Ford Madox Ford - "The Good Soldier"

Ännu en bok från bokprojektlistan. Den här gången "den sorgligaste historia jag någonsin hört". Det är vad Fords huvudperson John Dowell kallar sin berättelse om brittiska paret Edward och Leonora Ashburnhams olyckliga äktenskap. Men vad utgör egentligen det sorgliga och vem är det mest synd om? Otrohet, svek och lögner karakteriserar inte bara det Ashburnhamska äktenskapet utan också Dowells och hans hustrus samliv.

Ford Madox Ford skrev The Good Soldier 1913. Han var bekant med både Joseph Conrad och Henry James. Och visst ser man likheterna mellan The Good Soldier och de senares verk. Gradvis, via impressionistiska hopp mellan skeenden och tidsperioder, får vi en fördjupad bild av karaktärerna. Fords berättare är också lika opålitlig som kanske främst James berättare brukar vara. Vilken är egentligen Dowells roll i romanen? Är han bara en oskyldig betraktare eller döljer sig något mer sinistert bakom passitiviteten?

Att han inte är så naiv som han framställer sig blir snart tydligt. Det sätt på vilket han manipulerar läsarens sympatier är mästerligt. Här rör det sig om en man som mycket medvetet väljer att inte se, anser ialla fall jag. Genom att närma sig skeenden indirekt lyckas han nästan övertyga läsaren om att han faktiskt inte förstått någonting förrän allt är försent. Och detta gör väl honom moraliskt skyldig till den tragedi som utspelar sig i minst lika hög grad som Edward, Leonora och hans egen hustru, Florence? Eller vad tycker ni andra som läst boken? Är John Dowell ett patetiskt offer eller rentutav en sociopat? Och har ni inte läst romanen, gör det, så kan vi diskutera den efteråt. Rekommenderas.

Scen ur Granadas tv-version av The Good Soldier (1981).

Köpstopp

...har nu införts t.o.m. 1 december, men vad gör det när jag nyligen lagt vantarna på följande:

Carole Angier: Jean Rhys: Life and Work

Jean Rhys: Letters 1931-1966

Margaret Reynolds: A. S. Byatt: The Essential Guide

Richard Yates: Disturbing the Peace

Robert Walser: Institute Benjamenta

Jane Mendelsohn: I was Amelia Earhart

Sheila Kohler: Cracks

Véronique Ovaldé: Ce que je sais de Vera Candida

Véronique Ovaldé: Kick the Animal Out

Delphine de Vigan: Les heures souterraines

Ingrid Noll: Hell Hath No Fury

Carlo Levi: "Christ Stopped at Eboli"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

Stilen i Levis förord till Christ Stopped at Eboli (1945) liknar inte alls resten av boken. Det är som om en annan person skrivit det. Och så är det förstås. Som ofta är fallet med förord är det skrivet betydligt senare (1963) och det är tydligt att Levi inte kan identifiera sig med den han en gång var; den mannen är nu en främling.

I Kristus stannade i Eboli beskriver författaren mötet mellan två italienska kulturer, den norra och den södra. Själv tillhör han den norra, kultiverade och industrialiserade kultursfären men observerar utan att döma, också när han inte helt förstår, vad som händer i den karga och sorgliga by dit han förpassats av den italienska fascistregimen. Hans språk är enkelt och rakt. Tjugo år senare möter Levi sitt yngre jag och gömmer sig då bakom luddiga metaforer och floskler. Läs boken, den är underbar i all sin lågmäldhet och politiska vilja (men skippa gärna förordet).

A. S. Byatt: "The Children's Hour"

The Children's Book börjar idylliskt. Det är 1895 och medelklassbohemerna Olive och Humphry Wellwood bjuder in till årlig midsommarfest. Man ska äta i det gröna och spela Shakespeare. Med på festen är de familjer vars historier utgör romanen: Humphrys bror Basil med familj är där; det är också museintendenten Prosper Cain, som kommer i sällskap med sina barn och Philip. Den senare erbjuds lärlingsplats hos keramikern Benedict Fludd, vars barn firar midsommar hos Wellwoods. Marionnett-teaterdirektören Anselm Stern kommer objuden och skrämmer barnen med E. T. A. Hoffmans Sandmannen. Bakom den sen-viktorianska idyllen döljer sig dock hemligheter, som påverkar främst familjernas barn. Fast det anländande 1900-talet erbjuder också nya möjligheter, i synnerhet för döttrarna. Ska de gifta sig eller studera vidare? Hur fria vågar de vara i sin sexualitet? Pennalism och utstakade karriärer är istället sönernas problem. Och plötsligt står första världskriget för dörren.

Egentligen är The Children’s Book alldeles omöjlig som roman. Med ett tiotal huvudpersoner blir det många trådar (och namn) att hålla reda på. Långa stycken är dessutom rena kulturhistoriska översikterna. Det är som om Byatt inte litade på sin förmåga att skildra perioden litterärt. Karaktären Olive Wellwood försörjer sig på att skriva sagor, men sagorna som återberättas i romanen är närmast överflödiga. I Possession var de lyriska inslagen ledtrådar till romanens litterära och historiska mysterium. Sagorna som berättas i The Children’s Book fyller, vad jag ser, ingen sådan funktion. Desutom är de rätt dåliga (undantaget är den om flickan och dockskåpet). Boken känns märkligt ofärdig, oredigerad: trots över 600 sidor förblir sammanhangen mellan olika textmoment vaga.

Ändå är The Children’s Book ofta riktigt underhållande, ibland rent förtrollande. Paradoxalt nog beror det på de historiska referenserna: i Paris skymtar en sliten och sjuk Oscar Wilde; Peter Pan sätts up i West End. I München diskuterar man Otto Gross och anarkisten Gustav Landauer medan suffragetterna i London spränger byggnader, fängslas och matvägrar. Fabianerna grälar sinsemellan och författaren William Le Queu bidrar till krigsmobiliseringen med följetonger som Spies of the Keiser. Huvudpersonernas personliga dilemman speglar de samhälleliga. Fast ibland jag tycker att Byatt, i sin iver att göra vissa moraliska ställningstaganden, offrar sina karaktärers trovärdighet. Det gäller särskilt porträttet av Olive Wellwood. Den ångerfyllda kollapsen i slutet av boken är inte alls karakteristisk för den Olive vi lärt känna tidigare. Slutsats: en problematisk, ojämn men också läsvärd och spännande roman, hur nu det går ihop. Nominerad till årets Man Booker Prize.

"You're not smarter, Walter. You're just a little taller."

James M. Cain är liksom Dashiell Hammet och Raymond Chandler en rackare på hårdkokta one-liners. Se t.ex. Billy Wilders filmatisering (1944) ovan med Barbara Stanwyck som glad änka och Edward G. Robinson som luttrad chef på försäkringsbolag.

bokillustrationer

Clough Gate, Newnham College, 1997.

The Sidgwick Building, Newnham College, 1997

"Newnham College was austere, graceful and comfortable. The buildings were red brick and slightly Dutch, which is to say, domestic. There was a hockey field where they covertly (their legs in shortened skirts must not be seen) played vigorous and enthusiastic matches. There was a croquet lawn."

--A.S. Byatt, The Children's Hour, sid. 476.

I museets dolda vrår

Pitt Rivers Museum, Oxford 2009.

Jag är officiellt förälskad i Byatts The Children's Book. Faktiskt redan från första sidan, när pojkarna Julian Cain och Tom Wellwood vandrar runt i det museum i Victoria & Albert Museum och där upptäcker hemlösa Philip, arbetarbarnet som flyttat in i ett av det nybyggda muséets många förrådsrum och drömmer drömmar i våt lera och keramik.

Bilden ovan är förstås helt fel, den är inte från V & A, utan stora salen i Pitt Rivers Museum, där en sagolik antropologisk samling huserar (inkl. krympta människohuvuden). Ett riktigt muséernas museum, som trots fel tid och rum får illustrera inledningen till Byatts roman. Att stiga in Pitt Rivers är nämligen som att resa tillbaka i tiden för de stora upptäckarna. Byatts bok är något liknande, ett ljuvligt upptäcksresande bland visuella och litterära referenser, inte till ett viktorianskt England den här gången, men väl ett edwardianskt. Mer följer när jag nått slutet.

I väntans tider

Varje morgon börjar med en tur ner i farstun för att kontrollera postfacket. Nehej, inget paket idag heller. Väntar otåligt på Jane Mendelsons I Was Amelia Earhart, Robert Walsers Institute Benjamenta, Shirley Jacksons We Have Always Lived in the Castle samt Sheila Kohlers Cracks. Varför har amazon.uk plötsligt så långa leveranstider? Böckerna brukade anlända inom två-tre dagar; nu tar det veckor. A. S. Byatt snart utläst. Får väl botanisera i hyllorna hemma så länge.

La rentrée littéraire

Det är den tiden på året igen. I franska boklådor ligger purfärska romaner av landets finaste. La Maîtresse listade för en tid sedan favoriter utvalda av tidningen Le Figaro, men de tyckte jag verkade ganska trista. Med två undantag: Patrick Poivre d'Arvors Fragments d'une femme perdue (en man blir besatt av enigmatisk femme fatale) och Jean-Marc Parisis Les Aimants (tänk: bokversion av Christophe Honorés filmer).

Patrick Poivre d'Arvor (PPDA bland kompisarna) gästar också snygge François Busnel i La Grande Librairie, franska TV5s eminenta bokprogram. Busnel samtalar också med tre andra författare, vars böcker jag kommer att leta upp: Delphine de Vigan (författare till No et moi) har skrivit Les heures souterraines, en skildring av en kvinnas gradvisa osynlighet på sin arbetsplats. Ce que je sais de Vera Candida, Véronique Ovaldés roman om en kvinna som kämpar för att undkomma sitt öde på en imaginär sydamerikansk ö, verkar också spännande. Och slutligen Justine Lévys självbiografiska roman Mauvaise fille. Lévy blev känd för några år sedan då hon i en likaledes självbiografisk roman beskrev hur Frankrikes nuvarande första dam, Carla Bruni, förförde hennes dåvarande man. Kvinnor, deras karaktärer och liv är uppenbarligen det gemensamma temat inte bara hos Busnel, utan också för mina franska bokval i höst.

p.s. Förresten, på tal om Christophe Honoré, varför är det stört omöjligt att få tag i filmen La belle personne (2008), Honorés omarbetning av den franska klassikern Princesse de Clèves? Grrr, den visades ju på London Film Festival, som jag struntade i förra året. Nu kan jag knappt vänta tills årets festival i oktober.

Peter Lovesey - " The Last Detective"

Fel, fel titel på den här pusseldeckaren! Naturligtvis borde den heta något i stil med The Jane Austen Letters eftersom brev skrivna av just Austen figurerar prominent i handlingen. "Den sista detektiven" syftar istället på Peter Diamond, kommissarie i staden Bath, som arbetar utifrån traditionella polismetoder och misstror den ökade förlitningen på teknisk bevisning. Han är alltså, just det, den sista verkliga detektiven.

1991, när boken först publicerades, hade Jane Austen tydligen inte hunnit bli big business i Bath, vilket förklarar allt hullabaloo kring den Austen-utställning som beskrivs. Idag är det annorlunda, Austen associeras ofta med Bath trots att hon som Lovesey påminner tyckte att det var ett riktigt hemskt ställe. Jag håller inte med - älskar Bath och skulle gärna bo där. Det är lätt att förstå varför också romarna blev förtjusta i platsen. Kullarna runt staden för tankarna till Toscana.

Men jag tappar tråden. Lovesey har som sagt skrivit en litterär pusseldeckare. Lite sur blir jag dock när vissa ledtrådar uppdagas först mot slutet. Det är faktiskt riktigt ohederligt i just pusseldeckare. Handlingen i korthet: en kvinna hittas död i floden, mördad. Misstankarna riktas genast mot den äkta mannen, universitetsprofessorn. När sedan teknisk bevisning pekar ut ytterligare en mordmisstänkt, får Diamond spel och påbörjar en privat utredning. Hans uppmärksamhet dras till nyupptäckta brev skrivna av Austen.

Nja, säger jag om den här boken. Tycker upplägget med den buttre kommissarien är alltför använt och tror mer på de historiska deckare Lovesey skrivit tidigare. Den falske kommissarie Dew är som jag redan påpekat bland det bästa jag läst i genren. Smart, rolig, oväntade vändningar i handlingsförloppet och med ett slut som för tankarna till Paul Austers New York-trilogi. Jag undrar dock, vem tusan läser Lovesey? Jag läser aldrig en enda recension, men han skriver tydligen fortfarande böcker i Bath-serien med Peter Diamond i huvudrollen. Slutsats: The Last Detective fungerar bäst som litterär förberedelse till besök i just Bath. Fast läs hellre (om) Austens Persuasion, när vi nu är inne på henne.

Sven-Eric Liedman: "I skuggan av framtiden"

Med I skuggan av framtiden vann Sven-Eric Liedman Augustpriset för bästa fackbok 1997. Det är en spränglärd idéhistorisk översikt av begreppet "modernitet" och en bok jag vill lägga i handen på alla jag känner eftersom jag tycker mig ha blivit en mycket klokare människa av att ha läst den. Och klokhet bör spridas.

Är man som jag det minsta intresserad av de idéer som präglar den tid vi lever i - och den närmast föregående - bör man läsa den här boken. För litteraturvetare och historiker borde den vara ett måste, men egentligen kanske ännu mer så för politiker och andra beslutsfattare. Eller, den var ett måste för mig, som alltid tyckt att det "moderna" varit svårt att förhålla sig till, att faktiskt förstå. Ju mer jag läst och tänkt, desto mer motsägelsefullt har det verkat. Att läsa I skuggan av framtiden är därför en lättnad och en fröjd, som att presenteras med en förklarande karta över hela vår splittrade och kanske inte helt lyckade moderna (och för all del postmoderna) tillvaro. Man måste inte hålla med de slutsatser Liedman drar utifrån sin historik, men han provocerar till nya sätt att tänka. Framförallt imponeras jag av de oväntade paralleller han upprättar och att förklaringar och definitioner är tydliga men aldrig förenklade.

Jag hoppas och tror att även en ganska oinsatt läsare får ut massor av den här boken, då den är både välskriven och väldisponerad. Om inte annat inspireras man till att själv söka sig vidare bland de många tänkare och idéeströmningar som avhandlas. Det är ju det idéhistoriker som Liedman och Karin Johannisson gör så bra! Läs mer utförligt om boken här. Rekommenderas!

Patricia Highsmith - "Those Who Walk Away"

Venedig, 1990.

"He stood at the bar, sipping the coffee, and an image came to his mind: himself walking in a dark alley of Venice, over a small curved bridge that spanned a canal, under a street lamp that projected from a house corner - and from the shadow of the house Coleman stepped and hit him a fatal blow on the back of the head. Was that what he wanted?" (p. 119)

En psykologisk duell, där ena parten vägrar sin roll, det är Patricia Highsmiths Those Who Walk Away. Miljonärssonen Ray Garretts hustru har tagit livet av sig på Mallorca och svärfadern, konstnären Ed Coleman, anklagar Ray för att ha orsakat dotterns depression. När de två möts i Rom avfyrar han en pistol mot svärsonen, som dock undkommer. Istället för att anmäla händelsen följer Ray efter Coleman till Venedig i ett försök att en gång för alla förklara hustruns handling. Men inte heller denna gång lyssnar svärfadern. Efter att Coleman återigen attackerat Ray väljer den senare att inte återvända till sitt hotell. Snart börjar man leta efter honom. Alltmedan mordmisstankarna mot svärfadern växer, vandrar svärsonen omkring i Venedig, i egenskap av "död" man. Patricia Highsmith som bäst.

Patricia Highsmith och jag i Venedig

Venedig, 1990.

"He walked to the San Marco pier, on the creaking, swaying pier, and lit a cigarette. There was nothing moving at the moment on the water. The big church on the Santa Maria della Salute on the opposite bank of the canal was only palely lit, Ray felt, because November wasn't the tourist season."

-- Patricia Highsmith, Those Who Walk Away (1967), p. 12-13.

Oates om Shirley Jackson

Lyssna på NYRBs poddsänding där Joyce Carol Oates talar om Shirley Jackson och romanen We Have Always Lived in the Castle. Släck sedan lamporna i rummet och se filmatiseringen av Jacksons The Haunting från 1963, den på många sätt läskigaste film jag vet...

"Chic" Lit Paris

Romantiska komedier som utspelas i Paris är särskilt outhärdliga - och oemotståndliga. Utöver allmänt romantikbehov och Eiffeltornskult antas man som läsare också hysa gränslös beundran för fransk medelklasskultur. Å andra sidan, vore jag inte fascinerad av fransk kultur öppnade jag inte böckerna. Men vad letar jag efter, undrar jag, när kliché följer på kliché i Katharine Davis Capturing Paris. Jo, det är nog just de lättsinniga klassbeskrivningarna jag dras till. Det som stör är romanförfattarnas brist på distans. Storögt beskrivs fransmän och fransyskor som sofistikerat svala och perfekta, när de inte är farligt översexuella, förstås. Slutresultatet är romantisk komedi, utan verklig humor.

Nödvändiga ingredienser? Eiffeltorn, pudlar, kaféer och långa ben!
 

Capturing Paris följer välkänt mönster. Huvupersonen är en medelålders poet, vars äktenskap hotas när mannen efter tjugo år i Paris vill flytta tillbaka till USA. Det här är litteraturens motsvarighet till painting by numbers, trots (eller kanske på grund av) nickningar till Henry James. Efter en serie möten, vilka gör poeten medveten om de farliga, sexuella underströmmar europeisk kultur bygger på, finner hon sig själv och lämnar Paris tillsammans med mannen. Davis komunicerar därmed samma melankoliska budskap som t.ex. Diane Johnson: det europeiska kulturlandskapet är amoraliskt och grymt. Amerikaner som insisterar på att stanna kvar riskerar att förlora sin högt värderade oskuld. De nationella sterotyperna bekräftar därmed varandra. Fast läs gärna Capturing Paris för fina vykortsbeskrivningar av ett höstligt Paris.

Mer befriande är det att läsa en brittisk variant på temat (fast britter lyckas inte alltid, Robyn Sismans Weekend in Paris är en sämre Bridget Jones dagbok - i Paris). Det är länge sedan jag skrattat så till en chick lit, som under läsningen av Kate Muirs Left Bank. Via det kosmopolitiska och ytliga paret Madison och Olivier Malin, samt deras brittiska nanny Anna, sticker Muir effektivt hål på den sofistikerade ytan. Hennes karaktärer är också karikatyrer, men roliga sådana. Mer cynisk komedi än romantik, vilket känns välbehövligt efter Davis roman. Fast det rör sig fortfarande om chick lit och halvvägs in i Muirs bok, när de nödvändiga förvecklingarna introduceras, mildras cynismen. Då blir det tydligt hur mycket bättre särskilt Diane Johnsons intriger är, men det förlåter jag gärna Muir eftersom hon vägrar sentimentalitet. För den som anser sig alldeles för highbrow för chick lit, men tycker att fransk kultur och klass är intressant, rekommenderas istället Pierre Bourdieus totalt humorlösa men imponerande sociologiska tegelstensstudie Distinction.

"doin' it for themselves" ca 1935

"Have you heard, Dorothy Thompson got into town at noon." "Good God, what happened at one o'clock?" Journalisten Thompson var känd för sina många scoop och inspirerade Tallulah Bankheads karaktär i Hitchcocks Lifeboat (1944), samt karaktären Tess Harding, spelad av Katharine Hepburn, i filmen Woman of the Year (1942).

"Min karrär var ingen slump. Den var noga planerad från dag ett". Fotografen Margaret Bourke-White om sitt yrkesval. På Life magazine kallades hon allmänt "Maggie the Indestructible".

"Sådär ska jag dansa!" Koreografen Martha Grahams utrop när hon första gången såg målningar av Kandinsky.

källa: Susan Wares Still Missing: Amelia Earhart and the Search for Modern Feminism

Stilleben

London, 2009.

Susan Wade - "Still Missing: Amelia Earhart and the Search for Modern Feminism"

höstens inspirationskälla: Amelia Earhart, 1897 - 1937

I senaste numret av The New Yorker läser jag en artikel av Judith Thurman om Amelia Aerhart, vilket leder mig till Susan Wares så här långt utmärkta biografi, Still Missing, över samma person. Ware avviker från traditionell biografistruktur och man slipper fokuseringen på Earharts mystiska försvinnande under sin jorden-runt-flygning. Istället läser Ware Earhart som en metafor för en viss feminism, "individualfeminismen", vilken uppstod åren efter suffragettstriderna och sedan glömdes bort när andra världskriget bröt ut. Den liberala feminismen är väl det närmaste vi kommer den idag.

Denna feminism tog sig hursomhelst uttryck via exceptionellt begåvade och framgångsrika kvinnor, vars prestationer fungerade som exempel på vad kvinnor kunde åstadkomma bara de fick chansen. Enligt Ware predikade Earhart alltid aviationen som ett område där kvinnor hade en närmast unik möjlighet att utvecklas professionellt och nå full jämlikhet. Till skillnad från andra yrkeskategorier var flygning en förhållandevis ny företeelese och saknade därför en manlig, och därmed uteslutande, tradition. Fast det gjorde ingen skillnad. När flygningen kommersialiserades organiserade sig de manliga piloterna och förpassade via diverse lagar kvinnorna bak i planet, till rollen som "värdinna". Se där, den individuella feminismens begränsningar, tänker man.

Nåväl. Spännande och frustrerande som det är att läsa om amerikanska kvinnors situation under 1930-talet, är det ändå Earhart själv som fascinerar mest. Och inte konstigt, eftersom hon bokstavligt talat flyger över de restiktioner som höll tillbaka medelklasskvinnor, både genom sin personlighet och kändisskapet. Biografin innehåller en hel del bilder och jag kommer på mig själv med att studera dem intensivt. Sportigt snygg och med det berömt rufsiga håret står hon där framför sina olika plan. Sidenscarfen låg perfekt över axlarna, skriver Ware, när Earhart som första kvinna att flyga ensam över Atlanten vid ankomsten klev ur planet i London. Att hon kom att designa en egen klädkollektion (och resväskor) är en påminnelse om det inflytande Earhart hade över vad kvinnor ville se också när de tittade sig i spegeln. Katherine Hepburn var föga förvånande ett fan.

p. s. för den som undrar vad som kanske, eventuellt, hände eller kunde ha hänt, under och efter Earharts sista flygning rekommenderar Thurman Jane Mendelsons I was Amelia Earhart.

Längtar efter...

samt...

Läsfri - igen

Sommarens ambition verkar infrias under höstmånaderna. Jag läser ett par rader här och där, lägger sedan undan böckerna. Takten sjönk i augusti och nu står det nästan helt stilla. Fingrar på de halvlästa, de nyköpta och de gamla, men inget händer. Därför händer just inget här heller. Fortsätter dock att katalogisera böckerna på nya leksaken LibraryThing. Fast också det går långsamt.

Youtube presenterar: Michelangelo Antonioni

Efter hippa Blow Up och gubbsjuka Beyond the Clouds, varför se mer av Antonioni? Jo, för att inte missa följande, bättre filmer, just nu möjliga att se i sin helhet på youtube:



L'avventura (1960) - Antonionis mästerverk! Monica Vitti! Anna försvinner mystiskt under båtfärd och bästa väninnan Claudia blir under letandet förälskad i hennes fästman. Ovan, en av filmens otrevligaste scener.

2. Red Desert (1964) - Antonionis första färgfilm, där t.o.m. träden målades för att uppnå bildernas önskade färgskala.

3. The Passenger (1975) - Jack Nicholson spelar Afrika-korrespondent, som övertar en annan mans identitet och därmed också hans problem.

Höst, september, stormar

Arts and Craft i Leksand

Fortfarande bara halvvägs (av orsaker jag återkommer till) in i The Children's Book, men plötsligt kliver Byatts karaktärer, eller snarare deras likar, ut ur texten via radion. K1 besöker Hildasholm, där Axel Munthes engelska fru Hilda Pennington-Mellor skapade en trädgård som i fantasirikedom inte skiljer sig nämnvärt från romanens Olive och hennes sagor. Liksom Olives man Humphry var Munthe oftast frånvarande, både rent fysiskt och känslomässigt. Men andra paralleller mellan Olive och Hilda är mer frapperande: tidsandan, kreativiteten, de okonventionella relationerna, barnen och Shakespeare. Läsningen av Byatts roman är plötsligt ett nöje igen. Jag har dessutom länge närt en slags förälskelse i Axel Munthe. Olof Lagercrantzs Min första krets, där en ung Lagercrantz beskriver sitt umgänge med Hildas söner, står nu också högt på min måste-läsa-lista. Här också besök på Hildasholm, tillsammans med gubbsen från programmet Trädgård.

Universitetet i örat

Jag har tröttnat på att ständigt trycka mig tillbaka i ljudboksversionen av Doris Lessings Den femte sanningen. Hittar istället Stanford universitets gratisföreläsningar på nätet och laddar ner serien The Literature of Crisis. Sedan vidare till France Culture för en serie om Simenon och slutligen ett antal svenska radioprogram att lyssna på under matlagningen i kväll. Aah, välkomna städdagar, promenader och långväga ärenden!

Uppdatering: fler universitetskurser från bl.a. Oxford, Yale och Berkeley.