Tematrio - Paris

Lyran verkar vara på väg till franska huvudstaden och det bestämmer veckans tema. Böcker om Paris (och till viss del övriga Frankrike) tar upp en bokhylla här. Så egentligen omöjligt att välja. Här dock en tre rekommendationer med extra lästips:

 

1. Först det självklara valet: Émile Zolas Damernas paradis (Au bonheur des dames) (1883) - underbar roman om uppkomsten av Paris (och därmed världens) första varuhus. Zolas bästa i romanserien Rougon-Macquart. Förlagan till romanens varuhus sägs vara Le Bon Marché. Läs mer här.

 

F.ö. betydligt bättre än tv-serien som endast är löst baserad på romanen. Efteråt kan man med fördel läsa en annan Paris-roman från Rougon-Macquart: Hallarna (1873), och sedan leta upp Tore Johnsons Hallarna i Paris (1967).

2. Ernest Hemingway: En fest för livet (A Moveable feast) (1964). Hemingways memoarer om amerikanskt expat-liv i Paris på 1920-talet. Skvallrig och macho. Har skrivit mer om boken och att äta i Paris här.

 

Paris Was a Woman (1995) är både både film och bok om de amerikanska kvinnor som var i Paris samtidigt som Ernest. Paula McLains The Paris Wife (2011) skildrar samma period och personer men skönlitterärt. För den som inte kan få nog av berättelser skrivna av amerikaner i Paris, här en länk till parisisk chick-lit. Kanske inte helt aktuell längre för det skrivs ju sådana romaner stup i kvarten.

 

3. David Foenkinos Nathalie - En delikat historia (La délicatesse) (2009) läste jag på franska och tyckte: jätterolig. En fransk bagatell med svensk koppling. Filmversionen är okej, men Foenkinos humor och litterära referenser som bortblåsta. Läs mer här. 

 

Andra bra Parisbaserade verk av franska författare är t.ex. Simone de Beauvoirs Mandarinerna, som nyligen översatts av Åsa Moberg, Patrick Modianos De dunkla butikernas gata och nästan allt av Françoise Sagan.

3 x ungdomsromaner

inte min bild, tyvärr, men precis så här såg min svärfars veranda ut, inklusive tidningspappret.

 Memorial Day i USA idag och i helgen firade Mr B och jag med att ta tåget ner till DC för att äta krabba och umgås med hans familj. Chasapeakes blåkrabbor räknas till de godaste i världen. Men det har också varit en helg vikt åt läsning, främst av ungdomsromaner.

 

Först ut, andra delen av Rick Yanceys trilogi om invaderande utomjordingar. Jag läste första delen, The Fifth Wave (2015), i våras och tyckte den var helt okej, om än full av logiska luckor. En passus: varför är ungdsomsromaner så ofta ologiska, tänkte jag då. I Yanceys fortsättning, The Infinite Sea, sys några av hålen ihop, men jag måste tydligen vänta till del tre innan logiken bakom utomjordingarnas beteende står klar. Trots detta är jag rätt förtjust i Yanceys romanserie. Karaktärerna är väl utvecklade, den utomjordiska invasionen är full av överraskande vändningar och den romantiska subplotten kompletteras med en mer actionbetonad sådan. The Fifth Wave har f.ö. redan filmats:
 

 

Helgens andra ungdomsroman läste jag ut i  sängen , tidigt söndag morgon. E. Lockharts We Were Liars (svensk titel: Kanske är det allt du behöver veta) från 2014 utspelas till största delen på en privatägd ö utanför Martha's Vineyard, Cape Code.

 

På ön härskar patriarken Harris Sinclair, vars förhållande till sina tre döttrar påminner starkt om King Lears, men också om sagornas "goda" men oresonliga kungar. Berättaren är ett av barnbarnen, Cadence, som lider av amnesi och återvänder till ön för att ta reda på vad som egentligen hände henne där två år tidigare. Mysteriet driver romanen framåt. Trots det fick beskrivningarna av det priviligerade livet på ön fick i alla fall mig att ändå sakta ner läsningen. Trovärdiga skildringar av inte bara tonåringarna på ön utan också deras mammor. Slutet är rena fyrverkeriet. Var är filmversionen?

På tal om slut, läste jag ut How I Live Now (2004) på tåget tillbaka till New York igår kväll. Meg Rosoff har nyligen fått Alma-priset för sina ungdomsromaner men det här var hennes debut så kanske skulle jag inte ha väntat mig alltför mycket. Amerikanska Daisy reser till Storbritannien för att besöka sina engelska kusiner. Väl där faller hon för en av kusinerna, Edmond, men så bryter ett världskrig ut och ungdomarna och barnen skingras. I resten av romanen kämpar Daisy för att återförenas med framförallt kusinen Edmond. Dock följande klumpigheter: varför Rosoff ansåg att Daisy och Edmond måste ha en övernaturlig förmåga att kommunicera med varandra förstår jag inte. Rosoff har uppenbarligen läst Jane Eyre för många gånger. Slutet antyder också det, samt det faktum att Daisy har en elak "styvmor." Jag önskar bara att hon hade vävt in förlagan till sin berättelse lika tjusigt som Lockhart gör med King Lear. Och helt okej känns det inte att läsa en roman där ett krig mest fungerar som en ploj för att skilja förälskade tonåringar åt. Rosoffs roman har såklart också filmats och av trailern att döma har manusförfattaren bara gjort bra saker med ursprungsmaterialet:

 

Morgonstund

Känner av jetlagen och vaknar redan klockan fem på morgonen. Försöker göra det mesta av värmen och den relativa tystnaden, och börjar dagen med lätta yogaövningar på altanen. Sedan väntar kaffe, en halvtimmes läsning (nu, Den Unge Werther), jobb framför datorn och idag tvätt. Här ett av de program jag brukar följa:

 

Bra övningar om man sitter och läser mycket också. Här mer morgonyoga. Trevlig fredag!

"Norrut åker man för att dö" - Ida Linde

Först, en inledning likt ett knytnävslag. Norrut åker man för att dö börjar med en klassisk folie a deux, där två personer åker på en mordturné som lutar med fyra personers död. I efterföljande kapitel får vi någon slags insikt i effekterna av händelseförloppet på människorna i offer och förövares närhet. Och kanske orsakerna bakom? Baksidestexten på pocketupplagan antyder att brottet inte bara är morden utan också exploateringen av Norrland. Riktigt hur de två hänger ihop får jag dock ingen klarhet i. Ida Linde har skrivit en roman som mest påminner om en novellsamling. Berättelserna spänner flera generationer, men persongalleriet flyter ihop för mig. Sista kapitlet verkar vara berättat från andra sidan graven, men jag kan ha missförstått. Det kan bero på att jag vid det laget tröttnat rejält på Ida Lindes egen exploatering av "Norrland" som synonym för mänsklig förtvivlan, hopplöshet, missbruk och tystnad. Ur det perspektivet är Norrut åker man för att dö en dryga hundra sidor lång klyscha. För Linde är ju inte direkt ensam om att skildra "Norrland" på det här sättet. Att hon undviker varje form av konkretisering (platsen, tiden, personerna) förvandlar dessutom romanen till ett mindre lyckat formexperiment. Vad synd, för det började ju så bra.

28 grader varmt, Indiana och vanilj

Tillbaka i New York, där temperaturen äntligen blivit sommar. De få växter som klarade vintern planterar jag om. Övriga förpassas till soprummet. När det är varmt ska man dricka te sade en väninna i Grekland för nu alldeles för många år sedan. Jag tar därför tepaus.

George Sands naiva hjältinna Indiana växer upp på Bourbon Island (numera Réunion) utanför Madagaskar. Inspirerad av läsningen växlar jag mellan två vaniljteer. Kusmis Vanille Bourbon och Harney & Sons Vanilla Comoro. Föredrar Kusmis krämigare och subtilare variant framför den senares föralldel förföriskt godisdoftande version.

Är efter Indiana också förtjust i George Sand. Hon skrev fler än 60 romaner men bara ett fåtal verkar finnas i tryck. Ännu färre översatta till svenska eller engelska. La Mare au diable (1846) blir kanske nästa Sand, eftersom den redan står i min bokhylla. Finns dessutom översatt till svenska.  

NY på film: "Still of the Night" (1982)

Hitchcockinspirerad thriller från 1980-talet, Meryl Streep och New Yorkmiljöer. Oemotståndligt. Roy Scheider spelar Dr. Sam Rice, en psykiatriker vars patient mördats. Sam faller handlöst för patientens älskarinna, Brooke Reynolds (Meryl Streep) - och det förstår jag, för Streep är hur snygg som helst i den här filmen. Problemet är bara att polisen är rätt säkra på att patientens mördats av en kvinna och Streep står högst på listan över misstänkta. Två ikoniska scener gör Still of the Night värd att se. Den första scenen utspelas i källaren till huset där Sam bor. Alla som har eller haft gemensam tvättstuga känner igen ilningen i magen vid misstanken att någon står och lurpassar på en där.

Filmens andra riktigt otäcka scen utspelas i Central Park. Sam följer efter en kvinna han misstänker är mördaren, men tappar bort henne när han rånas i parken. Rånaren tar också Sams jacka, men det skulle han inte ha gjort, för kvinnan Sam har förföljt har vänt tillbaka. Scenen slutar med att rånaren står kvar under viadukten där rånet begåtts och ser Sam försvinna ut ur parken. I trappan bakom rånaren syns plötsligt en kvinna, som sakta närmar sig honom bakifrån utan att han märker det. Den scenen bidrog helt klart till den respekt jag fortfarande har för Central Park kvällstid. Så ruggig!

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten ber oss att citera från det vi läser i En smakebit på søndag. enda regeln: inga spoilers! Läser just nu i George Sands Indiana (1831):

 

"My good friend, it's a very well planned intrigue. I'm satisfied, perfectly satisfied, with the presence of mind with which this young man was able to preserve my honour in front of my servants. But, by God! He'll pay dearly for the insult which I feel to the depths of my heart. And this woman who is looking after him and pretends not to know him! Oh, how innately cunning these creatures are..." (s. 33)

 

Fler smakbitar här.

"The Lost Daughter" - Elena Ferrante

Ledas vuxna döttrar reser till pappan i Kanada. Själv åker hon till kusten för några veckors semester. På stranden bekantar hon sig med en stor och stökig neapolitansk familj, där en ung mamma med dotter fascinerar henne särskilt. När den lilla flickan tappar bort sin docka påminns Leda om ett kontroversiellt val hon gjorde när hennes egna döttrar var små och hon reflekterar över sin syn på mammarollen.

The Lost Daughter är en roman om moderskapets baksidor. Inte riktigt i klass med The Days of Abandonment, men även en något förutsägbar roman av Ferrante är bättre än det mesta, konstaterar jag. En vag hotfullhet präglar båda romanerna. I The Lost Daughter etableras tonen redan på de första sidorna, när Leda checkat in på hotellet och precis ska till att somna:

"I turned drowsily and touched something on the pillow that felt cold, something made of tissue paper. I turned on the light. On the bright-white material of the pillowcase was an insect, three or four centimeters long, like a giant fly. It was dark brown, and motionless, with membranous wings. I said to myself: it's a cicada. Maybe its abdomen burst on my pillow. I touched it with the hem of my bathrobe, it moved and became immediately quiet. Male, female. The stomach of the female doesn't have elastic membranes, it doesn't sing, it's mute. I felt disgust. The cicada punctures olive trees and makes the sap drip from the bark of the mountain ash. I cautiously picked up the pillow, went to one of the windows, and tossed the insect out. That was how my vacation began." (p. 14)

Citatet påminner f.ö. om att 2016 är ett cikada-år på amerikanska östkusten. I sjutton år har de här cikadorna levt under jord för att först nu krypa fram, svärma några veckor och sedan dö.