inhandlat under april, III

inhandlat under april, II

inhandlat under april, I

Om Mary Stewart har som jag redan nämnt the inkling skrivit bra och mycket. Det är också hon som introducerat mig i Stewarts romantiska författarskap. Resultatet kan ses ovan, även om det är långt ifrån alla titlarna. Av de fyra romaner jag hittills läst gjorde nog My Brother Michael det starkaste intrycket. Jag tycker faktiskt att Stewarts Greklandskildring står sig väl i jämförelse med t.ex. Tobias Hills betydligt senare och på ytan respektablare The Hidden. Flera av Stewarts romaner tycks utspela sig i just den grekiska arkipelagen och jag undrar om inte hennes popularitet en gång hade med att göra att hon skrev om ett Europa som åter blivit tillgängligt för den brittiska medelklassen. Kriget låg en tio-femton år tillbaka och de första charterresorna hade precis gjort entré. Under den romantiska ytan bubblar också både krigsförbrytelser (i My Brother Michael) och kalla kriget-espionage (i Airs Above the Ground). Precis som the inkling skriver är Mary Stewart dessutom en enastående naturskildrare och -förespråkare. Ibland verkar de romantiska inslagen mest vara ursäkter för att skriva om en plats och ett större skeende; dessutom är flera av hjältinnorna redan gifta om än utan barn. På de sätten skiljer sig Stewart från flera både samtida och senare romantikförfattare. Att hon var universitetslektor i engelsk litteratur skiljer henne förstås också. Dubbellivet som universitetslärare och romantikförfattare får mig f.ö. att tänka på en favorit bland Almodóvars filmer, Min hemlighets blomma. Där hyser huvudpersonen liksom Stewart en kärlek för de stora kvinnliga litterära karaktärerna och författarna (Charlotte Brontë, Virginia Woolf, Djurna Barnes etc) men skriver i hemlighet romanser under pseudonym:

Alka-Seltzer och Mary Stewart

- det enda som hjälpt mot frossa, illamående, huvudvärk och allmänt sjukdomstillstånd. Tusen tack f.ö. till inky fingers för tips om Mary Stewart, har klickat hem ett dussin titlar som lagom till sängliggandet. Feberdrömmer om mörka, mystiska män, Grekland, Skye och Lipizzaner.

de andras liv och bokhyllor

utdrag ur hundägarens hyllor

Helg uppe i Oxford: Mr. Bs årliga konferens. Jag blir kvar på i hotellsviten för att skriva. Fredagen är lite kylig och jag går ut till den öppna spisen i anslutning till baren. Beställer in eftermiddagste. Lördag är jag tillfällig hundnanny eftersom Stephanie oväntat måste till annan stad på morgonen och ber mig ta över hennes sysslor. Snokar såklart i hundägarens bokhyllor. Minsann, han sorterar sina böcker i bokstavsordning. Jag vet inte vad han en gång undervisade i. Jag vet inte ens vad han heter. I gästrummet har han gömt Ian Rankin, Patricia Cornwell och A. S. Byatt - hör inte den sista hemma i finrummet? Kanske tillhör just de här böckerna hans partner. Borde de inte fått plats på nedervåningen, just därför? Solen skiner och jag öppnar dörrarna till trädgården. Rosmarinen växer som ogräs, fåglarna kvittrar. Oxford är i övrigt knäpptyst - inga studenter, knappt en bil på gatan. Stenarna skiftar i guld i solen. Hunden Twiggy värmer magen på altanen, jag sätter mig bredvid, blundar och tänker: våren är nu.

Sonett, St Vincent Millay

V.
If I should learn, in some quite casual way,
That you were gone, not to return again—
Read from the back-page of a paper, say,
Held by a neighbor in a subway train,
How at the corner of this avenue
And such a street (so are the papers filled)
A hurrying man—who happened to be you—
At noon to-day had happened to be killed,
I should not cry aloud—I could not cry
Aloud, or wring my hands in such a place—
I should but watch the station lights rush by
With a more careful interest on my face,
Or raise my eyes and read with greater care
Where to store furs and how to treat the hair.

- Edna St. Vincent Millay, Renascence and Other Poems (1917)

Don't get carried away by Edna St Vincent Millay

"The Unexplorer"

There was a road ran past our house
Too lovely to explore.
I asked my mother once—she said
That if you followed where it led
It brought you to the milk-man's door.
(That's why I have not travelled more.)

- Edna St. Vincent Millay, A Few Figs from Thistles (1920)

"proud-pied April, dress'd in all his trim"

bra och mindre bra översättningar

"Det var på den tiden Farfar började tala om den dröm han senare ofta skulle komma att ha. Drömmen som han redogjorde för med samma glittrande blick som när han berättade historierna de dagarna i ända återupprepade för varandra var blå: På grund av det oupphörligt, marinblå regnet i drömmen blev Farfars hår och skägg bara längre och längre."

"Then Grandfather would begin to speak of the dreams that would visit him so often as time wore on. His eyes would light up, just as they did when he told one of those stories they repeated to each other all day long. He'd been dreaming in blue, he'd say: the rain in his dream was the deepest blue, midnight blue, and it was this never-ending blue rain that made his hair and beard grow ever longer."

Nu har jag engagerat mig tillräckligt i Jan Veneer-Carlssons ordkaos och byter till Maureen Freelys översättning. Veneer-Carlsson har översatt en norsk översättning av Pamuks Kara Kitap. Freelys engelska översättning är den andra sedan romanen först publicerades. Det märks. I båda fallen.

De som kan, reser. Andra läser (Antarktis).

Jenny Diski söker den stora vitheten, det stilla tomrummet. Inombords och så långt söderut det är möjligt att överhuvudtaget resa. Jag hade fått för mig att det var reseskildringar Diski skrev och det är det. Fast till grad vilken resorna är inre hade jag inte förstått. Skating to Antarctica är bland vackraste jag läst i år. Det säkra handlaget, lättheten och elegansen med vilken hon beskriver det svåraste, hur det är att som barn svikas av de vuxna. Här är hela texten ett isberg, där känslorna lurar under den svala ytan - ha, kan inte låta bli just den metaforen.

vadå tomt?

När jag slår igen pärmarna känner jag plötsligt trånsjuka efter fler sydpolsberättelser. I bokhyllan står Beryl Bainbridges The Birthday Boys, en fiktiv skildring av Scotts misslyckade expedition, bredvid Francisco Coloanes novellsamling Tierra del Fuego. H. P. Lovecrafts skräckroman At the Mountains of Madness är väl annars klassikern bland fiktiva sydpolsskildringar. Området har också inspirerat till science fiction: Ursula le Guins novell "Sur: A Summary Report of the Yelcho Expedition to the Antarctic, 1909-1910" och Kevin Brockmeisters The Brief History of the Dead verkar mest spännande. Filmatiseringen av den tecknade serien Whiteout kommer jag också att leta upp. Den sparsmakade och krispa miljön tycks f.ö. inspirera till kassa spänningsromaner. Robert Masellos Blood & Ice verkar okej men inte Louis Charbonneaus The Ice eller William Dietrichs The Ice Reich. Bruce Chatwins klassiker In Patagonia - som Diski tar med sig på sin resa - och Sarah Wheelers Terra Incognita: Travels in Antarctica lockar desto mer. Det gör också Ernest Shackletons expeditionsskildring South: The 'Endurance' Expedition samt Aspley Cherry-Garrards The Worst Journey in the World: A Tale of Loss and Courage in Antarctica. Brr, tur att våren är här. För den som bara inte kan få nog av Antarktis se dessutom här.

Philippe Claudel - "Grey Souls"

1917 mördas ett tio-årigt barn i en liten nordlig fransk stad och utredningen manipuleras i en riktning bekväm för samhällets högre skikt. Tjugo år senare bestämmer sig en av de ursprungliga utredarna för att ta reda på vad som egentligen hände. Okonventionellt mysterium, vars styrka är Claudels språkliga behandling av tiden och miljön. Första världskriget, vinterkylan, grannosämjor och galenskap skildras i vackra scener separerade av tiden och minnet. Här ger heller inga enkla deckarsvar på frågorna om skuld och ansvar.

Ändå vet jag inte vad jag ska tycka om Grey Souls (Grå själar). Kanske är Claudel en aning för (melo)dramatisk, helt enkelt. Kanske hade jag inte haft något emot det om jag inte nyss läst Yates, som är motsatsen. Claudels sätt att handskas med mordgåtan påminner också om Schenkels Mordbyn. Fast han inte lika sofistikerad i sin samhällskritik. Men, men, visst är det läsvärt och jag kommer säkert också att läsa Brodecks rapport. Så småningom.

2 x Richard Yates

Jag har inte läst Revolutionary Road. Inte heller sett filmen. Istället närmar jag mig Yates från andra håll. The Easter Parade (1976) anses ofta vara hans bästa roman. Disturbing the Peace (1975) kallas nästan alltid för hans sämsta. Den första romanen följer två systrar, Emily och Sarah Grimes, från barndomen upp i medelåldern. Det är ingen rolig historia, närmast en katalog över systrarnas misslyckanden. Ändå lever de så till synes olika liv. Sarah gifter sig tidigt, skaffar barn, flyttar ut till Long Island. Emily stannar kvar på Manhattan, en seriemonogam karriärkvinna. Fast karriären är mest ett sätt att betala hyran och männen utgör allt större besvikelser. Inte heller Sarahs hemmafrutillvaro är så harmonisk som den först verkar. Också hennes liv faller i bitar.

Slutet erbjuder viss ljusning, men jag förblir osäker på hur jag ska förstå romanen: Är den relation som gryr mellan Emily och Sarahs son Peter ett löfte om den pånyttfödelse som romantiteln (påsken) anspelar på? Hur ska jag förstå Peters ovilja att konfrontera det som slutligen händer Sarah? Och vad menar egentligen Yates när han i romanens inledning förklarar systrarnas olyckliga liv genom att anspela på föräldrarnas skilsmässa? Vilket inflytande har den frånvarande fadern och den alltför närvarande modern över systrarnas framtida val? I hur hög grad rörde det sig om verkliga val? Ska kanske titeln tolkas ironiskt? Svarsförslag efterlyses.

Hursomhelst, jag uppskattar att Yates berättar systrarna historia ur Emilys perspektiv och jag sympatiserar med den senares oförmåga att slutföra sina halvambitiösa skrivprojekt. The Easter Parade är en lågmäld och ganska smärtsam roman som aldrig blir sentimental. Som läsare klarade jag därför av att hålla en viss och (för mig) nödvändig distans till berättelsen. Mycket fint, hursomhelst. Indirekt påminner romanen också lite om Mary McCarthys The Group.

Disturbing the Peace är däremot inte lågmäld. Tvärtom. Huvudpersonen, (m)ad mannen John Wilder dricker sig berusad, ringer sin fru och berättar att han inte tänker återvända hem. Sedan får han ett nervöst sammanbrott och läggs tillfälligt in på en psykiatrisk avdelning. När jag kommit så långt i romanen stannade jag upp för att ta reda på när Yates roman publicerats. Johns vilda protesterande påminner ju om... Jodå, Yates roman kom ut drygt tio år efter Ken Keseys Gökboet (1962). Fast Johns vistelse på Bellevue blir ganska kortvarig. Han slutar aldrig att dricka, men gör ändå ett hyfsat försök att lappa ihop äktenskapet och tar sig t.o.m. till ett antal AA-möten. Så träffar han en attraktiv ung kvinna via jobbet, säger upp sig och flyttar till Los Angeles. Hoppsan.

Jag tycker inte alls att det här är dåligt. Det må vara en av Yates mindre lyckade romaner, men det säger i så fall något om kvaliteten på hans övriga produktion. Vissa kritiker har klagat på det metaliterära inslaget halvvägs in i romanen och, jo, visst är det irriterande att få romanslutet presenterat för sig så tidigt i berättelsen, men som satir tycker jag det är ganska lyckat. Kanske stör jag mig lite på att Yates här lagt sin litterära energi på de stora gesterna istället för de små men avslöjande detaljerna. Livet sett genom en alkoholists perspektiv är dock väl skildrat (antar jag, alltså) och påminner om Patrick Hamiltons mästerliga Hangover Square (1962). Hamiltons ironi och humor återfinns också hos Yates. De delar också förmågan att skildra det mest grågripande genom ett förrädiskt enkelt språk som inte gör något som helst väsen av sig. Jag tror det är precis därför jag tycker så mycket om både The Easter Parade och Disturbing the Peace, de är lättlästa utan att vara banala. Insiktsfullhet utan ansträngning - mer Yates, tack.

påskläsning