"Gotham City is New York at night"

Det blir ett till inlägg om årstiden. Med "the first day of spring" i fredags anlände snö och blåst. Jag trotsade och valde att promenera upp till 57e gatan istället för att ta tunnelbanan eller taxi. Det är ju vår, för tusan.   

Kall och blöt stod jag utanför Tourneau en timme senare för att upptäcka att de redan stängt. På 5e Avenyn erbjöd en bokhandel värme, vila och annat. En av dessa lovar att göra mig mer logisk, en annan läsning för livet, men det är romanen i mitten jag ser fram emot mest:

När jag klev ut igen var midtown inte längre midtown utan plötsligt Gotham City:

Vårens ankomst

Utan att jag visste om det antog jag Kulturkollos tisdagsutmaning igår när jag promenerade upp till Central Park i jakt på vårtecken. Efter februaris snöyra är det verkligen dags för sådana. Promenader och vårtecken, alltså. Det första tecknet såg jag redan på Lexington Avenue. Småbutikerna har ställt ut blommor till försäljning igen. Nu riskerar de senare inte längre att frysa ihjäl (fast det föll allt några flingor i morse). I parken var det skralare med vårkänslor. Gammal snö och skridskobanan fortfarande isad. Trist, fult och smutsigt.

Knopparna på trädens grenar är fortfarande små och hårda. De har verkligen inte bråttom med att öppna sig. I myllan händer det dock grejer, fast man måste titta efter ordentligt:

Det ser ut som att påskliljorna kommer att slå ut precis lagom till påskveckan. Då är jag tyvärr inte här. Men så, slutligen, precis innan jag lämnar parken, hittar - och hör - jag ett ljuvligt vårtecknet. Sparvar som tar ett sandbad i eftermiddagsolen. Ursäkta min lätt åksjuka kamerahållning: 





Karolina Ramqvist - Flickvännen

Det är Karin som är flickvännen i Karolina Ramqvists roman. Hon är en f.d. fotomodell som är ihop med John, en tungt belastad kriminell, som det heter. När John är borta på jobb, går Karin rastlöst runt i det enorma hus han köpt åt henne. Där väntar hon på att han ska komma hem igen medan hon nogsamt undviker att se nyheterna på tv. För hon vill inte veta vad John egentligen gör när han jobbar. Istället tränar hon, solar, städar det redan dammfria huset och tänker tillbaka på när hon och John träffades på Ibiza. På eftermiddagen anländer kumpanernas flickvänner till huset. Det dricks vin, snortas kokain och pratas sex, men pojkvännernas göranden är ett förbjudet ämne.

Det har skrivits en hel del om Flickvännen, bland annat idiotiska kommentarer på ett inlägg från Johanna Ögren på Bokhora. Tröttsamt att Flickvännen skapat sådana aversioner hos vissa manliga kommentatorer och det, så klart, utan att dessa ens läst romanen. Rebecca Solnit, where are you when we need you? Jesper Högström på Expressen har dock läst. Han tycker att Flickvännen är en statisk skildring av ytlighet och menar att Ramqvist inte lyckas motivera eller förklara Karins val. Jag tycker inte att ytligheten är det väsentliga i romanen utan vad som sker under ytan, dvs Karins isolering och stegrande ångest, som både ökar och lättar i och med förhållandet med John. Är man uppmärksam presenteras en rad orsaker till vad som drivit Karin att göra de val hon gjort. Suverän isbergsteknik, mao. Den här månaden kommer Ramqvists nya roman ut. Den är en fortsättning på Flickvännen och hjälp vad mycket som verkar ha hänt Karin sedan den första romanen! Mycket spännande.

Coursera mera!

MOOCs, eller Massive Open Online Courses, har funnits ett tag och jag har följt flera, om än inte konsekvent. Samtliga hittade jag hos Coursera, men en hel hög andra plattformar och universitet listar också MOOCs. En MOOC jag rekommenderar framför andra är "Modern and Contemporary American Poetry," som börjar till hösten (september) igen. Den hålls av professor och studenter från Uni of Pennsylvania och de läser amerikansk poesi, från Dickinson till Ashbery. Hur intressant som helst. "Marriage and the Movies: A History" är en annan kul kurs, baserad på en bok skriven av kursledaren.
 

Det bästa med MOOCs från Coursera är att allt material är nedladdningsbart, så hinner man inte följa kursen i takt med att materialet publiceras under kursens gång är det bara att ladda ner det och läsa/titta/lyssna senare. Materialet ligger dock inte uppe efter kursernas slut, så vänta inte med att ladda ner, utan gör det direkt. Just nu följer jag "Reason and Persuasion: Thinking Through Three Dialogues By Plato" och tog därför en sväng ner till Barnes & Noble vid Union Square för att hitta dialogerna i bokform. Plockade också upp annat smått och gott:

 

 

MOOCS kostar som regel ingenting men så ger de inte heller några universitetspoäng. De flesta kurser erbjuder dock en variant där man som student får något slags värdelöst studiebevis, och det tar de alltid några kronor för. Så varför ska man följa en MOOC? Jag vet inte varför andra gör det, men jag gör det för att få inspiration, viss struktur i mitt läsande/tittande (hittills inte funkat alls) och för att bara få leka student igen.

E.M. Forster - Where Angels Fear to Tread

Efter Galguts fiktiva biografi har jag sett fram emot att läsa E.M. Forster. Det är något mittemellan, ljumt och lagom ("middling") med Forster, menar Zadie Smith i den här artikeln (som tyvärr kostar att läsa i sin helhet). I debutromanen Where Angels Fear to Tread (1905) är det främst Philip Herriton som kan beskrivas med de orden. När Lilia, änkan efter hans bror, bestämmer sig för att gör en tidstypisk resa till Italien uppmuntrar han henne entusiastiskt med beskrivningar av miljöer, konst och människor. Italien väcker något till liv inom honom, frigör något obestämt, som han aldrig vågar ger sig hän åt fullständigt. Det gör däremot Lilia, som faller hals över huvud för en ung, fattig italienare och bestämmer sig för att gifta om sig med honom. Skandalen hemma i Storbritannien är ett faktum och mamma Herriton skickar Philip till Italien för att avstyra alltihopa. Där möts han av Caroline Abbott, Lilias resekamrat, och av nyheten om att Lilia redan är gift.

 

I romanens andra del står Philip och Caroline i centrum när de återvänder till Italien, återigen på grund av Lilia. Det är nu det blir tydligt att Philips ironiska distans, hans insisterande på det humoristiska i alla situationer, visserligen skyddar honom från besvikelser men också hindrar honom från att ta för sig av livet. Det är lätt att läsa Philip som Forsters språkrör, särskilt i ljuset av den senares privatliv, men då glömmer man romanens alla kvinnoporträtt. Det gäller först och främst Lilia, men också Caroline som frustrerat kräver att Philip en gång för alla står upp för något, vilket han inte kan eller vill. Det gäller också Philips fanatiska syster Harriet och intrigerande mamma Herriton. Titeln antyder att kvinnornas handlingar är dumdristiga och okänsliga ("fools rush in...") men samtidigt står det klart att Philips passivitet också kostar honom mycket. Mötet mellan dessa okänsliga, alternativt passiva, britter och ett för dem både primitivt och arkadiskt Italien slutat tragiskt för alla inblandade. Jag blir mycket förtjust i Where Angels Fear to Tread, trots att den som helhet är ganska ojämn och tycks bestå av två separata berättelser där samma personer återkommer. I fimversionen spelas Lilia av Helen Mirren och Caroline av Helena Bonham Carter. Här hela filmen för den som inte orkar läsa:

 

 

Lena Andersson och kärleken

Med 50 sidor om dagen som mål har jag faktiskt lyckats läsa inte en utan hela två av Anderssons romaner. Först hennes debut, Var det bra så? (2010), som jag uppskattade just för det dagspressrecensenter och andra redan noterat, dvs att förortstillvaron för en gång skull beskrivs i termer av klass och inte främst utifrån etnicitet, och så den första romanen om Esther Nilsson, vilken det stormade rejält kring när den först kom ut och när sedan Roy Andersson påstod att han nog ändå var romanens Hugo Rask.

 

Det har skrivits massor om Egenmäktigt förfarande (2013) men så är det en roman som närmast tvingar läsaren till självrannsakan. För visst går det att känna igen sig i både Esther och Hugo, även om många tydligen inte alls gör det. Under läsningen uppmärksammar jag hursomhelst att Esther förälskar sig i "Hugo" redan innan de träffas. Hon blir ju kär i den version som skapas i arbetet med föreläsningen om hans filmskapande. Tror jag det att Hugo inte kan leva upp till den bilden, även om det på inget sätt ursäktar hans beteende. Jag tvekar att kalla romanen en undersökning i kärlekens etik, för kärleken är ju så ensidig här. Som den ibland är. Ytterst handlar romanen kanske om hur vi uppför oss mot varandra, också - eller framförallt - i de mest intima (och då menar jag inte nödvändigtvis sex) av situationer, om den grad till vilken vi har en skyldighet att ta ansvar för våra handlingar och deras verkan på våra medmänniskor. Egenmäktigt förfarande höll mig vaken under nästan hela flygresan mellan New York och Stockholm i februari.

London för de ensamma

West Indians arriving in London, ca. 1950s-1960s.

Att läsa 50 sidor om dagen var precis vad jag behövde göra för att få fart på, ja läsandet. Selvons The Lonely Londoners (1956) är en melakolisk roman om  svarta män i 1950-talets London. De är ditlockade från de forna kolonierna i västindien och Afrika med löfte om jobb och en framtid i landet. Moses är veteranen bland gruppen och det blir hans uppgift att introducera de nyanlända i hur man överlever i huvudstaden. Galahad är den senaste i raden av hoppfulla och blir snart varse de fördomar och  rasism som möter dem. Den vita arbetarklassen ser de svarta männen som ett hot, medan överklassen  objektifierar dem. Dagarna går ut på att skrapa ihop till hyran, medan kvällarna ägnas åt flört. De flesta av männen är unga och får en kick bara av att kunna stämma träff vid Londons kända landmärken: Piccadilly Circus! Charing Cross!

 



Piccadilly Circus, London, c.1950s–1960s. Photo: Lightworks Media/Alamy



"Moses sigh a long sigh like a man who live life and see nothing at all in it and who frighten as the years go by wondering what it is all about" (101-2)

 

För Moses har huvudstaden däremot tappat sin glans och han längtar hem. Liksom de andra måste han hålla sig i ständig rörelse. Inte för att någonsin komma framåt, men för att inte halka bakåt, ner i det totala misslyckandet. I förordet liknas Selvons berättarstruktur vid en kalypso. Det vet jag inget om, men jag gillar det sätt på vilket han hoppar mellan människoöden och vägrar sentimentalisera eller romantisera sina romanfigurer. Kvinnoskildringarna i The Lonely Londoners lämnar dock mycket att önska, men det är en annan historia.

50 sidor per dag

Det har gått en månad sedan jag skrev någonting här sist och det beror delvis på att läser väldigt lite, delvis på att jag har väldigt lite tid för att skriva. Under julen frågade en av de vänner jag bara ser då vad jag läser just nu. Mitt svar var: just ingenting, eftersom jag är alltför upptagen med att undervisa litteratur. Å ironin. Att faktiskt också hinna läsa litteratur blir mer än jag hinner med. Eller kanske orkar med, eller klarar av. Det borde så klart inte vara på det sättet och för att skärpa koncentrationsförmågan har jag från och med nu som mål att läsa 50 sidor per dag. 50 sidor av faktiskt vad som helst, skönlitterärt eller ej spelar ingen roll. Först ut 50 sidor ur The Lonely Londoners (1956), Sam Selvons skildring av inflyttade västindier i 50-talets London.  

 

Damon Galgut - "Arctic Summer"

Damon Galguts biografiska roman om E.M. Forster fanns med på flera listor över förra årets bästa läsupplevelser och jag stämmer in i kören. Det här kan visa sig vara det bästa jag läser under 2015. På dryga 300 sidor skildras Forsters sexuella uppvaknande i en tid när homosexualitet inte bara ansågs omoralisk utan också var olaglig. Forster försöker förgäves att förlika sig med ett liv utan vare sig fysiska eller känslomässiga förbindelser med andra män. Som 37-åring är han fortfarande oskuld. Men känslorna och de kroppsliga begären kommer ändå att spela en avgörande roll i hans liv, framförallt förälskelsen i en indisk latinstudent, Syed Ross Masood, som för honom till Indien, och senare ett kärleksfullt förhållande med en egyptisk spårvagnskonduktör. Dessa förbindelser är inte okomplicerade, men gör det möjligt för Forster att uthärda det Galgut skildrar som ett i övrigt mycket ensamt liv: 

 

"And it had come to him then that there might be many men like them, in the past as well as the present, who had been together in a similarly uncelebrated way, encircled by invisible emotion. Invisible, but powerful. Affection was like a colour, or a scent on the air; you couldn't seize it in your hand, but it lingered, it lasted." (Arctic Summer,  226)

 

Masood kom också att utöva inflytande på Forsters skrivande enligt Galgut, vilket kulminerade i romanen A Passage to India (1924). Galgut skriver övertygande både om Forsters resor och om hans känsloliv. Det mest imponerande med romanen är hur jag som läsare lär känna Forster innifrån, kryper in under skinnet på honom, och att jag hela tiden tror på det jag läser. Forster, c'est moi, liksom. Miljöskildringarna från Indien och Egypten är oemotståndliga trots, eller troligare eftersom, de är färgade av Forsters koloniala perspektiv och dess betoning på kontrasterna mellan öst och väst. Galgut har gjort sin hemläxa och baserar tydligen många av skildringarna på Forsters dagböcker och andra texter. Minst tid ägnas paradoxalt nog åt Forsters skrivande, men så såg han sig inte i första hand som en författare enligt romanen:

"'You know,' he said suddenly, 'I don't think I am a novelist.' He had offered this observation without any secret motive; in that moment it seemed like the truth. He felt Leonard and Virginia stirring. Unexpectedly, Virginia said, 'No, I don't think you are.' She spoke sincerely, without malice; she was recognizing something." (Arctic Summer, 320)

En författare var han förstås. Efter publikationen av A Passage to India skrev Forster dock inga fler romaner. Först efter hans död 1971 publicerades Maurice, romanen om en ung man som inleder ett lyckligt förhållande med en annan man. Den skrev han redan 1913-14.

Kvarglömd - bortglömd

vem snodde min bok?

Efter att ha läst nästan halva Virginia Woolf på Manhattan glömmer jag kvar boken på restaurangen vi besöker på nyårsdagen. Och saknar den inte på allvar förrän igår kväll. Det säger kanske något om min bristande entusiasm inför Maggie Gees roman och hur stökig lägenheten är. Efter ett telefonsamtal till Les Halles, där de inte hittade någon bok bland kvarglömda effekter, beställer jag ett nytt exemplar (don't ask). På tal om Les Halles var det  här machokocken Anthony Bourdain började sin bana som framgångsrik chef och sedemera författare av bl.a. Kitchen Confidential (2000), som f.ö. står någonstans i bokhyllorna. Den har jag inte läst. Maten är hursomhelst helt ok och restaurangen har blivit något av ett stamställe, eftersom vi nästan har gångavstånd hit. Hoppas att personen som nu har Gees roman gillar den bättre än jag gör.

Så vad läser jag då, när jag inte läser skönlitteratur? De senaste dagarna nyhetsartiklar, så klart, som en besatt, men också The Guardian's "the long read," senast artikeln om ett mord i norra Italien, en text spännande som en kriminalroman. Fast hemskare eftersom det rör sig om ett riktigt mord. Två andra artiklar rör Isis. Och ute faller snön. Bland kassa snöfilmer jag själv spelat in och lagt upp här på bloggen kommer ännu en. Det som fladdrar förbi i rutan mot slutet av filmen är linslocket...

Summering över läsningen 2014

helt okej

Nästan en bok i veckan. Att börja skriva här igen hade mao önskad effekt, trots att jag inte på långa vägar läser lika mycket som när jag började den här bloggen. Flera av titlarna var sådana jag länge velat läsa: Curtis Sittenfelds Prep (2005), Sylvia Townsend Warners Lolly Willowes (1926) och Elizabeth Bowens The Heat of the Day (1948) har samlat damm i hyllorna i flera år. Trots att ingen av dem helt levde upp till förväntningarna blev de äntligen lästa och bara det var kul. Att jag faktiskt tog mig an relativt nyutgiven litteratur, i form av Joyce Carol Oates The Accursed (2013), Claire Messuds The Woman Upstairs (2013) och Patrick Modianos Lilla Smycket (2001/2014), tillhör också ovanligheterna numera. 

bättre

Bland höjdpunkterna under 2014 hamnar dock en tidigare och betydligt kortare roman av Oates, Blackwater (1992) och likaså en annan Modiano, De dunkla butikernas gata (1978/1980).  Andra titlar som kvalar in på någon slags tio-i-topplista är två romaner jag tidigare sett och älskar filmversionerna av, nämligen Ruder Goddens Black Narcissus (1939) och Elisabeth Sanxay Holdings The Blank Wall (1947). Ingen av romanerna förlorade på att läsas i efterhand. Årets mest tillfredställande läsning var ändå George Gissings The Odd Women (1893), men så är jag extra förtjust i skildringar av så kallade "new women." Andra kvinnoskildringar jag hade stor behållning av var Nella Larsens Passing (1929) och Pat Barkers Blow Your House Down (1984). Teju Coles Open City (2011) och Elizabeth Winders Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 (2013) vann båda på att läsas i just New York, där både roman och biografi utspelar sig. Den enda svenska roman som blev utläst i år var Therese Bohmans Den drunknade (2010) men det var den å andra sidan värd.

 

Den totala bokskörden efter julfirandet ser för övrigt lovande ut, med flera författare jag inte hört talas om tidigare. Jag ser särskilt fram emot Elena Ferrantes avslutande roman i hennes Neapeltriogi, trots att jag inte läst de två första, samt Jane Smileys senaste roman, fast där borde jag nog läsa A Thousand Achres först, eftersom Smiley här återvänder till samma familj:
 

Läst 2015

Thrones, Dominations - Dorothy L. Sayers & Jill Paton Walsh
Arctic Summer - Damon Galgut
Heart of Darkness - Joseph Conrad (omläst)
Stalker - Lars Kepler
The Killer Next Door - Alex Marwood
The Interpreter of Maladies - Jhumpa Lahiri (omläst)
The Lonely Londoners - Sam Selvon
Men Explain Things to Me - Rebecca Solnit
Egenmäktigt förfarande - Lena Andersson
Var det bra så? - Lena Andersson
Where Angels Fear to Tread - E.M. Forster
Flickvännen - Karolina Ramqvist
The Tremor of Forgery - Patricia Highsmith
The Perks of Being a Wallflower - Stephen Chbosky
Virginia Woolf in Manhattan - Maggie Gee
En främmande man - Marie Lang
Vår sång blir stum - Maria Lang
Siden, sammet - Maria Lang
The Storytelling Animal: How Stories Make Us Human - Jonathan Gottschall
Bad Marie - Marcy Dermansky
Rosemary's Baby - Ira Levin
Stylish Academic Writing - Helen Sword
Alone in Berlin - Hans Fallada
Flush - Virginia Woolf
Jean Rhys - Carole Angier
Belzhar - Meg Wolitzer
Dying - Arthur Schnitzler
The Monk - Matthew Lewis
The Reluctant Fundamentalist - Mohsin Hamid
The Lifeboat - Charlotte Rogan
Angelfall - Susan Ee (omläst)
World After - Susan Ee (omläst)
End of Days - Susan Ee
Hangsaman - Shirley Jackson
I tystnaden begravd - Tove Amsterdam
Sunshine - Robin Mckinley
Red Queen - Victoria Aveyard
Mind of My Mind - Octavia E. Butler
The God of Small Things - Arundhati Roy
Washington Square - Henry James (omläst)
The Expedition: A Love Story - Bea Uusma
Det är något som inte stämmer - Martina Haag
The Northern Lights - Philip Pullman (omläst)
The Subtle Knife - Philip Pullman (omläst)

Julaftonsläsning

Är i Washington dc för julfirande imorgon som vanligt. Inte mycket julstämning just nu - det störtregnar ute - men ikväll blir det carol singing i nationella katedralen med vänninan P och hennes familj och då kanske den infinner sig? På tåget ner öppnade jag också första jullovsboken, Dorothy L. Sayers Thrones, Dominations, färdigskriven av Jill Paton Walsh. Hittills är jag försiktigt gillande även om inget brott begåtts ännu. Trevligt ändå att läsa om hur Harriet och Lord Peter installerar sig i lägenheten i London och hur Lord Peters överklassumgänge och diverse släktingar förhåller sig till giftemålet i allmänhet och till Harriet i synnerhet. Det är nästan så att det räcker.

  

Dröm eller mardröm?

Efter hissläsningen igår var det faktiskt med viss avund jag läste om mannen som blev instängd i en Waterstonesbokhandel i London. Helt klart förstod dock inte den här turisten att uppskatta att sitta instängd två timmar i en bokhandel. Men så var han inte där för att kolla in böcker utan enbart sin mejl. Filistin. Waterstones förstod dock händelsens dragningskraft på bokläsare och anordande därför en sleepover. Inte konstigt att det ser ljust ut för Storbritanniens bästa (och snart enda?) bokhandelskedja. En av flera saker jag saknar från tiden i London.

Med Patrick Modiano i hissen

Hösten har varit hektisk, med långa flygningar över Atlanten då jag däckat så snart jag satt mig i flygplansstolen. Ingen läsning där, inte. I Sverige har dagar och kvällar bestått av undervisning och förberedelser och just ingen tid för läsning utöver stressad skumläsning av litteraturlistorna. Tillbaka i New York har jag jobbat, skruvat ihop möbler från IKEA och svurit över antalet boklådor som fortfarande står oupppackade.

 

Men så. På väg till Virgil's för pulled porkmiddag i går kväll fastnar och och min man i hissen. Och där hinner jag läsa nästan 50 sidor ur romanen jag av vana slängt ner i väskan. Och fastnar i den också. Det var visserligen rätt skönt att kliva ur hissen efter en halvtimme och att så småningom få i sig lite mat, men då var jag så inne i berättelsen av jag knappt märkte hur barbecuesåsen droppade ner i knät och hur trådarna från mac n' cheesen fastnade på hakan.

 

"Jag är ingenting. Bara en ljus silhuett på en trottoarservering den där kvällen." Så börjar Modianos De dunkla butikernas gata (1978). Berättaren har de senaste tio åren arbetar som privatdetektiv men det verkligt stora mysteriet gäckar honom fortfarande. Han har nämligen tappat minnet. När kollegan och ägaren till detektivbyrån stänger dess portar för gott, bestämmer sig berättaren för att en gång för alla hitta sig själv. Efter att kanske ha blivit igenkänd av en kypare på ett kafé börjar ett sökande efter diverse personer som kanske kan leda honom till den han en gång var. Sökandet leder tillbaka till krigsåren och ett antal händelser och platser som gradvis för honom närmare inte bara sig själv utan också det trauma som kanske kan förklara minnesförlusten.

 

Som texten på insidan av bokens skyddsomslag påpekar är identiteter, tidsbestämmelser och händelser i Modianos roman vaga, ibland bokstavligen svepta i dimma, medan de geografiska angivelserna alltid är exakta. Bara romanens titel! Resultatet är underbart konkret och frustrerande vagt. Kombinationen är oemotståndlig. Efter Lilla Smycket och (halvlästa) Place de l'Etoile träder ett antal teman i Modianos skrivande fram, särskilt tydligt det som rör identitet. Identitetssökandet i de senare romanerna är inte så mycket ett postmodernt metanarrativt grepp (som i t.ex. Paul Austers The New York Trilogy, där detektivmotivet återkommer), utan en desperat och alldeles nödvändig handling. I Modianos romaner står alltid något på spel för huvudpersonerna. Efter att ha läst den här romanen förstår jag bättre den aldrig uttalade politiska dimensionen i Modianos författarskap och därmed Akademins val. Hinner jag inte läsa ut mer i år, är det här en fin avslutning.

Edward Goreys ABC (1963)

Ljusblått

Tänker att lite färgmatchning ska uppmuntra till utläsning av Modianos hysteriska (inte hysteriskt roliga, utan snarare med en huvudperson vars rörelsemönster och tankegångar är hysteriska) Place de l'Étoile (1968). Bilden togs för några dagar sedan. Just nu är det minusgrader ute och det går absolut inte att läsa utomhus längre. Arkitekturen utanför fönstret tar istället upp färgen. Det hjälper dock inte och jag fortsätter att läsa mest av pliktkänsla. För att sluta läsa en bok jag kommit halvvägs igenom gör jag bara inte. Så ofta.

"Another Babka?"

Efter ett besök på Macy's slinker jag in på Greely Square för en kopp kaffe på Urban Spaces pop up-marknad Broadway Bites. Morgonsolen bländar och träden går i gult. Det är höst i luften och i den lilla, lilla parken är allt lugnt.

När jag köper kaffe från Breads Bakery ser jag en skylt som lovar att deras chokladbabka är New Yorks bästa. Jag har aldrig ätit babka, men minns ett Seinfeldavsnitt där Jerry och Elaine slåss om den sista chokladbabkan med ett annat par. Jadå, här är de:

 

Hos Breads Bakery fanns det gott om chokladbabkas, däremot inte någon kanelversion. Jag köper med mig en hel längd för att äta hemma. I morse åt jag och Mr B de sista skivorna till frukost, lätt värmda i mikron. Gud, vilken början på dagen.

 

Patrick Modiano - Lilla smycket

På akademibokhandeln i Lxxxx hade man äntligen fått in titlar av Modiano. Lilla smycket hinner jag läsa på flygresan hem. I kvällstidningarna jag plockat på mig innan ombordstigningen läser jag om ett barn i Norge som dött av svält. Kanske är det därför jag läser Lilla smycket som en roman om barnmisshandel, eller i alla fall ett barns utsatthet. SvDs recensent läser istället en roman om papperslösa. Att det existentiella traumat huvudpersonen Therese upplevt inte är över blir hursomhelst tydligt när hon av en slump tror sig se sin mamma på tunnelbanan. En mamma hon sedan länge förmodat vara död. För att få veta mer följer Therese efter kvinnan. Kväll efter kväll väntar hon sedan på att få se henne igen, men kan inte bestämma om hon ska ge sig tillkänna.

Lilla smycket påminner en del om Marguerite Duras Lol V. Stein. Huvudpersonerna promenerar, letar, skuggar och tvekar samtidigt inför att verkligen konfrontera det förflutna. Traumatiska minnen beskrivs i nostalgiska ordalag. Jag köper det nästan, vore det inte för att Thereses existens i vuxen ålder är lika ångestframkallande som den när hon var barn. Nostalgin är alltså falsk och jag hoppas innerligt att Modiano medvetet valt att framställa den så. Parisskildringarna är jag mer förtjust i. Tydligen talas det om Modianos Paris. Någon har varit vänlig nog att lista de många platser som nämns i Lilla smycket:

Librairie du Boulevard de Clichy
Porte d’Orléans
Boulevard Jourdan
Place Blanche
Rue Fontaine
Bois de Boulogne
Rue Coustou
Rue de Douai
Gare de Lyon / Hotel Terminus
Boulevard Diderot
Porte Maillot
Gare de Lyon
Rue Puget
Place Blanche
Sèvres-Babylone

Känner plötsligt svår Parisabstinens. Det är kanske så här en vurm för Modiano börjar.

Läsro

Maniska dagar på Manhattan

Så var det flyttat. Bokhyllor och balkong står tomma i lägenheten i Earls Court Square:

Får lite magont av att titta på resterna av mitt och Mr Bs hem under nästan tio år, men tröstas av att vi slipper genomlida rivningen av Earls Court Exhibition Centre och den ekonomiska kris som antas följa för lokala näringsidkare. No kidding, projektet heter "the Earls Court Masterplan." Vem tyckte att det namnet var en god idé? När jag läser om projektet ser jag att den höga byggnad som redan finns i området kallas Empress State Building. Det verkar inte bättre än att vi flyttat från att bo i närheten av en state building till en annan. Så här ser det för tillfället ut i vår nya lägenhet på Manhattan:

 

 

Sängen står helt galet och saknar ben, medan boklådor hindrar framkomsten. Tanken är dock att mitt skrivbord ska stå i hörnet till vänster i bild. Det betyder att min utsikt kommer att vara ungefär den här:  

 

 

Bilderna kanske är för små, men det är alltså Empire State Building som tronar till vänster och Chrysler Building i högra fönstret. Hur ska jag få någonting gjort? En viktigare fråga just nu är iofs hur jag någonsin ska få ordning på prylarna i vårt nya hem. Vi har nämligen downsizat utan att vi riktigt förstod hur mycket. Undantaget är altanen som är ungefär lika stor som den studio Mr B bodde i under sommaren:

 

 

Just nu är den i princip omöblerad, men nästa sommar ska här inredas med Ikeas Äpplarömöbler och krukväxter. Den observanta noterar att det är två Högstensfåtöljer som står där just nu. De är ett inköp inspirerat av Läsdagboken som rekommenderade dem högt i somras. Hon har helt rätt, de är ljuvliga att sitta och läsa i. När det inte är november.

 

 

Edith Wharton - Ethan Frome

Tillbaka på jobbet och återigen brist på lästid. Fyra timmars tågresa utan dator i helgen var därför mycket välkommen. Edith Whartons kortroman Ethan Frome (1911) läses i amerikanska skolor som ett exempel på naturalistisk litteratur.

Romanens berättare befinner sig tillfälligt på besök i ett litet samhälle i New England, där han får höra talas om fattigbonden Ethan Frome. Frome har gift sig olyckligt - frun är inbillningssjuk och elak. Då anländer Mattie, fruns kusin, till gården. Frome faller som en fura och allting slutar olyckligt. Det nämns f.ö. redan i romanens början och på bokens baksida så jag avslöjar verkligen ingenting läsaren inte redan vet redan från början. Och så klart är det mycket bra, trots att Wharton här lämnat den miljö hennes romaner oftast utspelar sig i - New Yorks överklass.

Det new engelska vinterlandskapet är förtrollande och lagbundenheten i Fromes öde outhärdligt. Det korta formatet perfekt för historien. Men det stör mig ändå att det är den här romanen många läsare förknippar Wharton med, för den når inte upp till t.ex. mästerverket The House of Mirth. Så kan man också förminska en författares betydelse.

Från George R.R. Martin till Dostojevskij? Eh, näe.

I The New York Reivew of Books ifrågasätter Tom Parks huruvida unga människors läsning av genrelitteratur (också kallad skräplitteratur) verkligen är en väg till mer komplex litteratur (också kallad kvalitetslitteratur). Och den som blir provocerad av paranteserna ovan kan ju kolla in den här:

"Suspend political correctness, all ye who enter here"

"A solitary Arab was riding after her and as she looked she realised that his horse was gaining on hers. The thought drove every idea of stopping her runway from her and made her dig her spurs into the horse instead. There was a sinister air of deliberation in the way in which the Arab was following her; he was riding her down."

Ännu en Viragoklassiker: E.M. Hulls The Sheik (1919) är prototypen för alla harlekinromaner och ett textbokexempel på orientalism, eurocentrism och kolonial blick. Diana Mayo är en ung brittisk arvtagerska med sexualskräck och en längtan efter äventyr. Trots varningar från välmenande och naturligtvis bättre vetande män väljer hon att genomföra en expedition genom nordafrikanska öknen. En sådan halsstarrighet straffar sig naturligtvis och blonda, bortskämda Diana sätts inte bara på plats vid mötet med mörkögde och hetleverade sheik Hassan Ben Ahmed utan botas också från sin avsmak för sex. Att detta sker under nattliga våldtäkter i en hel månads tid nämns sådär lite i förbigående, via vaga referenser till blåmärken på Dianas kropp. Att sheiken sedan visar sig vara någon helt annan (dvs inte arab) än vi först förleds att tro är naturligtvis också det 101 i kolonialromantik. Men att kritisera den här romanen för det är väl att slå in vidöppna dörrar. Läs istället för några timmar historisk eskapism.

 

 

1921 spelades en filmversion in med Rudolph Valentino i rollen som sheik.  Faktiskt är det mer intressant att studera reaktionerna på Valentino än att kritisera romanen/filmen. Valentino avgudades av kvinnliga läsare och tittare medan amerikanska män hade ett betydligt mer ambivalent förhållande till honom. I pressen antyddes ofta att han var homosexuell, eller i alla fall alltför feminin för att kunna representera förste älskare och agera förebild för amerikanska män. Valentino själv blev rasande och utmanade journalister till boxningsmatcher för att bevisa sin heterosexuella virilitet. En idiotisk reaktion på en lika idotisk kritik, men oavsett är ju feminiseringen av den orientaliska mannen, liksom hans övrsexualisering, legio i kolonial diskurs. Samma år Valentino dog spelade han in vad som anses vara filmhistoriens första sequel, The Son of the Sheik (1926), också den filmen baserad på en roman av Hull.

När jag ser de två filmerna efter varandra slås jag av hur annorlunda spelstilen är i den senare filmen. I första filmen illustrerar Valentino sheikens intensiva blick genom ett ganska galet stirrande; i andra filmen har han tonat ner skådespeleriet något. Kanske har det att göra med introduktionen av "talkies" i Hollywood, i vilka skådespelarna förlitade sig mer på röster och tonlägen än gester och miner. Med stumfilmen dog en hel skådespelartradition och Valentino exemplifierar så väl som någon denna död  i de två sheikfilmerna.

 

Pat Barker - Blow Your House Down

Pat Barker är mest känd för trilogin Regeneration (Regeneration, The Eye in the Door och The Ghost Road) som utspelar sig under första världskriget, men jag har alltid varit mer intresserad av Blow Your House Down (1984), Bakers tidiga roman om en serie mord på prostituerade kvinnor i en industristad i norra England. Nu har jag äntligen läst och varför, varför nämns inte den här romanen oftare när Bakers romaner prisas? Här väver hon samman det överhängade mordhotet med det patriarkala samhälle som tvingat ut romanens kvinnor på gatan för att sedan överge dem där:

"'Thery're not there to stop it happening. They're just taking the car numbers so when it does happen they'll know who was in the area.' She looked around the table. 'Don't you see? That's why they're leaving us alone. They're waiting for one of us to be killed'." (88)

Männen är överlag utsugare och torskar, kvinnorna desperata eller resignerade, men  vägrar att ta på sig offerrollen. Här är det inte droger eller hallickar som tvingar de senare att tjäna sitt levebröd på rygg eller knä; det är i stället hyror som ska betalas och barnkläder som blivit för små. Alkohol erbjuder tillfällig lindrig och flykt, och kycklingfabriken är enda alternativet till prostitution. Baker skriver avskalat och osentimentalt. Morden skildras detajerat, men till skillnad från t.e.x Joyce Carol Oates våldsexploatering är detaljerna befogade. Det blir aldrig sensationellt eller billigt. Det är en kort roman, men med en känslomässig styrka som slår rakt i solar plexus.

Throw Away Your Books, Rally in the Streets

Eller något liknande. Linwood Barclay: The Accident, Trust Your Eyes, Never Saw it Coming, Karin Slaughter: Indelible, Unseen och Mhairi McFarlanes You Had Me at Hello.  Sex till att lägga till högarna av bokpåsar till Oxfam. För jag måste ju läsa ut dem innan jag kan rensa ut dem, inbillar jag mig, och därför har jag läst i manisk takt hela veckan. Så ger jag upp den tanken och fyller direkt tre påsar till. Bokhyllorna blir allt luftigare i takt med att skåp och lådor töms. Å vad bra jag mår av det. Borde kanske göra mig av med hela rasket.

Kärlek, Avund och Svartsjuka i Harlem

Archibald Motley: The Octoroon Girl, 1925

I Nella Larsens pärla till roman Passing (1929) stöter Irene av en slump på barndomsvännen Clare under en resa till hemstaden Chicago och förstår snart att Clare inte länge kallar sig svart utan vit. Med sitt blonda hår och sin ljusa hy misstänker ingen i Clares nya omgivning vad hennes egentliga bakgrund är, framförallt inte hennes mycket rasistiske man. Nästan lika ljushyade Irene finner situationen minst sagt olustig, även om hon själv drar fördelar av att vara ljushyad. Väl tillbaka i Harlem, där hon bor med man och barn, vill hon därför inte ha mer med Clare att göra. Clare hör ändå av sig när hon en tid senare befinner sig i New York och trots Irenes ljumma mottagande börjar de två kvinnorna att umgås. För Clare är Harlem en befriande plats, där hon kan umgås med människor från sin egen kultur utan att att ge avkall på sin nyvunna vithet. För Irene innebär dock Clares gränslösa beteende ett hot mot dem båda.

Nella Larsens roman är spännande som en thriller och hennes opålitliga berättare alldeles oemotståndlig. Jag har inte läst något så bra om fenomenet "passing" sedan Roths The Human Stain, men där Roth intellektualiserar, utifrån, skildrar Larsen de känslomässiga konsekvenserna, innifrån. Passing finns tillgänglig som etext för den som också vill läsa.