helgens djurbild

David Wojnarowicz (1988-9)

sommardagar

Klarblå himmel, lätta fjädermoln drar förbi. Luften är klarare efter gårdagens intensiva regn. Behagliga 28 grader utomhus och kaffe på altanen. 

Spåren efter regnets massaker liknar konfetti. Som dagen efter en fest.

Nu är de på gång, som lovat - de två  jättehortensiorna. Först blomar de gröna, sedan vita, för att slutligen gå mot djupt rödrosa. Steg ett initierat.

Liljorna är som vackrast innan slutet. Jag plockar bort det som vissanat och gödslar med tomatnäring. Kanske blir det en omgång knoppar till. Kanske inte.

När det börjar mörkna tänder vi ljuslyktor, dricker vin och lyssnar på musiken som kommer från hotellbaren på andra sidan gatan. Läser inte en rad. Sommardag blir sommarkväll.

helgens djurbild

intryck från gatan NYC

Fler bilder från i lördags. Regnmolnen skymmer Chryslerbyggnaden. Efter en stund syntes den inte alls. Manhattans siluett som uppslukad.

Cityträdgård på markplan.

Också på den stenigaste av platser kan man odla. Fast den här trädgården ser lite övergiven ut. Planterades kanske förra året?

Det sköna hittas på oväntade ställen. Primärfärger. På 28e-29e gatorna längs 3e avenyn ligger ett Little India, också callat Curry Hill (efter Murray Hill).

Militärklubben på 3e avenyn

På balkongen en fin ljuslykta som alltid brinner.

Rinner ner som en blöt pöl i en av stolarna på altan, med lättsmält bok och en Coronita (en miniversion av Corona) med lime. 

Madison Square Park och Lea Bertucci

Luftfuktigheten nästan 100% igår. Allting klibbar, håret, kläderna. Svanken alldeles blöt, inte av svett utan fukt. Luften förångas, som sekunderna innan regn. Att försöka hålla sig sig torr och sval är omöjligt, bättre då att bara acceptera, att sakta ner stegen och se sig omkring. I ett tungt grönt Madison Square Park fickor av färg och form.

Hortensior i skuggan:

Oakleaf hydrangea (kanske Great Gatsby?)

Lacecap hydrangea

Conehead hydrangea

okänd variant (för mig)

I mitten av parken står Lea Bertucci, dirigerande fem körer. Jag stannar, förhäxad av de ovanliga rösterna, som det stigande och sjunkande ljudet av en vind. Sedan andra ljud, mer oroande, hyptnotiserande, nästan skrämmande. Hör stycket Oracle här. En underbar upplevelse.

min vita trädgård

Altanens vita blommor lyser upp den annars mulna och fuktiga lördagen. Den asiatiska liljan (så vit att min kamera överexponerar) från Union Square trivs uppenbarligen där den placerats.

Så också den vita bägarrankan, vars skott slingrat sig uppför klätterstöden på rekordtid.

Den nattblommande jasminens blommor är vita på insidan men fäller ihop bladen dagtid. När mörkret lägger sig öppnar de upp och doftar ljuvligt. 

Cara Hoffman - Running (2017)

"A light appeared down in the tracks and we formed lines where the first and the last passenger cars would stop. When the train pulled in to take us back to Athens, we rushed on. It was so crowded we had to stand on suitcases and packs; ragged fighters trying to push past one another asking the same questions to the same tired people one after another: 'Do you have a place to stay in Athens?' 'Looking for a place to sleep tonight?'"

Aten, 1987. Det är sommar och Bridey, Milo och Jasper delar rum i ett sjaskigt hotell i utbyte mot att arbeta som hotellets "runners," ett jobb går ut på att möta upp turister på tåg och båtar för att övertyga dem om att hyra rum på hotellet. De tre vännerna har av olika anledningar hamnat i Aten, på flykt ("running") undan det förflutna. Deras vardag består av alkohol, sex, småbråk och lätt kriminella handlingar för att få ihop pengar för dagen, men slackertillvaron bryts när de indirekt involveras i en terroristattack.

Hoffmans Running är en sommarroman med löst sammansatt kronologi och flera berättarröster. Romanen pendlar mellan Aten 1987-8 och New York i nutid, där Milo har fått anställning vid NYCU efter att ha publicerat en kritikerhyllad diktsamling. Bland alla okända ansikten han ser omkring sig letar han bara efter ett - Brideys, trots att de inte setts på nästan 30 år. 

Själv har jag först svårt för Hoffmans roman. Ser ingen charm i glamoriseringen av huvudpersonernas trasiga liv. Och jag köper aldrig porträttet av överklassdekisen Jasper - alldeles för klyschigt. De andra personerna övertygar dock mer och ju längre jag läser desto mer investerad blir jag i deras respektive berättelser. Älskar också slutet. Slutsasts: en roman att läsas kanske mer för stämningen än för intrigen. 

helgens djurbild

Gabrielius Khiterer, "Stray Cat, Lithuania"

sommartecken

Nya canvasskor. Favoritmärke sedan 1990-talet, italienska Superga.

Rosévin och sparade böcker.

33 grader varmt och tokregn

lazy weekend

Så kom värmen. Jag hade så smått vaggats in i den falska föreställningen att just den här sommaren skulle bjuda på mindre extrema temperaturer. Icke så. 31 grader varmt redan vid tiotiden och vad är det med sommarhetta som gör mig på samma gång matt och rastlös? Hur som helst. Jag pockar och drar i Mr B lite, eftersom det är helg och då är han ju ledig. Nu gör vi något tillsammans! Då sjunger han den sång han brukar sjunga för mig när de här situationerna uppstår, hehe:

Mot Bruno Mars är man ju chanslös liksom. Så jag drar ner på stan på egen hand. Kollar in lite plantor nere vid Union Square, bland annat en Dahlia stor som mitt huvud:

Frestas att släpa hem en japansk lönn, men nej. En sådan dog ju för mig förförra vintern och det vore väl dumt att göra samma misstag två gånger: 

En lilja fick följa med hem istället. Var jag nu ska få plats med den. Det börjar bli ont om utrymme på den soliga sidan av terrassen. På vägen uppåt mot midtown hamnar jag i ett folkhav och rök fyller plötsligt luften. The Big Apple Barbecue pågår för fullt i Madison Square Park. Då ringer jag Mr B. För är det något som kan få honom att lämna huset så är det just barbecue (själv är jag sådär förtjust):

Medan jag väntar på Mr B går jag runt och tar några bilder i grilloset. Bra att påminnas om var maten kommer ifrån, t.ex.:

Polismän måste också äta:

När Mr B dyker upp samplar vi oss igenom tre typer av barbecue - tills jag mår lite dåligt av att inte veta var grisarna kommer ifrån (kollar upp senare, de ska haft det bra). Efteråt orkar vi inte gå de knappa tjugo kvarteren hem utan tar en taxi, i vilken vi kollapsar båda två. Väl hemma somnar jag över Emma Flints roman Little Deaths (2017). Vilket egentligen inte borde vara möjligt eftersom den är en riktig bladvändare. Men mer om den senare. Nu är klockan snart tio på kvällen och jag skriver det här sittande på terrassen. Det är fortfarande varmt ute. Sommaren är äntligen här.

helgens djurbild

Sarah Perry - The Essex Serpent (2016)

Någon kritiker har kallat Sarah Perrys roman för en blandning mellan Dickens och Stoker, men det är lite missvisande, tycker jag. The Essex Serpent utspelas visserligen under 1880-talets andra hälft, men saknar Dickens sentimentala personligheter. Människorna i Perrys roman är moderna, komplexa karaktärer som inte alltid förmår eller förstår att göra rätt utan att därför demoniseras. Och titeln till trots är det inte fråga om någon renodlat gotisk skräckroman även om berättelsen flörtar rätt friskt med densamma. Så jämförelsen med Stoker håller inte riktigt den heller. Men Perrys roman blir inte sämre för det.

The Essex Serpent är en kärleks- eller vänskapshistoria mellan Cora, den unga änkan till en sadistisk man (som vi får veta frustrerande lite om, här kunde Perry gott ha drämt till med fler gotiska anspelningar), och Will, en landsortspräst med lungsjuk fru. De två träffas efter att Cora tagit på sig rollen som amatörvetenskapsman, eller kvinna då, och i jakt på fossiler lämnat London för Aldwinter, Essex, tillsammans med bästa väninnan. Ryktet har nått London att ett av traktens mytologiska varelser, den så kallade Essexormen, återigen skymtats i trakten och Cora vädrar ära och berömmelse. 

I Aldwinter har en sorts masshysteri uppstått, efter att flera vittnen säger sig ha sett ormen. Perry skildrar periodens motsägelsefullhet med lätt men fast hand. Vidskepelse ställs mot olika vetenskaper i vardande. Mellan Cora och Will uppstår ett slags själsfrändeskap som kompliceras av att de tycks stå på motsatta sidor i jakten på sanningen. Cora är beredd att acceptera ormens fysiska existens, som en så kallad levande fossil, medan Will avfärdar bybornas tro som vidskeplighet, samtidigt som det i hans egen kyrka finns en avbildning av den mytologiska varelsen.

Perry gör anspelningar på 1800-talets litteratur, kultur och tänkande, men hon tillåter inte dessa att skymma relationen mellan Cora och Will, eller förhållandena mellan andra personer i romanen. Till skillnad från t.ex. A.S. Byatt i The Children's Hour skryter inte Perry med hur mycket hon fördjupat sig i den tidsperiod hon skildrar. Anspelningarna ger enbart ett sammanhang åt och fördjupar de dilemman personerna i The Essex Serpent står inför och de frågor de försöker besvara, samtidigt som de ger krydda och färg åt berättelsen. Mycket snyggt gjort.

"Midway through the afternoon the sea-fog rallied and approached Aldwinter from the east. It crept across windowsills and pooled in ditches and hollows, and dampened the ringing of the All Saints bell. Cora, restlessly walking on the common, looked the sun dead in the eye and saw, specked on its surface, the dark sunspots of storms raging. Who will I tell now, if not him? she thought. Who else would believe me when I speak of impossible things?"

Förutom persongalleriet är det just skildringen av Essex som stannar kvar efter läsningen av Perrys roman. Essex har en lång kustlinje från norr till söder, som till stora delar består av småöar, sumpmaker och gjyttjiga stränder, där dimman regelbundet rullar in från havet. Det är inte svårt att förstå hur myten om ormen kunnat uppstå på en sådan plats. Men årstiderna står inte stilla i The Essex Serpent, vilket gör att romanen också kan kallas för en sommarskildring. På ca 400 sidor är det här en perfekt bok att ta med sig på semestern eller läsa hemma under en regnig sommarvecka. Rekommenderas varmt. Omslaget till den engelskspråkiga upplagan är dessutom rasande snyggt, för den som tycker sådant är viktigt.

det gröna och det sköna

Regniga vår och försommar, tack. Nyss hemkommen möter ett hav av grönska och fortfarande svala dagar upp. En kaprifol bredvid en clematis vars mörklila knoppar lovar att öppna sig vilken dag som helst kontrasterar sirligt mot det rätvinkliga och steniga stadslandskapet. 

Vid foten av kaprifolen en lika knoppande jasmin. Båda två fjärilsfångare och kolibriförförare. Snart, snart, hoppas jag. Kanske blommar de redan till midsommar. Igår fladdrade en monarkfjäril förbi, stor som min handflata. Hitlockad av hortensians klarrosa men ack så sterila blomsterklasar. 

Hoppas på fler fjärilsbesök i sommar. I de mindre lekrukorna har de frön som planterades för tre veckor sedan exploderat. Röd solhatt och blåklint utlovar fröpåsen ("Butterfly Flower Garden") men övriga skott är fortfarande mysterier. Som det ska vara. Jag gallrar, men inte alls tillräckligt. Tvekar att dra upp med rötterna det som klamrar sig fast vid livet. Äntligen hemma.

att ta farväl av en stad

Här har jag inte hunnit posta något på väldigt länge. Maj var en så intensiv månad och jag återhämtar mig fortfarande. Från undervisning åtta timmar om dagen till mammas flyttstök. Och tanken på att hon - och därmed också jag, som tagit tåget upp varenda helg i Sverige de senaste fem åren - nu lämnar vår karga uppväxtort för gott. Jag är uppe en hel vecka och tillsammans packar vi gardiner, porslin och kläder i lådor som vi sedan kör till Bumerangen och Röda Korset. Det är tungt och vemodigt. Men efteråt känner vi oss lättade. 

Under veckan tröstar vi oss med att staden håller på att falla ner i en grop och att hon inte kan bo kvar även om hon skulle vilja det. LKAB har precis köpt hennes bostadsrätt. Stadshusets klockstapel monteras ner utanför fönstret. Centrum visar sig från sin allra fulaste sida. Snöhögar som vägrat smälta bort (tio cm snö föll dagen efter att bilden ovan togs), gammalt grus överallt och inte ett löv, knappt en knopp, i sikte. En dag åkter vi upp till Luossatoppen. Jag har glömt varför (just ja, för att titta på det här). På toppen möter oss istället den allra första byggnaden på det nya området.

Vi skrattar och känner oss lite gladare. Utsikten är vidunderlig. Jag tar några bilder men de gör inte synen rättvisa. Man ser så långt den här dagen. 

Mellan de två vindturbinerna skymtar ett ljusblått Kebnekaise och jag tar snabbt en bild genom bilfönstret på väg ner. Hejdå Kiruna, hejdå fjällen. Om drygt en månad är mamma installerad i sitt nya hus. I Blomstermåla, som vi i hemlighet redan kallar för Blomsterhåla. Så långt härifrån det går att komma, nästan. Det gör lite ont att tänka på så bäst att inte göra det.