Grrr

Jag har problem med min internetuppkoppling och det ser ut att ta ett tag att lösa. Om allt går som det ska återkommer jag dock i slutet av nästa vecka. Tills dess!

Böcker A till Ö: L

Malins bokstavsutmaning fortsätter: Nionde bokstaven ut blir L. Utmaningen är att nämna en bok OCH en författare på bokstaven. Någon som ni gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av.

Författare: Leena Lander med Den Glada Hemkomstens Boplatser. Ska jag var ärlig minns jag inte så mycket av den här boken. Jag minns bara att jag tyckte att den var väldigt bra och vill därför läsa om den. Har inte läst något annat av Lander, men ska leta upp De mörka fjärilarnas hem vid tillfälle (har också filmatiserats). Någon som känner till henne bättre?

Titel: Graham Swifts Last Orders, en bok jag köpte för en kurs annars hade jag nog aldrig läst den. Men vilken tur att jag gjorde det för dialekten, leken med perspektiv och det patos med vilken historien berättas gjorde det här till en sådan där bok som fick mig att gråta - för att den var fin och sorglig, inte för att den var dålig.

Litterär karaktär: Lyra i Philip Pullmans His Dark Materials-serie. För att hon är en så härlig barnbokshjältinna, till skillnad från hans Sally Lockhart som jag aldrig fäst mig vid, fast det kanske mest är berättelsernas fel.

Hur ska man läsa rasism och antisemitism?

Mina senaste bokval har fått mig att tänka mer på politisk korrekthet i skönlitteratur. Jag prisade nyligen Miss Pettigrew Lives for a Day, men glömde att nämna att den i övrigt charmiga, respektabla miss Prettigrew också är antisemit. Hon misstror en av miss LaFosses beundrare eftersom han är sexfixerad, brutal och – judisk. Hoppsan! Här hajar man verkligen till som modern läsare. Jag reagerar faktiskt också på Evelyn Waughs antydningar i Brideshead Revisited om ett samband mellan den (öppet) homosexuelle Anthony Blanche och hans eventuella judiska påbrå. När Sebastian senare stöter på Anthony igen, lever den senare dessutom tillsammans med ”a little jewboy”. Hoppsan igen! I Dekadensens kön visar Eva Witt-Brattström hur den judiske mannen, i en vis typ av dekadenslitteratur, skildras som översexuell och degenererad. På trettiotalet hittar man tydligen den här karaktären lite överallt, även om man för förmoda att han blir betydligt mer kontroversiell efter andra världskrigets slut.

Frågan är hur man ska läsa böcker där den här typen av fördomar förekommer? Eller om man ska läsa dem överhuvudtaget? Det beror säkert på USAs historia att romaner med rasistiska motiv och ord ofta förbjudits på amerikanska bibliotek. För några år sedan lyssnade jag på en amerikansk litteraturvetare som uppmärksammade antisemitiska porträtt i romaner av Edith Wharton och F. Scott Fitzgerald. När han föreläste om det här uppe i Oxford svarade Hermione Lee, som skrivit en biografi om Wharton, att man inte kunde kalla de här författarna antisemitiska, eftersom de antagligen rätt oreflekterat använde sig av allmänt förekommande stereotyper och inte uttryckte sig antisemitiskt i andra sammanhang. Jag vet inte om det stämmer, men är allmänt en motståndare till bannlysning av böcker oavsett hur osmakligt deras innehåll än är. Själv tror jag mer på diskussioner kring vissa böcker, där de här aspekterna uppmärksammas men kanske inte alltid måste dominera samtalet.

På tal om bannlysning av böcker så är ju Twains Huckleberry Finn en av de böcker som oftast utpekats för att vara rasistisk eftersom n-ordet förekommer i texten. Nu är ju temat i boken snarare antirasistiskt och försvarare påpekar att ordet mest fungerar som tids- och miljömarkör. Samtidigt så står det ju där och förfular sidorna. Det där med att märka ord är f.ö. något man ska vara försiktig med. Det är ett centralt tema i Philip Roths fantastiska roman The Human Stain, där Coleman Silk får sparken för att ha använt ordet ”spooks” om två svarta elever. Att ordets vanligaste betydelse är spöken (eleverna har aldrig deltagit i Silks klass) spelar här mindre roll än att det också kan användas nedsättande om svarta. När jag först läste boken tänkte jag att idén var bra, men trodde inte att det verkligen kunde hända. Då uppmärksammade Mr. B mig på den amerikanska lärare som nästan fått sparken för att ha använt ordet ”niggardly”, trots att ordet inte har någon relation till n-ordet utan ursprungligen kommer från norskan och betyder typ ”snålt”. Men så kan det gå, inbillar jag mig, när man är blixtsnabb med att förbjuda och bannlysa istället för att ha en ordentlig diskussion där eventuella missförstånd men också eventuella rasistiska motiv kan utredas.

Evelyn Waugh

Troy Patterson kallar Evelyn Waugh* för en av 1900-talets komiska genier och menar också att har man inte förstått det förtjänar man husarrest tillsammans med en hög bestående av Waughs romaner. Eftersom jag inte läst något av honom tänkte jag göra just det. Eller ja, inte låsa in mig men läsa en eller två av Waughs böcker. Jag har en stor, klumpig och lätt illaluktande samlingsvolym innehållande Decline and Fall, Black Mischief, A Handful of Dust, Scoop, Put Out More Flags och Brideshead Revisited. Jag börjar så klart med Brideshead Revisited, som Patterson kallar "literature's finest schlock", "the really good bad book"!

Samtidigt tittar jag på BBCs tv-serie baserad på boken. Den är verkligen trogen originalet, ner till repliker och exakta klädbeskrivningar! Jeremy Irons och Anthony Andrews är visserligen betydligt äldre än de 19-21 år som de först spelar, men gör det ändå så bra. I vissa stunder ser de inte en dag äldre ut och det beror helt och hållet på kroppshållning och ansiktsuttryck.

En ny filmatisering kommer också på biograferna snart och lovar mycket vackra kostymer och miljöer. Jag tror mindre på rollbesättningen (f.ö. lika överårig), men erkänner att det nog beror på att jag är så förtjust i Irons/Andrews. Hur ska man förresten klassificera karaktärernas förhållande? Jag har alltid antagit att det är ett homosexuellt, platonskt kärleksförhållande, men är inte alls säker längre. Det antyds ibland, men lika ofta motsatsen. Spelar inte så stor roll, ett manligt förhållande är det hursomhelst - och ett ovanligt komplicerat och intensivt sådant. Det är fint.

*) Trots sitt namn är Evelyn faktiskt en man. Och hans namn uttalas: 'ivlin uåå. Om någon undrar.

Philip Roth - "American Pastoral"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

Mänskliga relationer präglas av missförstånd, säger Nathan Zuckerman i Roths bok. Sedan berättar han historien om Seymour 'Swede' Levov, vars dotter Merry inleder en karriär som terrorist. Atletisk, framgångsrik och gift med en f.d. Miss New Jersey personifierar Swede den judisk-amerikanska drömmen. För dottern symboliserar han allt som är fel med Amerika, Vietnam-kriget inte minst. När en bomb exploderar och dottern försvinner börjar sönderfallet. Och det som rämnar är inte bara familjen Levov utan en hel generation som står oförstående inför det våld och den irrationalitet som präglar barnens handlingar.

Under läsningen slår det mig att de senaste amerikanska romaner jag läst berättats av just de unga och arga som anklagande utpekar föräldragenerationen (Kingsolver, Franzen). Zuckerman är inledningsvis också fördömande. När han träffar Swede i vuxen ålder avfärdar han honom irriterat som förnöjsam och okomplicerad. Det är först senare, när han får reda på vad dottern gjort, som Zuckerman börjar misstänka att Swede är en mer sammansatt person. På fiktiv väg försöker han då att sätta sig in i den forne barndomshjältens situation och spekulera i de långtgående effekterna av dotterns handlingar.

Jag tycker att det greppet fungerade väl i Roths roman The Human Stain. Där rörde det sig också om missförstånd med tragiska konsekvenser. I båda romanerna undersöker Roth baksidan av den politiska korrekthet som dominerar dagens västerländska kultur. I American Pastoral förlorar han sig tyvärr i detaljerade, nostalgiska beskrivningar av det samhälle som Merrys hat riktas mot. Då tappar jag både tråden och intresset. Dessutom tycks Swede ofta vara precis lika okomplicerad som Zuckerman först misstänkte! Det är först i romanens sista och bästa del, när middagsgästerna hos Levovs diskuterar porrfilmen Deep Throat och Watergate som det antyds att den äldre generationen nog inte var mer moralisk än den yngre, bara bättre på att dölja sina dåliga sidor. Synd bara att den idén presenteras så sent.

Jag skulle kunna prata om den här boken i timmar, trots att jag faktiskt fick kämpa mig igenom vissa delar. Det förra har så klart att göra med Roths ambition. Men mest beror det nog på den passion med vilken han återigen försvarar rätten att vara en individ, trots att han kanske inte lyckas helt den här gången. Nästa bok i projeketet är Bernard Schlinks Högläsaren, som jag alldeles bakvänt läser på franska...

Jenny Erpenbeck - "The Old Child & Other Stories"

I Jenny Erpenbecks långnovell The Old Child berättas en historia om en kraftig, fjortonårig flicka som hamnar på barnhem. Hon säger att hon tappat minnet. De stränga reglerna på hemmet, den kollektiva andan och de övriga barnens hierarkiska rangordning förpassar henne längst ner på skalan. Där trivs hon så bra att hon utvecklar strategier för att bli kvar. Helst för alltid. För det blir snart tydligt att positionen fungerar tryggt isolerande, precis som flickans fetma:

"The girl remembers the time of mirrors, when she noticed, at first with unease, then with interest and finally with satisfaction, indeed even a sort of pride, that her face had looked utterly unchanged for quite a long time, as if its round, fleshy form were repelling age."

Längst ner i hierarkin ställs inga krav, verkar inget minne, tycks själva tiden stå stilla. Fast tiden stannar aldrig. Flickans isolering bryts så småningom ned av kontakten med ungdomarna runtomkring henne och den fysiska och känslomässiga utveckling som de genomgår.

Erpenbecks rätt torra text är skenbart rakt på sak, samtidigt som hela berättelsen stretar emot enkla förklaringar. Ledtrådar ges till vad flickan inte kommer ihåg och varför, men de är vaga. Vad är det här för en berättelse, tänkte jag efter sista sidan. En allegori över totalitära staters kontrollbehov och individens sjukliga, misslyckade försök till anpassning? En skildring av den tyska tystnaden kring andra världskriget (Dresden)? En sorgesång över barndomens flyktighet? En omöjlig dröm om total frihet? Något helt annat, kanske. Till slut bestämmer jag mig för att det finaste med Erpenbecks berättelse är att den är rik och öppen nog att tillåta alla dessa tolkningar och säkert några till, samtidigt.

Slutsats: inte det bästa jag läst, men inte heller dåligt. Mest en påminnelse om hur en viss typ av litterärt experimenterande friskar upp tankarna.

Böcker A till Ö: T

Författare: Mark Twain, för en av de bästa amerikanska romaner som skrivits, The Adventures Of Huckleberry Finn. (bubblar: Märta Tikkanen, Donna Tartt)

Titel: varför inte Inger Edelfeldts Den Täta Elden, där sektfenomenet behandlas innifrån och när den först publicerades gav skönlitterär insikt i Hans Scheikes makt över de kvinnor som fortfarande dras till hans pisksmiskande terapeutiska metoder. (bubblar: Tycker ni om Brahms?, Turn of the Screw, Their Eyes Were Watching God, The Temporary)

Karaktär: Fieldings omåttligt charmiga Tom Jones ur boken med samma namn.

Läsrapport

Jaha. På precis samma ställe som sist händer det. Ungefär mitt i Roths American Pastoral tappar jag farten och tänker att nej, nu orkar jag inte läsa mer om 'Swede' Levovs vidriga dotter och hans förbaskade handskfabrik. Så istället för att plåga mig vidare pausar jag en stund (men jag återkommer för nog vill jag veta hur det ska sluta, eller snarare hur Roths alter ego, inkontinensdrabbade Zuckerman, tror att det hela slutade).

Pausbok blir Patrick Redmonds The Wishing Game, som utspelar sig på internatskola för pojkar och som hittills visat sig vara lika delar Harry Potter och Hesses Demian, minus trollstavar och Jungianskt psykobabbel. Fast trollkonsterna kommer nog snart, misstänker jag. Å andra sidan har jag lättare för dem än för Jung. The Wishing Game är inte det bästa jag läst, men lagom mycket stämning och mystik för en kulen måndagskväll. Vad sägs om den här inledningsmeningen: "A bitter wind whistled outside the window but the glow of the fire made the room seem snug". Stor dark and stormy night-varning på den, men passar rätt bra med en kopp te, hemgjorda scones och clotted cream. Mums.

Läsvärt på nätet

1. För att få mat för dagen förfalskade biografisten Lee Israel brev från bl.a. skådespelaren Louise Brooks. Nu har hon skrivit en bok med det passande namnet Can You Ever Forgive Me? som NY Times kallar ”slender, sordid and pretty damned fabulous”. Lee jämförs med bl.a. suveräna New York-skildraren Helene Hanff.

2. Det är kanske lite sent att köpa reseguider till semestermålet. Slates lista över de mest ovanliga guiderna passar nog bäst för mentalt resande. Vad sägs om en guide till mikrostater som Kugelmugel och Elleore? Eller kanske mindre lustiga naziguiden till ockuperade Polen? Slate har dock glömt fina guiden till Molvania.

3. Det är visst skillnad på böcker och böcker. Och på samhällsklimatet då och nu. En halvporrig chicklit som utspelas i profeten Muhammeds harem har censurerats av sin förläggare. Kerstin, var är du? Pto öst möter väst så är intervjuerna med norska kvinnor som konverterat till islam intressanta, handlar om slöjan.

4. Nina Björk skriver om skillnaden mellan måste och vill och menar att sammanblandningen av begreppen har lett till en farlig relativisering. Siri Hustvedt ställer en fråga på samma tema.

5. Sveriges mesta konstnärliga geni Carl Johan De Geer har skrivit sina memoarer! Recenseras i DN. Och Tårtan finns på dvd. Pto hans barnprogram, kommer fantastiska Privatdetektiven Kant och Doktor Krall någonsin att visas igen? Eller galet roliga filmen Lögn? Här minns f.ö. De Geer Lena Svedberg. Se också hans bok- och filmtips.

6. Ny svensk översättning av Dracula inspirerar GPs recensent som skrivit om chicklit med huggtänder. Stephenie Meyer nämns konstigt nog inte, däremot intervjuas Charlaine Harris.

7. Den lidande afro-amerikanska kvinnan är en kliché som säljer både musik och böcker. Clara Törnwall skriver om fenomenet i Aftonbladet. Där skriver också Malin Krutmeijer om hanteringen av döda, vilket alltid är intressant.

8. Vilken litterär karaktär skulle du vilja vara? frågade Granta och presenterar svaren här.

9. Slutligen, The Guardian skriver om en 93-årig skönlitterär debutant. Hoppfullt!

Böcker A till Ö: K

Författare: Katarina Kieri, för sina ungdomsböcker och framförallt för diktsamlingen Ur Mitt Lyckliga Liv. Samt Åsa Maria Kraft för underbara Exlibris. Däremot tyckte jag inte om hennes Bevis (bubblar: John Keats, Alice Kaplan och Georg Klein)

Titel: Tove Janssons Kometen Kommer där undergångsskildringen kan läsas på så många sätt. Apokalyps, naturkatastrof eller Sovjetunionen? (bubblar: Marjane Satrapis Kalla Det Vad Fan Du Vill gillade jag inte. Full av klichéer om stela, ensamma svenskar och isolerade, men autentiska invandrare i förorten. Som jag minns det.)

Karaktär: Katherine i The Taming of the Shrew, Shakespeares fortfarande kontroversiella pjäs om en riktig argbigga till kvinna och en ovanligt dominant man.

Liza Picard - "Dr. Johnson's London"

Hoppsan! Jag blev visst alldeles till mig över Hogarths grafiska blad. Å andra sidan är de samtida med tidsperioden som behandlas i Picards bok om 1700-talets London och lika detaljrika; ingen plats över för litterära utsvävningar i hennes text inte. Det är tur att hon delat in varje kapitel i kortare stycken, jag hade inte läst vidare annars. Saknar f.ö. en ordentlig tidsenlig karta i boken eftersom jag inte alltid förstår var hon pratar om. Picard har också skrivit böcker om London under 1500-, 1600- samt 1800-talet, men jag väntar nog lite med dem. Misstänker dessutom att Peter Ackroyds biografi över London är bättre. Ackroyd kan ju faktiskt skriva skönlitterärt också. Pto staden är det så vackert ute (sol, regn, sol) att jag får magsår. För jag har inte tid att gå långa promenader eller långsamt läppja svalt vin i uterum. Nå, sex veckor kvar på mitt projekt, sedan ska jag aldrig ta på mig något liknande igen. Iallafall inte så länge jag kommer ihåg hur djävulskt det här har varit.

Dr. Johnsons London

"The screech of iron tyres on cobbles and granite sets, crashing and bumping over the potholes and drains, horses' metal-shod hooves clattering, wooden axles squeaking, coachmen and carters shouting, dogs barking, street vendors yelling, children screaming, musicians playing out of tune..."

Liza Picard, Dr. Johnson's London

Bokmal och annan ohyra

Drar fram vitstruken skjorta ur plast från tvättinrättningen (min def. av lyx: någon annan tvättar och stryker mina skjortor och blusar). Ur byrålådan luktar det citron, ett vänligare alternativ till malkulor. Ett malhelvete existerade tidigare (de har flyttat efter profesionell sanering och femsiffrig kemtvättsräkning). Att skrubba och förnya olifaktoriskt försvar var sjätte månad gör en inte sysslolös, men är ett måste när naturmaterial föredras av både ohyra och mig. Samma princip gäller också kravet på kvalitet, tyvärr. Vi föredrar fin bomull, kaschmirull och siden.

Så ramlar en räkning ner i brevlådan. The Big Yellow Storage Company vill ha betalt för fortsatt inhysning av min mans böcker. Viss ohyra (tänk silverfiskar och ängrar) äter också böcker. Har inte besökt förrådet på snart ett år. Tänk om böckerna förvandlats till föda! En ekonomisk och känslomässig mardröm som periodvis tar över. Fast den ger också upphov till en frisk nakenhetskänsla som jag inbillar mig uppstår när t.ex. alla ens ägodelar brunnit upp. Ett tillfälle att börja om.

För övrigt mörknar det tidigare och utanför fönstret skymtar inslag av gult i plantanerna. Inte kallt, men inte längre varmt. Piero Umilianis Crepuscolo Sul Mare fångar solens sista strålar.

Winifred Watson - "Miss Pettigrew Lives for a Day"

I brittisk 1900-talstlitteratur kan skönjas en förkärlek till passiva, misslyckade och tragiska figurer. Till de små och musgrå, de som missade chansen när den gavs dem eller som livet bara gått förbi. Sigrid Combüchen hittar dem t.ex. i manlig form i L. P. Hartleys romaner.

Kvinnokaraktärerna i Elizabeth Taylor och Muriel Sparks romaner är också ofta sådana. I Anita Brookners romaner är de legio, tyvärr. En helt annan kvinnotyp hittas däremot i mellankrigstidens litteratur, bl.a. hos Nancy Mitford och Stella Gibbons: den unga, rika och vackra kvinnan som gärna talar i utrop och kvickheter. I Miss Pettigrew Lives for a Day möts de två typerna och resultatet är en riktig askungesaga.

Miss Pettigrew är grå, medelålders och står på ruinens brant. Hyran måste betalas och hon har just avskedats från sitt senaste jobb. Förmedlingen skickar henne till Miss LaFosse, en ung, tjusig skådspelerska vars största problem är att hindra två manliga beundrare från att bli varse om varandras existens. Det som sedan följer övergår Miss Pettigrews alla drömmar och fantasier. Under en dag förändras hela hennes liv.

Watsons bok är charmig, rolig och tidstypiskt illustrerad. Henrietta Twycross-Martin övertygade Persephone Books att på nytt ge ut romanen som första gången publicerades 1938. Miss Pettigrew är f.ö. inte den enda roman som sammanför de två kvinnotyperna för att studera effekten. Elizabeth von Arnims fina bok Enchanted April gör det också. Arnims karaktärer är visserligen mer nyanserade än Watsons, men andemeningen är densamma. Ingen av kvinnorna är vad livet har gjort dem till, men genom att hjälpa varandra är förändring möjlig. Och nu finns dessutom en film baserad på Miss Pettigrew. Precis som filmversionen av von Arnims roman verkar den t.o.m. bättre än originalet!

Londontips

Läsbart på nätet

1. Helenas favorit, James Frey's roman Bright Shiny Morning, hyllas i The New York Times och i The Guardian där författaren Irvine Welsh kallar Frey en av de bästa författarna av sin generation. LA Times däremot sågar romanen. Det gör också Entertainment Weekly samt The Observer. Vad ska man tro? Kanske det som skrivs i USA Today eller NY Daily News, där boken beskrivs som ganska dålig men vansinnigt underhållande. Eh? Tror att jag måste läsa A Million Little Pieces innan jag själv ger mig på Bright Shiny Morning.

2. Maj-Britt Wigghs Jaget och fåglarna får Pia Bergström att skämmas över sitt eget sätt att skriva och Eva Johansson placerar Wiggh utanför och ovanför alla litterära tendenser och trender. Å, spännande. Någon som läst boken eller Wigghs tidigare? Jag vill ha.

3. Solzhenitsyn är död, om nu någon missat det, och man skriver om honom överallt. SvD och Staffan Skott skriver om ryssarnas relation till författaren och nämner författarens otäckt jobbiga och därför tacksamt korta roman En dag i Ivan Denisovichs liv samt Cancerkliniken. Ännu en artikel om Solzhenitsyn i The Times.

4. Ulrika Stahre skriver om svenska deckare. Artikeln spretar åt alla håll, men är ett lovvärt försök att diskutera sexualitet, ondska och moral i årets deckarhög. Tack för det! Och tack för att vi slipper personattackerna. Dessutom tipsar hon om franska författaren Anna Rambachs bok Bombyx, som jämförts med Stieg Larsson. Det tycker inte GP, som dock också vältalar. Fast påminner inte handlingen i Bombyx om Guy Jacquemelles Le Sandale Rouge?

5. Maîtresse skriver att la rentrée littéraire, dvs höstens bokutgivning i Frankrike, innehåller färre titlar än vanligt. I The Guardian skriver man att de böcker som publiceras dessutom är ovanligt deppiga och skyller på det franska samhällsklimatet. Maîtresse tipsar för övrigt också om bloggen Ô Chateau, där parisiska karaktärsdrag hånas, förlåt, beskrivs. Pto franska böcker så är tydligen Florian Zeller Frankrikes nya älskling. Köpte hans The Fascination of Evil igår. Här en recension av hans senaste bok, Julien Parme, som jämförts med Räddaren i Nöden.

6. Och så två listor. Först ut de tio bästa böckerna i västerngenren. Okej för Cormac McCarthy, men hör verkligen The Great Gatsby hemma här? Ron Hansens bok om Jesse James ingår iallafall. Sedan en lista över de 25 bästa böckerna som utspelar sig på internatskola. Jane Eyre, Harry P, Engelby och Prep finns med. Men var är Tobias Wolffs fina Old School, Nesbits The Little Princess och Goodmans The Lake of Dead Languages? Fler saknade?

7. Slutligen. Inte bokrelaterat, men en artikel som förklarar varför brittiska pubar är så hemska. För det är dom.

Böcker i augusti

Fynd från dagens besök på Oxfam:

Harry Thompson: This Thing of Darkness

Christophe Dufossé: School's Out

Jean-Claude Carrière: Please, Mr. Einstein

Christopher Isherwood: Berlin Stories

Florian Zeller: The Fascination of Evil

Lionel Shriver: We Need to Talk about Kevin

Anna Funder: Stasiland

Fred Vargas: Have Mercy on Us All

Ja, jag skulle ju inte läsa mer av Vargas, men tänkte att ogillandet kanske berodde på mig och inte på genren. Jag har därför beställt underbara, perfekta Peter Loveseys The False Inspector Dew för att testa den teorin. Kan jag inte läsa (om) Lovesey med nöje ska jag inte läsa några deckare överhuvudtaget. Nu har jag för övrigt köpstopp t.o.m. 1 september!

Bokhandel och förlag

The Persephone Bookshop, 109 Kensington Church Street, W8

Persephone Books är ett bokförlag som ger ut typiska "middlebrow"-romaner från 1900-talet. Deras böcker har fina grå omslag vars insidor är baserade på existerande textiltryck. Dessutom säljs de i den mest perfekta bokhandel! Snygga ljusgrå hyllor, ena väggen bara egna titlar, andra väggen väl utvalda och fint uppställda böcker från förlag som NYRB, Europa Editions, Granta, Bloomsbury Classics, Eland etc. Här behandlas böcker som smycken. Ingen trängsel, särskilt vackra böcker har egen plats. Dessutom mycket tjusigt lokalt klientel. Den här relativt nyöppnade filialen ligger i Kensington. Hittills min absoluta favorit bland Londons boklådor även om jag misstänker att Persephone Books ursprungliga bokhandel vid Russell Square är ännu bättre (har bl.a. ett eget kafé). Rekommenderas varmt vid Londonbesök!

Köpte: Winifred Watson - Miss Pettigrew Lives for a Day

Fred Vargas - "Seeking Whom He May Devour"

Kom tillbaka Jean-Christophe Grangé, allt är förlåtet! Eller, nej så dålig är inte Fred Vargas deckare. Eller, jo. Psykologiskt otrolig (som de flesta nutida deckare) och befolkad av typiska deckarkaraktärer. Naturligtvis är också slutet oförutsägbart bara för att viktiga ledtrådar och resonemang inte presenterats tidigare i boken. På plussidan har vi fina beskrivningar av de franska alperna och livet som fårfarmare i sydöstra Frankrike. Och är det inte för miljöerna man ofta läser den här typen av deckare? Här räckte dock exotismen inte till. På miljöer, dramatiska händelseförlopp och otroliga sammanträffanden är Grangé så mycket bättre. Det blir nog inte fler Vargas för mig. Blir det överhuvudtaget fler deckare på ett tag? Är uttråkad av hela genren. Hursomhelst, handlingen i korthet: ett antal fårrivningar begås. Sedan ett mord. Är den skyldige en varg, en människa - eller kanske en varulv? Tre omaka personer bildar tillfällig resande grupp för att ta reda på sanningen. Så småningom ansluter sig också en kommisarie från Paris. Och så är jakten igång. Inte så spännande som det (kanske) verkar. Läs istället Grangés Vargarnas Tid.

Bokprojektsförfattare: Philip Roth

Bokprojektsroman efter Kingsolvers inte helt perfekta bok är Philip Roths American Pastoral. Inser en bit in i boken att jag läst nästan halva romanen förut (varför slutade jag?). Har tidigare strukit under textögonblick där Roth skriver lika sant som Hemingway:

The fact remains that getting people right is not what living is about anyway. It's getting them wrong that is living, getting them wrong and wrong and wrong and then, on careful consideration, getting them wrong again. That's how we know we're alive: we're wrong. Maybe the best thing would be to forget being right and wrong about people and just go along for the ride. But if you can do that - well, lucky you.

Philip Roth, American Pastoral (1997)

Böcker A till Ö: A

Malin skriver: Sjätte bokstaven ut blir A. Utmaningen är att nämna en bok OCH en författare på bokstaven.

Författare: Margaret Atwood. För att allt hon skriver är intressant även om man inte alltid håller med henne och för att hon bemästrar så gott som samtliga genrer. Prosapoem/novellsamlingen Good Bones and Simple Murders är en fin introduktion.

Titel: The Age of Innocence av Edith Wharton. För bokens ljuvliga hjältinna och den suveräna skildringen av en hycklande New York-societé.

Karaktär: som vanligt svårt, men kanske tragiska Anna Karenina eller betydligt mer prosaiska, störda och samtidigt mammiga Alice i Lessings Den Gode Terroristen.

Fjärilsdrömmar

Blygrå himmel och kvicka moln. Ett muller. Är det åskan, ett flygplan? Kanske en lastbil nere på vägen. En dag då jag har svårt att skilja mellan dröm och verklighet, då horisonten omärkligt övergår i himmel. Löv rasslar, prasslar utanför fönstret. En fjäril fladdrar förbi. I natt jag drömde... På balkongen, sade hon, kom och titta! (var hon min syster?) I en tom kruka, fast inte tom. Längst ner i det bruna växer färdiga fjärilar på gröna stänger. Vita vingar, tunna lila ådror. I långa rader, utan att stöta i varandra. Det är allt jag minns. Och nu ser jag en därute. Lika vit. Så högt den flyger! Det är fjärilsbrist i Storbritannien. På Naturhistoriska står ett tillfälligt fjärilshus. Alla drömmar går att förklara, men jag väljer att tro på fjärilsblommorna på balkongen. Där flyger en som just har öppnat sig.

Cormac McCarthy - "The Road"

Från första sidan till sista är jag på helspänn, precis som fadern och sonen i boken. Det är närmast outhärdligt och visst kommer tårarna på de sista sidorna. Vilken tur att berättelsen är snabbläst för annars hade jag nog inte stått ut. Jag har normalt svårt för böcker som lindar sig runt hjärtat och klämmer till. Men The Road var ett ljuvligt, smärtsamt undantag. Tack till Ylva och alla andra som rekommenderat McCarthys bok.

Barbara Kingsolver- "The Poisonwood Bible"

Vilken fantastisk roman Kingsolver skrivit. Synd bara att hon kände sig manad att berätta hur läsaren ska tänka. Resultatet är en bok där rika, känsliga porträtt och observationer ställs mot platta, stereotypa karaktärer och litanior om västerländsk ondska.

Men det vackra först, för romanen är verkligen det. 1959 reser familjen Price från Bethlehem, Georgia till Kilanga i Belgiska Kongo. De är helt oförberedda på vilken typ av liv som väntar dem i missionsstationen. Inte blir det bättre av att familjens överhuvud Nathan Price är fullständigt oförmögen att smälta in i bylivet. Det blir istället upp till frun och de fyra döttrarna att göra sitt bästa för att acklimatisera familjen. Men deras bästa, visar det sig snart, är långt ifrån tillräckligt. Det är också kvinnan och barnen som utgör berättarrösterna i boken. Deras olika perspektiv ger djup och styrka i Kingsolvers beskrivning av mötet med afrikansk kultur. Lukterna, färgerna, människorna och djuren trängs på bokens sidor. Mötet får flickorna och mamman att se sig själva och varandra med nya ögon. Det är inte alltid en negativ upplevelse. Ena tvillingdottern Adah, missbildad sedan födseln, inser plötsligt att hennes förlamade kroppshalva är något ganska vackert:

"In Congo I was one-half benduka the crooked water, and one-half bënduka, the sleek bird that dipped in and out of the banks with a crazy upgrace that took your breath."

Trots barnens tappra integrationsförsök är det uppenbart att familjen Price inte har något i byn att göra. Deras närvaro slutar i personlig katastrof. Samma katastrof går också det nyss födda, självständiga Kongo till mötes. Och det är här jag blir besviken på Kingsolver. Inte för att hon berättar Kongos moderna historia genom familjen Price, det är ett jättebra grepp och ger romanen tyngd och bredd. Nej, för att hon gör det så klumpigt. Nathan Price är den Vite Mannen vars Börda det är att konvertra de kongolesiska barnen. Det är uppenbart att han personifierar århundraden av europeiskt förtryck, men också den amerikanska inblandningen i Kongos befrielseprocess. Resultatet är en helt igenom fanatisk man, totalt oförmögen att se att han i processen offrar sina egna barn.

Kanske är det för att Nathan är den enda familjemedlemmen som inte får berätta sin egen historia som han framstår så endimensionell, så totalt utan känslor och tvivel. Och jodå, jag förstår poängen. Nathans sort har alltid varit den dominerande, så varför ge honom ännu ett tillfälle att rapa upp sina lögner. Via de andra karaktärerna förstår vi att han ständig mässar, varnar och fördömer. Men genom att representera en hel världsbild tappar han också i trovärdighet. Okej att han inte förstår Afrika, men Nathan förstår ingenting, reflekterar aldrig, ser inte något. Han saknar helt själsliv. Den enda osympatiska person som får berätta sin egen historia är den äldsta dottern Rachel, den blondaste (!), ytligaste och spånigaste av barnen. Rachel har svårt med språket och misstar ofta ett ord för ett annat, stavar fel och är rent av obildad. Naturligtvis hamnar hon i Sydafrika, som representant för apartheidsystemet. I Kingsolvers värld är språklig virtuositet detsamma som godhet och intelligens.

Rent litterärt känns alltså vissa av Kingsolvers karakteriseringar väl enkla, men mitt egentliga problem är större: I The Poisonwood Bible är människor vars ideologi skiljer sig från Kingsolvers antingen onda fanatiker (Nathan) eller dumma i huvudet (Rachel). Dessutom tar sig sådana hemska karaktärsdrag alltid uttryck i en språklig brist. Nu är den här typen av ad hominem-argument i politiska sammanhang inte direkt ovanliga, men det gör dem inte mer hållbara. Hur ska man kunna förändra något om man inte först respekterar sina politiska motståndare som tänkade människor? Vad lär man sig genom att demonisera eller idiotförklara dem? Och hur frestande det än är att sätta likhetstecken mellan idioti och språksvårigheter (Bushkritiker, hallå?) så kallar vi sällan analfabeter, stammare eller dyslektiker för idioter. Trots att jag sympatiserar med Kingsolvers politiska perspektiv blir jag så irriterad på hennes sätt att argumentera att jag snart tvivlar på hennes vision av ett alternativt Kongo, utan kommunikationer och fungerande storjordbruk. Är inte det här ännu en version av "den lycklige vilden" ställd mot den förtappade västerlänningen?

Att Kingsolver TROTS det skrivit en bok som får mig att gråta som en gris på julafton och sedan läsa vidare med en tjock klump i halsen är en bedrift. Så jag säger, läs, läs, läs den här boken för dess rika beskrivningar, för de sympatiska karaktärernas komplexitet, de språkliga lekarna och för att berättelsen är så ljuvligt maffig, sorglig och lång. Och kanske också för att se och lära av Kingsolvers misstag. Precis som Nathan Price har hon råkat skriva sin egen giftträdsbibel, där liknelserna och allegorierna säger mycket mer än hon menar.