Madeleine vid Golden Gate-bron är en av filmen Vertigos (1958) mest ikoniska scener. Och bron en av värdens vackraste. Den slår t.ex. Brooklyn Bridge med hästlängder. Fast oj vad det blåser här ute. Det syns inte i den här filmscenen, som faktiskt är inspelad vid bron till skillnad från storslagna utescener i många av Hitchcocks andra filmer. Han gillade målade kulisser (jag också, tänk förhöjd verklighetskänsla).
På tal om att måla är bron inte röd, utan målad i färgen "international orange" av estetiska skäl och för att synas i dimman. Bron tog fyra år att färdigställa och invigdes 1937. Det är en Art Deco-bro, vilket syns på lampor, räcken och torn. Vissa människor säger sig faktiskt vara förälskade i bron. Alltså, de tror att de är ihop med bron. På riktigt. Se Agnieszka Piotrowskas dokumentär Strange Love: Married to the Eiffel Tower (2008):
Att bron inte bara inspirerat filmmakare, författare och konstnärer, utan också förtvivlade människor gör dokumentären The Bridge (2006) klart. Gripande och klarsynt film om människor som tagit livet av sig genom att hoppa från bron:
I Vertigo (1958) besöker Scottie och Madeleine en av Kaliforniens många naturreservat. Det har tvistats lite om vilket det faktiskt är. Ibland anges Muir Woods (som jag gärna vill att det ska vara), ibland Big Basin (som det nog faktiskt är).
Madeleine lutar sig mot en Sequoia Sempervirens
Eftersom Muir Woods är tillgängligare (hit går bussturer från San Francisco) var det dit jag åkte i torsdag. Delvis pga av skogsscenerna i Vertigo, men också för att här växer jordens högsta och äldsta träd, s.k. Coast Redwoods (Sequoia Sempervirens). Jag har svårt att förklara hur det kändes att gå omkring bland de här gamla jättarna och mina bilder nedan lyckas inte riktigt förmedla känslan de heller, tyvärr:
Muir Woods är urskog, aldrig skövlad, aldrig omplanterad. På svenska kallar vi de omåttligt höga träden för sekvoja, efter dess latinska namn (på engelska redwood, efter dess spanska namn, palo colorado). Parken står på ett område som 1905 köptes för 45000 dollar av kongressledamoten William Kent. Då hade större delen av skogarna i norra Kalifornien redan skövlats till marken. Muir Woods stod kvar eftersom den är ganska svårtillgänglig. Kent hade kunnat döpa området till Kent Woods, men valde att istället hylla skott-amerikanen John Muir, vars syn på människans relation till naturen var revolutionerande. Muir agiterade för skapandet av nationalparken Yosemite, och anses vara nationalparkernas anfader rent allmänt. En miljöhjälte, helt enkelt. Den mest miljömedvetna av alla amerikanska presidenten hittills, Theodore Roosevelt, gav Muir Woods nationalmonumentstatus (monument!) 1908. Och som skogen såg ut då, ser den i stort sett ut idag. Besök för allt i världen Muir Woods om ni reser till San Francisco, eller Big Basin. Vår tid på jorden är så kort. De här sköra jättarnas så mycket längre. Och för att återgå till Vertigo (även om det plötsligt känns futtigt) är det så logiskt att Hitchcock väljer att placera en av filmens tidiga nyckelscener just här, när idén om reinkarnation (oh, we wish) på allvar introduceras i filmen.
Alfred Hitchcocks Vertigo (1958) brukar toppa manliga filmkritikers listor över de bästa filmerna någonsin. Själv tycker jag att den är rätt obehaglig i sin skildring av en man besatt av idén om den perfekta kvinnan. James Stewart spelar mannen, Scotty, en polisman som efter en otäck händelse på jobbet utvecklat svindel och därför går sjukskriven. I början av filmen dräller han mest runt hemma hos sin före detta, Midge, spelad av en ung Barbara Bel Geddes (ni som är gamla nog att minnas Dallas känner igen Miss Ellie, matriarken i familjen Ewing). Men tillbaka till Vertigo. Och till San Francisco. Jag har varit här förut men då bara på kortare besök. Den här gången slås jag av hur vit staden är (och då menar jag inte rasmässigt, även om jag kunde ha gjort det också). Se bara bilden jag tog från Golden Gate igår:
San Francisco, juni 2016
I Vertigo bor Midge i en lägenhet med alldeles underbar utsikt. Jag är inte helt säker på åt vilket håll den vätter, men jag tror det är Russian Hill (fast egentligen är det en studio i Hollywood). Den arkitektoniska vitheten är hursomhelst påfallande.
Från krönet bakom Midges fönstervy, på Russian Hill, skulle det kunna se ut så här. Hennes lägenhet skulle då ligga uppe till höger, strax utanför bild:
Lombard Street, 2016
Alltså, nu kommer jag av mig lite i filmsummeringen, men visst är San Francisco vackert? Rena Medelhavsstaden, fast med kallare vatten. Nåväl, Scottie kontaktas av en gammal bekant som ber honom skugga hans hustru Madeleine, spelad av en isblond Kim Novak, eftersom hon påstår att hon är en reinkarnation av Carlotta Valdes, en olycklig kvinna som tagit livet av sig för många år sedan.
Madeleine studerar ett porträtt av Valdes
Scottie lär småningom känna Madeleine och tillsammans besöker de Nationalmonumentet (och skogen) Muir Woods, norr om San Francisco. Där börjar Madeleine plötsligt yra om att hon redan är död och att hon föddes för många, många år sedan. Scenerna i parken är verkligen spöklika, eftersom de höga, tusenåriga träden effektivt stänger ute solljuset och Madeleine verkar helt borta. Något senare följer Scottie återigen efter Madeleine, men nu i bil. Hon stannar vid foten av Golden Gate och innan Scottie hinner hindra henne, har hon hoppat i vattnet. Scottie hoppar efter och lyckas dra upp henne igen.
Till slut lyckas dock Madeleine ta livet av sig genom att hoppa från klocktornet till ett missionshus is San Jan Bautista. Scottie, som fortfarande lider av svindel, kan inte följa efter den här gången. Istället bryter han ihop och hamnar på sjukhus. Nu kan man ju tro att jag berättat hela filmen, men det har jag inte alls. För det är när Scottie skrivs ut från sjukhuset och av en slump stöter på Judy, en kvinna påfallande lik Madeleine, som filmens verkliga mysterium presenteras - och Scottie besatthet av Madeleine tar patologiska proportioner.
Madeleine
Judy
Scottie envisas nämligen med att Judy ska bleka sitt röda hår och köpa en lika snygg grå dräkt som den Madeleine bar. Att hon helt enkelt ska "bli" Madeleine. Att Judy är minst sagt tveksam är milt uttryckt. Samtidigt har hon fallit för Scottie, och har svårt att säga nej. Och mysteriet är ju, vem är egentligen Judy och vilken är hennes relation till Madeleine? Är reinkarnation verkligen möjlig?
Själv blir jag illa till mods varje gång jag ser Scottie påbörja sin make-over av Judy. Vissa har tolkat hans karaktär som en fiktiv variant av Hitchcocks egen besatthet av sina kvinnliga huvudrollsinnehavare, främst då Tippi Hedren, men till hans försvar är den gjord flera år innan Hedren medverkade i Hitchcocks The Birds (1963) och Marnie (1964). Fantastiska San Franciso-miljöer bjuder Vertigo i alla fall på, samt färgstark scenografi och filmmusik av Bernard Herrmann:
The Bohemain Club är en privat klubb i San Francisco, med anor från 1872. De anordnade midsommarfiranden ute i Muir Woods, ett naturreservat norr om San Francisco. Här spelade man teater och tjoade. Allt som finns kvar av det ute i reservatet idag är en skylt med klubbens namn - och så klart träden, som stått där i tusentals år och förhoppningsvis får stå kvar i lika många år till. De är våra äldsta levande varelser (eller ska det vara ting?) på jorden:
Jag är i norra Kalifornien hela veckan och något oväntat ser jag platserna jag besöker som genom en filmlins. Av filmer som utspelas i San Francisco med omnejd är Foul Play (1978) en av de roligaste. På svenska döptes filmen omgående till Tjejen som visste för mycket, eftersom huvudpersonen Gloria spelas av Goldie Hawn. Goldies manliga motspelare är Tony (Chevy Chase), en polisman som av en slump träffar Gloria på ett party strax norr om stan (Golden Gate skymtas från husets terrass). Hon lämnar dock festen tidigt och kameran följer hennes färd längs en av de vackraste kustvägarna i världen, Highway 1, till tonerna av Barry Manilows smöriga "Ready to Take a Chance Again." Det är en underbar inledningssekvens som jag alltid drömt om att återskapa:
Nu har jag tyvärr varken körkort eller bil, så jag får vänta till nästa (?) gång jag är här. Som filmsnutten ovan visar stannar Gloria för att plocka upp Scotty, en man med biltrubbel. De kommer överens om att gå på bio tillsammans senare på kvällen men när Scotty väl dyker upp i biosalongen är han skadad och hinner bara kläcka ur sig "se upp för dvärgen" innan han dör.
Det ska visa sig att han på något sätt är inblandad i mordet på en katolsk biskop och att han implicerat Gloria i en komplott utan hennes vetskap, genom att plantera en ledtråd i hennes väska. En serie dråpliga situationer följer, där Gloria förföljs av en "albino," nästan har ihjäl en mycket kortvuxen man, blir kidnappad, stöter på polismannen Tony igen, samt en kärlekskrank Dudley Moore, som missförstår hennes avsikter när hon bjuder in sig själv för att undgå att upptäckas av albinon, som förföljt henne från biblioteket där hon arbetar:
När Gloria följer med Moores karaktär hem till honom ser man tydligt hur kuperat San Francisco är. Staden är faktiskt byggd på hela sju kullar: Telegraph Hill, Nob Hill, Russian Hill, Rincon Hill, Twin Peaks, Mount Davidson och Lone Mountain/Mount Sutro. Moores lägenhet verkar ligga mellan Telegraph Hill och Embarcadero, inte särskilt långt från City Lights Bookstore, där jag var för några dagar sedan.
San Francisco, juni 2016
Foul Plays dramatiska slutscener består så klart av en galen bilfärd med Gloria och Tony, samt ett japanskt par. Och ja, den här filmen bygger sina skämt på fördomar om andra nationaliteter, lyteskomik och sex. Men också på Goldie Hawns oemotståndliga charm och Chevy Chases komiska timing. Hela filmen går faktiskt att se på Youtube just nu, lite halvdålig kvalité bara. Passa på:
"I drove past Nana's house. Then I was on El Camino and I drove past Stanford. I turned off El Camino and drove past my elementary school. While I drove I thought up ideas." ("The Rainbow Goblins," s. 99)
Jag läser James Francos novellsamling Palo Alto (2010) på tåget mellan Menlo Park och San Francisco. Berättelserna är löst knutna till varandra via persongalleriet, uttråkade tonåringar som curlats fram i livet av välutbildade och högavlönade föräldrar. Invånarna i Palo Alto tillhör de mest välutbildade i hela USA. I novellerna är alla föräldrar läkare eller professorer och när tonåringarna råkar i trubbel mildras straffen, eftersom förövarnas bakgrund är så "skötsam." Känns scenariot igen från förra veckans nyhetsrapportering? Om inte, googla "Stanford" och "våldtäkt". Det går inte att sympatisera med de här personerna på något sätt, och jag hoppas att det inte varit Francos avsikt. För novellerna är välskrivna och det de skildrar en verklighet lika tom på mening som jag alltid misstänkt att en viss typ av kaliforniskt liv är. Slutligen, jag önskar att Franco inte försökte sälja filmversionen så desperat som i den avslutande essän. Det blir aldrig bra när författare ger sig på att analysera sina egna texter och här är Franco så pretto att jag rodnar å hans vägnar.
"It was a simple existence, when I look back on it now. I have friends who grew up in New York City, and the stories they have from their childhoods are amazing. Full of color and culture and danger. I envy them." ("Halloween," s. 7)
Det kom en låda med kryddväxter som behövde blir omplanterade i större krukor. Jag började ambitiöst med timjan, som faktiskt kom i jord innan jag såg att det också kommit ett bokpaket.
Eftersom jag tidigare på dagen äntligen läst, kommenterat och betygsatt det sista examensarbetet, b- och c-uppsatsen, inlämningen osv för den här terminen slängde jag ihop en välbehövlig gin och tonic efter att ha öppnat paketet.
Jag planterade inte fler kryddor efter det. Istället läste jag första sidorna i Madeleine Brents Heritage of Shadows. Och insåg att jag misskategoriserat hennes romaner. De är ju inte renodlade romanser, alls, utan spänningsromaner, typ. Eller, spänningsromanser kanske är det rätta ordet.
Medan jag funderade över vilken genre Brents romaner egentligen tillhör, och om jag nog ändå borde slänga ihop en till gin och tonic till, sjönk solen sakta mellan höghusen.
38e gatan lyste som guld trots att Manhattanhenge (å fula ord!) för länge sedan är förbi. Här var jag tvungen att resa mig upp för att ta bilden. Och insåg då att ginen stigit mig lite åt huvudet. Så det blev bara en drink.
Chrysler fångar de sista strålarna
Eftersom jag redan stod upp passade jag på att tända ljusslingan på planket som skiljer vår altan från grannens.
Jag satt kvar länge efter att det mörknat och läste, vilade ögonen (som det heter) och tittade förstrött på de återstående kryddväxterna i lådan. Mr B kom hem med kinamat han hämtat upp på vägen och jag dukade utomhus. Nu, snart, vågar jag hoppas att semestern börjar på riktigt. Bara en vecka kvar.
Edward Blakes Frukost på Tiffanys hamnar högt, högt på min tio-i-topplista över NY-filmer. En film baserad på Truman Capotes kortroman (1958) med samma namn. I Capotes berättelese är huvudpersonen Holly Goligthly en 19-årig eskortflicka vars klienter inte alltid förstår när kvällen är slut. Hennes nya granne Fred ser henne första gången då hon motar ut en äldre man från sin lägenhet. Fred identifierar sig med Hollys situation eftersom han har ett förhållande med en äldre, gift kvinna som också betalar hans hyra. Han är författare, men lider av skrivkramp.
Så långt Capotes version. Det är ju inte den människor främst associerar till när de hör "frukost på Tiffanys", utan filmen med Audrey Hepburn i huvudrollen. Öppningsscenen är också något alldeles speciellt. På en folktom 5e aveny stannar en taxi utanför juvelbutiken Tiffany's. Ut kliver Holly, iförd svart långklänning (f.ö. ett av filmhistoriens mest berömda plagg). Hon går fram till skyltfönstret, öppnar papperspåsen hon har i handen, plockar fram kaffe och en bulle och börjar äta. Jag får alltid gåshud av den här scenen.
Titeln på filmen är så införlivad i populärkulturen att turister än i dag frågar personalen på Tiffany's var butikens kafé ligger (finns inget). Någon förklaring på Hollys beteende ges inte förrän senare i filmen: Holly berättar att hon ibland lider av "the mean reds", en värre version av "the blues". Det enda som hjälper då är att bege sig till Tiffany's. Butikens lyx lugnar och får Holly att tillfälligt känna sig trygg. I filmen möter vi alltså Holly första gången när hon är mår som sämst, men öppningsscenen är så glamorös att det är lätt att missa.
Precis som i kortromanen ingår Holly och Fred (spelad av George Peppard) ett platoniskt förhållande, med Fred som något chockat vittne till Hollys livsstil och mål i livet (att hitta en rik man). Breakfast at Tiffany's består av en räcka ikoniska scener där Audrey Hepburns glider runt i filmkostymer designade av bl.a. Givenchy. Filmens andra "lilla svarta" bär Holly när hon besöker Sing Sing. Förutom titelscenen är det dock en betydligt mer lågmäld scen jag kommer att tänka på när jag associerar filmen med New York, nämligen den där Fred hör Holly sjunga sången "Moon River" sittande på brandstegen. Sången är egentligen ganska kass och Audrey kan inte sjunga, men det är en varm sommarkväll mitt i en stad där ensamma människor bor alldeles för tätt inpå varandra. För ett ögonblick förenas de via sången - men också via brandstegarna, som i filmen utgör den fysiska länken mellan Hollys och Freds skilda liv.
Vore det inte för Mickey Rooneys vedervärdiga "yellow face," alltså hans rasistiska roll som Hollys japanska granne, skulle jag placera den här filmen först på min lista över New York-filmer, trots det sentimentala slutet (Capotes kortroman slutar inte likadant, kan jag meddela). Men nu går det inte tyvärr. Jag glömmer aldrig hur jag äntligen lyckats övertala min koreansk-amerikanska väninna att se filmen tillsammans med mig och den skam jag kände när Rooneys rollfigur plötsligt dök upp. Jag hade helt glömt bort honom och väninnan gick i taket. Så kan det gå när man ser film som vit och privilegierad västerlänning.
Sveriges Radios program Stil ägnar ett helt avsnitt åt Frukost på Tiffanys och dess populärkulturella betydelse. Där menar Susanne Ljung att Holly representerar en helt ny sort kvinna, som har sex utan att straffas för det. Nu tycks iofs Holly inte ha något sex i filmversionen, så jag vet inte hur långt Ljungs resonemang håller. Hon verkar i alla fall ha lånat det mest från en bok om filmen och rollkaraktären Holly, nämligen Sim Wasssons Fifth Avenue, 5 A.M.: Audrey Hepburn, Breakfast at Tiffany's, and the Dawn of the Modern Woman. Den står i min bokhylla i väntan på att läsas.
Den unge Werthers lidanden (1774) heter J.W. von Goethes roman på svenska och oj, vad länge den stått oläst i bokhyllan. Det här har varit en riktigt dåligt-samvete-bok sedan jag läste litteraturvetenskap i början på 1990-talet och då inte hann läsa den.
Nu har jag iofs kunnat diskutera romanen ändå, helt i Pierre Bayards anda, alltså författaren till How to Talk about Books You Haven't Read (2007). Jag har väl inte direkt ljugit om att jag läst Werther, men jag har inte heller berättat för någon att jag aldrig läst den. Bayards tes är f.ö. inte så komplicerad, om jag minns rätt. Jag har för mig att han diskuterar bl.a. det faktum att vi läst en bok inte betyder att vi fått ut något av läsningen, eller ens minns det vi läst (se ovan). Att faktiskt läsa en viss bok gör inte en person bildad eller kultiverad, menar han. Bildning förutsätter förmågan att kunna dra paralleller mellan texter och företeelser, att kunna navigera ett kulturlandskap, om man så vill, och då spelar det mindre roll om man läst en viss text eller inte, så länge man har ett visst hum om vad texten handlar och hur den förhåller sig till andra texter och företeelser.
Goethes Werther är alltså en brevroman, där breven skrivs av en ung man som förälskar sig häftigt i en kvinna som är förlovad med en annan. Ni vet säkert vad som händer därefter och hur romanslutet påverkade det europeiska medvetandet, framförallt unga mäns. Låt mig förtydliga, det är inte det här:
Utan mer det här:
Och förstår ni fortfarande inte vad jag hänvisar till är ni litterärt och kulturellt obildade enligt Bayard (och bildspråkiga analfabeter, enligt mig), vare sig ni läst romanen eller inte. Det får ni leva med - alternativt får ni ta och läsa Den unge Werthers lidanden på egen hand. Men nu ska jag avslöja en sak. Jag hade nog inte behövt läsa den här romanen för den gav mig faktiskt inget mer än jag redan visste om den. Snopet.
