På Oates boklista i sommar:
Leta fram näsdukarna, det handlar om omöjlig kärlek. I David Neals Brief Encounter möts en man och en kvinna i väntrummet på en sliten tågstation. De är gifta på var sitt håll men blir förälskade i varandra, bara för att inse det omöjliga i situationen. Också av Neal: Summertime där Katherine Hepurn faller för gift man. Ett technicolorerat Venedig bildar bakgrund till Hepburns kanske bästa insats någonsin. Avslutas med tårfyllt avsked på - stationen, så klart. I Vittorio di Sicas Indiscretion of an American Wife, också kallad Stazione Termini, är rollerna omvända. Montgomery Clift är ung italiensk man förälskad i gift amerikanska som lämnar honom. Hela dramat utspelas på tågstation i Rom.
I samtliga filmer blommar utomäktenskaplig kärlek, vilken hotar men aldrig ändrar det existerande familjearrangemanget. Var bättre kan dessa tillfälliga, tragiska romanser spelas upp än på tågstationen, där främlingar möts och lika naturligt skiljs igen? The Guardian listar de vackraste stationerna i världen men har glömt en av de finaste, Union Station i Washington D.C.:
Omslaget till Oivvio Polites essäsamling är verkligen fult, men det är tur för annars hade jag missat boken i Pocketshops faktahylla. Och det hade varit synd, för Polites bok är bra. I korta artiklar skriver han om rasism och varför vi alla är eller blir rasister i ett samhälle där hudfärg är meningsfull. Just utvecklingen av rasistbegreppet till en metafysisk gränsdragning istället för ett mer extremt rashat, är extra intressant. Den gör det möjligt att diskutera rasism också bland de som utsätts för den.
Hursomhelst, godast under det här besöket var en petit salé vi åt på en bistro i 6e; dvs. långkokt fläsklägg och puylinser, och så mört att fläsket trillade isär bara man petade på det. En specialitet från Auvergne, tydligen. Blev så inspirerad att jag genast beställde Clotilde Dusouliers kokbok Chocolate & Zucchini, eftersom jag hittade ett petit salé-recept på hennes underbara blogg. När jag ändå var i beställningsfarten klickade jag också till mig hennes matguide till Paris. Den anlände igår och är en guldgruva. Inte bara för restaurangtipsen, utan också för adresserna till diverse mat- och köksredskapsaffärer.
Quai Voltaire, Paris.
"...this shop which had suddenly appeared before her, this building which seemed so enormous, brought a lump to her throat and held her rooted to the spot, excited, fascinated, oblivious to everything else. The high place-glass door reached the mezzanine floor and was surrounded by elaborate decorations covered with guilding..."
Lastbåten Aldebaran har fastnat i Marseilles hamn, ägaren är i ekonomisk knipa. Kvar på båten är tre män som i den annalkande sommarhettan tvingas konfrontera känslor, händelser och tankar som först drivit dem ut till havs. Spikrakt språk, snåriga tankar, Marseille är en lockande, fet pärla på den blå Medelhavshorisonten och Odysseus irrfärder utgör mental karta för Diamantis, en av de vilsna sjömännen. Som i alla franska noirs utgör kärleken kärnan i huvudpersonernas problem. Izzos roman är litterär motsvarighet till filmer som Pépé le Moko och Le quai des brumes.
Tess Gerritsen: Body Double. Bokhore-Helena tipsade om Gerritsens polis- och obducentserie som utspelas i Boston med omnejd. Och jo, det här är bättre än Patricia Cornwell (vars macho-konservatism går långt över gränsen för vad jag står ut med). Body Double är Natural Born Killers-inspirerad bladvändare.
Nicci French: Losing You. Författarparet "Nicci Frenchs" deckare utspelas här på brittisk ö utanför södra Englands kust. På tal om bladvändare, här går det undan då boken utspelas under en enda dag. Starka Mary Higgins Clark-vibbar (varningar) kring det här författarparet. Dvs filmiska beskrivningar och banalt slut.
Harlan Coben: Promise Me. Okej, jag läste The Woods i mars men har faktiskt glömt bort vad den handlade om. Tyckte bra om den franska filmatiseringen av Tell No One även om de logiska luckorna var stora nog att svälja vissa karaktärer hela. På tal om karaktärer så är de återkommande i vissa av Cobens böcker och inte helt realistiska. Dessutom har han en förkärlek för omotiverat övervåld.
Waterstone's, 11 Islington Green. Jag har varit dålig på att leta upp och presentera boklådor på sista tiden. Hursomhelst, Waterstone's är en kedja där jag ofta hittar mindre kända författare och förlag. Bland bästsäljare och "3 för priset av 2"-titlar står alltid ett bord eller två med böcker på gemensamt tema (sjöfärder, London, dystopier etc) samt personalens personliga favoriter. Nu vet inte jag om de får betalt av förlagen för uppmärksammandet av vissa titlar (troligen), men inspirerande är det allt. Bäst är jättebutiken på Piccadilly street men samtliga lådor i kedjan har ett liknande utbud. Min lokala favorit ligger på Kensington High Street. Köpte dock följande titlar uppe i Islington (3 för priset av 2 + en till):
S. S. Montefiore: Young Stalin
Janet Evanovich: Lean Mean Thirteen
Rose Tremain: The Road Home
+ Toril Moi: Henrik Ibsen and the Birth of Modernism
p.s. Läsdagboken har också skrivit om Waterstone's (se inlägg från 19 april 2008).
När allting är som jävligast, då gör jag det; läser Tennessee Williams. Hans karaktärer har det alltid värre, hopplösare, står närmare branten än jag någonsin gjort. Nu slumpar det sig att jag ser filmatiseringar av pjäserna och novellerna istället. Någon med exceptionellt bra smak har nämligen bytt ut (?) sina videokassetter mot dvds.
Jonathan Franzen: The Corrections
Yann Martel: Life of Pi
Ismail Kadare: Spring Flowers, Spring Frost
Nu ryker de: Patricia Cornwell, Ruth Rendell, Henning Mankell och Karin Slaughter m. fl. Jag kan inte släpa på pocketdeckare som inte kommer att läsas om. Bokhyllorna dignar, hur ser det ut i nästa lägenhet, vad får plats? Möjligtvis slutar Jane Austen och andra klassiker i pocket också hos Oxfam. Halvbra nutidslitteratur, vad ska jag med den till? Och inte har jag någon användning av reportageböcker från 1990-talet heller (hur hamnade de här i London förresten?). Vad blir kvar? Nästan allt. Å hjälp...
Europa Editions är ett bokförlag som specialiserat sig på (främst) europeisk litteratur i engelsk översättning. Katalogen är inte så stor ännu, men innehåller lovande titlar. T.ex. spanska Alicia Gemenz-Bartletts deckare, israeliske Benjamin Tammuz roman Minotaur, Massimo Carlottos The Fugitive, libanesiske Sélim Nassibs bioromaner I Loved You For Your Voice och The Palestinian Lover, samt italienska Elena Ferrantes romaner The Days of Abandonment och Troubling Love. Och låt oss inte glömma Patrick Hamiltons Hangover Square: A Story of Darkest Earl's Court, en av de roligaste (på ett så där hemskt sätt) böcker jag läste förra året.
1930-talets Sex and the City? Nja, inte direkt. The Group visade sig var en cocktail med rejälare sting. Romanen skildrar åtta kvinnor, nyutexaminerade från elitistiska Vassar, och deras försök att hitta en plats i samhället. De gifter sig, söker jobb och skaffar barn, samt letar kärlek och mening i livet. Ibland går det bra, oftast går det inte som de tänkt sig. Romanen liknar en sociologisk studie av privilegierade kvinnor efter Depressionen. Via de åtta karaktärerna avhandlas orgasmer och preventivmedel, amning och barnuppfostran, psykiska sjukdomar och otrohet. Klassskillnader och pengar är återkommande teman. De mindre bemedlade kvinnorna i gruppen flörtar med diverse vänstergrupper; skillnaderna mellan Trotskyister, socialister och kommunister diskuteras livligt och man påminns om att boken utspelas innan 1950-talets häxjakter. Psykoterapins ökade popularitet utgör också en del av handlingen.
Sedan 1968 har Art listat de böcker han läst. Listan finns på nätet. Där kan man också läsa vilka Arts favoritböcker är. Tydligen slutade han läsa 2007 eller så har han helt enkelt struntat i att uppdatera sin sajt. Fotot till vänster går att datera med hjälp av boken han håller i, men jag undrar ändå vad meningen är med att publicera listan?
Dags för en ny James Bond, nej inte filmen utan boken. Sebastian Faulks har skrivit Bondbok, Devil May Care, som kommer ut i veckan och The Times ger ett smakprov (tyvärr inte på nätet ännu). Faulks har varit noga med att hålla sig nära originalen. Flemings tidningsspråk och James favoritmärken återkommer i hans version. Mellanöstern och droger är däremot nya inslag. Här kan man f.ö. läsa vilka 40 böcker Faulks inte kan leva utan. Kingsley Amis, som också skrivit Bondböcker, är med på listan.
Med ett enkelt klick är Alabama Song, Zelda Fitzgeralds fiktiva självbiografi, på väg till mig. Kommentarerna på amazon.fr är blandade (älskar eller hatar). Inte utan att jag undrar över författaren Gilles Leroy - är han modig eller bara arrogant? Sedan F. Scott Fitzgerald först baserade kvinnliga karaktärer på sin fru har hennes liv varit föremål för kreativ och politisk dragkamp. Nancy Milfords biografi, Zelda, räknas till en modern feministisk klassiker. Hon hävdar att de självbiografiskt baserade ämnen om vilka Zelda skrev ofta hamnde i mannens böcker. Det uppstår diskussioner när män skriver kvinnors berättelser. Minns någon reaktionerna på Brunners roman om Edith Södergran? Själv läste jag aldrig boken, bara de avsnitt där Brunner beskriver Ediths menstruation. De var ju de man debatterade mest, vill jag minnas. Återstår att se hur Leroy handskas med sitt ämne. Kommentarerna lovar mycket depraverat sex.
Nu: en hyllning till en av Storbritanniens bästa serietecknare. Posy Simmonds ritar serier för The Guardian och flera har publicerats i bokform. Simmonds är en suverän social observatör och drar sig inte för att skildra den engelska medelklassens mindre sympatiska sidor. Men hon gör det med kärlek. Trots den komiska cynismen är hjältinnorna i både Gemma Bovery och Tamara Drewe romantiskt tragiska. I Literary Life står professionell avundsjuka i centrum, men också här betonar Simmonds karaktärernas ängslan och bristande självförtroende.
Min personliga favorit bland hennes böcker är just Gemma Bovery, en pastisch på välkänd fransk roman: Vilsna Gemma träffar triste men pålitlige Charles (!), tröttnar på London och övertygar honom att flytta till rustik stuga i Normandie. Men den franska drömmen infinner sig inte. Under observation av den lokale bagaren Joubert inleder hon ett nytt, hemligt förhållande. Precis som i förlagan slutar det tragiskt, men inte som man först tror. Förutom att Simmonds teckningar är ljuvliga, växlar hon skickligt berättarperspektiven i boken; Jouberts "frangelska" kommentarer blandas med Gemmas hemliga dagboksanteckningar. Posy Simmonds böcker är perfekta för: serieälskare, frankofiler, samt beundrare av Stella Gibbons och Dodie Smith.
Angående The Group: hittills som ett cocktailrecept med lika många delar fina flickor från Vassar, pengar, klassambitioner, rivalitet och olämpliga män. Och jag är bara på sidan 23. Mums. Fotot taget från The Pierre, vilket känns extra rätt i sammanhanget.
Det var känslomässigt ansträngande att läsa två böcker om minne(sförlust), europeiska krig, skuld och saknad, direkt efter varandra. Pust! I första halvan av Austerlitz låg depressionen som ett lock över berättelsen, men det kan bero på mig och att den utspelas i Wales, som jag har blandade känslor för. Där är mycket vackert, men alla som bor där tycks vilja ta livet av sig. Det är först när Austerlitzs (huvudpersonen) minne vaknar i andra halvan som det blir intressant men också igenkännligt (nazism, Förintelsen och medveten glömska). Gillar/gillar inte är banala etiketter att klistra på Sebalds bok, så det gör jag inte.
Läs om essäisten, kritikern och författaren Elizabeth Hardwick i The Believer. Joan Didion har skrivit om henne: Every line she wrote suggested that moral courage required trusting one's own experience in the world, one's own intuitions about how it worked. Verkar betryggande. Nej, jag rusar inte ut efter essäsamlingarna 1, 2, eller 3 men kommer att hålla dem i minnet. Dammar istället av Mary McCarthys The Group. Chick-lit från 1930-talet. Förväntar mig en (lite) intellektuellare version av Valley of the Dolls, vilket är precis vad jag behöver. Trivia: Hardwick och McCarthy bidrog båda till grundandet av The New York Review of Books.
En Ond Man (Bad Man) från Bodie anländer till det lilla nybyggarsamhället i Dakota. Likt Eastwoods Mannen med oxpiskan vänder den Onde Mannen upp och ner på staden inom loppet av bara några timmar. Han våldtar, mördar och bränner slutligen upp hela rasket innan han slänger sig upp en stulen häst och rider därifrån. Det gör också majoriteten av de f.d. stadsborna som är hemlösa och skräckslagna vid tanken på att den Onde Mannen kanske kommer tillbaka. Bakom sig lämnar de spillrorna av en stad. Kvar blir också den självutnämnde borgmästaren Will Blue, den brännskadade horan Molly och en nu föräldralös pojke. Blue känner skuld och beslutar sig för bygga upp samhället igen. Molly däremot kanaliserar sin rädsla i hat (mot Blue som inte vågade stoppa den Onde Mannen) och förstår inte meningen med hans projekt. Medan Blues planer sakta men säkert ser ut att kunna bli verklighet koncentrerar Molly istället alla krafter på att träna upp den föräldralöse pojken i syfte att kunna försvara henne den dag den Onde Mannen återvänder.
Sist jag läste något från västra Balkan var i mitten på 1990-talet. Det var Slavenka Drakulićs reportagebok Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna. I Dubravka Ugrešićs roman Smärtans ministerium ler ingen längre. Tio år har gått och Titos kommunism införlivats i ett nogostalgiskt minnesbygge av de som lämnade Jugoslavien när kriget bröt ut och nu inte har ett gemensamt land att återvända till. I Amsterdam undervisar Tanja Lucic en litteratur som inte längre existerar på ett språk som inte längre finns. Hennes elever är numera kroater, serber och bosnier. Deras motivation är inte litteratur men det studentvisum som gör att de kan stanna kvar i Nederländerna ännu en tid. I ett försök att undvika de etniska spänningarna i klassrummet och kanske erbjuda viss tröst till sina exilkamrater, engagerar Tanja eleverna i ett projekt där tiden innan kriget skildras i korta, nedskrivna minnesfragment, ett slags "juggenostalgi". Den närmast sado-masochistiska planen verkar fungera, men när yttre omständigheter hotar projektet, framgår det tydligt att Tanjas kontroll över sitt liv och sin situation är minst lika bräcklig som hennes elevers.
Babelabstinens eller L'Apostrophenostalgi? Räddning: Titlepage.tv där högaktuella författare talar (sina) böcker. T.ex. Keith Geissen och Ceridwen Dovey i episod två. Efter episod tre ville jag köpa allt som diskuterats. Istället: det blev Mary Roachs tidigare Stiff. I episod fyra talar poeten Edward Hirsch vackert om skrivande och sin nya diktsamling. Tips: hans bok om att läsa poesi. Och nu ligger episod fem ute, med icke-amerikanskfödda deltagare, bl.a. Simon Winchester, författare till tidigare The Professor and the Madman. Samtliga avsnitt är fortfarande tillgängliga. Ibland blir det mer monolog än samtal (undantag: härliga diskussionerna i episod tre) men vad gör det när ämnet är intressant?
I franska media diskuterades nyligen Michel Houellebecqs mamma. I hans böcker är modersfigurerna inte sällan själviska monster. Någon kontakt med sin riktiga mor har han inte haft på sjutton år. Ibland har han sagt att hon är död. Nu har hon plötsligt dykt upp, med självbiografisk roman: L'Innocente (!). I den försvarar hon sig och spyr galla över sonen. I följande intervjun antyds att äpplet inte fallit långt från trädet, samt att hat mellan mor och son också är en form av relation.
Ja, ja, bilder på blomster är tråkiga, men inte för mig. du Maurier skriver också om hortensior, en riktig tantblomma som jag älskar och snart blommar på min balkong. Då blir det fler bilder...
Paus från skrivarbete: Gravad lax och äggrörelunch (bortblockad innan kameran hittades) i balkongskugga; champagnerester från gårdagen och tre (!) påbörjade böcker. I bakgrunden blommar Rebeccainspirerad kruka (rhododendron). Ljuvliga växtzon!
På begäran, franskinspirerade litteraturrekommendationer (del ett av två, eller kanske tre). Enligt BiF köper svenska förlag inte in franska deckare. Den svenska marknaden är mättad, inhemska mordgåtor säljer bäst. Kan man läsa franska (eller engelska) spelar det ingen roll. Min franska är knagglig och jag läser långsamt. Då är deckare idealiska. En igenkännlig formel underlättar förståelsen och en ”vad hände sedan?”-handling motiverar vidare läsning. Ord jag inte förstår letas upp senare. Förutom belgaren Georges Simenon, vars berättelser är otypiska och därför inte helt lätta att läsa i orginalet, läser jag gärna Jean-Christophe Grangés thrillers. De är förutsägbara och fyllda av klichéer. Perfekt när man läser för språket! Miljöerna är pinsamt exotiska och händelseförloppet kännetecknas av våld och dramatik. Jag blir sällan uttråkad. Ser ändå fram emot att snart läsa Sylvie Granotiers spänningsroman Double Je, om två kvinnor vars vänskap spårar ur i stil med filmen Single White Female. Tyvärr är hon inte översatt till svenska (eller engelska). Nyfiken är jag också på skrivarparet Boileau-Narcejacs polisdeckare. Deras böcker inspirerade Hitchcocks sjukaste film, Vertigo, och den ljuvligt onda filmen Les Diaboliques. Parskrivande kännetecknar också Claude Izner, en pseudonym för två samarbetande systrar. Deras Victor Legris-serie är bästsäljande i Frankrike, utspelar sig i 1800-talets Paris och är fulla av tidstypiska detaljer. Ytterligare en historisk serie utspelar sig i Paris, denna gång 1700-tal: I L'Énigme des Blancs-Manteaux (The Châtelet Apprentice) löser Nicholas Le Floch mord i skuggan av Revolutionen. En författare man inte alltid förknippar med deckare, men vars romaner ofta innhåller spänningsmoment är Sébastien Japrisot, mest känd för romanen En långvarig förlovning. Hans L’Été murtrier (One Deadly Summer) är en psykologisk thriller. Slutligen: 1988 vann Jean-Jacques Fichter det stora deckarpriset i Frankrike för Tiré à Part (Death by Publication), vars huvudperson planerar djävulsk hämnd på författarkollega.
Stieg Larsson är fransmännens nya älskling. I listan över mest sålda böcker toppar Millenniumserien, slagen bara av Anna Gavaldas senaste. Thrillerförfattarna Harlan Coben och Patricia Cornwall läses också i Frankrike. I faktakategorin kan man konstatera att franska föräldrar oroar sig för sina barns utbildning och sina förhållanden, samt har en pessimistisk inställning till livet i allmänhet. Annie Ernauxs senaste självbiografi köpes flitigt. Det gör också pocketversionen av Jonathan Littells Goncourtprisade roman om andra världskriget sett ur en nazists perspektiv.
Enligt Bernur ger ett träd inte mer än 24 böcker. Jag räknar och kommer fram till att i mina hyllor står alltså ca 112 träd (då tillkommer Mr. Bs böcker, som är magasinerade och oräknade). Hursomhelst, över hundra träd, är inte det en liten skog? Författaren till den här artikeln föreslår att man ska byta böcker med andra istället för att köpa nytt, men visst fyller andrahandsmarknaden och biblioteken redan den funktionen? Jag lånar i princip aldrig ut böcker eftersom de sällan kommer tillbaka. Dessutom behåller jag gärna böcker som berört och tillhör de någon annan (person eller bibliotek), ja då slutar det ofta med att jag köper boken i alla fall. Bättre att helt enkelt ge bort böcker man vill att andra ska läsa. Fin present utan återlämningskrav. Synd förstås på träden.
