Snart, snart, kanske...

(insp.: Caroline)

Laura Blumenfeld - "Revenge: A Story of Hope"

1986 blir Laura Blumenfelds far skjuten under ett turistbesök i Jerusalem. Kulan snuddar bara vid tinningen och fadern överlever. Tio år senare drömmer hans dotter om hämnd. Via kontakter och tidningsurklipp hittar hon skytten; han är PLO-medlem och sitter redan i fängelse för skottet. I Revenge: A Story of Hope skriver hon om sökandet efter gärningsmannen och varvar berättelsen med korta beskrivningar av hämnd och dess skilda uttryck: Nemesis, erinyerna, albansk blodshämnd, självmordbombare, statliga domstolar osv.

Det här kunde ha blivit lika bra som Gail Bells giftbok, men är det inte. Blumenfeld påstår sig vara "besatt av hämnd", men varken hennes man, pappa (!) eller jag, läsaren, förstår varför. Anektoderna om hämnd i olika former och kulturer har liten koppling till de egna motiven. Besattheten är underligt akademisk; hon analyserar sina känslor som om det vore första gången och de mest elementära mänskliga konfliktsituationer förstår hon först när hon tolkar dem i skenet av sina gamla psykologistudier.

"Orestes ånger", W-A Bouguereau (1862)

Blumenfelds hämndbehov klingar falskt och resultatet är en banal, gnällig och didaktisk historia. Det underminerar vad som visar sig vara syftet med hennes bok, nämligen att predika försoning mellan individer, grupper och stater. Förövaren själv ber slutligen Blumenfeld om ursäkt. Se där, tycks hon säga, vad som händer när man släpper alla tankar på upprättelse. Av det lär jag mig mest att självgodhet också kan vara en djävulsk form av hämnd. För en smart, intressant och välskriven biografi med socio-litterära förtecken, läs istället Bell.

Julie, Julia och jag

För några år sedan läste jag sporadiskt en blogg, The Julie/Julia Project, där Julie Powell, varje dag och recept för recept, lagade (och klagade) sig igenom den amerikanska kocken Julia Childs mest berömda kokbok, Mastering the Art of French Cooking. För den som inte vet det, introducerade Julia Child just fransk husmanskost i USA på 1960-talet och gjorde dundrande succé via kokböcker och tv-program (här visar hon hur man gör en perfekt omelett).

Julie Powells blogg har såklart blivit bok, som lockar till läsning främst pga de oavsiktligt roliga kommentarer den genererat på amazon.com, där läsare varnar för dess "crude language" och dåliga inflytande på "young ladies"! Powells bok har nu också filmatiserats och filmversionen verkar bättre, med Meryl Streep som matronlig Julia Child och Amy Adams som Julie. Tror jag struntar i Julies bok, ser filmen och väntar in Julia Childs egna memoarer, My Life in France, som är på väg till mig via posten.

p.s. Mastering the Art of French Cooking finns i svensk övers. som Det goda franska köket, två vol.

De som kan, reser. Andra läser (Venedig).

Och varför inte Thomas Manns kortroman: en åldrad författare står plötsligt öga mot öga med skönheten, källan till all konstnärlig kreativitet, personifierad av en vacker pojke på stranden, och går oundvikligen under vid mötet. Tyvärr bekräftar berättelsen mitt tidigare intryck av Mann, då "Döden i Venedig" pendlar mellan patos och torr föreläsning. Det vackra och effektfyllda tyngs ner av alltför tydliga allusioner till Nietzsches Tragedins födelse och Platon.

Strukturellt påminner det alltså om Bergtagen, där långrandiga ideologiska diskussioner krymper den livliga skildringen av sanatorielivet i övrigt. Av de två föredrar jag "Döden i Venedig". Den är kortare och jag sympatiserar mer med ämnet - konstnärsmyten, skapandets risker. Nu är jag också redo att ta mig an Viscontis filmversion, för att själv avgöra huruvida regissören förstått Mann, eller ej. Det sägs nämligen (av vem? har glömt) att han inte har det. Viscontis film Senso utspelas också i Venedig och här en dokumentär om regissören själv. En favoritfilm från förra året är f.ö. Summertime, med Katherine Hepburn som ensamresenär i just Venedig. Bitterljuvt så det förslår.

Annan litteratur som utspelar sig helt eller delvis i Venedig: Journey by Moonlight, The Master, The Talented Mr. Ripley, läskiga novellen Don't Look Now, samt Ian McEwans s/m-roman The Comfort of Strangers. Henry James, som är huvudperson i ovanstående The Master, försatte flera av sina romaner här, t.ex. The Wings of a Dove och kortromanen The Aspern Papers. Den senare rekommenderar jag speciellt, då den är ett litterärt mysterium och samtidigt en kritik av de forskare som arbetar med att lösa sådana. Venedig-förlagda böcker jag hoppas läsa i framtiden inkluderar McEwans bok ovan, Wilkie Collins The Haunted Hotel och Jeanette Wintersons Passionen. Kanske också City of Falling Angels. Donna Leons spänningsromaner utspelas såklart i Venedig; det bästa med dem är beskrivningarna av de många öarna. Slutligen en lång lista på ytterligare titlar, inklusive guideböcker. Andra förslag?

p.s. Döden i Venedig ingår f.ö. i mitt halvt övergivna bokprojekt.

Murgröna

Dags igen, via Läsdagboken. Fast med gröna böcker reses minsann inga simpla torn. Jag bygger istället murar! Grönt är bl.a. trädgårdsböcker, skogs- och Oxfordbaserade berättelser, Margaret Atwood, fantasy, samt Virago och Wordsworths billighetsupplagor. Och nu ska de alla tillbaka upp på hyllorna...

Håkan Bravinger - "Bära bud"

Ett lätt regn faller, balkongdörren står på glänt och fuktiga sommardofter sipprar in, kaffet i koppen ryker och jag ligger i sängen och läser de sista hundra sidorna av Håkan Bravingers underbara roman Bära bud. Bättre kan man nästan inte ha det, tänker jag under tiden.

Bravingers halvdokumentära nedslag i bröderna Poul och Andreas Bjerres liv under en dryg tioårsperiod (1913-1925) är omtumlande och tänkvärda. Bära bud är en familjeroman, som baseras på existerande brev och dagböcker, och det är rivaliteten mellan bröderna, både den professionella och den känslomässiga, som driver berättelsen. Båda upplever sig missförstådda av den andre. Fast, tänker jag boken igenom, hur kommer det sig att två personer som tillbringade hela livet med att försöka förstå människors själsliv (bröderna var svenska pionjärer inom, respektive, kriminalpsykologin och psykoanalysen) hade sådan bristande insikt i de egna och de närmastes sätt att handla och resonera?

Centrala i berättelsen är också ett antal kvinnor och deras relationer till bröderna. Bravinger glömmer inte heller bort tragiken kring Andreas son. Sonen är förresten den lilla pojken i fotografiet på bokens framsida (tror jag bestämt). Och vilket genialiskt val av framsidesbild! Fotografiet beskrivs i romanen och tolkningsmöjligheterna verkar plötsligt outtömliga. Det biografiska rastret gör att jag skärskådar bilden, personerna, bakgrunden, gesterna om och om igen. Tänker på vad som eventuellt hände innan och strax efteråt. En vacker och gripande roman om och för vuxna människor. Tack till Helena på Bokhora, vars rekommendation väckte nyfikenheten!

"2046"

Jag har inte bara böcker som står olästa i hyllorna, utan också osedda filmer. In the Mood for Love (2000) var den underbara film där de karaktärernas kläder var lika minnesvärda som de själva - och regnet, gud, så det regnade! (Pto, för en kort film om de klänningar syddes upp speciellt för filmen, skriv in er på Lizhen's Room.)

Att fortsättningen inte kunde leva upp till förväntningarna var - väntat. Fast 2046 (2004) är sevärd. Mr. Chow har återvänt från Singapore till Hong Kong, det är fortfarande 1960-tal och hans olyckliga förälskelse i Mrs. Chan har gjort honom till en cyniker. Oförmögen, eller ovillig, att påverkas känslomässigt av de kvinnor han möter och förför, får de istället agera huvudpersoner i den erotiska och futuristiska följetong, kallad 2046, han skriver på. En film om att leva för att skriva, att skriva istället för att leva, eller att skriva/leva enbart för att minnas, kanske. Och så vackert det är, igen: scenografin, musiken, skyfallen och de underbara klänningarna återkommer, de sista nu i mörkare upplagor. Strunta i My Blueberry Nights, se de här två filmerna istället. Eller se bara den första, men gör det för allt i världen. Har man inte sett den förr vågar jag nästan lova att det blir årets filmpplevelse.

Och ännu en

Mm, visst är något visst med Parisskildringar, i ord och bild! Bilderna ovan (urspr. ur Christer Strömholms bok Vännerna från Place Blanche) tänkte jag ofta på när jag under början av 1990-talet bodde just i Montmartre. Boken är den första i en serie kallad Picture Show, vilken fokuserade på individuella fotografer och gavs ut av tidningen ETC under en kort period. Hittas här och här till hutlösa priser, leta vidare. Och råkar ni äga ett ex av själva fotoboken Place Blanche, bläddra er lyckliga.

Och en till

Rune Hassners bilder är kanske inte lika personliga som Tore Johnsons, men boken passar fint ihop med de övriga.

Helga Krook - "Grönska träd och träd som ser"

Gerhard Nordström, "Sommaren 1970"

Av en slump läser jag Helga Krook utanför Trädgårdskonsum, i bilen. Det är väldigt grönt. Grönt, grönt, grönt, i och utanför texten. Tydligen utgår Krook från de offentliga parker hon besökt med sina barn och från den kollektiva skuld hon ärvt av sin tyska mamma. Inget av det här kunde jag själv sluta mig till, kanske för att jag blev avbruten då de fyllda Konsumkassarna anlände. Men det första intrycket består. Krooks poesi intresserar mig inte. Inte ett dyft. Det är grönt och skönt, men också tillrättalagt och intetsägande, som om hon var rädd att avslöja för mycket eller faktiskt inte har något att säga. Resultatet är alltför ofta vardaglig, vag pastoral. Jag föredrar (ja, inte på riktigt förstås) mer störiga parkrum.

"Krankenhaus Friedrichshain"

Blått grönt
och gult grönt
jag springer in
Grått går bland blad
Bladen
Fönsterrutan är smutsig
Tittar i timmar
inre organ
lägger sig tillrätta
Vad är det för något som stänger strupen
Vad är det för något som fastnar
i kroppen
Det är ingenting
jag är så osäker,
fönstret är så smutsigt,
träden är så långt bort

under lövens svaga strålar

strömmar
genom ögonen och halsen
Andas in och ut"

Helga Krook, Grönska träd och träd som ser, sid, 15.

Julihandeln

Bokhögarna växte under juli månad och jag lade dessutom händerna på två-tre titlar från vill-ha-listan till höger. Några är donationer från det lokala biblioteket, andra är gåvor från vänner, vissa hittades på Röda Korset och en och annan är faktiskt köpt till fullt pris. Samtliga verkar (nåja) läsvärda:


Helga Krook: Grönska träd och träd som ser
E. L . Doctorow: Spökbussen
Johan Theorin: Nattfåk
Ulrika Kärnborg: Myrrha
Stina Aronson: Sanningslandet
Jens Lapidus: Snabba Cash
Glenn Lauritz Andersson: Jack Uppskäraren: Kriminalfall och legend
Åsa Larsson: Till dess din vrede upphör
Lars Norén: Salome, Sfinxerna
Helene Tursten: En man med litet ansikte
Helena von Zweigbergk: Ur vulkanens mun
Gunnar Fredriksson: David Hume: Humanisten och skeptikern
Krister Gidlund: Bokförläggaren: Tillbakablickar på ett yrke
Kanon ifrågasatt: Kanoniseringsprocesser och makten över vetandet. red. Katarina Leppänen och Mikaela Lundahl
Johan Ajvide Lindqvist: Människohamn
Olof Lagercrantz: Om konsten att läsa och skriva
Jürgen Habermas: Den moraliska synpunkten
Erik Lindegren: Sviter
Från Södergran till Carpelan: Tretton finlandssvenska modernister i urval av Th. Warburton
Tim Davys: Lanceheim
Ideas and Identities: British and American Culture 1500-1945. eds. Rolf Lundén & Michael Srigley
Marianne Hörnström: Genomgångsrummet: Sagor från flickarvet
Mircea Cărtărescu: Orbitór: Höger vinge
Elias Canetti: Förbländningen
Karin Johannisson: Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid
Maria Sveland: Bitterfittan
Åke Edwardsson: Den sista vintern
Håkan Bravinger: Bära bud
Carsten Jensen: Vi, de drunknade
Victoria Benedictsson: På liv och död: Kortprosa, drama, dagbok
Muriel Barbery: The Elegance of the Hedgehog

Mer Paris på bok

Ännu en bildskatt att hålla utkik efter. Det är återigen Tore Johnson, Eyvind Johnsons son, som tagit bilderna. Älskar hur de placerats på sidorna, getts ett egenvärde, som gör att jag faktiskt aldrig brytt mig om att läsa Göran Schildts text. Vill man, kan man dock läsa mer om Tore Johnson och böckerna här.

Eyvind Johnson - "Drömmar om rosor och eld"

Förföriske och sanningsivrande prästen Urbain Grandier sätter hjärtan i brand genom sin blotta uppenbarelse. När han går över torget i Loudun följs han av kvinnornas lystna blickar. I det närliggande klostret utbryter rent utav en kollektiv hysteri; sexualiteten når nunnorna via drömmarna och med dem får demonerna fritt spelrum. Inkvisitionen anländer. Obönhörligt leder texten via repetitioner, omskrivningar och skiftande vittnesuppgifter till bålet, där Grandier och med honom begären går upp i rök. Slutet är uppenbart redan några sidor in i boken:

"Människor dör ut - de flesta genom eld. Utan tvivel dör många genom blommor med det är också genom eld. Den långsamma eller häftiga doftens eld, och kärlekens, och hatets. En del människor förbränns direkt, på bål, röken slår om deras skrik eller blottar dem. Andra multnar medan de lever. [---] Mannen förintas ju. Men alla som har fört honom dit, alla som burit fram ved och står i ring kring elden och är nära åskådare förbränns samtidigt. Vad vi sedan ser av dem är bara det som inte har blåst bort ännu."

Drömmar om rosor och eld är en lyrisk, ljuvlig frihetsskrift där Johnson skriver som allra vackrast om liv, död, kärlek, hat, lust, avund och politik. Humor saknas inte heller, främst via den mest framträdande berättarrösten, ett innerst inne rättrådigt men fegt vittne, vars namn jag för tillfället glömt.

"Många dör genom blommor, per flores. [---] Nej, det finns inget ord som kan uttrycka livsdoft och dödslukt samtidigt med sådan finhet och giltig bredd. Man ser liljor, det är det första man ser när man sluter ögonen. Det andra är rosor. Liv och död är blandat här som rosliljor och liljerosor. Sedan kan man leva och dö per flores på annat sätt: genom violer och förgätmigej och genom klibbiga blommor vars namn inte ska nämnas. Alla som dör genom blommor dör genom eld."

Paris på bok

Bildskatt ur bokhyllan hemma i Sverige: en av de bästa fotodokumentära böckerna om Paris som finns. Hittar ni ett ex. på antikvariat eller biståndsinrättning, köp och vårda det ömt.

"Send Me to 'lectric Chair"

Ännu en mordhistoria, framförd så snyggt och galghumoristiskt av Dinah Washington att man nästan missar tragiken:

Åke Edwardson - "Den sista vintern"

Att avsluta en framgångsrik serie är säkert inte lätt. Förlaget pressar, pengarna frestar. Fast Åke Edwardson gör nog rätt i att lägga Erik Winter, poliskommissarie och huvudperson i den göteborgska deckarserien, på hyllan. I de senaste böckerna har intriget varit tunn; Winter och hans team har verkat trötta och oinspirerade. En reflektion av författarens förhållande till sitt eget skrivandet, kanske? Jag har läst honom ändå, för som få andra författare återskapar han ett Göteborg som jag både känner igen och saknar. Den sista vintern är en tjusig sorti, där handling och karaktärer har återfått sin vigör.

Winter själv är mer harmonisk än han varit i de närmast föregående delarna i serien, om än ganska resignerad. Han lagar återigen mat tillsammans med vackra frun Angela och inväntar kvällen med en drink i handen; måsarna skriker och John Coltrane spelar i bakgrunden. En recensent har förresten liknat Edwardsons deckare vid just jazz, där vemodigheten bryts av improviserade tempoväxlingar och en studsig dialog, vilket bidrar till den alltmer förtätade spänningen. Läses med fördel till tonerna av just Coltrane & Co.:

Gail Bell - "The Poison Principle"

I Gail Bells bok om de giftmord som överskuggar hennes familjehistoria är sanningen ett undflyende begrepp. I ett försök att reda ut huruvida farfadern verkligen förgiftade två av sina söner vänder sig Bell till giftbeskrivningar i historien, litteraturen, konsten, filmen och medicinen. Snart förstår hon varför familjehistorien består av så många frågetecken:

"When poision stories get going (written, reported, discussed), language changes shape. Descriptions undergo a tidal pull. It seems difficult to hold your course once you get close to the main characters and the poison vessel. The skew is towards hyperbole, melodrama, and extremes." (sid. 16)

Via neddykningar i bl. a. kemin, Cleopatras självmord, Dorothy L. Sayers, Madame Bovary, medicinska beskrivningar av stryknin och arsenik, den gröna färgen, Dr. Crippen och synen på förgiftning som ett typiskt kvinnligt mord utvecklar Bell faktiskt en både trovärdig och oväntad teori om sin farfar och hans eventuella mord på sina barn. Men det är Bells förståelse av giftberättelser som sociala och kulturella fenomen och den språkliga elegans med vilken hon närmar sig ämnet som är bokens verkliga behållning.

fler ytligheter

Apropå det gredelina med poplittare och feminister hittar jag ovanstående i mina svenska bokhyllor.

Kerstin Ekman - "Häxringarna"

"Det andra fanns ju alltid där ute. De har väl sina lagar och ordningar de också. Men man kände dem inte. De syntes stränga och kanske vackra. Men det fanns också lek och grymhet och nycker. Man visste ingenting om dem och deras obevekliga tvång. De ringar de sprang i kände man inte mer än man kände sina egna. Vad trodde man att man skulle finna? En ordning som inte var människans? Men den var utom räckhåll för en, alltid. Den såg man efter med ögon flacka av brist."

Kerstin Ekman, Häxringarna, sid. 188

I Häxringarna står kvinnorna Sara Sabina Lans, dottern Edla och dotterdottern Tora i centrum. Deras respektive liv styrs av lagar som liknar naturens, tillvaron är ödesbestämd och består till största delen av hårt arbete och smärtsamt barnafödande. Männen är inte mycket att ha, men deras svekfullhet och maktmissbruk fyller såklart ändå en viktig funktion i kvinnornas liv. Sara, Edla och Tora bryter sig aldrig ur häxringarna, de kämpar dock både envist och tappert inom dem. Ekmans skildring av deras liv är f ö också en beskrivning av staden Katrineholms framväxt.

Jag känner ofta ambivalens och motvillighet inför berättelser där det svenska 1800-talslivet beskrivs som en kombination av våld, blod, smuts och kön samt förklaras med hänvisningar till biologin. Så också här. Samtidigt är det just den ofta skickligt skildrade primitiviteten som griper mig mest när jag läser dem, som gör mig modfälld och får gråten att stockas i halsen. Sådana känslor måste också bejakas, om än inte för ofta. Därmed placerar sig Häxringarna i samma kategori som t.ex. Ormens väg på hälleberget och Dykungens dotter. Har man inget emot att läsa om leråkrar, fattigdom, sjukdom och allmänt snusk gillar man säkert Ekmans roman.

"Dogs and cats, living together!"

Stina och Zola

Ture och Matisse

Min svenska sommarledighet är över. Tillbaka i London, saknar mamma och menageriet; bildminnen ovan är klen tröst.

Sommarlov

Glad midsommar! Nu tar jag paus i bloggandet. Återkommer tidigast i höst.

Förnuftigt och känsligt

En ny filmatisering av Jane Austens Förnuft och känsla! Det måste vara fler än jag som tycker att Ang Lees version är förskräcklig. Emma Thompson är alldeles för gammal för sin roll och Kate Winslets skådespelarprestationer har aldrig imponerat. Värst är träiga Hugh Grant som Thompsons kärleksintresse. Vilka makalöst felaktiga rollbesättningar. Förra året visade BBC nyproducerade tv-versioner av Austens romaner, bl. a. då just Förnuft och känsla. Resultatet blev inte alltid lyckat, men väl valda skådespelare och nyrealistisk ton gör äntligen rättvisa åt den här romanen, som trots de tvära kasten i handlingen tillhör Austens bättre. Låt oss bara slippa en Förnuft och känsla och zombies...

Gillian Flynn - "Sharp Objects"

Trots uppgivet lässtopp, har jag faktiskt läst (ut) en bok så här i midsommartider. Flynns debut Sharp Objects har från en blurb av Stephen King, vilket iofs inte är någon garanti för att boken är bra. Men för mig som fått läsallergi passar boken utmärkt. Det är en deckare, så klart, och en typisk komma-hem-berättelse. Tunn till omfånget är den också, skönt.

Huvudperson i boken är Camille, en journalist i Chicago som skickas tillbaka till hemorten för att skriva ett reportage om två försvunna flickor. Hon flyttar tillfälligt in i sitt tidigare flickrum, men hamnar snart i konflikt både med mamman och den 13-åriga halvsystern, som tillhör skolans populäraste och elakaste gäng. De två försvunna flickorna får också Camille att börja tänka på sin andra syster, som dog när de båda var barn. Störda familjerelationer står verkligen i centrum i den här boken och Flynn väver skickligt in dem i mysterieintrigen. En och annan klyscha står jag gärna ut med när jag fångas så här. Och är det bara jag som tycker att Gillian Flynn ser ut lite som en ung Princess Diana?

Psykoanalyserad på bio

Äntligen har jag sett Persona, filmen där två kvinnor blir en för att sedan bli två (delar av ett och samma psyke?) igen. Går f.ö. att se här, men säkert inte länge. Pratar sedan med K. om den psykologiska filmen och hur ovanlig/omöjlig den känns idag. Inte att se, men att nyproducera. K:s teori är att existensiella frågor utan social förankring inte är relevanta numera. Jag vet inte det, fast här är ett modernt ex. på hur dåligt det kan bli. C. S. Leigh har en annan förklaring. Han drar paralleller mellan den psykologiska filmens utdöende och det faktum att vi inte längre ser på film som vi gjorde förr: rent fysiskt befinner vi oss inte på samma plats längre. Vi har flyttat från den inrökta, mörka lilla biografen till hemmet och cineplexen. Därför har vi inte samma toleransnivå inför skildringar av inre, psykologiska skeenden:

"A film like Bergman’s last, Saraband, which reprised his warring couple from 1973’s Scenes from a Marriage some thirty years later, was largely ignored. A young woman who watched the film with me told me she thought those people who talked about their feelings and inner turmoil endlessly were 'losers'."

Leigh menar att den nya filmen, av regissörer som Thomas Anderson, Charlie Kaufman och Sofia Coppola, görs delvis i reaktion till distraktioner och publikens ovilja att bli uttråkad: "These directors make films you can watch while doing the many other things we do while watching movies now, but that still command our attention". Jag är inte säker på vad han menar att vi gör, pausar kanske? Pratar i telefon medan vi tittar? Jaja, frågan om psykfilmens utdöende kvarstår. Undrar om inte David Lynch är den som bäst lyckats kombinera den psykologiska filmen med kravet på underhållning. Här inspirationskällan till hans film Lost Highway - Maya Derens Meshes of the Afternoon, vars ljud man kan stänga av om det stör.

Del 1.

Del 2.

som börjar på lila

Man kan göra annat med böcker än att läsa dem. T.ex. bygga violtorn och ytliga uppfattningar, som att feminister och poplittare delar kulör med Cărtărescu.

Il y a longtemps que je t'aime

Två systrar återförenas efter att den ena avtjänat ett långt fängelsestraff. Skuldkänslor, saknad, bitterhet och frågor bollas mellan syskonen men också, som titlen antyder, kärlek. Filmen I have loved you so long (eng. titlen) är skriven och regisserad av Philippe Claudel (förf. av romanen Grå själar). Kristin Scott Thomas och Elsa Zylberstein är komplexa, sköra som glas samt iklädda lågmälda klänningar och platta skor. Det kalla ljuset mejslar fåror i Thomas perfekta anlete. Dvs. på alla vis fransk film när den är som bäst.

Läsfri

Har f.ö. bestämt att läsa så få böcker jag kan i sommar. Befriande.

Dirk Bogarde x 4

Filmfestival i miniformat igen. Tema: Dirk Bogarde. Och vilka filmer! Först ut The Servant (1963) där Bogarde spelar herrbetjänten som gradvis tar makten över sin arbetsgivares liv. Sedan Accident (1967) - triangeldrama i alldeles oemotståndlig Oxfordmiljö. Bogarde är en don som faller för kvinnlig student, men inbillar sig att han ändå har situationen under kontroll. Från ett lummigt, spirande Oxford till swinging London: i Darling (1967) är Bogarde gift tv-journalist men lämnar sin fru för unga, vackra Julie Christie som inte har någon som helst lust att slå sig till ro. Det här är egentligen Christies film, hennes karaktär vinner sympatier trots att hon är både ytlig och egoistisk. Dessutom genuin "Londonfilm" med bl.a. snatteri på Fortnum & Mason (för andra Londontitlar, se Läsdagboken). Och slutligen repriserades Il portiere di notte (1974) där Bogarde spelar en f.d. naziofficer som efter kriget av en slump återser den judiska kvinna (urvackra Charlotte Rampling) med vilket han som lägerkommendant inledde ett sadomasochistiskt förhållande.

För den intresserade: två dokumentärer om Bogarde finns tillgängliga på youtube. I den första spekuleras i hans "ev." homosexualitet, i den andra är hans privatliv därför i välbehövlig fokus. (Eller vadå välbehövligt? Behöver vi verkligen rota i offentliga personers sexliv? Detta behov av att kategorisera...)

Poetisk landskapsguide 2*

Ur "Wuthering Heights" (september 1961)

The horizons ring me like faggots,
Tilted and disparate, and always unstable.
Touched by a match, they might warm me,
And their fine lines singe
The air to orange
Before the distances they pin evaporate,
Weighting the pale sky with a soldier color.
But they only dissolve and dissolve
Like a series of promises, as I step forward.

There is no life higher than the grasstops
Or the hearts of sheep, and the wind
Pours by like destiny, bending
Everything in one direction.
I can feel it trying
To funnel my heat away.
If I pay the roots of the heather
Too close attention, they will invite me

To whiten my bones among them.

-- Sylvia Plath

*) BBCs "A Poet's Guide to Britain" fortsätter genom att påminna om att Plath också var landskapspoet.

Vad jag (inte) läser i sommar

Tillbaka till hyllorna, Byron och de andra romantikerna! Wordsworth tröttade ut och mitt pappersex av Don Juan är i Sverige. Ute är Londonväder - regn, sol, sedan regn igen. Jag längtar hem. Ylva påminner om att SVT visar Howards End. Väcker lite grand lust att läsa boken. Helena har köpt Tana Frenchs In the Woods. Känner kanske för att öppna den istället.

Halvvägs in i Gail Bells giftberättelse, halvvägs också bland O'Connors noveller. På golvet bredvid sängen ligger The Hour of the Star, The Postman Always Rings Twice, The Rum Diary, Det förflutnas ständiga närvaro samt The Diana Chronicles. Städar bort dem. När regnet trummar som hårdast mot rutorna ser jag istället två versioner av Gaslight via youtube (George Cukor och Thorold Dickinson). Beställer sedan A. S. Byatts senaste roman, The Children's Book, och hoppas att den är riktigt, riktigt bra.

Marie Hermansson - "Mannen under trappan"

Fredrik och Paula har köpt det perfekta huset strax utanför Göteborg. Men en tidig morgon upptäcker Fredrik en kortväxt, illaluktande gubbe i hallen. Han påstår att han bor i utrymmet under trappan. Mannen under trappan är rolig och absurd mardröm i svensk idyll.

Marie Hermanssons Värddjuret stod en gång på min att-läsa-lista, sedan glömde jag bort hennne. Mannen under trappan har många säkert redan läst, men ett tips till den som inte gjort det - gör det, läs den! Det är en sagolik (!) sommarbok. Själv vill jag läsa mer av Hermansson (först i kö Hembiträdet och Musselstranden), synd att jag inte har tillgång till ett svenskt bibliotek förrän i juli. Huruvida den smutsiga och allt argare lilla mannen verkligen existerar eller inte är till slut oviktigt, mer intressant då hans relation till Fredrik.

Lord Byron - om rimmandets konst

Från Byrons fotnoter till Don Juan:

"I doubt if 'Laureate' and Iscariot' be good rhymes, but must say, as Ben Jonson did to Sylvester, who challanged him to rhyme with
-- 'I, John Sylvester, lay with your sister.'
Jonson answered -- 'I, Ben Jonson, lay with your wife.'
Sylvester answered -- 'That is not rhyme.'
-- 'No,' said Ben Jonson; 'but it is true."

Byrons recension av "The Prelude"

Ur "Dedication", Don Juan (1819)

IV
And Wordsworth, in a rather long Excursion
(I think the quarto holds five hundred pages),
Has given a sample from the vasty version
Of his new system to perplex the sages;
'T is poetry -- at least by his assertion,
And may appear so when the dog-star rages --
And he who understands it would be able
To add a story to the Tower of Babel.

V
You -- Gentlemen!* by dint of long seclusion
From better company, have kept your own
At Keswick, and, through still continued fusion
Of one another's minds, at last have grown
To deem as a most logical conclusion,
That Poesy has wreaths for you alone:
There is a narrowness in such a notion,
Which makes me wish you'd change your lakes for ocean.

-- Lord Byron

*) Coleridge och Wordsworth.

William Wordsworth - "The Prelude"

Å, vilken tid det tog och hur ansträngade det var! Att läsa menar jag, men antagligen också att skriva. Så är The Prelude en ovanligt ofärdig text som existerar i tre fragmentariska versioner och kan förstås som väldigt mycket på en gång: Den är ett lååångt förord till The Recluse (det epos Wordsworth egentligen ville skriva och aldrig skrev); den är en självbiografisk Bildungsroman; den är en naturfilosofisk betraktelse och slutligen är den också en beskrivning av Wordsworths egen poetiska utveckling.

Och så är den förstås inspirationskälla för de poeter som kommer efter honom. Till skillnad från tidigare antik och kristen epik utgår Wordsworth från individen, då särskilt diktaren (mao han själv). Poeten är både unik (som observatör och förmedlare) och allmänmänsklig (den förståelse han gradvis når i samspelet med Naturen är i teorin något alla kan nå). Inte konstigt att hela projektet ofta känns både pretto och humorlöst. MEN, naturligtvis, genialiskt ur litthistorisk synpunkt.

Människa och natur i samspel? Roxy Paine i sin studio (ca 2004).

Särskilt njutbar läsning är det sällan. Wordsworth är alldeles för obskyr, indirekt i sitt tilltal och det är egentligen konstigt eftersom han strävade efter just klarhet och tillgänglighet i sitt skrivande. Det öppna tilltalet - och det "låga" ämnet, dvs. den enkla människan - är det tydligaste spåret av den entusiasm han ursprungligen hade inför de värderingar som sprang upp efter franska revolutionen. Innan han blev gammal och rädd för "mobben". Slutsats: att läsas för just sin plats i litteraturhistorien och inte för nöjes skull... Jag ser istället fram emot Byrons Don Juan, epos nummer två i mitt romantikprojekt.

Grantham's claims to fame

Isaac Newtons och the grocer's daughter of Grantham, dvs. Margaret Thachers födelseort, samt hemvist för den enda "levande" pubskylten i Storbritannien - en bikupa. Det berömda torn skylten nämner såg jag dock ej.

Patrick Hamilton - "The Slaves of Solitude"

Doris Lessings förord till Patrick Hamiltons roman är så bra att jag citerar. Hon skriver om ett nyligen svunnet Storbritannien:

"It is forgotten often again that the condition of the working people was such that whole swathes of them lived on bread and dripping, bread and margarine, and sugar and tea. When the young men reached the call-up centres, the Other Ranks was a good foot shorter than the middle-class boys, and in bad physical condition. The Second World War and its aftermath impoverished Britain. The moneyed classes were amply recorded by Evelyn Waugh, Nancy Mitford and Anthony Powell, but there were other witnesses, of whom Patrick Hamilton was the most reliable."

The Slaves of Solitude utspelas under andra världskriget; på ett halvt förfallet pensionat utanför London bor Miss Roach, en snart 40-årig kvinna som har gett upp hoppet och ser sig själv som en av livets förlorare. När hon inte pendlar in till London eller besöker den lokala puben plågas hon verbalt av vidrige Mr. Thwaites som utsett henne till sin speciella hackkyckling under de gemensamma måltiderna. Då träffar hon en amerikansk soldat och plötsligt lovar framtiden något annat. Tyvärr räknar Miss Roach inte med vare sig Mr. Thwaites reaktion på romansen eller den tyska väninnan Vicki Kugelmanns förvandling till rival.

Hamiltons romaner är befolkade av "crooks and spivs, blackmailers and bounders, murderers and thieves, and some of the nastiest women in literature". I en grå och fattig värld kämpar likaledes grå men i grunden hyggliga huvudpersoner för att hålla sig flytande, ofta genom att hälla i sig så mycket alkohol de förmår. Antagonister finns det gott om - de genomjävliga kvinnorna men också lika hemska manliga karaktärer. Det som förmildrar dysterheten är Hamiltons sardoniska humor. Slutet på hans roman Hangover Square, f.ö. en av mina favoriter från förra årets läshög, är plågsamt ironiskt och samtidigt galenpannekul. The Slaves of Solitude slutar mer positivt, dock med en högst karakteristisk bön: "God help us, God help all of us, every one, all of us." Hamilton skrev också pjäserna Rope och Gaslight, båda filmatiserade av Hitchcock resp. George Cukor, och hans förhållande till sina ämnen påminner ibland om Patricia Highsmiths. Rekommenderas.

Peter Ackroyd - "The Lambs of London"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

Ackroyd skriver fiktivt om syskonen Charles och Mary Lamb, mest kända för sin barnvänliga version av Shakespeares samlade. I The Lambs of London är inte oväntat Shakespeare - eller rättare sagt upptäckten av hans sedan länge försvunna papper - i centrum. I det sena 1700-talets London uppstår en intensiv Shakespeare-feber, men varför vägrar den unge bokhandlaren William Ireland att avslöja var han hittat den litterära skatten?

Ackroyds historiska romaner är olika genren i övrigt. I The Lambs of London blandas med varlig hand fakta och fiktion även om Lambs inte alls når upp till mästerliga Hawksmoor. Tror det beror på att Ackroyd ibland hakar upp sig på just de faktiska förhållandena, som iofs är dramatiska i sig. T.ex. tappade Mary Lamb sinnet och stack ihjäl mamma Lamb. Det kan också bero på att han försöker berätta två historier, den om Lambs och den om Ireland, i ett relativt kort format. Ibland känns berättelsen ganska tunn.

Slutsats: läsvärt för den som är intresserad av platsen, perioden eller personerna. Och det är ju jag. Romanen passar perfekt in i mitt romantik-projekt då syskonen Lamb var inte bara samtida utan också bekanta med Coleridge och Wordsworth. Här har istället de likaledes historiska figurerna William Ireland och Thomas de Quincey viktiga biroller. Med biografier över både London och Themsen, samt en rad romaner som utspelas i historiska London, kommer Ackroyd i sina bästa stunder mig att tänka på både Pepys och Hazlitt - lättillgänglig utan att vara banal. Nu vill jag läsa Chatterton!