3 x spänning i september

Anne Rambachs Doft av ondska är antingen illa översatt eller kanske lika klämkäckt skriven på originalspråket, vad vet jag. Det irriterade mig hursomhelst. Själva storyn var inte heller helt övertygande. Gillade dock skildringarna av ett Paris vintertid, med knarrande snö under de chica stövlarna och kyliga vindar över Seines vatten.

Arne Dahls Misterioso tyckte jag desto bättre om. Första delen i serien om A-gruppen och därmed fler böcker att plocka upp nästa gång jag är i Sverige, kul. Fast här köper jag inte helt mysteriets upprinnelse. Däremot gillar jag jazzspåret och dynamiken i beskrivingarna av gruppens medlemmar. Dessutom väldigt drivande intrig. Satt som på nålar under läsningen (går det?).

Ingrid Hedströms Lärarinnan i Villette var månadens spänningshöjdpunkt, trots att hon kanske avslöjar vem skurken är en aning för tidigt för min smak. Fast det är en bagtell; i övrigt gillar jag både den belgiska småstadsmiljön och den spännande och verklighetstrogna intrigen i den här romanen. Uppskattar framförallt kopplingarna Hedström gör mellan Rwanda och Belgien, samt mellan kommunal- och Brysselpolitik. Skickligt och spännande.  

Willy Kyrklund - "Tvåsam"

Någon sade till mig en gång: för att verkligen förstå svensk fyrtio- och femtiotalslitteratur måste man ha läst dels 1917 års svenska översättning av Bibeln, dels Eric Hermelins översättningar av sufisk lyrik. Under läsningen av finlandsvenske Willy Kyrklunds roman Tvåsam börjar jag så smått förstå vad den personen menade. Roman och roman, förresten. Låt oss börja där. För Kyrklunds text liknar ingen roman jag tidigare läst. Spontant påminns jag om Harold Pinters diffusa dramer, där man aldrig säkert vet vem, var eller vad som händer. I Tvåsam skiftar berättarröster, tonlägen och innehåll, ofta på en och samma sida.

Två röster är dock någorlunda tydligt urskiljbara: vaktmästarens och övervaktmästarens. Och de två kommer inte överens. Övervaktmästaren önskar mest att allt gick som på räls, bokstavligt talat. Helst skulle livet vara ett spår, en väg utan kurvor. Alla skulle ha sin plats och ingen skulle kunna gå om någon annan. Dessutom - eftersom vägen bara fortsätter och fortsätter - skulle vi besitta mesta möjliga frihet utan att någonsin tvingas välja (som t.ex. vid vägskäl). Vaktmästaren däremot plågas av att inte passa in, att inte finna de rätta orden, plattityderna som  gör livet mer friktionsfritt och skapar en slags gemenskap också mellan främlingar. 

Kyrklund intresserar sig inte för människor utan för människans villkor, står det i en recension av det samlingsverk i vilket också Tvåsam ingår. Och vilka är då dessa villkor? Framförallt en tillvarons meningslöshet som hos Kyrklund bl.a. tar sig uttryck i pessimism och en misstänksamhet mot språket. Jaja, så mycket kunde jag själv klura ut under läsningen. Kyrklund refererar dessutom till den arabiske filosofen Al-Ma'rri som ifrågasätter tron på ett liv efter döden. Alltså, det gäller att reda ut frågorna om livet etc. här och nu. Snart förstår jag att de där två vaktmästarna, de är två sidor av en och samma person. Ett överjag och ett underjag, kanske? Men vad kommer de fram till?

Och var kommer Bibeln och sufierna in? Helt säker är jag inte, men kanske skulle jag uppskatta okej, överhuvudtaget fatta Kyrklund om jag läst på innan. Bättre kännedom om analytisk filosofi skulle nog också suttit fint. Tvåsam är bara 71 sidor lång men de sidorna tog en evighet att läsa. Under läsningen tänkte jag ofta "aldrig mera Kyrklund", men så här i efterhand är jag glad att ha hans prosa samlad i en volym. Jag undrar om jag inte måste närma mig Kyrklund så, dvs gradvis, en text i taget, för att så småningom - kanske - komma fram till vad han försöker säga (för jag tror inte att han helt lyckas och kanske är det en av hans poänger - att vi aldrig helt kan säga det vi vill). Måste nog börja med att läsa om just Tvåsam. Fast inte idag. Mer om Kyrklund här. Bokmania har också läst honom och länkar vidare hit.

I speak English, therefore I am (del II)

Det började med Graham Greene. Jag var tio och  under ett års tid stakade jag mig igenom The Third Man i Easy Readersupplaga. Faktiskt, jag tror aldrig att jag nådde slutet. Men vad spelade det för roll med inledande meningar som "I first saw Rollo Martins at Harry Lime's funeral" och "Vienna was divided into four zones". Och nej, de meningarna finns såklart inte i originaltexten, utan enbart i den förkortade och lättläsa versionen av romanen. Men vilken utmaning de utgjorde och vilken värld de öppnade.  

The Goodman Library

Oxford Union, september 2010.

i hyllan

London, september 2010

"Feminist, javisst!"

Filmklassikerutmaning

Snowflakes listar filmer och Glory Box utmanar - se tre filmklassiker. Ja, det gör jag gärna! I mitt fall blir filmerna:

Badlands (1973)

En förlaga till Natural Born Killers och en av de filmer Sofia Coppola listat som visuell inspirationskälla till Marie Antoinette. Två bra orsaker till att se filmen.

Tokyo Story (1953)

Japansk klassiker av Yasujiro Ozu. Okej, den här filmen känns faktiskt som en utmaning. Jag har försökt se den en gång tidigare men stupade efter bara några minuter. Inte den här gången.

Dr. Strangelove (1964) 

Kubrickklassiker jag haft i hyllan i säkert femton år men av någon anledning aldrig sett. Nu har jag anledning. 

Christopher Isherwood - "The Berlin Stories"

"Hadn't there been something youthfully heartless in my enjoyment of the spectacle of Berlin in the early thirties, with its poverty, its political hatred and its despair?"

- Christopher Isherwood "About this book" (1952).

Christopher Isherwood bodde som ung i Berlin under perioden 1929-1933. Där försörjde han sig på att ge lektioner i engelska och skrev samtidigt på vad han hoppades skulle bli den stora romanen. Samtidigt skrev han dagbok och det var istället utdrag från den, lätt förklädda till fiktion, som så småningom skulle bli hans genombrott. The Berlin Stories är just det, en serie berättelser arrangerade i två romandelar: The Last of Mr. Norris (brittiska upplagan: Mr. Norris Changes Trains) och Goodbye to Berlin. Den senare består egentligen av en serie noveller, där Isherwood, precis som i berättelsen om Mr. Norris, är både berättare och en av huvudpersonerna.

Den mest kända av dessa noveller är såklart "Sally Bowles". Den inspirerade först till en pjäs, I Am a Camera, vars namn ger en vink om Isherwoods roll i historierna och sedan till en musikal som också filmats: Cabaret. Jag är inget fan av musikaler (fast älskar vissa filmversioner, bl.a. just Cabaret) men minns en intervju med Petra Nielsen som då spelade Sally Bowles i Stockholm. Hon berättade att ett av villkoren för att få sätta upp musikalen var att man inte på något sätt fick avvika från originalet. Bland annat måste Sally bära grönt nagellack. När jag nu läst romanen förstår jag varför.

F.ö. fann jag det oerhört uppfriskande med en expatroman som inte utspelar sig i Paris. Jag känner också igen den typ av melankoli man känner inför en plats där man mest varit en långvarig besökare. Och ung. Att Isherwood skildrar en politiskt orolig period ger naturligtvis också en alldeles särskild svärta åt texten. Precis som Mephisto kan man läsa Berlinberättelserna som en roman à clef, men då glömmer man vad som händer när en författare arrangerar sina minnen litterärt:

"Indeed, it has now become hard for me to remember just how things happened. I only knew how I would like them to have happened - that is to say, how I had made them happen in my stories. And so, gradually, the real past had disappeared, along with the real Christopher Isherwood of twenty years ago. Only the Christopher Isherwood of the stories remained".

- Christopher Isherwood, "About this book", (1952).

I speak English, therefore I am

I Sverige ser jag alltid fram emot augusti, när mörkret faller tidigare och den första riktiga kylan knäpper till. I Storbritannien, ialla fall i London, är oktober motsvarigheten till den svenska augustimånaden. I september är luften fortfarande ljum och tomaterna på balkongen gröna. Den vita anemonen visade sig vara en tidig höstanemon eller så beror den sena blomningen på att jag planterade den sent i våras. Endast pepparfrukterna har börjat skifta i rött. Oktober är också månaden då universiteten slår upp portarna igen och man kan plocka fram sina rejäla ytterplagg. Jag klagar inte på nuet. Jag bara konstaterar att jag fortfarande har tid kvar att samla ihop mig, att förbereda för mörkret, kylan och regnet. Och för det ständiga skrivandet, jobbsökandet och en annan typ av läsning - den som kräver men också ger mer.

hand i hand

mellan yta och substans

Klaus Mann - "Mephisto"

Mephisto är romanen om Hendrik Höfgen, den tyske skådespelaren som i utbyte mot en kometkarriär säljer sin själ till nazisterna. Det är förstås väldigt passande att hans största skådespelarprestation är som Mefistofeles in Goethes drama Faust. Vi, det tyska folket, har alla en liten djävul inom oss, kucklar hans beskyddare krigsministern belåtet efter premiärförställningen. Alla som samarbetar med nazisterna betalar ett pris, skriver samtidigt Mann (f.ö. Thomas Manns son, om någon undrar). Och det vet vi ju. Nu.

Hur tänkte egentligen Höfgen, frågar Mann också men ger inget riktigt svar. Så är Mephisto inget psykologiskt drama även om det antyds att Höfgen lider av vissa mindervärdeskomplex. Istället presenteras läsaren rätt och slätt berättelsen om skådespelarens väg från radikalteaterscenen i Hamburg till framgångarna i Berlin. Under perioden sviker Höfgen både vänner och familj och hinner också byta politisk skepnad, även om hans accepterande av nazisterna framstår lika falskt som hans tidigare Marxistiska sympatier. "Varför är alla så arga på mig", undrar Hendrik mot slutet av romanen. "Jag är ju bara en enkel skådespelare". Bristen på verkligt engagemang framstår till slut både som hans svaghet och hans tragedi. Pudelns kärna, för att låna ett uttryck från just Faust, visar sig inte vara någon djävul utan en ganska ynklig figur.

Romanen sticker inte ut stilistiskt även om jag är ganska förtjust i de kursiverade avsnitt där berättaren mediterar över det han just beskrivit. Berättardistansen till romanens figurer känns f.ö. befogad. Det är faktiskt vad de gör som är av vikt här, inte varför. Flera gånger kommer jag dessutom på mig med att gå tillbaka för att kolla utgivningsåret. Jo, det står faktiskt 1936. Redan innan kriget var det alltså uppenbart för många människor vart det snart skulle bära hän. 1968 förbjöds fortsatt utgivning av romanen i Tyskland. Varför kan läsas här.

i hyllan

London, september 2010.

Litterär geografi IV

Merlin Coverley: Psychogeography (2007)