"Wisteria Lane"

Joanna Trollope - "Brother & Sister"

Ljudbok nummer två under mina morgonpromenader genom blåregnsdoftande Kensington och Chelsea. Kan inte minnas att jag läst något av Trollope tidigare, men såg nyligen en tv-filmatisering av A Village Affair, vilket bekräftade intrycket av henne som psykologisk skildrare av den engelska medelklassen. Mao, en modern middlebrow-författare.

I Brother and Sister skildrar hon två syskon, båda adopterade, och deras sökande efter sitt biologiska ursprung. Naturligtvis väcker det känslor hos föräldrarna och syskonens egna respektive familjer men också hos de kvinnor (de biologiska mödrarna) som de så småningom kommer i kontakt med. Som ljudbok fungerar Brother and Sister så där, även om jag ofta tvingas lyssna om avsnitt. Tror det beror på att det här är en vanlig uppläsning och inte en dramatisering. Själva berättelsen är förutsägbar och slätstruken, vilket är ganska skönt när man går och lyssnar samtidigt. Bäst är Trollopes insikter i förhållanden av olika slag, men allt känns faktiskt igen. Kanske är det förklaringen till hennes popularitet i Storbritannien. Man vet vad man får och det man får är alldeles lagom konfliktfyllt.

Harold Pinter - "The Birthday Party"

Svenska akademien uttrycker det bättre, men jag gör ett försök. Pinters dramer kännetecknas av: 1. vardaglig, kvasi-realistisk, Pinteresque dialog 2. karaktärer utan historia 3. hotfullhet utan klargjort ursprung 4. osympatiska kvinnokaraktärer 5. till synes omotiverat våld mellan män.

Stanley Webber hyr rum på kustort söder om London. Hyresvärden behandlar honom som sin son/älskare. Hon hävdar också att det är hans födelsedag, vilket Stanley förnekar. Två män anländer lagom till festen; de tycks vara där speciellt för Stanleys skull. Våldsamheter utbryter. Det slutar med att de tar honom med sig, bort från rummet, huset och kanske orten. Ronald Hayman föreslår, utan att bestämt hävda, att The Birthday Party kan tolkas som en betraktelse av makt och kritik över samhällsförtryck, där de två männen representerar den hotfulla och potentiellt dödliga norm Stanley desperat försöker undkomma (alternativa tolkningar här). Ett perfekt drama, anser jag, vilket inte The Caretaker är. Potentiellt mer intressant men alltför spretande, klumpigt och otydligt. Ialla fall på papper.

Dorothy Sayers - "Gaudy Night"

Långsamma promenader varje morgon (återhämtning efter sjukhusvistelsen) har ackompanjerats av en ljuvlig BBC-dramatisering av Dorothy Sayers Gaudy Night i hörlurarna. Harriet Vane återvänder till Oxford för en gaudy och samtidigt hemsöks hennes college av anonyma brev, hot och vandalism. Vane stannar kvar för att reda ut mysteriet och får hjälp av Lord Peter Wimsey. Inatt sover jag här och hoppas låna en cykel, besöka botaniska trädgården och kanske lyssna på boken ännu en gång innan läggdags...

Mark Harris - "Scenes from a Revolution"

1967 Oscarnominerades fem filmer i kategorin bästa film: Bonnie & Clyde, The Graduate, In the Heat of the Night (vinnaren), Guess Who's Coming to Dinner samt - Dr. Dolittle. I Scenes from a Revolution får man följa de fem filmernas väg från idé till nominering och veta hur det gamla gardet i Hollywood reagerade på de utmaningar som 1960-talet introducerade via den nya franska filmvågen, den svarta frihetsrörelsen och utarmingen av den s.k. produktionskoden som fortfarande begränsade amerikanska filmmakare.

När mörkret kryper på letar jag upp The Graduate (Mandomsprovet) bland mina filmer, eftersom jag inte sett hela förut. Dustin Hoffmans genombrottsroll, men jag gillar honom inte här heller. Fast Anne Bancroft är snygg i klänningar och kjolar i djungelmönster. Några detaljer ur boken: Benton och Newman lyssnade på Flatt & Scruggs om och om igen medan de skrev manuset till Bonnie & Clyde; Rex Harisson var ett otrevligt fyllo under hela inspelningen av Dr. Dolittle och avsnitten om Sidney Poitiers karriär är bland bokens bästa. Scenes from a Revolution är också en fin introduktion till en annan, ännu bättre bok om (1970-talets) Hollywood: Peter Biskins Easy Riders, Raging Bulls.

Anne Wiazemsky - "Jeune fille"

Nej, jag har inte alldeles vandrat bort mig i populärlitterära tveksamheter (dvs. Twilight). I Jeune fille beskriver Anne Wiazemsky sin medverkan i Robert Bressons film Au hasard Balthazar. I boken längtar en ung Anne efter något annat än sin skyddade, fransk-katolska medelklasstillvaro. Hon fångar, utan att alls förstå hur, Bressons blick och erbjuds att spela huvudrollen i hans nästa film. Väl på inspelningsplatsen inser hon att hans intresse för henne övergår det rent professionella.

Bresson är gammal nog att vara Annes morfar, själv har hon knappt kommit ur puberteten och fransmännens Lolita-komplex är ju väl känt. Kvinnliga franska författare har dessutom en otroligt irriterande tendens att skriva om masochistiska, självutplånande och plågade kvinnoroller som något slags (o)vedertagligt faktum. Inför varje ny sida undrar jag oroligt om jag ska behöva läsa ännu en sådan här berättelse (att jag nyss läst Meyer underlättar inte).

Men Anne, knappt arton år gammal, står faktiskt emot Bressons gubbsjuka. Hon låter sig inte heller manipuleras känslomässigt, trots att Bresson både hotar, smickar och straffar henne om vartannat under hela inspelningstiden. Flera gånger tittar jag upp från boken och känner sådan ömhet, vill krama om karaktären och stötta. Och allt kretsar faktiskt inte kring honom. Anne är ung, nyfiken på sex och att utforska sina känslor men väljer att exprimentera med en man i hennes egen ålder. Vem han är spelar ingen roll, för Jeune fille är ju hennes bildningsberättelse, om hur hon växer och förändras under filmarbetets och sommarens gång.

Fast visst är det här också en bok om Bresson och en filminspelning. Den påminner därför lite om romanen Regissören. I Jeune fille är Bresson både filmiskt geni och en omogen, självcentrerad äldre man med rädsla för döden. Att Anne lyckas kanalisera deras interaktion, att Bresson låter den informera hennes rollprestation till det bättre, är kanske ett bevis på både hennes och hans talang. Läsvärd, men ger mig ingen som helt lust att se filmen.

Skymningssjuka

En inplanerad vistelse på Chelsea and Westminster Hospital gav mig huvudbry. Vad orkar man läsa efter narkosuppvaknande, i smärtstillad yrsel? Stephanie presenterade mig fyra tegelstenar Twilightsaga. Ojdå, de har jag aldrig haft någon som helst lust till. Men jag började läsa. Och kunde inte sluta. Två nazisköterskor till trots (de förstod inte att läsa är just vila och avkoppling för mig) läste jag ut hela serien på två dagar. Och de tre första böckerna är igenkännlig och oemotståndlig vampyrromantik. Meyer lånar öppet och ganska osmidigt från den litteratur hon studerat (Wuthering Heights, Romeo and Juliet, The Merchant of Venice etc), lägger till ett vampyrtema i high school-miljö och vrider upp romantikdosen till max. Oerhört förföriskt, trots det begränsade ordvalet, pinsamma dialoger och spretig och ibland helt omotiverad story.

Fast det intressanta med den här serien är inte så mycket själva texterna som fenomenet Twilight. Tonårstjejer älskar ju den här serien. Och det är inte svårt att förstå, vilken tonårstjej älskar inte att prata, diskutera, analysera sig själv och andra. Likasinnade tonårskillar finns det tyvärr inte lika gott om. Perfekt då att huvudpersonen Bella blir kär i en hundraårig vampyr som hon kan föra långa diskussioner med och som finner henne mystiskt oemoståndlig. Mao krävs väldigt lite av Bella själv, hon kräver och får men behöver inte ge något tillbaka. Rena drömmen (om än inte så hälsosam) för en tonåring som just påbörjat sitt liv. I Meyers böcker behandlas också de ungas skräckblandade attityd till sex - i serien ett verkligt dödligt men oemotståndligt begär. Att ha sex är att bokstavligen riskera livet. Vuxna kvinnors fascination inför serien tolkar jag som en nostalgisk längtan till just de där unga, drömska, ansvarslösa åren.

Ett triangeldrama och ett antal fighter mellan, ahem, vampyrer och varulvar bidrar till att jag plöjer de tre första böckerna snabbt och utan problem. Men bok fyra! Där spårar Meyer ur totalt och konstigheterna i de övriga böckerna, som är lätta överse med om man som jag skummar igenom texterna i ett lätt drogat tillstånd går inte längre att ignorera. I sin iver att ställa allt tillrätta, att ge sina karaktärer allt de önskar och ändå skapa någon slags konflikt introducerar Meyer bl.a. en vampyrbebis som äter sig igenom Bellas mage, en vuxen man som blir helt fixerad vid ett flickebarn och långa beskrivningar av en konflikt som - hupp - aldrig blir av. Det är slutligen Meyer själv, hennes religiösa övertygelse, hennes klart konstiga syn på förhållanden, mäns beteende, barn och livets mening som jag funderar mest över efter att ha slagit ihop sidorna.

Thomas Mann - "The Magic Mountain"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

The Magic Mountain (Bergtagen) tog lång tid att läsa ut, men skam den som ger sig. Den här romanen har legat på min måste-läsa-lista sedan jag var ca fjorton (se nedan) så det var bara att läsa på. Hursomhelst: alldagliga och tidstypiska Hans Castorp besöker sin militante kusin på sanatoriet uppe bland bergen. Och där blir Castorp kvar - hela sju år - trots att det är osäkert om han själv är sjuk eller inte. På sanatoriet lär han känna ett antal individer, som i romanen representerar olika livsskådningar och ideologier. Själv tog jag hjälp här för att identifiera dem allesammans. Berättelsen slutar i skyttegravarna under första världskriget, en illustration till idéernas brister, flyktiga existens &c.

Mitt exemplar gick i bitar en tredjedel in i berättelsen. Bokryggen brast. Det var också där Mann introducerade Hans Castorps första läromästare, Ludovico Settembrini, en representant för en liberalhumanistisk livsåskådning. Alla dessa föreläsningar, vad trött jag blev. Och värre blev det när Naphta, en kommunistisk jesuit, dyker upp. Jag skummade igenom ett antal trasiga sidor där Naphtas och Settembrinis ändlösa diskussioner om meningen med livet, samhället och människan redovisas. Samtidigt beundrar jag Manns ambition och bredd; politik, religion, kärlek, myt, medicin, litteratur och musik - här avhandlas i stort sett hela det västerländska kulturlandskapet. Vissa partier är som engelsmännen säger briljanta. Och jag fäller faktiskt en tår när boken slutar.

Möjligtvis beror mina reservationer delvis på den glamour jag alltid felassocierat med romanen. På det skyller jag glassiga tv-filmen Romance on the Orient Express (1985), där en betuttad Stuart Wilson tjuvläser omslaget till Cheryl Ladds bok och utbrister: "The Magic Mountain, you must be an English major..." Oj, vilken sofistikerad raggningsreplik, tyckte fjortisjaget och bestämde att den boken, den bara måste jag läsa en dag. Mao väl höga och länge odlade förväntningar att leva upp till, även för en författare som Mann.

Också de mörka känslorna har en gång rymts inom de normala

Karin Johannisson intervjuas angående sin bok Melankoliska rum: bl.a. "vem hade trott att melankoliker genom tiderna varit så fixerade vid mat". Min pain d'épices sjönk för övrigt ihop till en platt, brun, oätlig, plastliknande...brödbräda.

A culinary cure for melancholia

Melankoli, depression, svårmod, sorgbundenhet, the blues, den svarta gallan. Likt Margaret Drabble söker jag lindring på alla möjliga håll: promenaderna, böckerna, musiken, sömnen, vinet. Samt maten och matlagningen:



Igår Anna Bergenströms laxpudding (använde lite för mycket dill), idag marmorerad yoghurtkaka (glömde oljan men den behövdes inte, yoghurt och ägg gjorde susen). Imorgon Clotilde Dusouliers pain d'épices.

Percival Everett - "Erasure"

Vad glad jag är att Caroline rekommenderade fantastiska Erasure, satir över amerikanska förlagsvärlden, blackness och akademiskt navelskåderi. Thelonius Ellison är en svart man från övre medelklassen, professor i litteratur med le nouveau roman som specialitet och författare av experimentella romaner som ingen läser. Omständigheterna får honom att i ilska skriva något helt annat, en parodisk ghettoroman under pseudonym. Den tas emot med öppna armar av förläggare, läses som en genuin beskrivning av svart erfarenhet och blir en jättesuccé.

I Erasure skildras helt oemotståndligt Ellisons oförmåga och ovilja att identifiera sig med någon av de roller som står honom till buds. Hans litterära intresse måste kanske förstås som en flykt undan alla fasta definitioner där dock faran med ett osynligt, odefinierat individbegrepp är - ett utraderande. Här kunde Percival Everetts bok blivit sorgligt lik "[Finnegan's] Wake", dvs. inte lett någonstans utan endast bekräftat nödvändigheten av "what it seems to expose" (sid. 210) - alltså språket och dess otillräcklighet. Slutet antyder också något sådant. Det som lyfter romanen, räddar den från att bli en självuppfyllande profetia är Everetts knivskarpa intellekt, referenserna till politiken, historien, konsten och, förstås, dess humor:

"Gimbel found his legs and stood straight, puffed up his chest. 'I have unsettled readers. I have made them uncomfortable. I have unsettled their historical, cultural and psychological assumptions by disrupting their comfortable relationship between words and things. I have brought to a head the battle between language and reality. But even as my art dies, I create it without trying.'
His little group applauded.
'Man, do you need to get laid,' I said, shook my head and stepped through the door." (sid. 44)

Susan Loomis - "On Rue Tatin"

Susan Loomis är inte Bodil Malmsten. Susan Loomis är en amerikansk expatriate i Frankrike och därför hänförd och glatt fascinerad av allt franskt. De är jättekul att behöva flytta sex gånger under ett halvår i Paris; de otrevliga kockarna på skolan där Susan Loomis studerar är mest exotiska; så också de sura ägarna till blomsterhandeln, som snart charmas av av Susan Loomis söta, amerikanska Thanksgivingbullar; inte ens regnet som ständigt faller över det hus Susan Loomis så småningom köper i Normandie har någon effekt på det goda humöret. Det regnar ju ännu mer i Seattle, konstaterar hon bara. Ett tag önskar jag nästan att jag var Susan Loomis, som kan leva på att skriva om fransk mat och anordna matkurser i sitt eget hem. Tills jag ser bilder på hennes hus, som faktiskt ser rätt ruckligt ut. Och hur kul är egentligen det att tvingas bjuda främmande människor till sitt hem för att ha råd att bo kvar? Nej, tacka vet jag Bodil Malmsten. Hon vet att berätta att det inte spelar någon roll om man flyttar till ett hus i ett aldrig så charmigt hörn av Frankrike. Man kan ändå inte fly ett grått sinne eller sitt ledsna jag. Kanske borde Bodil Malmsten pröva något av alla de recept Susan Loomis fyllt ut sin bok med, förslagsvis de söta bullarna.

Kvartalsrapport 2009

Januari:
Roberto Saviano: Gomorrah
Elizabeth A. Ford och Deborah C. Mitchell: The Makeover In Movies
Warren Buckland: Film Studies
Antal Szerb: Journey by Moonlight
Chimamanda Ngozi Adichie: Half of a Yellow Sun
Tsitsi Dangarembga: Nervous Conditions
Andrea Maria Schenkel: The Murder Farm
Grégoire Bouillier: The Mystery Guest
Marie-Dominique Lelièvre: Sagan à toute allure
Françoise Sagan: La Chamade
Françoise Sagan: The Still Storm
Françoise Sagan: Réponses
Birgitta Stenberg: Fritt Förfall
Birgitta Stenberg: Alla Vilda
Mireille Giuliano: French Women Don’t Get Fat
Lisbeth Larsson: Hennes Döda Kropp
Iain Pears: Giotto’s Hand

Februari:
Stephen King: Rose Madder
Agatha Christie: Hallowe’en Party
Edith Wharton: French Ways and their Meaning
Tobias Hill: The Hidden
Philip Roth: The Ghost Writer
Cecil Castellucci och Jim Rugg: The Plain Janes
Peter Straub: Ghost Story
Denise Mina: Garnethill
Dorothy L. Sayers: Busman’s Honeymoon
Claude Izner: Murder on the Eiffel Tower
Claude Izner: The Père-Lachaise Mystery
Claude Izner: The Montmartre Investigation
Jean-Claude Carrière: Please, Mr. Einstein

Mars:
Cara Black: Murder in Belleville
Lee Child: Die Trying
Lee Child: Tripwire
Lee Child: One Shot
Lee Child: The Hard Way
Lee Child: The Visitor
Lee Child: Echo Burning
Lee Child: Without Fail
Michel Faber: Under the Skin
Michael Frayn: Spies
Per-Eric Söder: Sot
Taichi Yamada: In Search of a Distant Voice

Någon slags rekommendationskommentar, då:

Biografi - Lelièvre, Stenberg och Larsson
Roman - Sagan och Frayn
Metalitterärt - Bouillier och Roth
Deckare - jämnt mellan Schenkel och Sayers
Romanserie - Izner eller Child, kanske
Mest udda - Faber framför Yamada
Faktabok: Buckland hellre än Saviano
Hoppa över: Guiliano och Carrière

Lee Child och omstörtande thrillers

Äsch, jag tänkte skriva något om Lee Childs romanserie och huruvida genrelitteratur någonsin kan vara subversiv (à propos en föreläsning om gotiska hjältinnor som jag var på förra veckan). Men jag vet inte om jag orkar. Faktum är att jag orkar väldigt lite just nu, mår dåligt, vilket nog förklarar varför jag sökt mig till spänningsromaner - färdigt utstakade vägar och tankesätt. Konstaterar trots depressionen att Childs böcker är spännande. Tror det beror på att böckerna undviker det massmördar- och konspirationsträsk som amerikanska thrillerförfattare gärna fastnar i. Skurkarna i Childs böcker är istället finansiärer på Wall Street, militära grupper i Montana och f.d. FBI-agenter. Alltså tänkande människor med urskiljbara motiv, vilket gör att ledtrådar och brottsförfarande hamnar i fokus och den återkommande hjälten ibland påminner lite om Miss Marple. Men så är Child också en brittisk författare.

Och jag undrar om det är därför hans hjälte också talar franska och har vuxit upp utanför USA. Mao, är de här detaljerna små försök av Child att förändra den arketypiska amerikanska hjältebilden? Att kalla det subversivt är verkligen att gå för långt, kanske mest ett sätt att locka läsare. Men lite intressant blir det när hans hjälte också uttalar sig kritiskt om senaste Irakkriget. Då går vissa läsare i taket och menar att berättelsen förlorar i trovärdighet och dessutom tappar farten, blir tråkig. Jag har inte läst just den boken i serien, men undrar om kritikerna har en poäng. Kan thrillerformatet någonsin förenas med en kritik av dess egna, konservativa grundvalar utan att de typiska genre-elementen går förlorade? Gäller det här all populärlitteratur? Måste man istället läsa spänningsromaner subversivt, som kanske främst feministiska forskare läst gotisk litteratur? Och orkar man det? Näe, svarar jag på det sista. Ialla fall inte idag.

Taichi Yamada - "In Search of a Distant Voice"

Kasama Tsuneo är tjänsteman på japanska migrationsverket. Under arbetstid upplever han plötsligt en högst oväntad och oprovocerad orgasm (!) och hemsöks kort därefter av en kvinnas röst. "Samtalen" med kvinnan upprör Tsuneos arrangerade förlovning och påverkar också hans arbete med att spåra människor som befinner sig illegalt i Japan.

I In Search of a Distant Voice beskrivs Japan som kulturellt isolerat och oförstående inför andra länder och folkslag. Den japanska nationalkaraktären, här personifierad av Tsuneo, framstår som främmande också inför sig själv. I romanen antyds att ursprunget till rösten är en förträngd händelse från Tsuneos egen tid som illegal invandrare i USA. Upplägget med rösten - rör det sig om telepati, ett spöke eller Tsuneos undermedvetna? - är spännande men håller inte riktigt hela vägen. Tsuneos tillbakablickar på sin tid i USA leder inte särskilt långt - han drar inte några verkligt nya slutsatser om sig själv - och hans jakt på "kvinnan" bakom rösten (som kanske faktiskt är en "man") slutar nästan lika otillfredställande. Man kan visserligen förstå det som att Tsuneo fortfarande sublimerar och därför förblir blind inför sina begär. Men då tolkar man väldigt fritt (och queer), långt utanför romanens egna ramar. Synd på en intressant idé eller bokens styrka? Jag vet faktiskt inte.

Colette på bioduken

Colettes roman Chéri har blivit tjusig kostymfilm med Michelle Pfeiffer. Alltså hög tid att läsa boken om förhållandet mellan den åldrade demi-monden Léa och hennes förhållande till den betydligt yngre charmören Chéri. Jag känner inte Colette tillräckligt väl för att gissa mig till slutet, men hur ofta slutar det lyckligt i just den här typen av relationsdramer? Fast vägen dit kan vara nog så ljuv. Colette skrev också en fortsättning på, eller kanske ett postskriptum till romanen: La fin de Chéri. Jag är rätt säker på att båda står i min bokhylla så det kanske blir ett helgprojekt, såvida böckerna inte är på franska. Då blir det väl snarare ett månadsprojekt...

Michael Frayn - "Spies"

Kaffe och croissant som smular ner överkastet. Jag öppnar Michael Frayns Spies, mest för att den råkar ligga i närheten. Och hamnar i en söming, brittisk förort doftande av lindblom och kaprifol. En äldre man, Stephen, promenerar sakta förbi husen och minns sina pojkår. Andra världskriget var i full gång när bästa vännen Keith påstod att hans mamma var en tysk spion. Pojkarnas eget spioneri sätter fart och med det en serie händelser som de snabbt förlorar kontrollen över.

Michael Frayn tappar inte kontrollen. Barnets perspektiv och den nu vuxne Stephens förståelse, som aldrig tillåts dominera, resulterar i en allt mer spännande berättelse. Men det är framförallt Frayns beskrivningar av ett litet barns sätt att tänka som imponerar, där fantasin utgör en naturlig, men ack så komplicerad, del av verklighetsupplevelsen. Kaffet kallnade och croissanten var för länge sedan uppäten men jag kunde inte sluta läsa. Jag gillar. Och vilken ljuv sommarlängtan texten ger!

För bokhyllan

Trots desperat försök att hitta gemensam nämnare i mitt läsande kvarstår faktum. Det är slött. Känner mig som en av karaktärerna i Uzak, han som beundrar Tarkovskij men bara tittar på porrfilm. Hemma hos mig tittas inte porr, men på nattduksbordet ligger trasiga Bergtagen övergiven eftersom jag bara orkar läsa spänningsromaner. Fast köplusten är det inget fel på. Införskaffat/fyndat i veckan:

Alice Steinbach: Without Reservations: Travels of an Independent Woman

Bernard Mergen: Snow in America

William K. Everson: The Detective in Film: A Pictorial Treasury of the Screen Sleuth from 1903 to the Present

La Belle Epoque: Fifteen Euphoric Years of European History

Laurent Gaudé: La porte des enfers

Delphine de Vigan: No et moi

Först steget taget. Nu återstår att öppna och läsa.

Per-Eric Söder: "Sot"

"jag kan inte knulla mig ut. jag kan inte sova
mig ut. jag kan inte äta mig ut. jag kan inte
lyssna mig ut. jag kan inte tala mig ut. jag
kan inte supa mig ut. jag kan inte skriva
mig ut" (1974)

I volymen Sot samlas dikter av Söder, skrivna mellan 1974 och 2006. Mellan de tunna pärmarna alltså ett urval av nästan ett livs produktion. Det märks. Tidiga dikter är existentiellt intensiva, paniken är nära, bildspråket spretar åt alla håll. Mellanperioden rätt ojämn för att slutligen, i samlingens sista del, ebba ut i avskalad resignation. Sådant är väl också kanske livet. Mellanperioden kännetecknas också av geografiskt-kulturella markörer ("Taormina", "Rom-Frankfurt", "New York City Blues") som jag har jäkligt svårt för. Upplever dem som klyschiga. Observationerna från de många kaféborden känns inte heller särskilt intressanta. De mest givande dikterna är relationsdramerna, jag räknar till två aborttexter ("avslutande prolog" och "JAG vet INTE vad som hänt"), månntro rekord bland manliga diktare? Vackrast i hela samlingen är 1. "klippdockor" från Regissören (1976), där jaget känner att:

"jag har talat så mycket
om mig själv
det känns som om jag måste
åldras snabbt
för att ha något ytterligare
att säga"

samt 2. "Varulvens död" - från volymen Kärlekens Hat (1977) - där beskrivningen av en identitetskris slutar med att:

"du går för
att upptäcka
varför
du måste gå

i dörröppningen
gör du mig lycklig
när du gråter."

och slutligen 3., en smärtsamt kort sak ur Nej (1989):

"Förtvivlade människor

Förtvivlade människor
kan verka så stilla,
det verkar som de slutit en mjuk
överenskommelse
med Ingenting

och ändå liknar de svärd."

Läs Sot för dessa och en handfull andra dikters skull.

Michel Faber: "Under the Skin"

"Isserley always drove straight past a hitch-hiker when she first saw him, to give herself time to size him up. She was looking for big muscles: a hunk on legs. Puny, scrawny specimens were no use to her."

Oväntad gemensam nämnare bland mina läsval: muskelmän och kvinnor som gillar dem. I Michel Fabers Under the Skin plockar Isserley upp okända, välbyggda män längs de skottska motorvägarna. Vad som först liknar feministisk pastisch på filmen Liftaren blir gradvis konstigare, otäckare och störande. Vad vill hon egentligen med de här männen, vart tar de vägen sedan? Går inte att lägga ifrån sig, trots/tack vare politiska undertexten. Tänk: Soylent Green goes vegan.

F.ö: Skottland och en högst opålitlig berättare ger associationer till Iain Banks The Wasp Factory - också värd att läsa om man inte har något emot att samtidigt fascineras, irriteras och äcklas. Båda kategoriseras modern skotsk gotik.

"I met a guy, he drives a truck"

Blä, min läsning går långsamt: Le Clézios bok är urtråkig, lyriksamlingen ugör toabok och mitt andrahandsexemplar av Manns Bergtagen har fallit i bitar, vilket gör mig arg varje gång jag tar upp boken. Svårt att hålla ihop alla sidor är det också. Nu ska jag istället somna till ännu en idiotisk men rimligt underhållande spänningsroman av Lee Child. Frågar mig under läsningen varför böcker av den här typen alltid utgår från att kvinnor gillar killar med jättemuskler modell XXL. Childs muskelhjälte heter Jack Reacher - "män vill vara som honom, kvinnor vill vara med honom" står det på bokomslaget. Här mimar Jen (?) till Julie Brown, som har en förklaring:

 

En fransman, en britt och en amerikan

Ylva efterlyste bra serier för ett tag sedan och undrade varför många svenska seriemakare tecknar så fult. Inte vet jag, men tipsar gärna om underbart upbeat The Plain Janes (utgivet på numera nedlagda förlaget Minx), noiren Britten and Brulightly (se bilden nedan) samt sepiatonade The Professor's Daughter. Alla tre vältecknade berättelser, även om jag hittills bara skummat igenom de två sista.

Vår med viss tvekan

"fluttering and dancing in the breeze"

När man längtar bort

För fåtöljresenären rekommenderas serien Cities of the Imagination - kultur- och litteraturhistoriska reseguider som fungerar nästan lika väl hemma som på plats. Å andra sidan: "Världen är en bok" etc. Men låt oss glömma det för stunden.

Nu har jag bara läst en av de fyra titlar (San Francisco, Budapest, Edinbugh och Oxford) som står i min bokhylla. Om de övriga tre är lika bra som Oxfordguiden blir jag nöjd och glad. Går knappt en meter längs gator, parker och collegebyggnader i centrala delarna av staden utan att påminnas om något jag läst. Har ögonen på böckerna om London, Prag, Buenos Aires, Cambridge, Helsingfors och Venedig. Men vad ska man tro om den snart utkomna boken om Stockholm?

Head of the River

Jag får inte mycket läst, för rastlös - är det våren? Det börjar bli varmare, idag såg man t.o.m. solen. Stephanie tävlade på Themsen idag och jag skrek uppmuntrande från Hammersmith Bridge, fast åt fel båt visade det sig. Hoppas kvinnorna i den båten blev glada, åtminstone. Skippade segerölen eftersom jag inte bara är rastlös utan också känner mig rätt osocial. Dessutom: ganska roligt att se vänner sporta, urtråkigt att prata om det efteråt. Jag blir våt filt och Stephanie får dåligt samvete.

För verkliga roddentusiaster, den här filmen och den här. För mig, istället sen middag med den sportiga väninnan och hennes pojkvän. Då har de förhoppningsvis snackat av sig både lycran och årtagen.

Bibliomani i Paris

Den här filmsnutten hittades ursprungligen hos Maitresse. Jag som innan kände mig osäker i förhållande till växande bokhögar mår nu lite illa. Sylvains samlarmani ser osund ut, men han kanske bara behöver en större lägenhet?

Girls could not resist his stare

Picasso ställs just nu ut på National Gallery, London. Eller ja, hans tavlor gör det. Dem tänker jag inte gå och se för det har jag gjort förr. Fast jag kanske hamnar där ändå. På tal om Picasso kan man lyssna på den gamla dängan här nedanför och fundera över varför somliga har det och andra inte alls. Sedan kan man se den tjusiga filmen av Merchant & Ivory om Françoise Gilot, hon som faktiskt kunde stå emot. Eller för all del läsa hennes bok.

Systrar skriver Paris

Hur håller de sams, systrarna Laurence och Liliane, som skriver 1800-talsdeckare under pseudonymen Claude Izner? Ingen aning, men tydligen väl eftersom de också skrivit barnböcker och serier ihop. Fast de är jag inte intresserad av. Slukade i februari istället tre av deras hittills fyra böcker om Victor Legris, boklådeägaren på Seines vänstra strand och mysterielösare på deltid.

De kan sin Parishistoria, systrarna. De strör fjäderlätta referenser till verkliga händelser, platser och olösta mysterier över sidorna. Det är inte Zola, inte på långa vägar, men tillfredställer kort min ambivalenta längtan till franska huvudstaden. Som titlarna antyder utspelar de sig i olika stadsdelar. Den första, och kanske därför mest intressanta, också under 1889 års världsutställning. Efter tre böcker måste jag göra en paus, då jag upptäcker att jag tycker bättre om beskrivningarna av Paris än relationerna mellan karaktärerna. Fast inte till den grad jag ogillar huvudpersonen i Cara Blacks Parisbaserade deckarserie. Återigen är dock stadsmiljöerna - hos Black i modern tappning - oemotståndliga. Man får vara glad för det lilla. Systrarna skriver f.ö. också bättre pussel än Black.

Tillbakaställda böcker

Min Istanbul-vurm blev kort. Ikonerna har bleknat och Pamuks svarta bok ställs tillbaka i bokhyllan tillsammans med Whartons ganska kassa spökhistorier. Istället börjar jag på Cara Blacks Murder in Belleville och fortsätter mitt något olyckliga val av Le Clézios Ourania, tillsammans med Manns betydligt mer magiska berg och Per-Eric Söders samlade.

Mellan gult och rött

Jag gör som andra - varför inte - och bygger så högt jag vågar ett boktorn i orange. Borde nog odla en annan hobby.

Film: "Angel"

Den mest singuljära av franska regissörer, François Ozon, har lite oväntat tagit sig an Elizabeth Taylors roman Angel. Den unga Angel är arrogant, osympatisk, humorlös, osocial och hyser en förkärlek till sin egen djupt purpurfärgade prosa. Andra författare bryr hon sig inte om, hon skriver för sin egen skull och blir vid unga år en hejdundrande succé. När vardagen inte lever upp till hennes berättelser, förutsätter sig Angel att ändra också den. Därmed kontrasterar hon dramatiskt mot de brungrå karaktärer som huserar i en viss typ av brittisk litteratur.

Jag läste romanen förra året och irriterade mig vansinnigt på huvudpersonen. Men Taylor är för skicklig för att låta det stanna där. Ytterst är boken en hyllning till alla oss som lever lika mycket i våra egna huvuden som i den s.k. verkligheten. Och det är också Ozons filmversion, som jag faktiskt föredrar framför romanen. Ozons Angel är betydligt mer sympatisk än Taylors och så måste det nog vara på bio. Här blir hon en författande Scarlett O´Hara, vi hejar på henne fast hon egentligen är ganska hemsk. Precis som Angels böcker frossar filmen också i överdrivna miljöer och kostymer. Resultatet är både vackert och rörande; en hyllning till allt artificiellt.

Mann om Tiden

I Thomas Manns Bergtagen diskuteras också tiden; varför den går sakta när vi inte gör någonting och därför alltför fort i det långa loppet. Varför åren ökar takten ju äldre vi blir beror på att vi utvecklar vanor, menar romanens huvudperson Hans Castorp. Redan efter en dag tycker han sig ha befunnit sig på sanatoriet uppe i bergen en mycket lång tid. Det beror på det rigorösa, aldrig avbrutna schemat av vila följt av måltider. Samtidigt är illusionen inte komplett, eftersom han fortfarande finner allt nytt och löjeväckande. Han är trots allt bara på besök. För patienterna går åren snabbare eftersom allt flyter samman. Men å, hans hyllning till sanatoriets vilstolar. Man anar redan att Hans Castorp kommer att bli kvar på sitt rum med balkong en lång tid framöver. Han har en sådan talang för att göra just ingenting.

Jean-Claude Carrière - "Please, Mr. Einstein"

En ung kvinna stiger in i en port i ett främmande hus där hon genomför en intervju, eller kanske bara ett samtal med Albert Einstein. Det rör sig naturligtvis om ett fiktivt möte mellan två personer från olika tider och världar, vilket öppnar för diskussioner kring just tid och rum (ta-da!). Populärvetenskapliga författare har ofta ambitionen att överbygga klyftan mellan vad C. P. Snow kallar de två kulturerna, dvs den humanistiska och den vetenskapliga. Richard Dawkins Unweaving the Rainbow är ett ambitiöst exempel, även om jag tycker att han i grunden missförstår både poesi och religion. Jean-Claude Carrières bok är ett annat, riktigt dåligt försök. Jag tror att Carrière skrivit sin bok just för sådana som jag (naturvetenskapliga analfabeter). Trist bara att han är så nedlåtande i sitt mycket begränsade kunskapsförmedlande och inte heller tillför något nytt om Einstein som person. Strunta i den här boken, lägg energin - ha - på något annat istället.

Vadå köpstopp?

Läser gammalt inlägg och ser att jag förutsatt mig att inte köpa film under februari. Det glömde jag snabbt bort, ska jag erkänna. Varje gång jag gått förbi den snart nedlagda videobutiken har en dvd här och en dvd där slunkit ner i väskan. Självklart inte snattad utan fullt betald (däri ligger delvis problemet - det andra problemet är utrymme). Följande filmer alltså köpta i februari - vem det nu kan intressera förutom mig själv och mitt mycket dåliga samvete:

Eric Rohmer: A Summer's Tale, A Winter's Tale, The Early Works
Ingmar Bergman: Ur marionetternas liv, Sommarnattens leende, Ansiktet
Lemming (kyliga övernaturligheter)
My Wife is an Actress (stinker)
Golden Door
Sabrina (ultimata make over-filmen)
How To Steal a Million (charmig)
Paris When it Sizzles (60-talssexistisk)
Two for the Road
Battlestar Galactica - the Pilot
Battlestar Galactica: Season One
8 Women (så tjusig, men lätt misogyn)
Look at me
Jules et Jim (fransk klassiker)
De 400 slagen (fransk klassiker II)
Regular Lovers
Death in a French Garden (fransk 80-talsthriller)
Beyond the Clouds (ytlig Antonioni & Wenders)
Paris, Texas
Kings of the Road
2046
Wah-Wah
Moulin Rouge (1952)
A Series of Unfortunate Events (söt och svartsynt)
Andrei Rublev
The Cloud-Capped Star
September Dawn
3.10 To Yuma (Westernklassiker I)
Annie Hall (Woodyfavorit I)
Hanna och hennes systrar (Woodyfavorit II)
Manhattan Murder Mystery (Woodyfavorit III)
The Skeleton Key (Ylva gillar!)
Open Range (Westernklassiker II)
Pretty in Pink (high schoolklassiker)
Trading Places (alltid rolig)
Hope Springs (småstadscharm)
The Witches of Eastwick (mycket bättre än boken)
The Counterfeiters
Wimbledon
Betty Fisher

Film: "Doubt"

Utan tvivel (!) en film väl värd att springa benen av sig för i går kväll. Mr. B och jag glömmer alltid bort den kommersiella halvtimmen som inleder de flesta biovisningar numera, så egentligen var vi inte alls sena. Doubt: ett kammarspel mellan strålande Meryl Streep och som vanligt bländande Philip Seymour Hoffman, plus starka biroller. Katolska kyrkan, misstankar (välgrundade eller helt ogrundade?) och ett vintrigt, blåsigt Bronx 1964. För en riktigt bra biofilm - gå och se!

Istanbul not Constantinople

Kliver ut ur Byzantium 330-1453, där ikonerna stirrar mot betraktarna i de skumma rummen. Är oundvikligen påmind om Orhan Paumks fantastiska Mitt namn är röd, en av de mest omtumlande läsupplevelserna de senaste fem åren: en mordgåta, en kärlekshistoria, en politisk diskussion via en konstnärlig konflikt; vilken skapare representerar miniatyren - Gud eller den individuelle konstnären? Ser sedan filmen Uzak (här f.ö. kortfilm av regissören Nuri Bilge Ceylan), där vita flingor, ett pudrat landskap och huvudpersonernas främlingskap inför sig själva och varandra minner om Pumaks mindre geniala men fortfarande läsvärda Snö. Frågan är nu bara vilken av hans böcker som följer? Istanbul eller Den svarta boken? Det får bli den lilla svarta.

p.s. här tipsas också om annan turkisk författare.

Sprängdeg, krut och whisky? Nej, hellre psykiatri

Tobias Hill - "The Hidden"

Hills huvudperson Ben Mercer är på flykt från Oxford, arkeologistudier och ett misslyckat äktenskap. Han tar jobb i ett smutsigt grillkök i den grekiska förorten Metamorphosis, vars namn är det enda intressanta. Genom en gammal bekant utgör han dock snart del av en arkeologisk utgrävning i landskapet Lakonien, där Sparta en gång låg. Liksom övriga gruppen unga arkeologer lider Mercer av lakonofili, dvs. en fascination för just spartansk kultur och krigsföring. Trots det känner han sig utestängd från de andra. Vilken är hemligheten de inte vill dela med honom? Ja, det kan inte avslöjas utan att förstöra för andra läsare.

The Hidden har (så klart) jämförts med The Secret History, men når inte alls upp till den senares nivå. Där Tartt utnyttjar New England-miljöerna för att förstärka gruppens egenart, fungerar inte jämförelserna mellan huvudpersonerna och spartanernas hemvist i Hills bok lika väl. Dessutom gör Hill misstaget att låta själva hemligheten utgöra dramat i romanen. Hos Tartt är det istället de skiftande relationerna mellan karaktärerna som skapar spänningen. Följden blir att jag redan halvvägs in i Hills bok gissat mig till arkeologernas göranden och bara väntar in slutet. Motivationen till deras handlingar förblir det enda och olösta mysteriet. Och så var det nog inte tänkt.

Slutligen, om det inte vore för filmen 300 hade jag kanske uppskattat de historiska referenserna i Tobias Hills bok mer. Romanen som genväg till bildning - alltid trevligt. Nu ser jag bara män med magrutor när jag läser utdragen från Mercers avhandlingsanteckningar. Slutsats: för spartansk spänning se filmen istället.

Philip Roth - "The Ghost Writer"

Den första i Roths Nathan Zuckerman-trilogi och faktiskt bland det bästa jag läst av honom. I The Ghost Writer är Zuckerman ung och nykläckt författare och besöker sin idol, den äldre och betydligt mer etablerade författaren E. I. Lonoff. I huset bor också Amy Bellette, en av Lonoffs f.d. studenter. Zuckerman blir omedelbart betuttad i mörka, mystiska Bellette vars bakgrund och nuvarande förhållande till Lonoff är något oklara. I ett försök att reda ut sammanhanget kommer Zuckerman till slutsatsen att Bellette måste vara, eh, Anne Frank!

Zuckermans komplicerade relation till sin judiska identitet, skuldkänslorna och sexfixeringen känns igen från Roths andra romaner. Men här påminner Roth också om Paul Auster i sina reflektioner över själva skrivprocessen. Det gillar jag. The Ghost Writer har också vissa likheter med François Ozons underbara film The Swimming Pool. För den som inte läst Philip Roth tidigare kan nog den här romanen vara en fin introduktion.

p.s. I Roths bok kan the ghost writer, som normalt inte har med spöken att göra, faktiskt förstås som en slags conjurer (illusionist).

Trippla spökhistorier

Peter Staubs Ghost Story utgav sig för att vara riktigt, riktigt läskig. Och första delen var faktiskt det. Sedan blev det långrandigt med de äldre männen och deras klubb, The Chowder Society, som mest gick ut på att skrämma vettet ur varandra. Gillar idén att gamla synder går igen, men när vår yngre hjälte blandar sig in i leken och därmed introducerar sina egna spöken, tyckte jag det blev kaka på kaka. Go figure att Stephen King gillar den här boken. I sina sämre stunder skriver han likadant. Såg i samma veva An American Haunting där det berömda häxeriet förklarades väl och skildrades mycket vackert. Dessutom alldeles lagom otäckt, dvs nästan inte alls. Ibland kanske för likt Exorcisten.

Jag är också halvvägs igenom Edith Whartons spökhistorier och konstaterar att hennes romaner är bättre. Hennes sämsta spöknovell hittills är denna. Jag har läst igenom den flera gånger och fattar fortfarande ingenting. Är nu övertygad om att det inte mig det är fel på utan berättelsen. Otäckast hittills är utdragen ur hennes självbiografi där hon skriver att hon under en lång tid i tonåren levde med en oförklarlig skräck efter att olovligt ha läst ett antal spökhistorier. Man behöver inte vara Freud för att se tolkningsmöjligheterna.

Massor av tack

...till alla ni som postat kommentarer under min frånvaro. Jag väljer att svara så här istället för att kommenerar enskilda inlägg. Jag har inte varit särskilt långt borta, utan lurkat i utkanten av min egen blogg och andras, dock utan att snirkla ihop några egna poster eller kommentarer. Det har varit både välbehövligt och frustrerande, men nu är jag redo att engagera mig i mitt eget och andras läsande igen. Februari har hittills varit en högst eskapistisk månad ur ett läsperspektiv, mest pga en analkande viva voce, som nu är överstånden fast magontet består. Jag har därför inte klarat av något alltför svårsmält och intellektuellt. Istället har jag läst mest deckare och spökhistorier. De senare egentligen inte min genre och min mörkrädsla har blommat upp igen. Att gå på toaletten mitt i natten är otäckt. Att vara ensam i lägenheten på dagen är också otäckt. Jag inbillar mig att den är hemsökt av en äldre man, som jag ibland tycker mig skymta i ögonvrån eller som en silhuett i vår mörka hall (det är oftast klädhängaren). Då tittar jag fort bort eller sluter ögonen för ett ögonblick. Jag tror inte på spöken men jag är rädd för dem, som man brukar säga.

I brist på ord

Tack och hejdå under februari!

Jag har tappat lusten och gör därför en lång paus i bloggandet. Tack till alla som läst och kommenterat! För att inte tala om alla de bloggar jag själv läser, tack för att ni skriver. Jag svarar inte på ev. kommentarer under februari. Återkommer troligtvis i mars.

Iain Pears - "Giotto's Hand"

Förutom det mästerligt multiperspektiva mysteriet An Instance of the Fingerpost har Iain Pears också skrivit en deckarserie. I den huserar chefen för den italienska polisens avdelning för konststöld i Rom och hans snygga, kvinnliga assistent Flavia di Stefano (vem var först med den kombinationen, Pears eller Donna Leon?). Till formen är Giotto's Hand ett pussel, där en mästertjuv under täcknamnet Giotto gäckat den italienska polisen i trettio år. När polischefen plötsligt får ett brev som antyder att lösningen på gåtan står att finna på engelska landsbygden kallas assistentens brittiske pojkvän och seriens tredje huvudperson, Jonathan Argyll, in för att hjälpa till. Jag läser Giotto's Hand i en sittning. Efter tre glas vin är mysteriet ett verkligt mysterium. Någon verklig vägvisare, fingerpost, är det inte men duger bra för en kväll i soffan.

Lisbeth Larsson - "Hennes döda kropp"

Det börjar traditionsenligt med en död kvinna; halsen avskuren; uppåtsträckta armar; krökta fingrar och blod, mängder av blod. Men syftet med Lisbeth Larssons bok om Victoria Benedictsson är inte att förklara varför hennes liv slutade där det slutade, på det stinkande golvet i ett hotellrum i Köpenhamn. Hon undersöker istället vad som hände efteråt, med Benedictssons rykte och litterära kvarlåtenskap, och vilken roll den döda kroppen kommit att spela i förståelsen av båda.

Dramatiken ligger i det gradvisa avslöjandet hur Benedictssons texter och biografi manipulerats och omformats för att passa in i en berättelse där kvinnor står klämda mellan kärlek och konventioner, en berättelse där döden är den enda utvägen. Genom att gräva i arkiv upptäcker Larsson hur den litterära exekutören Axel Lundegård systematiskt förvrängt Benedictssons texter för att underordna dem den här berättelsen. Han har strukit textavsnitt och minst lika ofta lagt till långa stycken, skrivna av honom själv. I de många biografierna om Benedictsson underordnas hela hennes liv samma historia.

Lika spännade är Larssons läsningar av de ursprungliga texterna, ibland bara fragment. De lovar en alternativ kvinnoberättelse, där varken döden (som hos Strindberg) eller idealismen (som hos Ibsen) är lösningen. Larssons tilltal är lättillgängligt och engagerande och innehållet en polemisk bomb. Lundegård framstår som en riktigt skurk, vilket inte alla hållit med om. Fast Larsson glömmer inte att påpeka att han också bidragit till att vi alls kommer ihåg Benedictsson. Litteraturvetenskap när den är som bäst! Följes kanske helst av Birgitta Holms biografi, där Lundegård tydligen tolkats mer sympatiskt, ev. av Nina Björks Fria Själar.

I bombaroli

Hos Läsdagboken lovas Italientips hela året. (jag kan inte lämna någon kommentar där, förstår inte riktigt vad jag gör fel, så jag skriver här istället och hoppas Camilla läser). Där gavs nyligen tips om att se filmen My Brother is an Only Child och nu senast påminns jag om Fabrizio de André via hennes läsning av Tobias Jones bok. Il bombarolo har f.ö. viss anknytning till filmen...



p.s. Luca Bassanese har gjort en version av de André, dock inte denna.

Jag som tog mod till mig

Jag har skrivit om henne förr, kvinnan i min lokala videobutik. Ikväll såg jag till min sorg att de lägger ner butiken och säljer samtliga filmer. Jag stod snart med en hög under ena armen och ännu fler i näven. Då kommer kvinnan (kan inte kalla henne namn längre) plötsligt fram till mig med en kartong till filmerna. När hon ser att jag håller i en Hepburn-Tracybox pratar vi Hepburnfilmer. Trots att papperslådan periodvis var rätt full, slutade det med enbart boxen och fyra favoriter: Woody Allens Hannah och hennes systrar och Manhattan Murder Mystery, samt två franska filmer (Lemming och 8 Kvinnor). Jag hoppar över betydligt mer prisvärda Criterionfilmer som De 400 slagen, Bergmanfilmer osv. Just nu vill jag ha Manhattannostalgi och verklighetsflykt. Alternativt, ett alldeles verkligt Manhattan (som om det var någon tvekan!). From februari är här köpstopp på både böcker och filmer.

Två favoritmän i en smäll...

Påslagen självbevarelsedrift

Var tog de vägen, mina inlägg om Stenberg? Jo, de har jag tagit bort. Så är det bara.

"Réponses - The Autobiography of Françoise Sagan"

THE SAGAN LEGEND
"In 1954 I was faced with a choice: I could either be a shocking writer or a middle class girl. Actually, I was neither. A shocking young girl and a middle class writer might have been a more accurate description."

"I sometimes think that life is just a horrible joke. If you're the slightest bit sensitive, things constantly touch you on the raw. Little things nag at you, get on your nerves all the time. Something on television, a passing comment from a policeman or a concierge. Something inside you panics, just like a little animal, a squirrel in a cage. So you have a drink."

WRITING
"The pleasure of telling stories and telling myself stories. There's no way you can explain the pleasure you get out of writing. All at once you find a noun and an adjective that go together perfectly. You never know why, but two fantastic words suddenly match perfectly. It may not be what you meant to say, but it's just right. It's like walking through a beautiful landscape you don't know. It's beautiful, but it can also be humiliating if you can't write what you want to write. It's rather like dying; you feel so ashamed of yourself, ashamed of what you've written. But when it's going well, you feel like a well-oiled machine that's running perfectly. It's like watching someone run a hundred yards in ten seconds. It's a miracle; the sentences build up and your mind seems to be working automatically. It's as though you were watching yourself."

"What strikes me most about myself, the people I know and the people I've known in the past it the constant loneliness. That's not a minor, harmless theme."