söndag, januari 03, 2016

#is och His Dark Materials

Kulturkollos ord för dagen är #is och eftersom jag precis avslutat omläsningen av Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (f.ö. en av flera litteraturslattar, dvs något påbörjat förra året men avslutat först 2016) är det såklart den jag associerar till när jag tänker på ordet. Jag studerade i Oxford när jag läste böckerna första gången och då kittlade det till lite extra varje gång Pullman refererade till existerande platser och gator. När handlingen sedan förflyttades till "Lapland" ökade min förtjusning eftersom jag bokstavligt talat växt upp i landskapet - fast, eh, inte på romanens Svalbard som tur är. Massor av kyla och is i de delarna av trilogin (och i hemorten) hursomhelst.
 
Men det var inte därför jag läste om romanerna, utan det beror på min romankurs för blivande gymnasielärare. En av studenternas uppgifter förra terminen var att presentera en litterär karaktär som inspirerat dem. Det kunde vara en hjälte eller en antihjälte, men de måste motivera sitt val utifrån texten. För att inte översvämmas att personligheter från filmer och tv-serier höll jag hårt på att "litterär" betydde just en romantext. Nu blev det ändå så att film och tv-karaktärerna dominerade, eftersom många filmer och tv-serier har romanförlagor. Personer från Game of Thrones och LOTR trängdes om utrymmet. Så många korta män! En av studenterna lyfte dock något oväntat fram Lyra från His Dark Materials som en inspirerande fiktiv person. Han var halvvägs igenom trilogin och gillade den riktigt mycket. Eftersom jag går igång på studenters entusiasm för litteratur (den är så ovanlig - snyft) kände jag att en omläsning av böckerna under jullovet var på sin plats.
 
 
kritiserad filmversion
 
Och de är lika ljuvliga som jag minns dem.  Den första romanen i trilogin, Northern Lights/The Golden Compass, är fortfarande den starkaste även om den tredje lyfter ordentligt mot slutet. Möjligtvis kändes Pullmans kritik av Narniaböckerna lite övertydlig den här gången, men det kan också bero på att jag i Oxford hörde honom prata på temat två-tre gånger. Det blev lite tjatigt och dessutom framstod han som en ganska osympatisk person. Nåja. Ett av hans mer sympatiska drag är ändå att han tror på "läsningens demokrati," dvs att läsaren faktiskt har rätt att läsa hans texter hur hon eller han vill och alltså kan välja att strunta i författarens åsikter - och personlighet. Jag tillhör f.ö. minoriteten som tycker att filmatiseringen av den första romanen är helt ok, men nu håller BBC på att göra tv-serie av hela trilogin och den kan nog bli bättre.

2 kommentarer:

Anna sa...

Spännande! Jag har inte kommit mig för att läsa Pullman ännu. Nu blev jag mycket sugen, tack för tipset!

Mrs. B sa...

Du har i så fall härlig läsning att se fram emot!