En morgon packar Helen ihop Ruthie och Lucille i bilen och kör hela vägen till Fingerbone, en liten stad byggd invid en glaciärsjö i mellanvästern. För många år sedan störtade ett tåg med Helens pappa ombord ner i sjön från den rangliga tågbron. Långt senare kör också Helen ner i sjön, efter att ha lämnat Ruthie och Lucille på trappan till sin mammas hus. Marilynne Robinsons roman Housekeeping börjar alltså med hemsk olycka och en mamma som överger sina två små flickor för att sedan ta livet av sig. Inte så muntert men berättat på vacker, detaljerad prosa. Ruthie och Lucille uppfostras först av sin mormor och efter hennes död av mormors två systrar, Lily och Nona. Flytten till Fingerbone är dock mer än de äldre systrarna kan hantera och när Helens syster Sylvie plötsligt anländer till huset lägger de ansvaret på flickorna i hennes händer. Men moster Sylvie är en rastlös själ och Ruthie och Lucille växer upp med en konstant oro för att hon när som helst ska ge sig av igen. Sylvie har ofta på sig kappan inomhus och sover gärna med skorna på, och flickorna följer henne därför som en svans. För att skingra oron vistas flickorna ibland nere vid sjön eller ute i skogen, men också där påminns de om alltings förgänglighet.
Det tar en bra tag innan jag förstår varför Robinson skildrar mänsklig existens på det sätt hon gör. Under en period av min läsning blir jag rent av arg på henne, eftersom det jag läser gör mig så förtvivlad. Hennes berättelse vispar upp det djupa och mörka vattendrag vi alla bär inom oss, dvs insikten i att vår existens är meningslös, att ensamheten alltid hotar och att livet är obeständigt. Romanen saknar hopp och det är på något sätt oansvarigt, börjar jag tänka Samtidigt är det beundransvärt att Robinson vågar skriva om det som ständigt hotar dränka oss. För Ruthie, som är romanens jag, är mörkret dock också en potentiellt farlig källa till lindring:
"Everything that falls upon the eye is apparition, a sheet dropped over the world's true workings. The nerves and the brain are tricked, and one is left with dreams that these specters loose their hands from ours and walk away, the curve of the back and the swing of the coat so familiar as to imply that they should be permanent fixtures of the world, when in fact, nothing is more perishable. ... Darkness is the only solvent. While it was dark, despite Lucille's pacing and whistling, and despite what must have been dreams (since even Sylvie came to haunt me), it seemed to me that there need not be relic, remnant, margin, residue, memento, bequest, thought, track, or trace, if only the darkness could be more permanent." (116)
Citatet ovan läser jag alltså som ett slags lov till självmordet. En önskan om ett permanent tillstånd av natt. När Ruthie väljer att föreställa sig hur hennes mormor möts upp av släktingar och vänner efter sin död, tänker jag först att det är ett exempel på hur hon genom något slags barnatro försöker värja sig mot sorgen och det faktum att hon blivit övergiven. Men så kommer jag till ett avsnitt senare i boken där det är tydligare att det är Robinson som talar via Ruthie och inte tvärtom:
"The force behind the movement of time is a mourning that will not be comforted. That is why the first event is known to have been an expulsion, and the last is hoped to be a reconciliation and a return." (192)
Utifrån ett kristet perspektiv kan alltså Robinson betona tillvarons flyktighet och förgänglighet så här obarmhärtigt, som ett tillstånd av konstant sorg, eftersom hoppet om något annat (livet efter döden) alltid finns närvarande. För mig som inte är kristen blir berättelsen dock närmast outhärdlig. Litteratur måste beskriva det svåra och det olidliga, men den måste också erbjuda någon slags lindring - problemet är väl att jag inte tror som Robinson och till en början missar kontexten. Den gradvisa insikten om hennes kristna tro gör dock att romanen sakta ändrar färg från nattsvart till något ljusare, och att jag därmed kan distansera mig lite från Ruthies tankar. Jag påminns om att Housekeeping faktiskt är just Ruthies berättelse och att den romanen igenom enigmatiska hobon moster Sylvie tycks se på tillvaron på ett helt annat sätt, som en okonventionell men inte nödvändigtvis depressiv kontemplation över nuet.
 |
| stillbild från filmatiseringen (1978) av Houskeeping |
Sylvie lever i nuet på ett sätt som ingen av de andra personerna i romanen gör. Något av den tröst och lindring jag söker i romanen finns nog däri alltså, i alla fall om jag läser mellan raderna. Robinson var trots det svår läsning och jag vet inte om jag kommer att orka läsa mer av henne, trots att hennes insikter i vad minnet gör, inte bara med oss, utan också med dem vi förlorat, är mästerliga. Men vem vet, smärta har ju en förmåga att avta med tiden.
