Virginia Woolf - "Flush"

"Heavy curls hung down on either side of Miss Barrett's face; large bright eyes shone out; a large mouth smiled. Heavy ears hung down on either side of Flush's face; his eyes, too, were large and bright: his mouth was wide. . . . Thus closely united, thus immensely divided, they gazed at each other. Then with one bound Flush sprang on to the sofa and laid himself where he was to be forever after - on the rug at Miss Barrett's feet."   

Flush är historien om en hund (som svenska undertiteln lyder), och inte vilken hund om helst utan poeten Elizabeth Barrett Brownings cockerspaniel. Woolf skildrar Barretts instängda tillvaro i huset på Wimpole Street, hennes hemliga giftemål med poeten Robert Browning och deras liv i Italien  - alltsammans ur Flushs perspektiv. Det är också berättelsen om en hund som tillbringar alltför mycket tid inomhus, blir kidnappad av professionella hundnappare, och flyttar till Italien där både han och matte äntligen kan leva ett fritt och harmoniskt liv.

Samuel Spode, 1835

Flush är lätt som en sufflé och en utmärkt introduktion till Virginia Woolf. Här får hennes humor fritt spelrum och hon bakar (för att fortsätta suffléanalogin) med lätt hand in det större händelsförloppet i det mindre. Romanen är också en blinkning till kompisen Lytton Strachey och hans kritik av viktoriansk biografi och dess fokuering på (manliga) berömdheter. Barrett Browning tycks ha haft ett väldigt intensivt förhållande till sin vovve, att döma av de två dikter hon skrev om honom. I "Flush or a Faunus" avbryter Flush hennes självömkande drömmerier genom att trycka nosen mot hennes - gulligt.

You see this dog. It was but yesterday

I mused, forgetful of his presence here,
Till thought on thought drew downward tear on tear;
When from the pillow, where wet-cheeked I lay,
A head as hairy as Faunus, thrust its way
Right sudden against my face,—two golden-clear
Large eyes astonished mine,—a drooping ear
Did flap me on either cheek, to dry the spray!
I started first, as some Arcadian
Amazed by goatly god in twilight grove:
But as my bearded vision closelier ran
My tears off, I knew Flush, and rose above
Surprise and sadness; thanking the true Pan,
Who, by low creatures, leads to heights of love.

Leonard och Virginia Woolfs cockerspaniel Pinka sägs ha bidragit till romanen genom sin blotta närvaro, tillsammans med Woolfs läsning av Barrett Brownings samlade brev. Här därför en avslutande bild på Woolf och Pinka i trädgården. Fotograf Leonard Woolf:

 

Hans Fallada - "Alone in Berlin"

Det tog veckor men reservationerna släppte efter ungefär tvåhundrafemtio sidor. Och vilken tur, för tegelstenen Alone in Berlin är nog det bästa jag läst i år. Tyskland under andra världskriget: När sonen dör vid fronten bestämmer sig arbetarparet Quangel för göra motstånd. På vykort som de lämnar här och var i Berlin kritiserar de Hitler och tredje riket. Därmed riskerar de också livet. Förutom Otto och Anna Quangel skildrar Fallada (f.ö. en pseudonym) övriga hyresgäster i huset där de bor. Det är en broklig samling mer eller mindre misslyckade individer som alla har det gemensamt att de drivs av rädsla, girighet och hat, något de för övrigt delar med alla i Berlin under perioden. Ingen känner sig säker, till slut inte ens den SS-officer som har i uppdrag att spåra upp vykortsskrivarna. Paranoian är tyvärr alltför ofta befogad och motstånd verkningslöst, men det är just det som bidrar till berättelsens känslomässiga effekt. Väsentlig läsning, verkligen.  

Ira Levin - "Rosemary's Baby"

Mr B och jag bäddar med linnelakan och slår på luftkonditioneringen i sovrum och vardagsrum innan vi lägger oss. När vi vaknar är det fortfarande svalt i rummet, men två timmar senare når solen altandörrarna och lägenheten känns plötsligt kvav och instängd igen. Jag har stannat kvar i sängen för länge och håret i nacken är blött av svett, men jag vet bättre än att öppna dörrarna och släppa in värmen. Istället fäster jag upp håret med en klämma, hämtar en kopp kaffe i köket och börjar läsa Rosemary' Baby...

Klibbigheten bara förstärks av klaustrofobin i Rosemary's Baby. Det unga paret Rosemary och Guy har turen att erbjudas en lägenhet i the Bantham, ett av de imponerande 1800-talshus som kantar Central Parks västra sida. Fast är det tur? Efter att en ung kvinna begår självmord genom att hoppa från husets tak och ett möte med de underliga gamla paret som bor mittemot dem, börjar Rosemary undra. Hennes olust förstärks när hon drömmer att hon har sex med Guy medan grannarna tittar på. Om det nu var Guy. På morgonen har hon dessutom konstiga klösmärken på kroppen.

Det som bidrar till klaustrofobin i romanen är sätten på vilka Rosemary manipuleras av alla i hennes närhet. Trots att jag har sett Polanskis filmatisering från 1968 av Ira Levins roman - och vet hur det slutar - är det spännande läsning. Den skrivit buzzfeeds lista över 53 bladvändare håller med; när man väl börjat går det inte att sluta läsa. En miniserie från 2014 (?) baserad på romanen utspelar sig i Paris istället för i New York. Vill man hellre se Polanski, Mia Farrow m.fl. prata om filmen från 1968 ska man klicka här.

#sommarkväll och Manhattanhenge

32 grader i skuggan och solnedgång. Galna människor beskriver kvällens fenomen med ett av de fulaste uttryck som någonsin myntats: Manhattanhenge. Va? Det är Neil Degrasse Tysons fel; han ansvarar för naturhistoriska muséets planetarium och hittade på uttrycket (för fenomenet).  Manhattanhenge är när solens nedgång överensstämmer med Manhattans rutnät av gator - ungefär som när solen går ner över Stonhenge i perfekt harmoni. Fast utan religiösa förtecken. Bilden nedan togs 3 juni och är antagligen helt missvisande. Hashtaggen hänvisar till kulturkollos sommartaggar.

The streets ARE paved with gold!

Läsrum i Bryant Park

den här kvällen visades filmen Poseidon Adventure i parken 

Bryant Park ligger bakom New York Public Library och under sommaren öppnar biblioteket ett läsrum i parken. För några dagar sedan gick jag dit för att variera var jag sitter och skriver. Hemma sitter jag antingen i sängen, vid skrivbordet eller ute på altanen och det går oftast bra, men på senare tid har jag känt mig rastlös och isolerad. Det är sommar i New York och jag sitter hemma och ugglar. Då kanske läsrummet i Bryant Park är lösningen; parken ligger bara några kvarter från lägenheten och där (i parken) kan jag både skriva och sedan ta en paus och titta på folk. Fast mest skriva, tänker jag.

 

Under semestern har jag nämligen som mål att skriva två timmar varje dag. Min avhandling ska bli en en bok och de två artiklar jag hoppas får färdiga i år är det hög tid att jag påbörjar. Välkommen till en akademikers vardag - utan artiklar ingen forskningstid. Till hösten undervisar jag dessutom en doktorandkurs i akademiskt skrivande och det är så jobbigt att behöva säga: do as I say, not as I do. Skrivtid är inte något man hittar, utan något man avsätter plats för i sin kalender säger varenda skrivguide jag hittills har plöjt igenom, så då är det väl bara att göra det då:

 

Det tar visst två månader innan något man gör regelbundet blir en vana, oavsett om det man gör är att jogga på morgonen, äta chips vid tv:n eller skriva varje dag. Jag undrar förstås vad andra som skriver (för att de måste, vill eller inte kan låta bli) gör. Skriver lite varje dag eller mycket, men bara när andan faller på?

Nannyfantasier i "Bad Marie"

Marie är barnflicka åt sin barndomskamrat Ellens tvååriga dotter Caitlin sedan några veckor tillbaka. Ellen är gift med den snygga, franska författaren Benoît Doniel. Han råkar ha skrivit Maries favoritroman, den hon läste om och om igen när hon satt i fängelse. Marcy Demanskys Bad Marie (2010) börjar i Ellens och Benoîts tjusiga våning på Manhattan, där paret hittar en full och avslocknad Marie i badkaret. Det är första gången Benoît ser henne utan kläder men inte den sista. I rekordfart inleder han och Marie ett förhållande bakom Ellens rygg och nästan lika snabbt bestämmer de sig för att dra till Paris, och de tar dottern Caitlin med sig. Vad de ska göra när de väl kommit dit har dock ingen av dem tänkt på.

Jag läste ut Bad Marie på några timmar, över en kopp kaffe på en morgonsolig altan. Det är en charming roman i fransk stil. Marie påminner lite om Françoise Sagans hedonistiska huvudpersoner fast hon är om möjligt ännu mer amoralisk. Hon gör vad som faller henne in, tar vad hon vill ha och slösar ingen tid på att ångra sina beslut, även om resultatet inte blir som hon tänkt sig. Demansky är inte bara romanförfattare utan också filmkritiker och hon gillar fransk film, berättar hon i bokens extramaterial. Det märks. Lättsmält sommarläsning.

Terrassliv med Maria Lang (och lite Emily Dickinson)

Till skillnad från förra veckans klibbiga och rätt olidliga 35 grader har temperaturen legat på behagliga 28 de senaste dagarna. Tyvärr sitter jag mest inomhus och rättar febrilt uppsatser och examensarbeten, men så är målet att kunna lägga arbetsuppgifterna åt sidan första juli. Terrassen har varit räddningen, även om jag mest betraktat den inifrån (suck):

Trots jobb har jag hunnit med välbehövliga pauser och till och med smygit in lite läsning, t.ex. kan jag nu lägga Vår sång är stum och En ensam man till listan över lästa Maria Langdeckare. Lang är en fuskande pusseldeckare, till skillnad från t.ex. Agatha Christie, för hon undanhåller väsentliga detaljer från läsaren vilket gör det omöjligt att lista ut vem den skyldiga är. Eh, om det inte vore för att de "erotiskt besatta," "liderliga" och "kvinnojagande" personerna nästan alltid visar sig vara mördare, förstås. Men, men, så läser man ju inte Lang för intrigen utan för miljö- och tidsskildringarna - och för de litterära referenserna, såklart.

I En främmande man befinner sig Puck plötsligt ensam i en sommarstuga i bergslagen och det är allt lite ruggigt. Åskmolnen hopar sig över grantopparna och som läsare är jag länge osäker på vad jag ska tycka om den främmande man som oväntat dyker upp utanför huset. En främmande man är en av Langs mörkare och mer ambivalenta deckare, vilket kanske delvis beror på att hon i hög grad verkar ha inspirerats av Frödings dikt med samma namn. I Vår sång är stum charmar dock strukturen desto mer. De misstänkta ombeds skriva ner sina förehavanden och texterna utgör större delen av boken. Vem som mördat Skogas rektor känns däremot rätt ointressant. Jag fascineras istället av dåtidens skol- och examenssystem, och lär mig en hoper nya (gamla) ord på köpet: dimissionsrätt, censorer och  abiturienter.

På tal om flyktig, i ordets konkreta betydelse: förutom att vara läsplats fungerar terrassen också som skådeplats för diverse nordamerikansk fauna. Soliga dagar pausar glittrande trollsländor på möbler och krukor:

the halloween pennant

Och igår hittade en blåskrika hit. Jag tror att det måste vara ena halvan av paret som bor under vattentornet på andra sidan gatan så det var inget långväga besök direkt, men det var första gången jag kunde beundra fjäderdräkten på nära håll:

the blue jay

Blåskrikor tillhör kråkfamiljen, ifall profilen ser bekant ut. Så det är en smart liten rackare det här. Fjäderdräkten påminner lite om en skatas, förutom att den är, ja, blå. Faktiskt betydligt mer klarblå än på min bild. Och hoppsan, precis som jag skriver det här sitter min lilla granne utanför fönstret igen, nu bara en meter bort. I en dikt av Emily Dickinson spelar just blåskrikan huvudrollen och hon försvarar dess rätt till ett evigt liv. Lite samma fråga Hasse Andersson ställer i "Änglahund," faktiskt. Sedan hör det till att  Dickinsons attityd till organiserad religion var minst sagt komplex och att unionsoldaternas uniform var blå, så det sägs en hel annat i den här dikten också, för den som är intresserad:

No brigadier throughout the year
So civic as the jay.
A neighbor and a warrior too,
With shrill felicity   

/.../

His character a tonic,
His future a dispute;
Unfair an immortality
That leaves this neighbor out.



Lovely Louisiana, del 3: the Bayou, olja och undervisningssystem

Vårt sista stopp innan New Orleans gjorde vi strax utanför Baton Rouge och Lafayette. Eftersom vi var lite sena tänkte vi först skippa Champagnes Cajun Swamp Tours, men oj vad vi är glada att vi inte gjorde det. S och jag förälskade oss båda i Lake Martin med omnejd:

 Eftersom det fortfarande var rätt svalt i luften (+25 grader C) sjöd the bayou av liv trots att vi var där ganska sent på eftermiddagen:

 

 

 

Vi lämnade Baton Rouge längs en väg kantad av oljerraffinaderier. Effekten av skymningsljuset och den högra koncentrationen tunga industrier påminde oss om ett futuristiskt månlandskap. Vi sänkte rutorna och kände doften av olja. Det ångrade vi lite senare när vi läste att området kallas "Cancer Alley" på grund av dess höga cancerfrekvens.  

 

 

Inget har egentligen gjorts åt föroreningarna i området, eftersom Louisiana har USAs näst högsta frekvens av cancer generellt, alltså också på andra platser i delstaten. Louisiana rankas för övrigt högt på nästan alla listor över delstaters problem:

• Well-being index score: 64.9
• Life expectancy: 75.7 years (4th lowest)
• Percent obese: 32.7% (4th highest)
• Median household income: $42,944 (8th lowest)
• Percent with high school diploma: 83.0% (4th lowest)

Det är dystra siffror till vilka nu hela högre utbildningssystement i Louisiana riskerar att läggas. Väl anlända i New Orleans hade vi inte tid till mycket annat än att delta i olika konferenssammanhang. Just universitetens framtid i Louisiana var för övrigt ett hett debatterat ämne på konferensen. 300 miljoner dollar måste sparas inom högre utbildning, vilket i praktiken innebär att en stor del av all högre utbildning i Louisiana kan komma att läggas ner.

 

Det här är alltför trist information att avsluta min roadtripredogörelse med. Jag väljer istället att rekommendera ett besök i New Orleans, inte minst för stadens fantastiska matkultur. Det trista konfersenhotellet låg i anslutning till de franska kvarteren som bland människohorder och turistfällor också erbjöd tillfällen att äta beignets, pralines, crawfish étouffée, jambalaya och gumbo.



Stephen Chbosky - "The Perks of Being a Wallflower"

Det är delvis av snobberi jag sällan läser så kallad YA-litteratur. Jag har en föreställning om den som tillrättalagd och riktad, och det stämmer säkert inte alltid. Nu handleder jag dock en student som skriver en uppsats om Chboskys roman och då har jag plötsligt en orsak att plocka upp den. The Perks of Being a Wallflower är en brevroman. Huvudpersonen Charlie lider av en depression men vet inte varför. Under hans första dagar i high school blir han vän med två seniorer, Sam och Patrick, och det är tack var dem han tar sig igenom sitt första år. I blurbarna på min upplaga liknas The Perks of Being a Wallflower vid The Catcher in the Rye. Själv tänker jag mer på The Bell Jar och Ingen dans på rosor, två andra romaner vars huvudpersonen lider av psykiska problem. Jag gillar Chboskys roman och jag gillar romanens Charlie. Och jag tänker  att man verkar söka sig till en viss typ av navelskådande roman när man börjar bli vuxen och då duger faktiskt The Perks of Being a Wallflower lika bra som Ingen dans på rosor. Faktiskt skulle jag jag rekommendera den förra framför den senare. Riktigt upp till Salingers och Plaths nivåer når inte Chbosky. Men det gör ju nästan ingen. Såg filmen så fort jag stängt igen boken. Den är precis så där tillrättalagd och riktad som jag fortfarande misstänker att en hel del YA-litteratur faktiskt är. Så skippa gärna den.

Lovely Louisiana, del 2: Vampyrer, vampyrer

Efter vårt traumatiska möte med Texaspolisen var det en lättnad att anlända i Louisiana. Det började mörkna när vi lämnade Caddo Lake och körde mot Shreveport, där vi sov över. Charlaine Harris ande vilade över den här delen av vår roadtrip. Det är förstås i Shreveport romanpersonen Eric Northmans bar ligger. Något Fangasia såg vi dock inte till. Nästa morgon gav vi oss iväg i gryningen för ännu ett Sookie Stackhouse-relaterat besök: den f.d. plantage som utgör romanpersonen Bill Comptons hus i True Blood, tv-versionen av Harris böcker. När husets ägare såg första säsonen av serien blev de tydligen inte så glada och vägrade hyra ut huset igen, så en version av huset fick byggas upp på annan plats.
 

originalet

På tal om vampyrer så gjorde vi ännu ett relaterat stopp senare på dagen. The Great River Road går genom Louisiana. Vi valde att köra den vägen istället för de motorvägar vi hittills färdats på. Längs River Road gjorde sig Louisianas mindre smickrande historia ständigt påmind. Vägen som går längs Mississippi kantas av f.d. plantager. Vi stannade till vid Oak Alley Plantation där filmversionen av Interview with a Vampire en gång spelats in. 

 

 

Här anordnas bröllop i bästa Borta med vinden-stil och mint juleps serveras i stora huset. Närmare de enorma fält som fortfarande omger plantagen har man återskapat de slavbostäder som en gång stod där. De enkla trähusen ser mest pittoreska ut. Det är en mycket sanerad version av livet på plantagen som presenteras och S och jag kände till slut en viss olust inför alltihop, trots, eller kanske just därför, att platsen var så vacker. Plantageromantiken stod oss till slut upp i halsen.  



ekallén

Lovely Louisiana, del 1: Let's get the hell out of Texas

I början av april var det äntligen dags för den roadtrip jag och väninnan S planerat i månader. Målet var en konferens i New Orleans men resan började i Waco, Texas, där S bedrivit forskning under nästan två månader. För mig var det mest uppseendeväckande med den korta tid jag tillbringade i Waco att kvinnor inte fick gå med bara axlar på universitets campus. Kom då ihåg att det blir väldigt varmt i Texas på somrarna.

Hursomhelst. I hyrbil körde vi först till staden Jefferson och sedan vidare till spöklika Caddo Lake, "a place where legends and mysteries are born." Här byggs husen på pålar på grund av årliga översvämmningar. Den spanska mossan växer tät på träden och hundratals rapporteringar om bigfoot har gjorts i området. Vi såg dock ingen. Väninnan S och jag var istället fullt upptagna med att titta efter sköldpaddor och drömma om en author's retreat här. Helst i området Uncertain. Smaka på platsnamnet en gång till: Uncertain. Vid Caddo Lake. Det gav åtminstone oss lite litterär gåshud.



härifrån tycks vad som helst kunna komma utklivande

Caddo Lake var spöklikt, men rädda på riktigt blev vi inte förrän vi lämnat området. Mot gränsen till Louisiana blev vi stoppade av en polisman. Han påstod att vi kört alldeles för fort. Det visste vi att vi inte gjort, eftersom vi minuterna innan diskuterat precis hur mycket och ofta hastighetsgränsen ändrades på just den här sträckan. När han insåg att bilen var en hyrbil och att föraren kom från New York, lät han oss dock köra vidare. Det visade sig efteråt att S och jag läst precis samma artikel i The New Yorker och att vi båda tänkt på den under mötet med polismannen. Läs artiken här så blir kanske vår rädsla mer förståelig. Det var med viss lättnad vi körde över gränsen till Louisiana. 

Patricia Highsmith - "The Tremor of Forgery"

Liksom Patricia Highsmiths andra romaner är The Tremor of Forgery en studie i ondskans relativitet. Huvudpersonen Howard Ingram är författare och befinner sig i Tunisien för att skriva ett filmmanus. Där lär han känna två män med diamentralt motsatta personligheter: den programmatiskt optimistiska och ganska naiva amerikanen Adams, samt den betydligt mer cyniska dansken Jensen. En natt bryter sig en någon in i Ingrams bungalow och den senare kastar då sin skrivmaskin på inbrottstjuven. På morgonen syns inte ett spår av mannen och Ingram fruktar att han råkat döda honom, samt att områdets tunisiska vakter gömt undan kroppen. Ingram står därmed inför ett dilemma. Ska han anmäla brottet eller anpassa sig till traktens uppenberligen mer lösslöppta moraliska inställning till något som kan vara ett mord? Frågan ställs på sin spets när han förstår att Adams misstänker honom och försöker få honom att erkänna ett brott han inte vet om han begått. Jensens anser istället att Ingram ska glömma alltihop. Enligt introduktionen var The Tremor of Forgery den roman av Highsmith Graham Greene tyckte allra bäst om och det är inte svårt att förstå. Det är en berättelse om ett moraliskt dilemma snarare än en konventionell thriller, men den är spännande som den senare sorten.

"Gotham City is New York at night"

Det blir ett till inlägg om årstiden. Med "the first day of spring" i fredags anlände snö och blåst. Jag trotsade och valde att promenera upp till 57e gatan istället för att ta tunnelbanan eller taxi. Det är ju vår, för tusan.   

Kall och blöt stod jag utanför Tourneau en timme senare för att upptäcka att de redan stängt. På 5e Avenyn erbjöd en bokhandel värme, vila och annat. En av dessa lovar att göra mig mer logisk, en annan läsning för livet, men det är romanen i mitten jag ser fram emot mest:

När jag klev ut igen var midtown inte längre midtown utan plötsligt Gotham City:

Vårens ankomst

Utan att jag visste om det antog jag Kulturkollos tisdagsutmaning igår när jag promenerade upp till Central Park i jakt på vårtecken. Efter februaris snöyra är det verkligen dags för sådana. Promenader och vårtecken, alltså. Det första tecknet såg jag redan på Lexington Avenue. Småbutikerna har ställt ut blommor till försäljning igen. Nu riskerar de senare inte längre att frysa ihjäl (fast det föll allt några flingor i morse). I parken var det skralare med vårkänslor. Gammal snö och skridskobanan fortfarande isad. Trist, fult och smutsigt.

Knopparna på trädens grenar är fortfarande små och hårda. De har verkligen inte bråttom med att öppna sig. I myllan händer det dock grejer, fast man måste titta efter ordentligt:

Det ser ut som att påskliljorna kommer att slå ut precis lagom till påskveckan. Då är jag tyvärr inte här. Men så, slutligen, precis innan jag lämnar parken, hittar - och hör - jag ett ljuvligt vårtecknet. Sparvar som tar ett sandbad i eftermiddagsolen. Ursäkta min lätt åksjuka kamerahållning: 





Karolina Ramqvist - Flickvännen

Det är Karin som är flickvännen i Karolina Ramqvists roman. Hon är en f.d. fotomodell som är ihop med John, en tungt belastad kriminell, som det heter. När John är borta på jobb, går Karin rastlöst runt i det enorma hus han köpt åt henne. Där väntar hon på att han ska komma hem igen medan hon nogsamt undviker att se nyheterna på tv. För hon vill inte veta vad John egentligen gör när han jobbar. Istället tränar hon, solar, städar det redan dammfria huset och tänker tillbaka på när hon och John träffades på Ibiza. På eftermiddagen anländer kumpanernas flickvänner till huset. Det dricks vin, snortas kokain och pratas sex, men pojkvännernas göranden är ett förbjudet ämne.

Det har skrivits en hel del om Flickvännen, bland annat idiotiska kommentarer på ett inlägg från Johanna Ögren på Bokhora. Tröttsamt att Flickvännen skapat sådana aversioner hos vissa manliga kommentatorer och det, så klart, utan att dessa ens läst romanen. Rebecca Solnit, where are you when we need you? Jesper Högström på Expressen har dock läst. Han tycker att Flickvännen är en statisk skildring av ytlighet och menar att Ramqvist inte lyckas motivera eller förklara Karins val. Jag tycker inte att ytligheten är det väsentliga i romanen utan vad som sker under ytan, dvs Karins isolering och stegrande ångest, som både ökar och lättar i och med förhållandet med John. Är man uppmärksam presenteras en rad orsaker till vad som drivit Karin att göra de val hon gjort. Suverän isbergsteknik, mao. Den här månaden kommer Ramqvists nya roman ut. Den är en fortsättning på Flickvännen och hjälp vad mycket som verkar ha hänt Karin sedan den första romanen! Mycket spännande.

Coursera mera!

MOOCs, eller Massive Open Online Courses, har funnits ett tag och jag har följt flera, om än inte konsekvent. Samtliga hittade jag hos Coursera, men en hel hög andra plattformar och universitet listar också MOOCs. En MOOC jag rekommenderar framför andra är "Modern and Contemporary American Poetry," som börjar till hösten (september) igen. Den hålls av professor och studenter från Uni of Pennsylvania och de läser amerikansk poesi, från Dickinson till Ashbery. Hur intressant som helst. "Marriage and the Movies: A History" är en annan kul kurs, baserad på en bok skriven av kursledaren.
 

Det bästa med MOOCs från Coursera är att allt material är nedladdningsbart, så hinner man inte följa kursen i takt med att materialet publiceras under kursens gång är det bara att ladda ner det och läsa/titta/lyssna senare. Materialet ligger dock inte uppe efter kursernas slut, så vänta inte med att ladda ner, utan gör det direkt. Just nu följer jag "Reason and Persuasion: Thinking Through Three Dialogues By Plato" och tog därför en sväng ner till Barnes & Noble vid Union Square för att hitta dialogerna i bokform. Plockade också upp annat smått och gott:

 

 

MOOCS kostar som regel ingenting men så ger de inte heller några universitetspoäng. De flesta kurser erbjuder dock en variant där man som student får något slags värdelöst studiebevis, och det tar de alltid några kronor för. Så varför ska man följa en MOOC? Jag vet inte varför andra gör det, men jag gör det för att få inspiration, viss struktur i mitt läsande/tittande (hittills inte funkat alls) och för att bara få leka student igen.

E.M. Forster - Where Angels Fear to Tread

Efter Galguts fiktiva biografi har jag sett fram emot att läsa E.M. Forster. Det är något mittemellan, ljumt och lagom ("middling") med Forster, menar Zadie Smith i den här artikeln (som tyvärr kostar att läsa i sin helhet). I debutromanen Where Angels Fear to Tread (1905) är det främst Philip Herriton som kan beskrivas med de orden. När Lilia, änkan efter hans bror, bestämmer sig för att gör en tidstypisk resa till Italien uppmuntrar han henne entusiastiskt med beskrivningar av miljöer, konst och människor. Italien väcker något till liv inom honom, frigör något obestämt, som han aldrig vågar ger sig hän åt fullständigt. Det gör däremot Lilia, som faller hals över huvud för en ung, fattig italienare och bestämmer sig för att gifta om sig med honom. Skandalen hemma i Storbritannien är ett faktum och mamma Herriton skickar Philip till Italien för att avstyra alltihopa. Där möts han av Caroline Abbott, Lilias resekamrat, och av nyheten om att Lilia redan är gift.

 

I romanens andra del står Philip och Caroline i centrum när de återvänder till Italien, återigen på grund av Lilia. Det är nu det blir tydligt att Philips ironiska distans, hans insisterande på det humoristiska i alla situationer, visserligen skyddar honom från besvikelser men också hindrar honom från att ta för sig av livet. Det är lätt att läsa Philip som Forsters språkrör, särskilt i ljuset av den senares privatliv, men då glömmer man romanens alla kvinnoporträtt. Det gäller först och främst Lilia, men också Caroline som frustrerat kräver att Philip en gång för alla står upp för något, vilket han inte kan eller vill. Det gäller också Philips fanatiska syster Harriet och intrigerande mamma Herriton. Titeln antyder att kvinnornas handlingar är dumdristiga och okänsliga ("fools rush in...") men samtidigt står det klart att Philips passivitet också kostar honom mycket. Mötet mellan dessa okänsliga, alternativt passiva, britter och ett för dem både primitivt och arkadiskt Italien slutat tragiskt för alla inblandade. Jag blir mycket förtjust i Where Angels Fear to Tread, trots att den som helhet är ganska ojämn och tycks bestå av två separata berättelser där samma personer återkommer. I fimversionen spelas Lilia av Helen Mirren och Caroline av Helena Bonham Carter. Här hela filmen för den som inte orkar läsa:

 

 

Lena Andersson och kärleken

Med 50 sidor om dagen som mål har jag faktiskt lyckats läsa inte en utan hela två av Anderssons romaner. Först hennes debut, Var det bra så? (2010), som jag uppskattade just för det dagspressrecensenter och andra redan noterat, dvs att förortstillvaron för en gång skull beskrivs i termer av klass och inte främst utifrån etnicitet, och så den första romanen om Esther Nilsson, vilken det stormade rejält kring när den först kom ut och när sedan Roy Andersson påstod att han nog ändå var romanens Hugo Rask.

 

Det har skrivits massor om Egenmäktigt förfarande (2013) men så är det en roman som närmast tvingar läsaren till självrannsakan. För visst går det att känna igen sig i både Esther och Hugo, även om många tydligen inte alls gör det. Under läsningen uppmärksammar jag hursomhelst att Esther förälskar sig i "Hugo" redan innan de träffas. Hon blir ju kär i den version som skapas i arbetet med föreläsningen om hans filmskapande. Tror jag det att Hugo inte kan leva upp till den bilden, även om det på inget sätt ursäktar hans beteende. Jag tvekar att kalla romanen en undersökning i kärlekens etik, för kärleken är ju så ensidig här. Som den ibland är. Ytterst handlar romanen kanske om hur vi uppför oss mot varandra, också - eller framförallt - i de mest intima (och då menar jag inte nödvändigtvis sex) av situationer, om den grad till vilken vi har en skyldighet att ta ansvar för våra handlingar och deras verkan på våra medmänniskor. Egenmäktigt förfarande höll mig vaken under nästan hela flygresan mellan New York och Stockholm i februari.

London för de ensamma

West Indians arriving in London, ca. 1950s-1960s.

Att läsa 50 sidor om dagen var precis vad jag behövde göra för att få fart på, ja läsandet. Selvons The Lonely Londoners (1956) är en melakolisk roman om  svarta män i 1950-talets London. De är ditlockade från de forna kolonierna i västindien och Afrika med löfte om jobb och en framtid i landet. Moses är veteranen bland gruppen och det blir hans uppgift att introducera de nyanlända i hur man överlever i huvudstaden. Galahad är den senaste i raden av hoppfulla och blir snart varse de fördomar och  rasism som möter dem. Den vita arbetarklassen ser de svarta männen som ett hot, medan överklassen  objektifierar dem. Dagarna går ut på att skrapa ihop till hyran, medan kvällarna ägnas åt flört. De flesta av männen är unga och får en kick bara av att kunna stämma träff vid Londons kända landmärken: Piccadilly Circus! Charing Cross!

 



Piccadilly Circus, London, c.1950s–1960s. Photo: Lightworks Media/Alamy



"Moses sigh a long sigh like a man who live life and see nothing at all in it and who frighten as the years go by wondering what it is all about" (101-2)

 

För Moses har huvudstaden däremot tappat sin glans och han längtar hem. Liksom de andra måste han hålla sig i ständig rörelse. Inte för att någonsin komma framåt, men för att inte halka bakåt, ner i det totala misslyckandet. I förordet liknas Selvons berättarstruktur vid en kalypso. Det vet jag inget om, men jag gillar det sätt på vilket han hoppar mellan människoöden och vägrar sentimentalisera eller romantisera sina romanfigurer. Kvinnoskildringarna i The Lonely Londoners lämnar dock mycket att önska, men det är en annan historia.