onsdag, augusti 27, 2008

Hur ska man läsa rasism och antisemitism?

Mina senaste bokval har fått mig att tänka mer på politisk korrekthet i skönlitteratur. Jag prisade nyligen Miss Pettigrew Lives for a Day, men glömde att nämna att den i övrigt charmiga, respektabla miss Prettigrew också är antisemit. Hon misstror en av miss LaFosses beundrare eftersom han är sexfixerad, brutal och – judisk. Hoppsan! Här hajar man verkligen till som modern läsare. Jag reagerar faktiskt också på Evelyn Waughs antydningar i Brideshead Revisited om ett samband mellan den (öppet) homosexuelle Anthony Blanche och hans eventuella judiska påbrå. När Sebastian senare stöter på Anthony igen, lever den senare dessutom tillsammans med ”a little jewboy”. Hoppsan igen! I Dekadensens kön visar Eva Witt-Brattström hur den judiske mannen, i en vis typ av dekadenslitteratur, skildras som översexuell och degenererad. På trettiotalet hittar man tydligen den här karaktären lite överallt, även om man för förmoda att han blir betydligt mer kontroversiell efter andra världskrigets slut.

Frågan är hur man ska läsa böcker där den här typen av fördomar förekommer? Eller om man ska läsa dem överhuvudtaget? Det beror säkert på USAs historia att romaner med rasistiska motiv och ord ofta förbjudits på amerikanska bibliotek. För några år sedan lyssnade jag på en amerikansk litteraturvetare som uppmärksammade antisemitiska porträtt i romaner av Edith Wharton och F. Scott Fitzgerald. När han föreläste om det här uppe i Oxford svarade Hermione Lee, som skrivit en biografi om Wharton, att man inte kunde kalla de här författarna antisemitiska, eftersom de antagligen rätt oreflekterat använde sig av allmänt förekommande stereotyper och inte uttryckte sig antisemitiskt i andra sammanhang. Jag vet inte om det stämmer, men är allmänt en motståndare till bannlysning av böcker oavsett hur osmakligt deras innehåll än är. Själv tror jag mer på diskussioner kring vissa böcker, där de här aspekterna uppmärksammas men kanske inte alltid måste dominera samtalet.

På tal om bannlysning av böcker så är ju Twains Huckleberry Finn en av de böcker som oftast utpekats för att vara rasistisk eftersom n-ordet förekommer i texten. Nu är ju temat i boken snarare antirasistiskt och försvarare påpekar att ordet mest fungerar som tids- och miljömarkör. Samtidigt så står det ju där och förfular sidorna. Det där med att märka ord är f.ö. något man ska vara försiktig med. Det är ett centralt tema i Philip Roths fantastiska roman The Human Stain, där Coleman Silk får sparken för att ha använt ordet ”spooks” om två svarta elever. Att ordets vanligaste betydelse är spöken (eleverna har aldrig deltagit i Silks klass) spelar här mindre roll än att det också kan användas nedsättande om svarta. När jag först läste boken tänkte jag att idén var bra, men trodde inte att det verkligen kunde hända. Då uppmärksammade Mr. B mig på den amerikanska lärare som nästan fått sparken för att ha använt ordet ”niggardly”, trots att ordet inte har någon relation till n-ordet utan ursprungligen kommer från norskan och betyder typ ”snålt”. Men så kan det gå, inbillar jag mig, när man är blixtsnabb med att förbjuda och bannlysa istället för att ha en ordentlig diskussion där eventuella missförstånd men också eventuella rasistiska motiv kan utredas.

8 kommentarer:

La Bibliofille sa...

Håller med Dig om att det där är knivigt! Är inte heller förespråkare av bannlysning, diskussioner i det offentliga rummet är nog mer effektivt. Någonstans måste det ju ligga ett ansvar på läsaren att använda sitt eget förstånd, och själv urskilja och ta avstånd från osunda och fördömande attityder.

Spectatia sa...

Funderade precis på just detta efter att en annan bloggare gjorde mig uppmärksam på att Albert Engströms teckningar kunde anses vara antisemitiska.

Jag tycker som du, att man får ta till sig saker i perspektiv av den tid det begav sig och heller föra ett resonnemang kring det hela.

Och ett lysande exempel på att tillägga andra för extrema motiv är ju just The Human Stain. Åh, vad den är bra! Får nästan lust att läsa om den.

Lyrans Noblesser sa...

Så bra att du tar upp det här temat. Jag studsade till när jag läste Hemingways "Och solen har sin gång" för ett tag sedan. Där användes också adjektivet judisk på ett nedsättande vis. Men att lägga locket på och förbjuda tror jag inte på. Och jag har svårt att acceptera att man skriver om barnböcker också. Däremot kommer jag nog att ändra ordalydelsen när jag läser om Pippis pappa för min lilla, tills hon är stor nog att ha ett samtal med om olika uttryck under olika tidsperioder.

Mrs. B sa...

La bibliofille: Ja, det är trist när det är en författare som man i övrigt tycker riktigt bra om. Men som sagt, böcker är reflektioner av sin tid och ibland blir det bara extra tydligt.

Spectatia: The Human Stain, det är en riktig fullträff. Så bra!

Lyran: När det gäller barnböcker är det svårt. Jag tycker inte heller att de ska skrivas om, men när de är små kan som du skriver välja vad man berättar. Döm min förvåning när jag själv var gammal nog att läsa Askungen och insåg att min mormor alltid skippat det hemska slutet där styvmodern måste kliva i ett par glödande skor och dansa tills hon dör!

Fast när jag tänker efter undrar jag hur mycket barn egentligen tar till sig av det de läser, om det alltid är det man som vuxen tror och kanske fruktar. Jag läste t.ex. Femböckerna som barn och minns mest att de hade lov och åt hela tiden. Och så var de ganska spännande. De auktoritära och rasistiska delarna gick mig helt förbi.

Anonym sa...

Men jag har absolut påverkats av 5-böckerna och andra Enid Blyton-böcker(förmodligen just därför att det rasistiska "gick mig förbi") som jag slukade i nioårsåldern.
Inte en enda "svartmuskig" man har någonsin under mitt långa liv på något obehagligt sätt antastat mig- Ändå ökar jag stegen mycket mer när en "svartmuskig" - det ordet har Enid B. lärt mig - mansperson går tätt efter mig i storstaden, medan jag trippar lugnt när en blond snubbe följer tätt i mina fotspår.
Så nog har Enid Blyton försett Lena Kjersén Edman med FÖRDOMAR!
I nyutgivningen (STOR) och nyöverättningarna (MÅNGA) av Enid Blytons böcker gör man små justeringar så att de fördomar hon sprider motsvarar de som är samhällets nuvarande. T ex byttes i en bok "zigenaren" ut som skurk. Istället blev det en tysk som hunden fick skälla på (hundskallet betyder: skurk).

Mrs. B sa...

Lena: Det är mycket möjligt att det var hos Blyton jag första gången läste svartmuskig. Men jag vill minnas att jag tenderade att romantisera hennes skurkar istället för att förfasas. Men du har en poäng, det spelar kanske inte så stor roll om barnböckerna skrivs om för att passa den för tillfället rådande samhällssynen. Det kanske tom är att föredra. Jag undrar hur man översatt böckerna i tex Indien, där de tydligen är riktiga storsäljare...

Amoroso sa...

Det är intressant med alla fördomar som uttrycks i raderna (såsom uttryck som "svartmuskig") och hur man uppfattar dessa i olika åldrar.. Lusläser man de gamla barnböckerna nu hittar man många detaljer som man gärna kikar närmare på men när man läste dem som barn gick de helt förbi ?

Anonym sa...

Jag lade också märke till några trista formuleringar hos Fitzgerald, som jag valde att "läsa bort". Men det är ju lättare om man, som jag, är vit och icke-judisk. Hur skulle jag annars ha gjort, undrar jag. Lagt bort boken?
Att bannlysa och förbjuda kan aldrig någonsin vara rätt väg att gå.