tisdag, februari 25, 2014

"a climate particularly inhospitable to women"

...är ett uttdraget, ångestfyllt dödsögonblick. Kelley Kelleher kysser Senatorn på stranden och därmed är hennes - och faktiskt också hans - öden förbeseglade. Bilen åker ner i det svarta vattnet, Senatorn tar sig ut men Kelley blir kvar. Oates har fiktionaliserat "Chappaquiddickincidenten"; Kelleys sista tankar återvänder till tidigare på dagen, i väninnans sommarhus, den stilige Senatorn, vän till familjen, som väljer att trycka in sin tunga i just hennes mun och som föreslår att de ska ta färjan över till fastlandet och till hans hotellrum. Hon tänker också på föräldrarna, universitetsstudierna, kampanjarbetet och den första pojkvännen.

Det här är Oates när hon fortfarande struntar i korrekta meningsbyggnader, när meningarna istället travas på varandra och slutligen tippar över, men just i den här romanen höjer det bara intensiteten, besattheten med vilken Kelleys hjärna vägrar att ge upp. Vi vet dock redan från början hur det slutar. Oates roman är en anklagelse och en samhällskommentar och en så mycket tydligare sådan än The Accursed. Vid utredningen av Ted Kennedys olycka kom man fram till att Mary Jo Kopechne troligtvis var vid liv i den vattenfyllda bilen i nästan fyra timmar. Kennedy rapporterade dock inte olyckan förrän dagen därpå. Då var det försent.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Min kommentar kanske verkar petimätrig i det fasansfulla sammanhanget, men jag tror nog ändå deras öden var BEseglade, inte FÖRseglade.
Jag ska läsa Oates roman vid tillfälle. Kan se vissa paralleller till "An American Tragedy". Men vem läser Dreiser nu för tiden? Själv läste jag den för 30 år sen, så minnesbilderna är rätt vaga.
Fortsätt läsa. Fortsätt skriva.
MVH
Per

Mrs. B sa...

Haha, du har helt rätt! Besegalde ska det så klart vara. Jag är inte så känslig att jag inte kan ta emot kritik, särskilt inte när det kommer till mitt språk. Jag började faktiskt skriva den här bloggen eftersom jag bor i Storbritannien och talade och skrev på engelska hela dagarna och kände att jag behövde använda mig av svenskan i skrift. Jag skriver fortfarande fel hela tiden.
Jag läser Dreiser! Fast jag har faktiskt inte läst An American Tragedy, utan bara Sister Carrie. Nu blir jag nyfiken på den förra.