykoanalytiska tolkningar av västerländsk kultur ofta både oväntade och tankeväckande. Bäst är insikterna i melankoli och dess relation till språk och skapande. Att jag tycker det beror förstås delvis på mitt nuvarande sinnestillstånd. Tyvärr fokuserar Leader mest på sorg och sörjande i The New Black. Han citerar bl.a. Joan Didion och diskuterar Sophie Calle. Jag tycker nog att man kan gå direkt till The Year of Magical Thinking istället. Leaders insikter i just sorg känns ibland väl självklara.

Läs också/istället: Leaders Stealing the Mona Lisa: What Art Stops Us from Seeing.

Darian Leader, Del III

Angående förlusten av en bok samt melankolikerns högst postmoderna dilemma:

"In some cases, what can be easily labelled 'depression' may conceal the fact that the subject has already died with their lost one. This may be a response not only to a real bereavement, but to the loss of a lover, a friend or even a political or religious idea. Several of the medieval medical texts on melancholia, in fact, mention the loss of one's books or library as a precipitating factor." (p. 173)

"We saw earlier how the work of mourning involves killing the dead. The mourner has the choice of killing the dead or dying with them. The melancholic choice here is to die with the dead. [---] Dying with the dead puts the melancholic in a very particular position: the world of the dead and the world of the living." (p. 172)

A melancholic subject is in two places at once, two entirely different spaces that cannot be superimposed. Critically, this sense of impasse is communicated. This means that part of the melancholic's struggle is to do with language, with finding a way to express the impossible. It isn't that the melancholic has got a problem and then wants to express it, but that wanting to express - and feeling that expression is blocked - is actually part of the problem. [---] Thus, at the heart of melancholia is a problem to do with language. Words and things seem radically separated for the melancholic." (p. 188-189)

Darian Leader, Del II

Angående sorg, Sylvia Plath och Förintelsen:

"If the comparison of mourning processes can be complex and multi-layered, what about those instances where the very possibility of comparison seems to be ruled out? The most evident - and perhaps the only - example of such a barrier in our culture is the Holocaust. When Sylvia Plath dared to use images of the Holocaust in her poem 'Daddy' to dramatize personal, autobiographical threads, the response was outrage and anger. If we take seriously the argument about the resonance between mournings, this produces a number of problems: in particular, the seal of prohibition on comparison that marks representions of the Holocaust prevents the pattern of mourning we have discussed from taking place. On a clinical level, this is a crucial point. Think of all those cases where a loss in a family has not been mourned. What consequences will this have, we can ask, on the children? How can they mourn if they are deprived of the very possibility of a dialogue of mournings?" (p. 80)

Darian Leader, Del I

Ric Stultz, History of Violence (2006).

Angående drottning Victoria, Lady Diana, Hamlet, Iliaden, 9/11, CSI etc:

"[E]very documented human society has mourning rituals which involve public display [---] The decline of mourning rituals in the West is linked to the mass slaughter of the First World War. The surplus of the dead - and bereaved - was far more extreme and concentrated than in earlier warfare. What sense would it make for a community to mourn every single soldier when the corpses were hardly even countable? [---] Without the symbolic support of mourning rites, images of death simply proliferate to the point of meaninglessness." (p. 72)

"Most Western human beings in fact watch images of death every night in the TV shows about crime investigation and murder. It is amazing to realize that this is what most people do after work: they watch programmes in which someone dies and whose death is subsequently explained and made sense of. The fact that this is reiterated endlessly suggests that death is ultimately not something that can be made sense of. And that the increasingly violent images multiply in the absence of a symbolic framework that might mediate them." (p. 74)

"The poet tells us that 'Nature mourns with the mourner'. This comment provides the crucial link between the personal and the social that we are looking for. It suggests that our own access to mourning can be helped if we perceive that other people are mourning too." (p. 75)