14. till hyllorna

Jag slank in i Waterstones bokhandel på Kensington High Street i går kväll. Kom ut med bl.a. två biografier och en kokbok. Little Paris Kitchen är sprungen ur Rachel Khoos matlagningsprogram. I det lilla köket i hennes lägenhet i Paris lagar hon rätter som t.o.m. jag klarar att smälla ihop. Och så Paris - jag är lättflörtad på så sätt. Mrs Hemingway handlar om samtliga Mrs Hemingways: the Paris Wife Hadley, Pauline och tjusiga och talangfulla Martha Gellhorn. Alltså, de andra två kvinnorna var säkert det också, men dem vet jag i stort sett ingenting om - jag får återkomma när jag läst biografin. Slutligen The Road to Middlemarch av Rebecca Mead. Hon har tydligen läst George Eliots roman hela sju gånger, vilket alla som läst den en gång vet är en prestation i sig. Mead speglar sig både i romanen och i Eliot och jag kommer att tänka på Åsa Mobergs Simone och jag. Ser fram emot att så småningom läsa samtliga. Här mer om Mrs Hemingway:


13. 4/10 Curtis Sittenfeld - Prep

Jag är senkommen till Sittenfeld. Hittade Prep (2005) i en bokhög i går och flydde på så sätt från Duras schamanlika upprepningar i Lol V Steins hänförelse in i priviligerad internatmiljö och tonårsångest. Jag tror numera på avvikelser från läsplaner som något nödvändigt i läsprocessen. Jag räknar alltså in romanen i mitt läsmaraton. Sittenfeld undviker att falla ner i romansträsket och det ska hon ha en eloge för. Romantiseringar förekommer dock på andra plan, framförallt av den amerikanska överklassen, på ett sätt som påminner om Whit Stillmans film Metropolitan (1990). Liksom i den filmen är huvudpersonen i Prep inte särskilt sympatisk, i romanen faktiskt extremt osympatisk, navelskådandet klaustrofobiskt och klasskomplexet patetiskt, men det är ju det som gör romanen intressant.

12. Fur: An Imaginary Portrait of Diane Arbus (2006)

Patricia Bosworths biografi över Diane Arbus (1984) kommer med posten. Den beställdes efter att jag sett Steven Shainbergs Fur (2006), ett imaginärt filmporträtt av Arbus. Alla porträtt är väl mer eller mindre imaginära men låt oss säga att filmen aldrig hävdar att det som skildas någonsin har hänt. Resultatet är närmast en beauty and the beast-berättelse. Robert Downey Jr. spelar Dianes mystiska granne, medan Nicole Kidman spelar Diane. Jag slås återigen av vilka intressanta projekt Kidman väljer. Jag tänker då t.ex. Dogville (2003), The Hours (2002) och The Others (2001)  - inte t.ex. Batman Forever (1995), Moulin Rouge (2001) eller Bewitched (2005).
 

11. i elfte timmen

Några minuter till midnatt och jag är nära att redan bryta ett av målen med 100 blogginlägg, men det är lätt att tappa tid- och rumsuppfattning när jag har huvudet i New York. Fysiskt verkar det också bära dit i år, så småningom. Och permanent.

10. 3/10 Jess Walter - Beautiful Ruins

Den klassiska Hollywoodfilmen är ett vedertaget begrepp, men Mark Cousins (The Story of Film) menar att det är en felbeteckning eftersom Hollywoodfilmen inte alls är klassisk utan djupt romantisk till karaktär och struktur. På samma sätt är Jess Walters Beautiful Ruins romantisk i grunden. Den låtsas ibland vara cynisk och samhällskritisk, särskilt i förhållande till kändisskap och filmbranschen, men är egentligen en enda lång pitch (sv?) av filmversionen. Berättelsen är ett kollage av personer, perioder, platser och genrer. Praktiskt taget varenda scen går att föreställa sig i filmformat: den döende skådespelerskan som anländer till den italienska kustbyn i båt, solens strålar som glittrar på vattenytan; den amerikanska soldaten som vandrar genom ett sönderskjutet landskap; ljudet av sprinklersystemet utanför ett sängkammarfönster i Los Angeles, Edinburgh i festivalkostym osv.

 

The pitch: Föreställ er en kombination av Den döende patienten (1996) och The Player (1992) med inslag av Trainspotting (1996) och  Cold Mountain (2003)!

 

Vissa partier skorrar dock lite falskt. När Jess Walter i romanens sista kapitel hävdar att alla berättelser är kärlekshistorier (the detective loves the mystery, the serial murderer loves his victim, and the spy loves his front. The ice trucker is torn between his love for the ice and the truck, and the pawnshop guys adore their junk) läser jag det som ett slags alibi, en ursäkt  för att det just en kärlekshistoria han skrivit. Håller man i minnet att detta är en melankolisk, nostalgisk och hoppfull berättelse med dramatisk början och tillrättalagt slut är ändå Beautiful Ruins rätt ljuvlig läsning. 

9. A LibraryThing

Ungefär samtidigt som jag slutade skriva här, slutade jag att registrera mina böcker på LibraryThing. Nu försöker jag komma ikapp, genom att skriva in tre års bokköp. Det görs inte i en handvändning. För den intresserade har jag lagt till en länk i bloggens högra marginal. Välkommen att snoka virtuellt i mina hyllor.

8. Internationella kvinnodagen: Grbavica (2006)

Grbavica, eller Sarajevos tårar (förskräcklig titel) är en film som skildrar traumat efter kriget på Balkan ur ett kvinnligt perspektiv. Redan under kriget förekom en kamp om hur kriget ska minnas, skildras av eftervärlden. Kusturicas Underground är ett inlägg i den debatten,  Jasmila Žbanićs Grbavica ett annat. I centrum av Žbanićs film står Esma, en bosnisk kvinna som en gång planerade att bli läkare men efter kriget tar arbete som servitris för att försörja sig och dottern. Filmens öppningscener är lugna men otäcka. Kameran rör sig sakta över kroppar tätt placerade bredvid varandra. Associationerna går till massgravar men de här kvinnorna är levande, om än ett slags levande döda. De befinner sig i gruppterapi. En kvinna berättar om sina erfarenheter under kriget medan en annan fnittrar hysteriskt. Plötsligt ställer sig en tredje kvinna upp och säger att hon inte tror att de här bekännelserna ger något. Finns det några jobb åt oss? frågar hon. Kameran stannar vid Esma, som tittar upp och rakt in i kameran.

Tidigt i filmen är det tydligt att Esma bär på en hemlighet som dottern inte vet något om. Till henne har Esma sagt att fadern dött en hjältedöd under kriget, men verkligheten är något helt annat. Filmen ställer två berättelser mot varandra, den officiella historien om kriget och Esmas historia, en alternativ berättelse som hon delar med de andra kvinnorna i centret, men som är så traumatisk att hon inte förmår berätta den vare sig för dottern eller de andra kvinnorna.
 

Filmens klimax är en konfrontation mellan mor och dotter och den verkar förlösande på Esma som efteråt förmår sätta ord på sina upplevelser. Samtidigt får det här slutet mig att fundera kring de förväntningar vi i väst har på filmer från Balkan. Enligt Slavoj Žižek projicerar västeuropa en offerroll på framförallt bosnier som därmed framställer västvärlden som godhjärtad, välvillig och ideell. Esma passar mycket bra in på en sådan definition. Hennes berättelse reducerar henne till ett offer och inte mycket annant. Samtidigt är det ju viktigt att hon blir hörd. Och kanske HÖR, för filmen igenom sjungs det väldigt mycket och trots att sångerna är både sentimentala och nationalistiska, och därmed mytbildande på ett annat plan, innebär de också lindring för kvinnorna i centret, för Esme och för dottern. För mer om filmen, läs t.ex. här eller här.

7. Philip Roth om populärkultur

Intervjuad för Svenska Dagbladet, via NYTimes, inklusive lista över efterkrigstidens bättre amerikanska författare (en och annan saknas nog och en och annan skulle jag ta bort):

"The young especially live according to beliefs that are thought up for them by the society’s most unthinking people and by the businesses least impeded by innocent ends. Ingeniously as their parents and teachers may attempt to protect the young from being drawn, to their detriment, into the moronic amusement park that is now universal, the preponderance of the power is not with them . . .

What has the aesthetic of popular culture to do with formidable postwar writers of such enormous variety as Saul Bellow, Ralph Ellison, William Styron, Don De­Lillo, E. L. Doctorow, James Baldwin, Wallace Stegner, Thomas Pynchon, Robert Penn Warren, John Updike, John Cheever, Bernard Malamud, Robert Stone, Evan Connell, Louis Auchincloss, Walker Percy, Cormac McCarthy, Russell Banks, William Kennedy, John Barth, Louis Begley, William Gaddis, Norman Rush, John Edgar Wideman, David Plante, Richard Ford, William Gass, Joseph Heller, Raymond Carver, Edmund White, Oscar Hijuelos, Peter Matthiessen, Paul Theroux, John Irving, Norman Mailer, Reynolds Price, James Salter, Denis Johnson, J. F. Powers, Paul Auster, William Vollmann, Alison Lurie, Flannery O’Connor, Paula Fox, Marilynne Robinson, Joyce Carol Oates, Joan Didion, Hortense Calisher, Jane Smiley, Anne Tyler, Jamaica Kincaid, Cynthia Ozick, Ann Beattie, Grace Paley, Lorrie Moore, Mary Gordon, Louise Erdrich, Toni Morrison, Eudora Welty (and I have by no means exhausted the list) or with serious younger writers as wonderfully gifted as Michael Chabon, Junot Díaz, Nicole Krauss, Maile Meloy, Jonathan Lethem, Nathan Englander, Claire Messud, Jeffrey Eugenides, Jonathan Franzen, Jonathan Safran Foer (to name but a handful)?"

Läs också intervju med Teju Cole. Bland mycket annat, fler bra förslag på läsning. 

6. "if we allow them to usurp the place of true books"

Läser recension och stöter på:

 

“All these books of the hour, multiplying among us as education becomes more general, are a peculiar characteristic and possession of the present age: we ought to be entirely thankful for them, and entirely ashamed of ourselves if we make no good use of them. But we make the worst possible use, if we allow them to usurp the place of true books; for strictly speaking, they are not books at all, but merely letters or newspapers in good print.”

- "Of King's Treasuries," ur Sesame and Lilies (1894), John Ruskin

 

Så är läsning av både nypublicerat och klassiskt motiverat, av självaste peddot Ruskin.

5. 2/10 Therese Bohman - Den drunknade

Det här är säkert en sådan roman alla redan läst så jag tänkte inte skriva mycket om den, förutom att jag tyckte väldigt bra om Therese Bohmans Den drunknade, trots det fadda ämnet masochistisk tjej. Lite oroade jag mig på slutet, stannar Marina kvar eller sticker hon? 'Bevis' (ja, på vadå, förutom hur märket på Stellas lår uppstod) har hon ju, men sedan då? Bara det faktum att jag funderade på det här hela dagen säger något om hur väl Bohman skriver; jag bryr mig om hur det går efteråt. Jag låg kvar i sängen i morse bara för att läsa ut. På balkongräcket drillade en koltrast över alla trafikljud. Det var så vackert, lyssna här bara. Mr B bar in hett kaffe i kopp, jag ligger och drar mig under täcke och filt med romanen. Det är vår i London men luften nyper fortfarande i skinnet. När jag läser Bohman känner jag dock värmen, klibbigheten och dofterna av rutten frukt.

Gregory Crewdson, Ophelia (detalj)

4. Om du har några kronor över

3. 1/10 Claire Messud - "The Woman Upstairs"

Först av tio. Jag har rekommenderats att läsa The Woman Upstairs och nu undrar jag varför. Väninnan bakom rekommendationen är lågstadielärare på en Waldorf-skola (don't get me started), hon är gift och har ett dotter. Hon antydde starkt att jag skulle känna igen mig i romanen, eftersom "jag också är lärare." Vad menar hon egentligen? Romanen handlar ju inte alls om det. Jag tror hon projicerar annat något på mig, eller på romanen och jag är osäker på vad det är.

Huvudpersonen i Massuds roman är lågstadielärare, precis som min väninna. Hon (huvudpersonen) är ensamstående och kärar ner sig i en elevs familj. Karismatiska mamma Sirena är konstnär, vilket också huvudpersonen är. Karismatiska pappa förför på andra sätt. Beskrivningar av kvinnornas konstnärsskap minner lite om Siri Hustvedts What I Loved men saknar intellektuell kärna. Huvudpersonen är f.ö. arg, nej rasande, skitförbannad. I romanens början antyds, ja mer än antyds, att hon blivit sviken av familjen i fråga. Påståendet upprepas romanen igenom och när jag kommer till slutet har jag utvecklat flertal hypoteser. Tyvärr besannas den mest troliga och uppenbara. Problemet med romanen är precis dessa antydningar. De är klumpiga, alltför direkta, saknar subtilitet. Väninnans rekommendation dock alldeles för vag - jag måste ta ett snack med henne.

Nr 2: Therese Bohman - Den drunkade.

2. Elisabeth Sanxay Holding - "The Blank Wall"

Att se filmen innan romanen har lästs sägs vara en dålig idé men fungerade utmärkt när det kom till Elisabeth Sanxay Holdings roman noir The Blank Wall från 1947. Den har filmatiserats två gånger. I romanen, som nypublicerats av Persephone Books, upptäcker Lucia Holley att hennes minderåriga dotter Bee har en affär med Ted Darby, en kriminell och något äldre man. Hon konfronterar Ted och ber honom att lämna dottern ifred, men förgäves. Lucias man är sjöofficer och väntas inte hem på länge. På morgonen upptäcker hon en död Ted i familjens båt och hon bestämmer sig för att sänka liket i sjön. Något senare knackar en okänd man på dörren. I sin hand har han brev Bee skrivit till Ted och han kräver en stor summa pengar för att inte offentliggöra dem. Snart uppstår en slags sympati mellan honom och en alltmer desperat Lucia. Då flyter liket i sjön upp till ytan.

The Reckless Moment (1949) är den första filmatiseringen av historien. Då innebar en affär mellan en 17-årig flicka och en man från fel sida av rälsen tydligen skandal. I The Deep End, filmatiseringen från 2001, spelas Lucia av en alltid lysande Tilda Swinton. Nu är dottern en son som har inlett en affär med en kriminell man. Homosexualitet/kriminalitet - 2000-talets amerikanska medelklassmardröm? Liksom i filmerna bidrar de ambivalenta känslorna mellan Lucia och hennes utpressare till romanens nerv. I filmen från 1949 spelas utpressaren av James Mason, i versionen från 2001 av Goran Visnjic. Lovely, båda två, faktiskt. Trailern nedan betonar thrillerelementet in absurdum. V.g. döm vare sig roman eller film efter den. Ja, det är så klart en thriller, men en noir sådan. För att se den tidigare versionen i sin helhet, klicka på länken ovan.

 

1. Blogg 100 - ett inlägg per dag

Ett inlägg om dagen i 100 dagar. Eftersom jag bestämt mig för att blåsa liv i den här bloggen hoppar jag också på den här utmaningen. 100 inlägg, minst ett per dag. Inspirationen kommer från Helena. Jag har visserligen missat att skriva något 2 mars, men det spelar nog inte så stor roll. 

10 i mars (läslistan)

Så här ser läslistan inför mitt maraton ut. Kanske inte helt lätt att se alla titlar men de återkommer ju. Först ut är Claire Massuds The Woman Upstairs, som jag faktiskt inte börjat läsa ännu: 



 

Sheilah Graham - "College of One: The Story of How F. Scott Fitzgerald Educated the Woman He Loved"

Sheilah Graham växer upp på barnhem i Leeds. Omständigheter för henne till Los Angeles där hon försörjer sig som skvallerkolumnist. Bristen på utbildning förföljer henne dock. Hon umgås i kretsar där idéer och tankar uttrycks högt och snabbt, men själv sitter hon tyst eftersom hon inte hänger med. På ett party träffar hon F. Scott Fitzgerald och de förälskar sig i varandra. Zelda är sedan lång tid tillbaka inspärrad på mentalsjukhus; Scott är i Hollywood för att skriva filmmanus. Efter att Sheilah försökt sig på att läsa Proust och misslyckats bestämmer sig Fitzgerald för att designa en kurs speciellt för henne:

 

"It would take between eighteen months and two years, he estimated. [---] It would also be a reeducation for Scott. He would be taking the course with me. We would study history, literature, poetry, philosophy, religion, music and art." 

 

Scott skriver läslistor och så är de igång. Grahams själv/biografi är en öm beskrivning av Fitzgeralds sista tid i livet. Vid det här laget är han en ganska alkoholiserad man vars filmmanus inte säljer, men som lägger ner mycket tid på att förbättra Grahams självförtroende. Hon delar generöst med sig av Fitzgeralds didaktiska metoder och deras ofta vitt skilda åsikter om den litteratur de läser. Boken innehåller faksimiler av kurslistorna och jag stryker under och lägger titlar på minnet. En del har jag läst, desto mer borde jag ha läst. Mot slutet av memoarerna funderar Graham över vad hon egentligen lärde sig under deras tid tillsammans:

 

"A two-year course or even four years cannot educate you in the complete sense of the word, but it gave me, as I said in the beginning of this book, a key. It widened my horizon. I know where to look. I know how to evaluate.  I am curious. I am open to new ideas and facts. The politicians and biased historians cannot fool me any more. To understand the present and future, you must know something about the past. I can relate today to yesterday.  I am involved. I make up my mind. I ask questions."

 

Rekommenderas varmt.

  

"A remarkable novel. One in a thousand"

Högt uppe bland bergen i norra Darjeeling ståtar ett förfallet palats, en gång generalens harem. Hit reser en grupp idealistiska nunnor ledda av sister superior Clodagh för att starta en skola, öppna en sjukstuga och bygga ett kapell. Till hjälp har de Mr. Dean, en motvillig engelsman som bosatt sig i trakten. Han förutspår nunnornas misslyckande. Vinden viner genom palatset och bergstopparna bländar nunnorna och de får allt svårare att komma ihåg sina löften. När generalens son insisterar på att undervisas i palatset och inleder en affär med en av byns flickor hotar en mängd undertryckta känslor att stiga till ytan.

 "You noticed the gulf where the birds flew level with the lawn; across it was the forest rising to bare and bony ridges, and behind them and above them the Himalayas snows where the ice wind blew. Sometimes they were like turrets of icing sugar, pretty and harmless; on some days they seemed as if they might come crashing down the hill. On others they were hidden behind drifts of cloud and a spray floated from one to the other; but however they looked, there was always the wind to remind you of what they were. The wind was always the same."

(Rumer Godden, Black Narcissus, s. 20) 

 

Nunnor, förbjuden sexualitet, exotiska miljöer. Producenterna Powell och Pressburger valde att göra film av Black Narcissus. Martin Scorsese kallar den en av de mest erotiska filmer han vet och Marina Warner definierar den ett mästerverk:

Albuquerque, New Mexico (2012)

 

10 i mars (läsmaraton)

Jag maratonläser (dock utan foliehatt), vilket innebär läsning av tio skönlitterära böcker i mars. För några år sedan, inget problem. Nu däremot, något helt annat. För andra som läser, se här. Jag känner dock inte till några regler, ska titlarna börja på Q, måste böckerna vara över 200 sidor, bör de vara skrivna på tyska och utgivna under 2014 eller liknande? Om inga regler finns skriver jag mina egna: valfritt språk + en på franska; valfri längd, utgivningsår m.m. men böckerna måste redan vara i min ägo, alltså inga nyköp; lista ska anges 1 mars; samtliga böcker ska kommenteras här. Så, nu är jag redo att börja.

Efter lektionen: "Frankenstein " m.m.

Gruppen som läser litteratur på b-nivå har sina seminarier på nätet och då är det bra att studenterna är få - mer bestämt bara fyra. Vi har hittills läst och diskuterat de romantiska poeterna och Mansfield Park, och idag var det dags för Frankenstein. Vid det här laget har studenterna en någorlunda bra uppfattning om vad som kännetecknar romantisk litteratur. Vi pratade om de moraliska frågor romanen väcker angående naturvetenskapliga framsteg och på vilka sätt Frankenstein och hans monster påminner om varandra. Romanens ramberättelse, där Robert Waltons rastlösa längtan efter äventyr och avlägsna platser dominerar, får nog sägas ingå i kritiken av de snabba samhällsförändringarna och den positivistiska andan som genomsyrar 1800-talet, samt uppfattningen om världen som något att bemästra. Samtidigt är det ju på de vita, vida vidderna och bland de höga alptopparna som de melankoliska, ensamma manliga huvudpersonerna - romanens romantiska hjältar, dvs Walton, Frankenstein och monstret - finner tröst och själslig näring. Mot slutet kom begrepp som transhumanism och cyborger upp och vi hann till och med att prata rebootade Robocop; dock inte filmen Frankenstein, en film vars uselhet blir uppenbar så fort man förstår att det är monstret i filmen titeln hänvisar till och inte hans skapare...

 På a-kursen har vi läst The Great Gatsby och Things Fall Apart sedan sist - två romaner vars manliga huvudpersoner inte handskas med förändringar särskilt bra. Det är nu tredje gången jag hållit seminarier om Fitzgeralds roman och jag finner vid det här laget Gatsbys polerade gangster ganska tröttsam. Det är istället berättaren Nick som gäckar och fascinerar. Han är det verkliga mysteriet i texten. Achebes roman har jag undervisat tidigare men då i sammanhanget afrikansk litteratur. Här läste vi den istället i relation to det narrativa elementet "character." Parallellerna mellan huvudpersonen Okonkwo och den tragiska hjälten i det grekiska dramat är flera. Mer intressant tycker jag dock att det är hur romanen kritiserar eller i alla fall problematiserar den västerländska hyllningen av individen på bekostnad av gruppen. Gatsby, Frankenstein och Okonkwo - ett gäng litterära egoister, skulle man kunna säga.

republikanens dröm

"Ah, distinctly I remember it was in the bleak December; wrought its ghost upon the floor. Eagerly I wished the morrow; — vainly I had sought to borrow. From my books surcease of sorrow — sorrow for the lost Le(o)nore --- Deep into that darkness peering, long I stood there wondering, fearing, Doubting, dreaming dreams no mortal ever dared to dream before; But the silence was unbroken, and the stillness gave no token, And the only word there spoken was the whispered word, 'Le(o)nore?' This I whispered, and an echo murmured back the word, 'Le(o)nore!' Merely this and nothing more. --- Prophet!” said I, 'thing of evil! — prophet still, if bird or devil! By that Heaven that bends above us — by that God we both adore — Tell this soul with sorrow laden if, within the distant Aidenn, It shall clasp a sainted maide whom the angels name Le(o)nore — Clasp a rare and radiant maiden whom the angels name Le(o)nore.' Quoth the Raven: 'Nevermore'.”

"a climate particularly inhospitable to women"

...är ett uttdraget, ångestfyllt dödsögonblick. Kelley Kelleher kysser Senatorn på stranden och därmed är hennes - och faktiskt också hans - öden förbeseglade. Bilen åker ner i det svarta vattnet, Senatorn tar sig ut men Kelley blir kvar. Oates har fiktionaliserat "Chappaquiddickincidenten"; Kelleys sista tankar återvänder till tidigare på dagen, i väninnans sommarhus, den stilige Senatorn, vän till familjen, som väljer att trycka in sin tunga i just hennes mun och som föreslår att de ska ta färjan över till fastlandet och till hans hotellrum. Hon tänker också på föräldrarna, universitetsstudierna, kampanjarbetet och den första pojkvännen.

Det här är Oates när hon fortfarande struntar i korrekta meningsbyggnader, när meningarna istället travas på varandra och slutligen tippar över, men just i den här romanen höjer det bara intensiteten, besattheten med vilken Kelleys hjärna vägrar att ge upp. Vi vet dock redan från början hur det slutar. Oates roman är en anklagelse och en samhällskommentar och en så mycket tydligare sådan än The Accursed. Vid utredningen av Ted Kennedys olycka kom man fram till att Mary Jo Kopechne troligtvis var vid liv i den vattenfyllda bilen i nästan fyra timmar. Kennedy rapporterade dock inte olyckan förrän dagen därpå. Då var det försent.

Postcards from Stoker (2013): Shoes

"Have you outgrown your shoes?"

 

Stoker (2013)

"My ears hear what others cannot hear; small faraway things people cannot normally see are visible to me. These senses are the fruits of a lifetime of longing, longing to be rescued, to be completed. Just as the skirt needs the wind to billow, I'm not formed by things that are of myself alone. I wear my father's belt tied around my mother's blouse, and shoes which are from my uncle. This is me. Just as a flower does not choose its color, we are not responsible for what we have come to be. Only once you realize this do you become free, and to become adult is to become free."

 

Förra årets tjusigaste film; tänk Hitchcock, Mallick, Wong Kar-wai och en smula Campion. Indias pappa dör i en bilolycka och dittills okände farbror Charlie dyker upp på begravningen. Snart har han flyttat in i huset men är allt verkligen som det ska med farbror Charlie? Sydstatsmiljö, famljehemligheter, ond bråd död, missförstådd tonårstjej i high school och en sexsvulten, sultrig Nicole Kidman. Klyschigt, oemotståndligt. Park Chan-wook garanterar varje bildrutas perfektion. Manus av killen som spelar huvudrollen i tv-serien Prison Break - beauty and brains! 

  

 

Andrea Kowch



"The Cape"




"Whirlwind"

Efter lektionen: "Mansfield Park"

Jag har nämnt Mansfield Park i relation till Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman förut. Då gitte jag inte läsa om Austens roman eftersom jag mindes den som tråkigt moraliserande. Inför dagens b-kursseminarium var det annorlunda. Fanny och Edmund är om möjligt mer moraliserande och humorbefriade än jag minns dem - och Mary och Henry Crawford mer förföriska - men den här gången fick läsningen mig att undra om inte Austen spelar läsaren ett spratt. Betoningen på virtue i all ära (och den blir tydlig när man letar efter den), ämnen som kom upp var ändå berättarens distanserade förhållande till Fanny och hur Edmunds brist på humor kan förlikas med romanen i stort. Berättaren beskriver ofta den vuxna Fanny som ett barn. Hennes rival, Mary Crawford, är smart, rolig och skarp i sina kommentarer. Det är det sista Edmund inte kan förlåta henne för. Däremot är inte Mary Crawford en ond person, trots att Fanny gärna vill det. Crawford påminner f.ö. betydligt mer om hur jag föreställer mig Austen än Fanny gör. Det är kanske dags att leta upp de dammsamlande Austen-biografierna i bokhyllan. Övrigt: förra veckans fokusering på de romantiska poeterna var också den behjälpt av tidigare inlägg här. Nästa gång diskuterar studenterna Frankenstein. Tre seminarier i romantikens tecken är lyx i en historisk översiktskurs. 

naturen inspirerar

Förra våren flyttade en grupp steglitsar in i trädkronorna utanför fönstret. Eftersom träden beskurits var gruppen ofta synlig - och som de hördes. En morgon var de helt nära; de hade upptäckt min breda timjankruka på balkongen och kunde inte få nog av doften. Ljuvligt att se! Sedan kom sommaren och de försvann i lövverket. I morse hörde jag sången av en steglits igen. De är kvar i kvarteret och jag börjar Donna Tartts senaste.

Uppdatering: Jag läser inte alls Tartt. Kan inte släpa med mig en tegelsten i resväskan nästa vecka (och inte en chans att jag läst ut henne innan dess) utan max två pocket. Väljer de i högra marginalen.

Upplysningsvis...

...klickar jag hem Denis Diderots Jacques the Fatalist och Rameau's Nephew. Alldeles för komplicerade att läsa på originalspråk. Utanför fönstret regnar det diagonalt i mörkret; lägenheten doftar hyacinter.

Joyc Carol Oates: "The Accursed"

Äntligen har jag läst ut den förbannade Joyce Carol Oates. Eller ska det vara De förbannade av Joyce Carol Oates? 670 sidor misogyni, rasism, lynchningar, hallucinationer, förbannelser och politiska intriger. Oates har plöjt biografier över Woodrow Wilson, en gång USAs president och innan dess president för Princeton universitet.

Romanen utspelas i Princeton, tidigt nittonhundratal. Wilson kämpar för makten över universitetet men har snart annat att tänka på. I stadens utkant befinner sig socialisten Upton Sinclair, författare till The Jungle (1906). Oates varvar historikern M. W. van Dyck IIs redogörelse av Crosswicksförbannelsen  med brev och dagböcker skrivna av huvudpersonerna i romanen, dvs källorna till van Dycks berättelse. Ur virrvarret av texter stiger historien, verkar Oates vilja säga. Resultatet förblir dock fragmenterat och motsägelsefullt.
 

Woodrow Wilson

Jag står ut med den fragmenterade strukturen. Den gör det möjligt att läsa romanen under en hel månad (!) utan att tappa tråden. Svårare har jag för Oates brist på subtilitet. Gotisk litteratur är iofs alltid övertydlig. Den externaliserar interna konflikter, mentala sammanbrott, och det är definitivt något ruttet i sinnet på majoriteten av Princetons välbärgade familjer - men måste varje anstötlig åsikt ta sig uttryck i stinkande ödeland, demoniska älskare och blodtörstande vampyrer? I bokhyllan väntat Bellefleur och A Bloodsmoor Romance men jag måste andas ut och läsa något helt annat först.

Library Walk 5

Marianne Cedervall: "Stormsvala"

Flygplatslitteratur. Utan bok på Arlanda och mörkt Lappland i kombination med snöigt New York får duga. Dessutom har jag läst minst en tidigare roman i serien. Men den regionala självgodheten står mig snart upp i halsen och sedan idiotin. Vid ankomsten till ett stormigt Manhattan samlar norrbottniska Hervor snö i en hink i händelse av strömavbrott och vattenstopp. Vad är det för fel på vattnet i kran? Istället för kuriös framstår Hervor som byn Kuivalihavaaras största fåne. Och jag tror inte att det är med avsikt.