Lee Child och omstörtande thrillers

Äsch, jag tänkte skriva något om Lee Childs romanserie och huruvida genrelitteratur någonsin kan vara subversiv (à propos en föreläsning om gotiska hjältinnor som jag var på förra veckan). Men jag vet inte om jag orkar. Faktum är att jag orkar väldigt lite just nu, mår dåligt, vilket nog förklarar varför jag sökt mig till spänningsromaner - färdigt utstakade vägar och tankesätt. Konstaterar trots depressionen att Childs böcker är spännande. Tror det beror på att böckerna undviker det massmördar- och konspirationsträsk som amerikanska thrillerförfattare gärna fastnar i. Skurkarna i Childs böcker är istället finansiärer på Wall Street, militära grupper i Montana och f.d. FBI-agenter. Alltså tänkande människor med urskiljbara motiv, vilket gör att ledtrådar och brottsförfarande hamnar i fokus och den återkommande hjälten ibland påminner lite om Miss Marple. Men så är Child också en brittisk författare.

Och jag undrar om det är därför hans hjälte också talar franska och har vuxit upp utanför USA. Mao, är de här detaljerna små försök av Child att förändra den arketypiska amerikanska hjältebilden? Att kalla det subversivt är verkligen att gå för långt, kanske mest ett sätt att locka läsare. Men lite intressant blir det när hans hjälte också uttalar sig kritiskt om senaste Irakkriget. Då går vissa läsare i taket och menar att berättelsen förlorar i trovärdighet och dessutom tappar farten, blir tråkig. Jag har inte läst just den boken i serien, men undrar om kritikerna har en poäng. Kan thrillerformatet någonsin förenas med en kritik av dess egna, konservativa grundvalar utan att de typiska genre-elementen går förlorade? Gäller det här all populärlitteratur? Måste man istället läsa spänningsromaner subversivt, som kanske främst feministiska forskare läst gotisk litteratur? Och orkar man det? Näe, svarar jag på det sista. Ialla fall inte idag.

Taichi Yamada - "In Search of a Distant Voice"

Kasama Tsuneo är tjänsteman på japanska migrationsverket. Under arbetstid upplever han plötsligt en högst oväntad och oprovocerad orgasm (!) och hemsöks kort därefter av en kvinnas röst. "Samtalen" med kvinnan upprör Tsuneos arrangerade förlovning och påverkar också hans arbete med att spåra människor som befinner sig illegalt i Japan.

I In Search of a Distant Voice beskrivs Japan som kulturellt isolerat och oförstående inför andra länder och folkslag. Den japanska nationalkaraktären, här personifierad av Tsuneo, framstår som främmande också inför sig själv. I romanen antyds att ursprunget till rösten är en förträngd händelse från Tsuneos egen tid som illegal invandrare i USA. Upplägget med rösten - rör det sig om telepati, ett spöke eller Tsuneos undermedvetna? - är spännande men håller inte riktigt hela vägen. Tsuneos tillbakablickar på sin tid i USA leder inte särskilt långt - han drar inte några verkligt nya slutsatser om sig själv - och hans jakt på "kvinnan" bakom rösten (som kanske faktiskt är en "man") slutar nästan lika otillfredställande. Man kan visserligen förstå det som att Tsuneo fortfarande sublimerar och därför förblir blind inför sina begär. Men då tolkar man väldigt fritt (och queer), långt utanför romanens egna ramar. Synd på en intressant idé eller bokens styrka? Jag vet faktiskt inte.

Colette på bioduken

Colettes roman Chéri har blivit tjusig kostymfilm med Michelle Pfeiffer. Alltså hög tid att läsa boken om förhållandet mellan den åldrade demi-monden Léa och hennes förhållande till den betydligt yngre charmören Chéri. Jag känner inte Colette tillräckligt väl för att gissa mig till slutet, men hur ofta slutar det lyckligt i just den här typen av relationsdramer? Fast vägen dit kan vara nog så ljuv. Colette skrev också en fortsättning på, eller kanske ett postskriptum till romanen: La fin de Chéri. Jag är rätt säker på att båda står i min bokhylla så det kanske blir ett helgprojekt, såvida böckerna inte är på franska. Då blir det väl snarare ett månadsprojekt...

Michael Frayn - "Spies"

Kaffe och croissant som smular ner överkastet. Jag öppnar Michael Frayns Spies, mest för att den råkar ligga i närheten. Och hamnar i en söming, brittisk förort doftande av lindblom och kaprifol. En äldre man, Stephen, promenerar sakta förbi husen och minns sina pojkår. Andra världskriget var i full gång när bästa vännen Keith påstod att hans mamma var en tysk spion. Pojkarnas eget spioneri sätter fart och med det en serie händelser som de snabbt förlorar kontrollen över.

Michael Frayn tappar inte kontrollen. Barnets perspektiv och den nu vuxne Stephens förståelse, som aldrig tillåts dominera, resulterar i en allt mer spännande berättelse. Men det är framförallt Frayns beskrivningar av ett litet barns sätt att tänka som imponerar, där fantasin utgör en naturlig, men ack så komplicerad, del av verklighetsupplevelsen. Kaffet kallnade och croissanten var för länge sedan uppäten men jag kunde inte sluta läsa. Jag gillar. Och vilken ljuv sommarlängtan texten ger!

För bokhyllan

Trots desperat försök att hitta gemensam nämnare i mitt läsande kvarstår faktum. Det är slött. Känner mig som en av karaktärerna i Uzak, han som beundrar Tarkovskij men bara tittar på porrfilm. Hemma hos mig tittas inte porr, men på nattduksbordet ligger trasiga Bergtagen övergiven eftersom jag bara orkar läsa spänningsromaner. Fast köplusten är det inget fel på. Införskaffat/fyndat i veckan:

Alice Steinbach: Without Reservations: Travels of an Independent Woman

Bernard Mergen: Snow in America

William K. Everson: The Detective in Film: A Pictorial Treasury of the Screen Sleuth from 1903 to the Present

La Belle Epoque: Fifteen Euphoric Years of European History

Laurent Gaudé: La porte des enfers

Delphine de Vigan: No et moi

Först steget taget. Nu återstår att öppna och läsa.

Per-Eric Söder: "Sot"

"jag kan inte knulla mig ut. jag kan inte sova
mig ut. jag kan inte äta mig ut. jag kan inte
lyssna mig ut. jag kan inte tala mig ut. jag
kan inte supa mig ut. jag kan inte skriva
mig ut" (1974)

I volymen Sot samlas dikter av Söder, skrivna mellan 1974 och 2006. Mellan de tunna pärmarna alltså ett urval av nästan ett livs produktion. Det märks. Tidiga dikter är existentiellt intensiva, paniken är nära, bildspråket spretar åt alla håll. Mellanperioden rätt ojämn för att slutligen, i samlingens sista del, ebba ut i avskalad resignation. Sådant är väl också kanske livet. Mellanperioden kännetecknas också av geografiskt-kulturella markörer ("Taormina", "Rom-Frankfurt", "New York City Blues") som jag har jäkligt svårt för. Upplever dem som klyschiga. Observationerna från de många kaféborden känns inte heller särskilt intressanta. De mest givande dikterna är relationsdramerna, jag räknar till två aborttexter ("avslutande prolog" och "JAG vet INTE vad som hänt"), månntro rekord bland manliga diktare? Vackrast i hela samlingen är 1. "klippdockor" från Regissören (1976), där jaget känner att:

"jag har talat så mycket
om mig själv
det känns som om jag måste
åldras snabbt
för att ha något ytterligare
att säga"

samt 2. "Varulvens död" - från volymen Kärlekens Hat (1977) - där beskrivningen av en identitetskris slutar med att:

"du går för
att upptäcka
varför
du måste gå

i dörröppningen
gör du mig lycklig
när du gråter."

och slutligen 3., en smärtsamt kort sak ur Nej (1989):

"Förtvivlade människor

Förtvivlade människor
kan verka så stilla,
det verkar som de slutit en mjuk
överenskommelse
med Ingenting

och ändå liknar de svärd."

Läs Sot för dessa och en handfull andra dikters skull.

Michel Faber: "Under the Skin"

"Isserley always drove straight past a hitch-hiker when she first saw him, to give herself time to size him up. She was looking for big muscles: a hunk on legs. Puny, scrawny specimens were no use to her."

Oväntad gemensam nämnare bland mina läsval: muskelmän och kvinnor som gillar dem. I Michel Fabers Under the Skin plockar Isserley upp okända, välbyggda män längs de skottska motorvägarna. Vad som först liknar feministisk pastisch på filmen Liftaren blir gradvis konstigare, otäckare och störande. Vad vill hon egentligen med de här männen, vart tar de vägen sedan? Går inte att lägga ifrån sig, trots/tack vare politiska undertexten. Tänk: Soylent Green goes vegan.

F.ö: Skottland och en högst opålitlig berättare ger associationer till Iain Banks The Wasp Factory - också värd att läsa om man inte har något emot att samtidigt fascineras, irriteras och äcklas. Båda kategoriseras modern skotsk gotik.

"I met a guy, he drives a truck"

Blä, min läsning går långsamt: Le Clézios bok är urtråkig, lyriksamlingen ugör toabok och mitt andrahandsexemplar av Manns Bergtagen har fallit i bitar, vilket gör mig arg varje gång jag tar upp boken. Svårt att hålla ihop alla sidor är det också. Nu ska jag istället somna till ännu en idiotisk men rimligt underhållande spänningsroman av Lee Child. Frågar mig under läsningen varför böcker av den här typen alltid utgår från att kvinnor gillar killar med jättemuskler modell XXL. Childs muskelhjälte heter Jack Reacher - "män vill vara som honom, kvinnor vill vara med honom" står det på bokomslaget. Här mimar Jen (?) till Julie Brown, som har en förklaring:

 

En fransman, en britt och en amerikan

Ylva efterlyste bra serier för ett tag sedan och undrade varför många svenska seriemakare tecknar så fult. Inte vet jag, men tipsar gärna om underbart upbeat The Plain Janes (utgivet på numera nedlagda förlaget Minx), noiren Britten and Brulightly (se bilden nedan) samt sepiatonade The Professor's Daughter. Alla tre vältecknade berättelser, även om jag hittills bara skummat igenom de två sista.

Vår med viss tvekan

"fluttering and dancing in the breeze"

När man längtar bort

För fåtöljresenären rekommenderas serien Cities of the Imagination - kultur- och litteraturhistoriska reseguider som fungerar nästan lika väl hemma som på plats. Å andra sidan: "Världen är en bok" etc. Men låt oss glömma det för stunden.

Nu har jag bara läst en av de fyra titlar (San Francisco, Budapest, Edinbugh och Oxford) som står i min bokhylla. Om de övriga tre är lika bra som Oxfordguiden blir jag nöjd och glad. Går knappt en meter längs gator, parker och collegebyggnader i centrala delarna av staden utan att påminnas om något jag läst. Har ögonen på böckerna om London, Prag, Buenos Aires, Cambridge, Helsingfors och Venedig. Men vad ska man tro om den snart utkomna boken om Stockholm?

Head of the River

Jag får inte mycket läst, för rastlös - är det våren? Det börjar bli varmare, idag såg man t.o.m. solen. Stephanie tävlade på Themsen idag och jag skrek uppmuntrande från Hammersmith Bridge, fast åt fel båt visade det sig. Hoppas kvinnorna i den båten blev glada, åtminstone. Skippade segerölen eftersom jag inte bara är rastlös utan också känner mig rätt osocial. Dessutom: ganska roligt att se vänner sporta, urtråkigt att prata om det efteråt. Jag blir våt filt och Stephanie får dåligt samvete.

För verkliga roddentusiaster, den här filmen och den här. För mig, istället sen middag med den sportiga väninnan och hennes pojkvän. Då har de förhoppningsvis snackat av sig både lycran och årtagen.

Bibliomani i Paris

Den här filmsnutten hittades ursprungligen hos Maitresse. Jag som innan kände mig osäker i förhållande till växande bokhögar mår nu lite illa. Sylvains samlarmani ser osund ut, men han kanske bara behöver en större lägenhet?

Girls could not resist his stare

Picasso ställs just nu ut på National Gallery, London. Eller ja, hans tavlor gör det. Dem tänker jag inte gå och se för det har jag gjort förr. Fast jag kanske hamnar där ändå. På tal om Picasso kan man lyssna på den gamla dängan här nedanför och fundera över varför somliga har det och andra inte alls. Sedan kan man se den tjusiga filmen av Merchant & Ivory om Françoise Gilot, hon som faktiskt kunde stå emot. Eller för all del läsa hennes bok.

Systrar skriver Paris

Hur håller de sams, systrarna Laurence och Liliane, som skriver 1800-talsdeckare under pseudonymen Claude Izner? Ingen aning, men tydligen väl eftersom de också skrivit barnböcker och serier ihop. Fast de är jag inte intresserad av. Slukade i februari istället tre av deras hittills fyra böcker om Victor Legris, boklådeägaren på Seines vänstra strand och mysterielösare på deltid.

De kan sin Parishistoria, systrarna. De strör fjäderlätta referenser till verkliga händelser, platser och olösta mysterier över sidorna. Det är inte Zola, inte på långa vägar, men tillfredställer kort min ambivalenta längtan till franska huvudstaden. Som titlarna antyder utspelar de sig i olika stadsdelar. Den första, och kanske därför mest intressanta, också under 1889 års världsutställning. Efter tre böcker måste jag göra en paus, då jag upptäcker att jag tycker bättre om beskrivningarna av Paris än relationerna mellan karaktärerna. Fast inte till den grad jag ogillar huvudpersonen i Cara Blacks Parisbaserade deckarserie. Återigen är dock stadsmiljöerna - hos Black i modern tappning - oemotståndliga. Man får vara glad för det lilla. Systrarna skriver f.ö. också bättre pussel än Black.

Tillbakaställda böcker

Min Istanbul-vurm blev kort. Ikonerna har bleknat och Pamuks svarta bok ställs tillbaka i bokhyllan tillsammans med Whartons ganska kassa spökhistorier. Istället börjar jag på Cara Blacks Murder in Belleville och fortsätter mitt något olyckliga val av Le Clézios Ourania, tillsammans med Manns betydligt mer magiska berg och Per-Eric Söders samlade.

Mellan gult och rött

Jag gör som andra - varför inte - och bygger så högt jag vågar ett boktorn i orange. Borde nog odla en annan hobby.

Film: "Angel"

Den mest singuljära av franska regissörer, François Ozon, har lite oväntat tagit sig an Elizabeth Taylors roman Angel. Den unga Angel är arrogant, osympatisk, humorlös, osocial och hyser en förkärlek till sin egen djupt purpurfärgade prosa. Andra författare bryr hon sig inte om, hon skriver för sin egen skull och blir vid unga år en hejdundrande succé. När vardagen inte lever upp till hennes berättelser, förutsätter sig Angel att ändra också den. Därmed kontrasterar hon dramatiskt mot de brungrå karaktärer som huserar i en viss typ av brittisk litteratur.

Jag läste romanen förra året och irriterade mig vansinnigt på huvudpersonen. Men Taylor är för skicklig för att låta det stanna där. Ytterst är boken en hyllning till alla oss som lever lika mycket i våra egna huvuden som i den s.k. verkligheten. Och det är också Ozons filmversion, som jag faktiskt föredrar framför romanen. Ozons Angel är betydligt mer sympatisk än Taylors och så måste det nog vara på bio. Här blir hon en författande Scarlett O´Hara, vi hejar på henne fast hon egentligen är ganska hemsk. Precis som Angels böcker frossar filmen också i överdrivna miljöer och kostymer. Resultatet är både vackert och rörande; en hyllning till allt artificiellt.