Kafka på kontoret

Tre romaner som utspelas i kontorslandskap präglade av paranoia, maktkamp och vacklande uppfattningar om verkligheten: i Ed Parks galet roliga Personal Days upptar landskapet flera våningsplan i en halvtom byggnad på Manhattans Lower East Side. Där tillbringar en grupp socialt dysfunktionella individer sina dagar med att undvika den programmatiskt positiva chefen, vars klichéfyllda office speech uppfattas som alltmer hotfullt. Innebär en flytt till andra våningen en befordran eller är det första steget mot att bli avskeded? Vilka blir konsekvenserna av den ryktade sammanslagningen med ett konkurrerande företag i Kalifornien? Och vilken roll spelar den nye, mystiske kollegan? Roligt, välskrivet och mycket bättre än väntat, en konspiratorisk The Office i romanform.

I Thomas Ligottis kortroman My Work Is Not Yet Done är hotfullheten mer påtaglig. Här är arbetsgivaren ett storföretag med internationella ambitioner och närmast demonisk framtoning. Huvudpersonen Frank Dominio känner sig utmanövrerad av sina kollegor, vilket bekräftas den dag han faktiskt förlorar sitt jobb. I ilska planeras hämnden; en efter en ska kollegorna elimineras. Men vad eller vem motiverar egentligen Frank? I boken ingår också två noveller i s.k. företagsskräckgenren (?). Ligotti tycks hysa speciellt agg mot internationella förtagskonglomerat, vilka han beskriver som djävulska på fler än ett sätt. Särskilt otäckt blir det dock aldrig, däremot hade jag ett sjå med att förstå vad som händer i berättelserna då personerna tvärt ändrar karaktär. Liksom i Parks roman anges aldrig företagens inriktning, ej heller huvudpersonernas specifika arbetsuppgifter.

I Christian Jungersens spänningsthriller Undantaget är arbetets karaktär däremot centralt för berättelsen. Fyra kvinnor på danskt Centrum för information om folkmord hotas anonymt via emejl. Misstankarna riktas först mot den serbiske krigsförbrytaren Mirko Zigic, men vänds snart mot kvinnorna själva, i synnerhet en av dem. Resultatet blir en utfrysning som snabbt utvecklas till en mer konsekvent arbetsplatsmobbning. Genom att växla mellan utdrag från Centrets publikationer om beteendet hos offer och förövare vid folkmord och beskrivningar av kvinnornas ageranden understryker Jungersen att arbetsplatsmobbningar också är övergrepp eftersom de följer samma psykologiska mönster. Mobbningen ger mig först magont, sedan blir jag istället alltmer intresserad av informationen i de fiktiva artiklarna. Slutet på berättelsen sabbar Jungersen fullständigt men då har jag redan slutat bry mig om hur det går för hans osympatiska kontorsråttor.

inhandlat under mars

Ej med i bild:

Hans Engels: Havana

Joanna Hellgren: Frances (épisode 1)

Guy de Maupassant: Sur l'eau

Jean Rhys: The Early Novels

Jean Rhys: Sleep it Off, Lady

Christian Jungersen: The Exception

Hans Engels: "Havana"

Hans Engels: Havana (2000)

(fler bilder här)

Att läsa Proust: "den gröna blixten"

Henry James beskrev det som en kombination av "inconceivable boredom associated with the most extreme ecstasy" - att läsa Proust, alltså. Någon hade varnat mig för Within a Budding Grove (I skuggan av unga flickor i blom). Det är visst här läsare tenderar stupa, tråkigare än i Mme Swanns salong kan man nästan inte ha det. Tror jag det att Marcel maniskt fokuserar på hennes visserligen ljuvliga modekreationer och blomsterarrangemang. Här händer inget av intresse, sägs inget av intresse. Marcel har dessutom drabbats av exakt samma åkomma som Charles Swann gjorde i första boken; han har fallit för en person som inte förtjänar hans (eller vår) uppmärksamhet. Ja, okej då att:

"when we are in love with a woman we simply project on to her a state of our own soul; that consequently the important thing is not the worth of the woman but the profundity of the state" (s. 891-892)

Men de insikter Marcel vinner är ju i stort sett identiska med Charles. Kaka på kaka. Här hjälper inte ens ett snötäckt Paris. (Intressantare då att fundera över Marcels ålder: han köper sex och donerar ärvda möbler till en bordell, samtidigt längtar han efter mamma och mormor behandlar honom som ett känsligt barn.) Paul Auster har sagt att tar man en månad på sig att läsa en bok då har man inte läst den alls. Han vet inte vad han pratar om. Att läsa om Mme Swanns vardagsrum tog betydligt längre än så och ändå stod sammanhangen klara.

Plötsligt reser Marcel och mormor till havet. Och då glittrar prosan igen. Jag blir så tacksam! Badlivet i Balbec får mig f.ö. att tänka på Eric Rohmers lågmälda och alldeles underbara Le rayon vert som utspelar sig delvis i både Cherbourg och Biarritz. I filmen har Delphines semesterplaner gått i stöpet och hon tillbringar augusti med att planlöst resa från den ena semesterorten till den andra. I Rohmers filmer behandlas existentiella frågor utan att det någonsin blir pretentiöst. Delphine söker mening med tillvaron men är inte direkt olycklig. Här är den vardagslunk som kännetecknar Rohmers filmer särskilt passande. Le rayon vert utspelar sig ju under semestern. Nedan scenen där Delphine tjuvlyssnar på en grupp semesterfirare som diskuterar just den gröna blixten, både fenomenet och Jules Vernes roman (på vilken filmen är mycket löst baserad):

Le rayon vert (1986)

F.ö. har jag bara ca hundra sidor kvar av Within a Budding Grove och ser fram emot nästa glansiga tegelsten.

Illustrerade Proust, del II

"It was the hour at which ladies and gentlemen came out every day for a long stroll at the front, exposed to the merciless fire of the lognette fastened upon them, as if they had each borne some disfigurement which she felt it her duty to inspect in its minutest detail, by the senior judge's wife, proudly seated there with her back to the band-stand, in the middle of the dread line of chairs on which presently they too, actors turned critics, would come and establish themselves, to scrutinise in turn the passing crowd." (s. 846)

Gertrude Stein - "Blood on the Dining-Room Floor"

Att läsa om Gertrude Stein är intressantare än att läsa Gertrude Stein.

"That is the way to see a thing, see it from the outside. That makes it clear that nobody is dead yet [---] Did you hear me say that none of them knew any more about this. Just think how they do not know anything more about this. They look worn but not with work but perhaps yes it is with work. Our work". (Stein, Blood on the Dining-Room Floor, s. 5, 62)

"In the novel these deaths float among other half-crimes, near crimes, odd coincidences and possible motives in a soup of anxiety that had very much to do with Gertrude Stein's sudden unease about what was normal or reliable, and what was only apprently so. None of these events was ever adequatley explained by the local authorities". (Janet Hobhouse, "Introduction", Blood on the Dining-Room Floor, s. xi)

Att läsa Gertude Stein är att inte läsa Gertrude Stein.

"Every day and every day she had to see that everything came out from where it was put away and that everything again was put away. That was their way. That had always been their way. Any way was that way. Any way, she came that way to be that way. In that way she passed each day and each day passed away which was a night too. Everybody knows that a night is not a day." (Stein, Blood on the Dining-Room Floor, s. 8-9)

"Rather than trying to master the movements of language, to discover the perfect match of word and meaning through image, metaphor, and symbol, Stein began by careful observation of linguistic nuance and submitted herself to the rhythms and sounds of language, listening carefully to the speech around her, allowing herself to be educated by language. She did what no other writer has had quite the courage to do: to reliquish the right to make language submit to the writer's will. [---] Stein admittedly paid a high price for continuing a linguistic venture so open to misunderstanding." (Shari Benstock, Women on the Left Bank, s. 159-160)

Gil Adamson - "The Outlander"

Någon flyr, någon jagar. Med svartnande tår och tovor i håret plumsas det genom snö och korsas berg, skog, diverse ödemark och nybyggarsamhällen. Jag älskar den här typen av berättelser. Så också denna. Ett ofta illvilligt landskap dominerar, laglösheten råder, döden lurar. Här rör det sig om en ung kvinna som har dödat sin man och förföljs av dennes rättvisetörstande och ondskefulla tvillingbröder. Gil Adamsons The Outlander hör till en typ av äventyrsberättelser man känner igen redan på omslaget:

Adamsons berättelse påminner en del om Stef Penneys roman ovan, f.ö. den enda av de fyra jag hunnit läsa (jag kan mao ha misstagit mig på innehållet i de övriga). De är båda välskrivna spänningsberättelser med en kvinnlig huvudperson, vildmark och mord i centrum. Kanske är slutet i Adamsons bok lite snopet, mordmotivet vagt och den jagade kvinnans hallucinationer utan riktig funktion, men strunt samma. Vid det laget har historien - och huvudpersonerna med den - ringlat flera varv runt de kanadensiska bergsmassiven och jag fått min behövliga dos insnöad verklighetsflykt.

Clarice Lispector - "The Hour of the Star"

The Hour of the Star är en berättelse om Macabéa, en fattig, ful och obildad ung kvinna från nordöstra Brasilien. Nu arbetar hon som sekreterare i Rio de Janeiro och delar lägenhet med två andra kvinnor. Men, nej. Att beskriva Lispectors bok så är att inte beskriva den alls. För lika central i den här kortromanen är berättaren, Rodrigo S.M. Och det är det litterära mötet mellan dem båda som utgör textens centrum. Tror jag.

Inledningsvis framstår det inte som ett jämlikt möte. Rodrigo berättar Macabéas historia även om han gör det ängsligt, ångestfyllt och tveksamt. För "words are actions", det skriver han själv. Det innebär ett ansvar Rodrigo skyggar inför. Men det är ett ansvar han inte kan undvika, för Macabéa gäckar honom. Hon är ju så oansenlig, en i mängden, anonym och praktiskt taget utan självinsikt, självmedvetenhet. Och ändå.

Så blir The Hour of the Star en berättelse om Macabéas gradvisa, instinktiva och sensuella väg mot just en form av insikt ("the hour of the star"). Och berättarens likaledes gradvisa och motvilliga erkännande av att denna insikt, i all sin mystik, också är giltig. Det är ett erkännande som skrämmer, för det antyder att hans egen livsluft - orden - begränsar, förminskar men också döljer en tomhet inom honom själv.

Fast så enkelt är det inte. The Hour of the Star är ingen enkelspårig civilisationskritik ("a safety-valve for you and the tedious bourgeoisie" s. 30) där Macabéas tafatta självupplevelse framstår som på något vis mer autentisk än Rodrigos. Det är ju trots all via hans text Macabéas tysta liv blir en berättelse, vinner mening och särart. Rodrigos ord, liksom alla ord, bär dessutom på en betydelse utöver det beskrivna:

"Remember that, no matter what I write, my basic material is the word. So this story will consist of words that form phrases from which there emanates a secret meaning that exceeds both words and phrases." (s. 15)

Och därmed är vi tillbaka i det tysta, i mystiken, som alltså också innefattar litteraturen (och livet). Den distans och kyla Rodrigo insisterar på gentemot Macabéa är därmed misstänkliggjord. Likaledes hans eget fall. Han, liksom hon, är både en del och ett jag, förenade i just det mystiska. Det vore banalt om det inte var så, ja just det, skickligt formulerat.

Lispector dedikerar The Hour of the Star till ett antal kompositörer (Schumann, Beethoven, Strauss) och uttrycker en uppskattning av musiken som just mystik (eller dess mest omedelbara medel?), något som förmår röra "within me the most alarming and unsuspected regions", som får henne att explodera uti ett: jag. Men denna meditation är utan ord, utan tema. Det som stör och oroar denna existens är, påstår hon, skrivandet. Som läsare tackar jag och bockar. Och tänker att ja, visst är väl den här kortromanen en slags fråga utan svar, precis som Lispector själv påstår.

inhandlat under februari

Bokreabrist i London borde ha stoppat mig.

Sheila Kohler - "Becoming Jane Eyre"

Sheila Kohlers roman tillhör de finare porträtten av Charlotte Brontë och hennes syskon. Romanens fokus är skrivprocessen, hur Jane Eyre växer fram inom Charlotte Brontë och på pappret. Men Kohler intresserar sig också för relationerna mellan syskonen. Ur ett mer personligt perspektiv var det dessutom roligt att kunna identifiera vilka passager från Shirley och Villette Kohler använt sig av för illustrera händelser i Charlottes liv. Mitt försiktigt positiva intryck av Kohler kvarstår. I både ämnesval och stil påminner hon lite om brittiska författaren Michèle Roberts.

Adjani och Huppert som Emily och Anne

Helena på Bokhora läste romanen tidigare i år. Här också en audiointervju med Kohler om Becoming Jane Eyre. Den som bara inte kan få nog av vindpinade hedar, lungsjuka kvinnor och opiummissbruk kan leta upp Les Soeurs Brontë (1979) med bl. a. Adjani och Huppert i två av huvudrollerna. Själv har jag så smått börjat planera en resa upp till Yorkshire senare i vår. Nu blir det dock inte mer Brontë på den här bloggen ett tag.

Brontë på operan - Lucia di Lammermoor

Med tusen och åter tusen andra saker i minne glömde jag nästan bort att jag hade bokat biljetter till English National Operas uppsättning av Donizettis Lucia di Lammermoor. I Madame Bovary sitter Emma i operabåset, hänförd av den tragiska kärleksaffären mellan Lucia och Edgardo. När recensenter nämner systrarna Brontë och kallar ENOs uppsättning för en "haunted, dream-like early Victorian limbo" skyndar jag mig dit.

Lucia di Lammermoor är baserad på en tydligen oläslig roman av sir Walter Scott. Familjerna Ashtons och Ravenswoods befinner sig i fejd med varandra. När operan tar sin början har familjen Ravenswood övertagit Ashtons gods och förpassat Edgardo Ashton, den ende överlevande sonen, till ett isolerat torn vid kusten. Av en slump möter han Lucia Ravenswood på godset ägor. De blir förälskade och förlovar sig i hemlighet.

Edgardo och Lucia

Lucias bror Enrico har dock andra planer för systern. Hon måste gifta sig rikt för att säkra familjens framtid. Genom ränker och hot tvingar han Lucia att genomföra giftemålsceremonin. När Edgardo återvänder från en resa utomlands förbannar han Lucia för hennes svek. I desperation mördar hon sin nye make och tappar sedan vettet. När Edgardo får veta att Lucia ligger på sin dödsbädd, förlåter han henne och tar därefter sitt eget liv.

Enrico och Lucia

Scenografi och kostymer går i dovt blått och grått, vilket både dämpar och nyanserar meolodramatiken i operan. Godset är i förfall; de ljust grå tapeterna har luckrats upp och fuktfläckarna letar sig upp mot det höga taket. Diminutiva sångerskan Anna Christy spelar Lucia och ser ut som en sengustaviansk Alice i Underlandet. Brodern Enrico, vars händer vandrar över Lucias midja för att sedan högst incenstuöst försvinna under hennes kjolar, spelas av en sångare som liknar och låter som Orson Welles. Mycket passande. Vackrast är dock Lucias två berömda arior: den första sjunges vid åsynen av ett flickspöke vid fontänen, den andra efter mordet på den äkta mannen. I den senare arian speglar Lucias allt vackrare och växlande sång en galenskap på väg att slå ut i full blom.

Lucia inför bröllopet

Systrarna Brontë läste och måste ha uppskattat sir Walter Scott. Galna och maktlösa kvinnor, bannlysta män, avbrutna bröllop och en fördömande omgivning återkommer ju också i deras romaner. Slutligen: ENO hade den goda smaken att en låta en glasharmonika istället för flöjt ackompanjera Lucias vansinnessång. För att höra skillnaden, se den här korta filmen.

Charlotte Brontë - "Shirley"

Färre Brontërelaterade böcker blev lästa under februari än planerat. Orsaken var mest tidsbrist, men det berodde också på att Charlotte Brontës romaner Villette och Shirley är riktiga tegelstenar, den senare alltför otymplig också till innehållet för att riktigt falla mig i smaken.

"Förvänta Er inte en romantisk berättelse", varnar Brontë sina läsare. Shirley (1849) är en historisk roman som utspelar sig i början på 1800-talet. Fast visst rör det sig också om en kärlekshistoria. Två vänninor, Caroline och Shirley, faller för samma man, Robert Moore. Han friar till den mer välbärgade Shirley eftersom hans spinneri hotar att gå i konkurs, men älskar egentligen Caroline. Förvecklingar följer.

Shirley är också en skildring av de s.k. Ludditeupproren i början av 1800-talet. Då protesterade arbetare i norr mot den ökade mekaniseringen av brittiska bomullsspinnerier. Brontë förklarade det historiska perspektivet med att andra författare var så mycket bättre insatta i samtida samhällsproblem än hon själv var. Frågan är hur insatt hon var i historiska händelser. Jag tycker att beskrivningarna av upproren saknar trovärdighet. Brontë lyckas aldrig förklara vari missnöjet hos arbetarna egentligen består. Hon tycks också alltför förtjust i sina konträra gentlemannahjältar. Själv föredrar jag Elizabeth Gaskells betydligt mer nyanserade skildring av klasskonflikter i romanen North and South.

Slutligen saknar Shirley det framåtsträvande handlingsförlopp som gör både Jane Eyre och Villette till sådana intensiva läsupplevelser. Texten är mer fragmentarisk och betonar vikten av att kunna förlåta - på både ett personligt och ett samhälleligt plan - för att kunna gå vidare. Det är fint, men i det här fallet inte särskilt engagerande.