Till skillnad från "Dr. J Evans Pritchard Ph.D." (de tre sista bokstäverna i hans titel är så avslöjande) pratar jag dock inte i termer av kvalitet, utan enbart om hur en författare konstruerar sin text. På frågan om "Dimension" är en detektivberättelse svarade studenterna först nekande. Novellen har ju ingen detektivkaraktär och förövaren är aldrig ett mysterium. För att göra dem uppmärksamma på sin egen tolkningsroll påpekade jag därför att novellens utveckling faktiskt bygger på en serie ledtrådar som för läsaren till insikt om Doree och varför hon sitter på bussen i novellens början. Det är ju mysteriet i novellen, inte vem mördaren är. Studenternas uppgift blev nu att hitta så många ledtrådar som möjligt. Slutsatsen blev att Freytgas 'klimaktiska' moment inte är morden utan något som sker senare i novellen - breven, olyckan? Där gick åsikterna isär. Jag avslutade seminariet med att dela ut Margaret Atwoods metaprosa "Murder in the Dark," där hon reflekterar över sin och läsarens respektive roller i begrepp lånade från leken med samma namn:
"If you like, you can play games with this game. You can say: the murderer is the writer, the detective is the reader, the victim the book. Or perhaps, the murderer is the writer, the detective the critic, and the victim is the reader [---] In any case, that's me in the dark. I have designs on you, I'm plotting my sinister crime, my hands are reaching for your neck or perhaps, by mistake, your thigh. You can hear my footsteps approaching [...] Just remember this, when the scream at last has ended and you've turned on the lights: by the rules of the game, I must always lie. Now: do you believe me?" (Atwood, Good Bones and Simple Murders 1994).
