i hyllan

London, 2010.

Nu når de taket!

Spöken i repris

...kan man se här.

Washington D.C. 2008.

Yasujirô Ozu - "Tokyo Story"

Det händer inte mycket här på bloggen, men desto mer i verkliga livet och det är väl så det ska vara. Jag har ialla fall tagit mig tid att se film nummer två i klassikerutmaningen, nämligen Tokyo Story, en vardaglig berättelse om två ålderstigna föräldrar som hälsar på sina vuxna barn i Tokyo. Där har ingen tid med dem, förutom den ingifta unga änkan Noriko, som visar det gamla paret runt i staden. Efter den korta visiten återvänder det lite desillusionerade paret hemåt, men den gamla kvinnan insjuknar på vägen och dör strax efter hemkomsten.

Tokyo Story har ofta kallats en av de bästa filmer som någonsin gjorts och visst är skådespeleriet ovanligt fräscht för en snart sextio år gammal film. Just vardagligheten gör att man som tittare kommer väldigt nära både karaktärere och skeenden. Det är lätt att känna igen sig. Ämnet är ju om möjligt ännu mer aktuellt idag. Ozus osentimentala sätt att skildra generationsklyftorna är raka motsatsen till 1950-talets melodramatiska Hollywoodfilmer på samma tema.

Man får visserligen vara beredd att ge filmen den tid den kräver (det hade jag svårt för första gången jag försökte se Tokyo Story). Mer dramatiska händelser skildras typiskt nog inte, väldigt lite sägs heller rakt ut och det bidrar faktiskt till den känslomässiga effekten på tittaren. Roger Ebert skriver väldigt bra om det här så jag föreslår att den intresserade läser hans recension istället för min taffliga beskrivning - dessutom tycker Ebert att Tokyo Story är helt fantastisk. Det tycker inte jag. Bra, ja. Omistlig, nej. Ebert skriver också om Ozus s.k. "kuddscener" dvs utomhusscener med båtar, tåg, etc som inte bidrar till filmens handling utan endast fungerar som ett slags mentala pauser. Här ett medley av sådana scener. Slutligen, en av filmens viktigaste dialoger, där Noriko uttrycker berättelsens centrala tema med ett leende:

  

5 x P.J. Tracy

En fördel med att vara sjuk (förra helgen): jag kunde lägga ifrån mig allt och läsa om thrillers av det högst beroendeframkallande slaget. P.J. Tracy är en författarkonstellation bestående av mor och dotter. Men vilken trist och anonym pseudonym de valt! Lika olyckligt är deras (?) val av titlar: Dead Run, Live Bait m.fl. är abstrakta, intetsägande titlar på faktiskt rejält spännande historier. De här spänningsromanerna utspelar till största delen i Minnesota/Wisconsin, i synnerhet i de s.k. twin cities Saint Paul och Minneapolis. Svenskklingande namn och bokstavligt talat blåögda poliser dominerar handlingen. Lägg till det en grupp (okej, något klyschiga) dataexperter som då och då erbjuder samma poliskår sin expertis. Särskilt förtjust är jag hursomhelst i de sätt på vilka dessa spänningshistorier börjar. Vad sägs om en hel by där både invånare och kreatur tilll synes utan anledning segnar till marken eller ett antal lik gömda i snögubbar? Tyvärr är både den första och den femte delen i serien bland de sämre men de övriga tre, oj, oj, riktiga nagelbitare. Ni som gillar Harlan Coben, läs, läs. 

det blommar...i oktober

Passionsrankan på balkongen fick ett höstryck och slog ut i blom - men bara för en dag.

David Foenkinos - "La délicatesse"

Allt börjar med att Nathalie och François träffas på en trottoar i Paris. De blir blixtkära och flyttar ihop. Nathalie får anställning på ett svenskt företag. François håller sig i form genom att jogga. Så kunde det ha slutat men då hade det inte blivit någon roman (eller iallafall en annan roman). Istället springer François en dag framför en bil och dör. För Nathalie blir jobbet räddningen, det som hindrar henne från att bryta ihop. Känslorna stänger hon av tills den dag hon träffar blyga och bleka svensken Markus. Varför det är just han som får henne att hoppas igen, ja det förstår ingen, inte chefen, inte arbetskamraterna, absolut inte Markus - och faktiskt inte ens Nathalie själv.

Nu låter det här kanske som en riktigt banal historia om sorg och vardagskärlek. Det är det också, men så fint och roligt berättad att man nästan glömmer bort det. Små fotnoter och minikapitel på metanivå ramar in berättelsen. Till exempel skildras en sexscen på romanens slutsidor genom ett citat från en novell av Cortazár som Nathalie läser i bokens början. Mycket elegant. Andra gånger känns parallellerna i boken mindre relevanta och leken med läsaren slår över i meningslöshet. La délicatesse påminner ibland om filmen Amélie och den som irriterade sig på regissörens tendens att inkludera charmiga men ofta falskt meningsfulla sidoberättelser irriterar sig nog också på den här romanen. Jag gjorde det emellanåt.

Men mötet mellan franskt och svenskt är också potential för en rad dråpliga situationer som Foenkinos inte är sen att utnyttja. Till och med när Foenkinos kliver rakt ut klichéträsket är det roligt. Visst, Nathalie är så klart så där överjordiskt vacker och sval som bara franska kvinnor kan vara och på hennes bekostnad  gör sig Foenkinos aldrig lustig. Det är som om han inte vågade, som om han (liksom nästan alla på Nathalies kontor) trippar runt hennes snygghet och inte bara hennes sorg. Det skulle kunna bli outhärdligt om det inte vore för bokens övriga karaktärer. Särskilt scenerna mellan Markus och den extremt okänsliga och hypermacho franska chefen på företaget är utsökt komiska och kanske romanens bästa. Just bristen på känslighet (délicatesse) - eller kanske snarare vikten av densamma - är förresten vad romanens titel anspelar på. Lättsam, intelligent underhållning.

tillfällig frånvaro

"Mario Vargas Llosa hits like a girl"

Om MVL kände jag tidigare till endast två saker. Han är en vad man brukar kalla firad (som om det vore kalas varje dag) latinamerikansk författare och han har slagit Gabriel Garcia Marques på näsan (läs mer här). Klickar genast hem The Feast of the Goat och Death in the Andes. Skulle gärna också läsa Conversation in a Cathedral och Aunt Julia and the Scriptwriter men hejdar mig. De olästa bokhögarna har börjat titta anklagande på mig. Igen.

Debra Granik - "Winter's Bone"

Ännu ett filminlägg men om nu en betydligt mer aktuell rulle [på svenska biografer i januari] och dessutom den överlägset bästa jag sett på bio i år. Debra Granik är regissören av den grymmaste, nej förresten, så kan man ju inte skriva längre. Jag menar såklart den obarmhärtigaste film jag sett på länge. Winter's Bone baseras på en roman med samma namn, skriven av Daniel Woodrell. Både film och roman utspelas i the Ozarks, ett bergsområde i de fattigaste delarna av södra Missouri. Här spelar man banjo, här tillverkas och missbrukas så kallad crystal meth och här bor också filmens huvudperson, sjuttonåriga Ree Dolly, och hennes två småsyskon.

Ree tar hand om sina yngre syskon eftersom pappan försvunnit i väntan på rättegång och mamman gått lös på diverse tabletter. Var Rees pappa faktiskt befinner sig är filmens centrala fråga. För att betala borgenssumman har han intecknat familjens hus och nu närmar sig rättegången. Om pappan inte kan lokaliseras står familjen snart på bar backe men när Ree börjar ställa frågor om var han kan vara möts hon endast av tystnad och uppmaningar om att sluta snoka:

Jag tänker inte berätta mer om vad filmen handlar eftersom jag tror att man får större behållning av den ju mindre man vet. Däremot bara måste jag uppmärksamma kvinnoporträtten i Winter's Bone, som skiljer sig från praktiskt taget allt jag tidigare sett i amerikanska produktioner. Skådespelarna Jennifer Lawrence (som spelar Ree) och Dale Dickey (som porträtterar Merab, en minst sagt luttrad släkting till Ree) är fantastiska. Och jag kan inte hjälpa att undra om de här fenomenala kvinnoporträtten beror på att både mansuförfattare och regissören själva är kvinnor. Tack gode gud hursomhelst för att vi här slipper de sentimentala och biologiskt motiverade hyllningarna till kvinnor som ädlare och skörare varelser! Jäklar, skriver jag bara, vilka grymma (i meningen bra, alltså) och realistiska kvinnoporträtteringar vi har att göra med här. Gå absolut och se nästa år. Faktiskt, skriv ner titeln så ni kommer ihåg. Själv har jag just klickat hem Woodrells roman. Slutligen, se och lyssna också på lågmält smarta regissören Debra Graniks introduktion av sin film:

Terrence Malick - "Badlands"

Första filmen på min osedda klassikerlista är regisserad av Terrence Malick. Han brukar (som många manliga regissörer) kallas ett geni trots att hans produktion består av endast fyra filmer. Ett geni vet jag inte, men han är rätt konsekvent rent visuellt. Det filmerna framförallt har gemensamt är scener i vida naturlandskap och en viss typ av ljus. Det är det där röda, gyllene eftermiddagsljuset då skuggorna är långa och skådespelarna som allra vackrast. I Malicks debutfilm Badlands (1973) är iofs de två skådisarna naturligt snygga - och unga. Filmen var både Charlie Sheens och Sissy Spaceks genombrott. Den förra spelar Kit, en strulig 25-åring från fel del av stan, som blir upp över öronen förälskad i endast 15-åriga medelklasstjejen Holly (Spacek). 

         

Det går naturligtvis som i Bruce Springsteens låt Nebraska: "I saw her standin’ on her front lawn just twirlin’ her baton/Me and her went for a ride, sir, and ten innocent people died" (f.ö. en text som refererar direkt till Badlands). Kit skjuter först ihjäl Hollys pappa, eftersom han inte gillar att hon springer med en kille som är alldeles för gammal för henne. Sedan packar de pappans bil med Hollys favoritsaker och drar iväg ut på vischan. För att undkomma lagens långa arm bygger de ett trädhus (!) där de hoppas kunna leva ifred. Och det får de också, ialla fall för en tid:

Den som tycker sig känna igen rösten och musiken i det här klippet har kanske sett filmen True Romance (1993) som delvis är en homage till just Badlands. Men var var jag nu? Jo, så småningom blir paret naturligtvis upptäckt och Kit skjuter ihjäl en polisman. Nu måste de fly igen fast den här gången saknar deras flykt riktning. Ska de försöka nå Mexiko eller kanske köra norrut istället? Om trädhuset symboliserade parets naivitet och relativa oskuldsfullhet tror jag att man kan förstå den fortsatta färden som en reflektion av deras moraliska vilsenhet. Fler människor får sätta livet till men som filmklippet ovan antyder är Kit och Holly inte några råbarkade mördartyper likt de i filmen Natural Born Killers (1994). Malicks film är både intelligentare och subtilare än Oliver Stones brutala och övertydliga variation. 

Visst är i synnerhet Kit medveten om sin framtida celebritetstatus men James Dean-komplexet och de klyschor han spelar in på grammofon är också oväntat rörande. Detsamma gäller Hollys naiva funderingar om framtiden. Här handlar det alltså inte om några extrema personligheter utan precis tvärtom. Om det är något som förenar de två är det kanske en känsla av att livet skulle kunna vara något annat, något mer. Tyvärr är deras enda förebilder poulärkulturella ikoner och billiga melodramer och då går det också som det gör. Malick är ganska distanserad till sina karaktärer men moraliserar inte heller och därför känns det aldrig falskt. Som tittare lämnas man att själv förhålla sig till det han visar oss. Resultatet är alldeles suveränt bra.

inhandlat augusti - september