Läsrapport

Jag är fullkomligt besatt av The Poisonwood Bible och vill inte sluta läsa. Tur att det är en tjock bok - den räcker nog någon dag till. Stackars familjen Price, vars fanatiske patriark Nathan släpat dem till Kongo i misionssyfte, där de lämnas vind för våg när belgarna lämnar landet 1960. Han är kanske väl en-dimensionell Nathan, men nödvändig för att ge övriga karaktärer tillfälle att utvecklas eller gå under. McCarthys The Road är tillfälligt lagd åt sidan eftersom jag vill ge den full uppmärksamhet senare. Är också halvvägs genom Dekadensens kön och snart framme vid Laura Marholmsanalyserna, vilket jag ser fram emot. Bokslut följer.

Victoria and Albert National Art Library

Idag upptäckte jag ett fint bibliotek på Victoria & Albert Museums övervåning. Här får vem som helst sitta efter att ha registrerat sig som läsare (ta med legitimation). Wendy, som är här veckan ut, har spenderat de senaste dagarna med att tyda faksimiler av Charles Dickens manuskript till David Copperfield. Det vore logiskt att tro att Dickens papper finns i The British Library, men icke. De är donerade till museet. Jag jobbar mest hemifrån, men kanske smiter jag hit under höstmånaderna om vi fortfarande bor i närheten. Tänk trummande regn mot rutorna och de små lamporna över varje sittplats tända. Men nu var jag faktiskt här för att äta lunch i museets viktorianska cafe, där mosaiker i massor trängs med guldförgyllda speglar och hypermoderna taklampor hänger från de höga taken. Ute badade nakna barn i fontänen, men inomhus var det svalt och skönt. Lax, couscous och vitt vin passade bra i värmen. Såg på vägen hem att The Times bjuder på Penguinböcker hela veckan! Igår en bok om miljön som jag hoppade över. Idag Alain de Bottons The Consolations of Philosophy, men den har jag redan. Undrar vilken bok det är imorgon?

Uppdatering: Mr. B såg också boken och köpte tidningen åt mig. Nu har jag två Botton, får väl ge bort den andra till någon behövande.

Pimm's, Penguin och promenad

London är varmt, varmt. Plötsligt ringer telefonen, Wendy från New York är i London och vi träffas över ett immande kallt glas pimm's. När sågs vi senast? Det är länge sedan. Pratar Cambridgeminnen och gamla lärare, särskilt GG som packade på oss Lady Mary Montague så fort hon fick tillfälle. Läs mer engelsk poesi! sade hon när vi skildes åt för sista gången. Som om vi behövde påminnas. Över ännu ett glas minns vi gemensamma middagar i mitt studentrum med utsikt över trädgårdarna. Du hade det rum jag ville ha! utbrister Wendy. Ja, svarar jag för det är sant. När de formella middagarna kommer på tal fnittrar vi båda till. De slutade redan halv nio. All dressed up and nowhere to go efter det. Söndagskvällar: på varje trädgårdsbänk uttråkade unga kvinnor i aftonklänning. Rent 1800-tal. För att undvika att beställa ännu en pimm's reser vi oss och promenerar sakta genom ett sommarslött och nästan folktomt South Kensington. Vi skiljs åt vid tunnelbanan. När Wendy åkt ser jag att The Times bjuder på fin Penguinupplaga av Ali Smiths The Accidental (som La bibliofille vältalade nyligen). Köper, men slänger själva tidningen utan att läsa. Hjärnan orkar inte med någon text en lustfylld eftermiddag som den här.

Tatiana de Rosnay - "La Mémoire des murs"

Plockade Tatiana de Rosnays roman La Mémoire des murs ur godispåsen från Bon Marché. Lovande omslagsdesign och spännande upplägg. Pascaline flyttar in i en ny lägenhet efter sin skilsmässa men har svårt att slå sig till ro. Det kryper i kroppen, hon mår illa och kan inte sova. Så småningom får hon veta att ett mord begåtts i lägenheten tio år tidigare. Obehaget övergår snart i besatthet av att veta mer om de kvinnor som fallit offer för mördaren. I takt med att Pascaline engagerar sig i händelserna för tio år sedan börjar hennes eget liv att falla samman.

Rosnay inleded romanen med ett förord, där hon berättar att boken inspirerats av verkliga händelser. Nyss inflyttad i ny lägenhet i Montparnasse fick hon veta att den franske seriemördaren Guy Georges första offer bott i huset mittemot. När hon en kväll passerar byggnaden ser hon att lägenheten är upplyst och inser plötsligt att någon bor där. Är de medvetna om vad som skett i de rum där de nu äter, sover, älskar och kanske grälar? Romanen börjar bra, men tappar farten ungefär en tredjedel in i handlingen, då Pascaline besöker varenda byggnad där mördaren slagit till. Det blir rätt enahanda och jag köper inte helt hennes motiv. Historien tar ny fart mot slutet, då information som tidigare undanhållits plötsligt förklarar huvudpersonens psykologiska sammanbrott. Slutklämmen är ganska trovärdig och lite otäck.

MEN, det här är helt klart en roman där idén är bättre än resultatet. Pascalines f.d. man anklagar henne för att sakna fantasi. Rosnay verkar lida av samma problem och jag undrar om det beror på att de verkliga händelser som romanen baseras på är svåra att överträffa litterärt. Jag misstänker också att Pascalines intresse för brottsplatserna har sitt ursprung i Rosnays egen research. Tyvärr fungerar det inte alls översatt till litteratur. Slutsats: ingen true crime, men utmärker sig inte heller stilistiskt eller innehållsmässigt. Fungerar okej som språkläsning (lätt franska, kort och koncis handling), annars - välj något annat.

B & F Groult - "Journal à quatre mains"

En dagbok på 600 sidor, skriven av två systrar under den tyska ockupationen av Frankrike, kan det vara något? Tja, det kan det nog. Här är det två "jeunes filles rangées", dvs två väluppfostrade medelklassflickor som skriver. Dagboken börjar som sig bör med tyskarnas intåg i Frankrike. Sedan varvas inlägg om pojkvänner, studier, korta resor ut på franska landsbygden med bara enstaka rapporteringar om omvärlden.

Kriget existerar mest som bakgrund, men det var kanske så det var som ung kvinna av icke-judisk börd i Paris 1940-45. Det verkliga kriget, förstår man snart, utspelas inom hemmets väggar. Där regerar mamman och hon har ett järngrepp om döttrarna som man faktiskt känner igen från Beauvoirs första självbiografi (var de alla så här, dessa bourgeoisie-mammor?). Riktigt så långt som att läsa flickornas brev går hon inte, men hon avfärdar bestämt alla pojkvänner som inte tillhör familjens klass eller bildningsnivå. Det plågar främst äldre systern Benoîte, som har en förmåga att kära ner sig i olämpliga killar. Inte en enda godkänns av mamman. Till slut revolterar hon och gifter sig i smyg med en av de män som mamman ogillar. När dagboken slutar är det Floras tur att klä sig i vitt. Hon har accepterat ett frieri från en engelsman som hjälpt till att befria Paris från tyskarna.

Trots att det inte "händer" något förrän de sista 150 sidorna, tappar jag aldrig intresset. De är bra charmiga de två systrarna: tänker mest på killar, oroar sig för studierna och är egentligen ganska oskuldsfulla mitt i allt elände. Ibland är de förstås outhärdlig snobbiga, särskilt yngre systern Flora som bla väljer pojkvänner efter vilka dikter de läst. Hennes inlägg uppvägs dock av Benoîtes, den allvarligare och drömmande av de två. Benoîte är också den bättre skribenten och då hon tillfälligt försvinner från dagboken (efter giftemålet) saknar jag verkligen hennes röst. När hon återkommer är det för att mannen dött och Paris är på väg att befrias. Hennes anteckningar under de sista 75 sidorna är de bästa i hela boken (tur att jag läste ut den!). Det moraliska kaoset efter befrielsen av Paris frigör till slut också systrarna, som inte kan få nog av alla snygga amerikanska män i staden. Mest fascineras jag ändå av att systrarna står varandra så nära att de tom delar dagbok. Jag har en syster och vi har aldrig gjort något liknande. Men det kanske är vanligare än jag tror?

Jag läste med nöje den här dagboken, men har svårt att veta åt vem jag skulle rekommendera den. Kanske åt någon som tycker om Anne Franks dagbok, Simone de Beauvoirs självbiografier eller varför inte Irène Némirovskys Suite Française? Journal à quatre mains påminner lite om samtliga även om den aldrig riktigt når upp till de förras (särskilt de två förstas) originalitet.

Dassiga böcker

Måste rädda systrarna Groult och Witt-Brattström från toadöden. Nej, de hotas inte av total nedspolning men väl av att inte läsas ut förrän, tja, 2009. De har alltså fungerat som, ahem, "toaböcker" här hemma och det betyder att jag läst dem i en takt av ca två sidor per dag. Nu leds jag av att se dem ligga där halvlästa och snart fuktskadade. Planerar därför avsluta dem under helgen, dock någon annanstans än just på toaletten.

Crayolaplank

Finare plank än man normalt ser runt en byggarbetsplats, eller hur? Står mittemot Hyde Park (norra sidan). Bilden togs i en taxi så jag hann tyvärr inte se vilka de påhittade boktitlarna är. Klicka på bilden för att se texten på pennor och kritor.

Böcker A till Ö: S

Malin skriver: Femte bokstaven ut blir S. Utmaningen är att nämna en bok OCH en författare på bokstaven. Någon som ni gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av.

Författare: Birgitta Stenberg för sina självutlämnande och spännande självbiografier. Hennes 50-talsäventyr i Paris är jag särskilt förtjust i. (bubblar: minst lika bra Sagan, Sandel, Sayers och Söderberg)

Titel: Skuggor och speglingar: en sonettsvit av Lotta Olsson är en fin omskrivining av Persefone- och Demetermyten. Får nog ändå dela plats med antologin Synd: noveller från kvinnornas moderna genombrott, eftersom den senare innehåller sådana rara pärlor (länken går direkt till texterna, som nu finns på nätet!).

Karaktär: svårare, men Stephanie Plum från Janet Evanovichs New Jersey-baserade böcker får det nog bli. Får mig att skratta högt var jag än befinner mig. (bubblar: två härligt omoraliska kvinnor: Sister Carrie och Becky Sharpe, samt betydligt mer moraliska Sarah från The End of the Affair).

Michael Cunningham "The Hours"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör. Och nej, jag äger verkligen inte alla titlarna, men säkert närmare 300 av dem. Och av dem är hälften fortfarande olästa. Iom projektet hoppas jag ändra på det. Hittills har jag hunnit med 12 böcker...

Nej, det gick inte. Filmversionen tog överhanden och stoppade alla försök att ta till mig Cunninghams bok på dess egna villkor. Om det överhuvudtaget är möjligt med en bok som baseras på en annan roman. För med varenda mening Cunningham lånar från Virginia Woolf flöt inte bara filmen utan också Mrs Dalloway upp och lade sig som ett tolkningsfilter över handlingen. Jag tror nog att The Hours är mycket bra, men kan inte säga det bestämt eftersom den i mitt fall blandas ihop alltför mycket med en underbar film och en närmast hypnotisk Woolf-roman. Nästa bok i projektet är Barbara Kingsolvers The Poisonwood Bible.

Obama for president?

Efter en läsning av John McCains självbiografi är det presidentkandidaten Barack Obamas tur. Alltså, vilken typ av berättelse kommunicerar och förkroppsligar Obama? Liksom McCain refererar han till sin far redan i titeln. Dreams from My Father handlar precis som McCains bok om en ung mans försök att leva upp till pappans rykte, förhoppningar och drömmar.

I Obamas fall försvåras processen av att pappan är en främling som återvänt till Kenya medan sonen och den vita, amerikanska hustrun bor kvar på Hawaii. Följdaktligen skildras ingen relation mellan far och son. Istället börjar boken med uppväxten på Hawaii och i Indonesien, dit mor och son flyttar när modern gifter om sig. En tredjedel in i berättelsen beskriver Obama sin tid i Chicago som lokalpolitisk organisatör och till slut resan till Kenya, där han äntligen träffar pappans familj.

Miljöbytena till trots står Obamas sökande efter en identitet hela tiden i centrum. Sökandet kompliceras av den idealiserade bild han har av fadern som medborgarrättskämpe. Inte vit, men inte heller svart ur ett kulturellt perspektiv har Obama svårt att helt förlika sig med den radikala retorik som präglar hans universitetsår. Samtidigt är han medveten om den roll hans hudfärg spelar i det amerikanska samhället. Självbiografin skildrar sökandet efter ett sammanhang där de speciella omständigheterna kring hans uppväxt inte behöver förnekas eller försvaras. Fast mest handlar det egentligen om Obamas egen förlikning med sitt ursprung. Ingen annan verkar egentligen ha något större problem med vem han är eller varifrån han kommer.

Boken slutar som sagt i en förlikning. I Kenya inser han att pappan aldrig levde upp till sina egna ideal, vilket lättar pressen på sonen. Samtidigt uppstår viljan att faktiskt förverkliga pappans drömmar. Majoriteten av självbiografin präglas trots det av ilska och frustration. Just den inre striden påminner mig om Malcolm Xs självbiografi, även om Obama aldrig förespråkar Malcolm Xs separatism. Det vore å andra sidan omöjligt utan att också förneka både modern och hennes släkt (vilket han iofs nästan gör). Dreams from My Father skrevs innan Obamas tid som professionell politiker. Tydligen följde bokkontraktet på hans utnämnande som den förste afro-amerikanske redaktören för prestigefyllda tidsskriften Harvard Law Review. Mao är det väl inte konstigt att just identitetsfrågan dominerar berättelsen.

Obama vänder på varenda sten, ifrågasätter varje eventuell självlögn och vanföreställning. Hans envisa ifrågasättande tyder på en väldig intellektuell ärlighet. Eller gör det verkligen det? Jag känner mig som en riktig cyniker, men till slut står mig Obamas verbositet och självrannsakan upp i halsen. Han skriver verkligen bra och berättelsen är ganska spännande om än väl lång. Men varenda liten händelse har en betydelse som måste underordnas den inre resan eller det större sammanhanget. Det känns till slut alldeles för tillrättalagt, alldeles för fiktivt helt enkelt. Just för att Obama sätter ribban så mycket högre än McCain (språkligt, tematiskt), blir fallet också längre. Trots det lyckas han förmedla en tro på att förändring är möjlig om man bara arbetar tillsammans.

Dreams from My Father måste nog läsas som en ung man-skildring, precis som McCains självbiografi. Man får hoppas att Obama nått en högre grad av inre mognad vid det här laget. Vet inte om det är en fördel att en president vrider och vänder på en fråga alltför länge. Vad gäller hans idealism, är det väl den som både entusiasmerar och avskräcker amerikanska väljare. Hursomhelst, jag råkade av misstag köpa hans politiska manifest The Audacity of Hope (trodde det var självbiografin) och kommer definitivt att försöka läsa den också. Men det får bli senare. Mitt behov av politisk litteratur är för tillfället fullt tillfredställt (vilket innebär att halvlästa Black No More* också åker tillbaka upp i bokhyllan).

*) vars författare heter George S. Schuyler och uttalas [sk'ajler]!

Hemingways födelsedag

Spectatia uppmärksammar Ernest Hemingways födelsedag. Det gör också jag, med följande citat:

"A serious writer is not to be confounded with a solemn writer. A serious writer may be a hawk or a buzzard or even a popinjay, but a solemn writer is always a bloody owl."

Ernest Hemingway, Death in the Afternoon (1932).

Böcker A till Ö: B

Malin skriver: Fjärde bokstaven ut blir B. Utmaningen är att nämna en bok OCH en författare på bokstaven. Någon som ni gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av.

Författare: Roland Barthes skriver inte skönlitteratur, men hans Kärlekens Samtal: Fragment baseras delvis på kända författares verk och kan ses som ett försök att ringa in kärlekens diskurs. Den här "encyklopedin" erbjuder brustna hjärtan tröst och hela hjärtan läsglädje. (bubblar: Simone de Beauvoir, Carina Burman)

Titel: Monica Alis Brick Lane läste jag som en modern George Eliot: förbjuden kärlek, äktenskapsproblem, isolerad miljö m.m. Riktigt bra. (bubblar: Toni Morrisons Beloved, A.S. Byatts The Biographer's Tale, Truman Capotes Breakfast at Tiffany's, Virginia Woolfs Between the Acts)

Karaktär: Bunny i The Secret History. En bekant till mig tyckte att han var orealistiskt skildrad. Det tycker inte jag, som gillar hur Donna Tartt manipularar mina sympatier. Först tycker jag om honom, sedan tycker jag inte om honom, till sist tycker jag synd om honom etc. (bubblar: George Harvey Bone i Hangover Square, irriterande Bhupinder Singh Johal i Tourism)

Veckans Bokhandel

Blackwell's

48-51 Broad Street, Oxford OX1 3BQ

Akademisk bokhandel i Oxford med starka band till universitetet. Öppnade 1879 och är idag stadens största bokhandel. Har också filialer i bl.a. London. I anslutning till bokförsäljningen serverades från början te i separat rum. Idag dricker man kaffe på övervåningen. Självklart suveränt utbud av akademiska titlar, men också böcker med Oxfordanknytning. Sedan i våras säljer de prisvärda DVDs i ett hörn på bottenvåningen.

Jag köpte: Dr. Zhivago (DVD)

"Epepe" aka "Metropole"

Under 1990-talet såg jag den alltid på Röda Korset, Emmaus, Myrorna: Ferenc Karinthys roman Epepe, blygrått skyddsomslag, fulgrön titel. Kände slutligen medlidande, köpte eländet och läste. Och vilken fantastisk, mardrömslik roman Karinthy skrivit. I korthet: Huvudpersonen, en lingvist, somnar på planet till konferens i Helsingfors bara för att vakna upp i en helt annan stad, där han inte förstår språket och ingen förstår honom. Vad värre är, ingen bryr sig. Kafkaesk tillvaro följer.

Extra roligt att Karenthy var ungrare, eftersom jag i Budapest upplevt nästan vad huvudpersonen går igenom: att inte alls förstå språket och inte bli förstådd (jag talar inte heller tyska eller ryska). Tyvärr har jag tvingats summera Epepe för icke-svenska (icke-ungerska) vänner då romanen inte översatts till engelska. En översättare berättade att ingen förläggare var intresserad. Men det var uppenbart förlaget Telegram, som just publicerat Epepe som Metropole. Jag ska köpa flera ex och ge bort. Stackars mina vänner då boken inte är så munter (och de redan fått den berättad för sig...) Men den är väldigt bra.

Du ska va' president?

Enligt Howard Gardner innebär ledarskap bl.a. förmågan att kommunicera och förkroppsliga en effektiv berättelse. M.a.o. är en bra ledare ofta en god berättare. Vet inte om det är sant, men de två amerikanska presidentkandidaterna har båda skrivit självbiografier. Det ger tillfälle att avgöra vad det är för en berättelse de förmedlar, om inte egentliga ledarskapskvaliteter.

Först ut: Faith of My Fathers (1999) av John McCain, skriven med hjälp av stabmedarbetaren Mark Salter. Sträckläste berättelsen om farfar och far McCains superkarriärer inom flottan. De dramatiska sjöslag där de två männen för befälet är nagelbitare likt Master & Commander. Berättelsen om John McCains uppväxt, pilot i Vietnamkriget och under fem års tid krigsfånge i Hanoi är mindre heroisk men lika fascinerande. I stort följer boken följande schema: buse och rebell med outnyttjad potential förnedras, formas och slutligen positivt förändras av sina upplevelser som krigsfånge. Självrannsakan, ånger och en strävan att bli en bättre människa ger starka Benjamin Franklin-vibbar.

Som sagt, jag sträckläste. För det som berättas är spännande och välskrivet. Frågan är förstås vem det beror på, McCain eller Salter? Hursomhelst, biografin skrevs inför presidentvalskampanjen 2000 och det är inte svårt att se att den passar in också i nuvarande kampanj. Trots det framstår McCain inte som en självklar ledare. Kanske för att boken slutar då han bara är ca 35 år. En bättre kontrast till hans vilda leverne innan Vietnam erbjuds möjligen i biografi del två. Fokuseringen på krig och McCains egna krigserfarenheter resulterar i en riktigt bra berättelse som man nog ändå läser annorlunda i ljuset av pågående Irakkrig. Gör dessa erfarenheter honom mer eller mindre benägen att skicka trupper ut i strid? Självklart diskuterar boken inte heller hans inrikespolitiska åsikter. Igen, de tas väl upp i del två. I den här boken framstår han i alla fall som ödmjuk, välläst och sympatisk, fast något annat vore nog konstigt.

Ser honom i mer positivt ljus än tidigare och som en mycket starkare kandidat än han framstår i svenska medier. En patriotisk berättelse med tonvikt på självrannsakan och det karaktärsdanande tror jag att många amerikaner gärna lyssnar på. Själv tyckte jag bäst om skildringen av farfar McCain, kärleksfullt kallad Popeye av sina underordnade.

'Ajan Mack'evan

Nu ska jag avslöja en sak. Jag har under flera år uttalat Ian McEwans namn som ovan (alltså: 'ajan mack'evan). Tills jag blev totalt utskrattad av Kate uppe i Glasgow. Faktum är att hon nästan kissade på sig när hon hörde vad jag sade. Ian McEvan ska naturligtvis uttalas så här: 'ian mackj'uan. Det fattar ju varenda människa. Utom jag.

Därför är jag väldigt tacksam för SVTs Babel. Där är researchen grundlig, må jag säga. Daniel Sjölin närmast ljudar utländska författares namn och har t.ex. lärt mig att Coetzee uttalas: khöttsi (typ) och att Houellebecq heter: uellb'eck, inte ållb'eck.

Men nu har Babel semester och det finns ju så många andra författare vars namn hotar med total förödmjukelse. T.ex. Chuck Palahniuk. Hur tusan uttalas hans efternamn egentligen? Eller Michael Chabon? Och vad sägs om Anthony Powell, Michael Crichton, Annie Prouxl, Ngugi wa Thiong'o och Colm Toibin? (klicka på namnen för svar)

Fler författarnamn som utgör fallgropar när man ska prata som om man visste vad man talade om?

Margaret Atwood - "The Blind Assassin"

Det tog tvåhundra sidor innan jag lyckades engagera mig i The Blind Assassin. Atwoods bok är för mycket kinesisk ask: en berättelse om en berättelse om en berättelse. Retfullt korta kapitel. Precis när jag börjar känna med avbryter Atwood. Det är iallafall 1930-tal i Kanada. Två systrar växer upp priviligerat men utan kvinnlig vägledning. Det förstår man ju att det kommer att gå illa. Oförberedda slungas de ut i världen. Alldeles ensamma, alltför unga. Den ena blir bortgift, den andra tar livet av sig efter att ha publicerat en bästsäljande roman, The Blind Assassin. Parallellt med berättelsen om Iris och Laura får läsaren ta del av innehållet i den fiktiva romanen. Där berättar en av karaktärerna givetvis en historia (om en blind lönnmördare) som visar sig vara nyckel till det som händer systrarna.

Upplägget i The Blind Assassin påminner om Ian McEwans Atonement. Inget är vad det först verkar vara. Atwood introducerar också ett ev. mordmysterium; Iris man har dött. Rör det sig om självmord, en olycka eller kanske mord? I tillbakablickar avslöjar en betydligt äldre Iris vad som egentligen hände både mannen och systern. Jag borde älska den här boken som jag gjort t.ex. Alias Grace och The Robber Bride. Men det gör jag inte. Det är iofs aldrig lätt att sympatisera med Atwoods karaktärer, men här går särskilt Iris passivitet mig på nerverna. Varför lär hon sig aldrig? Men visst gör hon det, fast alldeles för sent. Jag får inte ihop Atwoods motstridiga beskrivningar av denna Iris. Och köper inte helt och hållet hennes alltigenom idealistiska Laura. Som karaktärer är de begränsade till att föra historien i en viss riktning och framstår aldrig som riktigt levande, sanna. Den fiktiva romanen lider av samma problem. Om den lästes separat, skulle den inte ens kunna kallas roman.

Hursomhelst, t.o.m. en mindre övertygande Margaret Atwood är en läsupplevelse. Man får söka Gud i detaljerna: i miljöerna, i hennes knivskarpa observationer och i den speciella Atwoodska tonen. Jag har Oryx & Crake i bokhyllan, men den får vänta. Nästa bok i bokprojektet är Michael Cunninghams The Hours.

Böcker A till Ö: C

Författare: Sidonie Gabrielle Colette, sinnligheten personifierad. Smakprov erbjuds i Claudine-serien, Gigi, Tidig Blomning, Varieté etc. Hittas tyvärr lättast i antikvariat.
(bubblar: grabbiga Joseph Conrad och John le Carré).

Verk: John Fowles läskiga The Collector, en sådan läsupplevelse att den fick mig att söka kurs i litteraturvetenskap. Bara det. (bubblar: Elias Canettis lika avgörande och lika läskiga sociologiska studie Crowds and Power. Oj, oj så smart).

Karaktär: livstörstande och ohämmade Claudine i Colettes böcker med samma namn. Tätt följd av egensinnig Cheshirekatt i Alice i Underlandet.

Resultat efter Oxfambesök

Snålblåst, kallt. Vad hände med sommaren? Kaffe på sängen och tittar igenom bokfynden från igår. Blandade titlar för £10:



Muriel Spark: Aiding and Abetting
Alexander McCall Smith: The Sunday Philosophy Club
Patrick Redmond: The Wishing Game
Harlan Coben: No Second Chance
Paul Auster: Oracle Night
Witold Gombrowicz: Cosmos och Pornografia
Joanne Harris: Gentlemen & Players
Alice Hoffman: Skylight Confessions
Tana French: In the Woods

Dorothy L. Sayers: Gaudy Night (CD)
Joanna Trollope: Brother & Sister (CD)

Tankar: Har länge velat läsa båda, men har inte Redmond och Harris skrivit *samma bok*? Handlingen i Austers bok låter lovande. Hoffman, Smith, French och Coben är säkra verklighetsflykter, men äger jag inte redan just denna Coben? Har inbjudan till egen gaudy uppe i Oxford i augusti. Ska jag gå? Vill jag gå? Filmatiseringen av Muriel Sparks kyligt perfekta The Prime of Miss Jean Brody visas på ITV idag. Vad har jag läst av Gombowicz? Ja, just det, Bakakaj, novellsamling. Men, har jag verkligen läst den? Nej, endast dammsamlare i hyllan.

Vad läser Joyce Carol Oates i sommar?

På Oates boklista i sommar:

Noveller av D.H. Lawrence
Thomas Manns Bergtagen
Emily Dickinson
David Wroblewskis The Story of Edgar Sawtelle
Michael Gazzanigas Human: The Science Behind What Makes Us Unique
Samling romaner av Russell Banks: Outer Banks

Andra författares sommarläsning här. Säger konstnärerna Christo & Jeanne-Claude: "We don't read -- we work. We also don't need a vacation because we're not dentists."

Tårar på plattformen

Leta fram näsdukarna, det handlar om omöjlig kärlek. I David Neals Brief Encounter möts en man och en kvinna i väntrummet på en sliten tågstation. De är gifta på var sitt håll men blir förälskade i varandra, bara för att inse det omöjliga i situationen. Också av Neal: Summertime där Katherine Hepurn faller för gift man. Ett technicolorerat Venedig bildar bakgrund till Hepburns kanske bästa insats någonsin. Avslutas med tårfyllt avsked på - stationen, så klart. I Vittorio di Sicas Indiscretion of an American Wife, också kallad Stazione Termini, är rollerna omvända. Montgomery Clift är ung italiensk man förälskad i gift amerikanska som lämnar honom. Hela dramat utspelas på tågstation i Rom.

I samtliga filmer blommar utomäktenskaplig kärlek, vilken hotar men aldrig ändrar det existerande familjearrangemanget. Var bättre kan dessa tillfälliga, tragiska romanser spelas upp än på tågstationen, där främlingar möts och lika naturligt skiljs igen? The Guardian listar de vackraste stationerna i världen men har glömt en av de finaste, Union Station i Washington D.C.:

1. St. Pancras, London (1887)
2. Grand Central Terminal, New York (1913)
3. Santa Maria Novella, Florens (1934)
4. Helsinki Central, Helsingfors (1919)
5. Lahore Railway Station, Lahore (1862)
6. Union Station, Los Angeles (1939) - oj, oj!

Andra stationer som borde varit med på listan? Här iallafall fler filmer där tågstationer och tåg spelat roll.

Videobutikens skräck

I min lokala videobutik jobbar en otäck filmsnobb, i skepnad av en medelålders kvinna. Det bästa hon vet är att öppet såga kundernas val. De kryper ihop, blicken riktas nedåt, de tar sin film och lämnar skamsna lokalen. Jag tjuvlyssnar ofta en bit ifrån. Hittills har hon låtit mig vara ifred, men igår kväll blev kombinationen av ljuvliga filmen Summertime* och Jumper, amerikansk sci fi, för mycket för henne. Självklart hyrde jag Jumper åt någon annan?

Nej, svarade jag och önskar att det stannat vid det. Istället rodnar jag lite och börjar svamla om hur skönt det är att se något hjärndött efter en lång dag bla, bla, bla. Och då säger hon inget mer utan ler bara djävulskt. Jag ser hur hon tänker att jag tillhör den allra lägsta kundkresten, som vet att de ser på skräp, men ändå inte kan låta bli. Hooked on Hollywood, liksom. Och det är jag. För jag gillar när bilarna voltar, robotar tar över världen och huvudpersonerna visar sig omänskligt stryktåliga. Men jag tycker också om helt andra typer av filmer. Inför henne klarar jag dock inte av att stå för min syn på film som konst och underhållning. Hon tänker nog som killarna i filmen Clerks, att "det här skulle vara ett perfekt jobb om det inte vore för kunderna". Nåväl, nästa gång. Nästa gång ska jag fråga henne vilken typ av filmer hon tycker om. Det kanske kan bli början på ett samtal vi båda skulle uppskatta bättre. Om jag vågar.

*) Det var förresten filmen Summertime jag egentligen tänkte skriva om. Underbar, underbar, men jag får återkomma till den senare. Jumper var så klart idiotisk (hon har nästan alltid rätt, den onda kvinnan), men effekterna härliga, vilket passade mig perfekt just den kvällen.

Oivvio Polite - "White Like Me": Utvalda texter om rasism 1992-2007

Omslaget till Oivvio Polites essäsamling är verkligen fult, men det är tur för annars hade jag missat boken i Pocketshops faktahylla. Och det hade varit synd, för Polites bok är bra. I korta artiklar skriver han om rasism och varför vi alla är eller blir rasister i ett samhälle där hudfärg är meningsfull. Just utvecklingen av rasistbegreppet till en metafysisk gränsdragning istället för ett mer extremt rashat, är extra intressant. Den gör det möjligt att diskutera rasism också bland de som utsätts för den.

Begreppsförändringen får f.ö. Polite själv att framstå som JÄTTE-rasistisk, något han också håller med om. Som "svart" man i ett samhälle där "vit" utgör normen tänker han på ras hela tiden. Till slut kommer han på sig med att ha fördomar om andra svarta män. Då åker han till USA, där han hittar mer positiva förebilder utan att blunda för att amerikanska svarta män verkar sakna den självkänsla han just utvecklat. Den personliga resan är bokens styrka. "Glöm aldrig att du är vit" säger pappan till Polites bror och därmed är identitetssökandet igång. Vad menade han egentligen, pappa? Var det ett uttryck för självhat eller bara smart strategi i ett samhälle där hudfärg fortfarande spelar en roll? När blir man egentligen "vit" och hade det varit bättre om fadern sagt, "glöm aldrig att du är svart"?

Egentligen skriver Polite inte något nytt. Förutom det själv/biografiska inslaget känns argumenten igen bl.a. från de texter han också citerar. Det mest intressanta är just hans definition av rasism som metafysik. Att medvetet eller omedvetet tänka i rasbegrepp är helt logiskt och t.o.m. en fördel i ett rasistiskt samhälle, menar han. Samtidigt som han önskar att det inte vore så. Som journalist är det väl inte helt oväntat att Polite skyller vardagsrasismen på just media. Själv börjar jag fundera mer över vilka kategorier jag använder för att förstå min omvärld och varifrån de egentligen kommer.

A Moveable Feast

"If you are lucky enough to have lived in Paris as a young [wo]man, then wherever you go for the rest of your life, it stays with you, for Paris is a moveable feast."

- Ernest Hemingway, A Moveable Feast (1964)

Det är nog sant det Hemingway skriver, men varje gång jag kommer tillbaka till Paris slås jag av hur festligt det är just där, inte minst på mat- och dryckesfronten. Ibland är det förstås oavsiktligt roligt. Min köksfranska är hyfsad, ändå gör jag galna felläsningar och beställer in mat som visar sig vara något helt annat än det jag tänkt mig. Sist råkade jag t.ex. beställa in kalvnjure (rognon de veau), som visserligen var både mild och god. Mr. B, som inte alls pratar franska, gör sällan samma misstag. Jag tror det beror på att han är förtjust i det jag generellt undviker (inälvsmat, grisfötter etc). Han har alltså lärt sig all franska på menyn den praktiska vägen.

Hursomhelst, godast under det här besöket var en petit salé vi åt på en bistro i 6e; dvs. långkokt fläsklägg och puylinser, och så mört att fläsket trillade isär bara man petade på det. En specialitet från Auvergne, tydligen. Blev så inspirerad att jag genast beställde Clotilde Dusouliers kokbok Chocolate & Zucchini, eftersom jag hittade ett petit salé-recept på hennes underbara blogg. När jag ändå var i beställningsfarten klickade jag också till mig hennes matguide till Paris. Den anlände igår och är en guldgruva. Inte bara för restaurangtipsen, utan också för adresserna till diverse mat- och köksredskapsaffärer.

Det går f.ö. att hitta fina, franska varor också i London, om man letar lite. Lionel Poilânes sega surdegsbröd säljes t.ex. på Waitrose och bakas dagligen på Elizabeth street (i det enda existerande Poilânebageriet utanför Paris). Jag har också hittat ljuvligt te från Mariage Frères i en inredningsbutik på Fulham road. Och macarons kan numera köpas och förtäras hemma eller i Ladurées kafé i Harrodsbyggnaden. Så visst, Hemingway hade rätt; man tar det alltid med sig. Även om det så klart inte var mat han pratade om.

Böcker A till Ö: P

Författare: Marcel Pagnol - för de fina böckerna om hans barndoms somrar i Provence (La gloire de mon père och Le Château de ma mère). Och de underbara filmatiseringarna av just de här böckerna, som svt visar lite då och då.
Bubblar: Plath, Poe, Paretsky, Pullman och (Tim) Powers.

Titel: Paris 1800-talets huvudstad. Passagearbetet I-III av Walter Benjamin - har fortfarande Parisabstinens, vilket kanske förklarar det här valet. Jag har verkligen inte läst de tre delarna från pärm till pärm utan lite här och lite där. Underbar, fragmenterad studie av ett Paris som var svunnet redan på Benjamins tid.
Bubblar: Pappan och havet, The Prime Of Miss Jean Brodie, Possession.

Karaktär: Pnin i Nabokovs universitetsroman med samma namn.
Bubblar: Penelope, Lord Peter (Wimsey), Pippi Långstrump.

Veckans bokhandel

Quai Voltaire, Paris.

... är verkligen en boklåda. Les bouquinistes utmed Seines strand är riktiga turistmagneter men får enligt lag sälja (mest) böcker och andra trycksaker. Tur är det, för annars hittade man nog bara t-shirts och vykort här. Samtliga lådor är målade i identisk grön färg, f.ö. den färg som en gång prydde franska tågvagnar. Begagnade böcker har sålts längs med och i närheten av Seine sedan 1500-talet. Efter revolutionen 1789 kom flertalet från plundrade privata bibliotek. Den som drömmer om att försörja sig som bouquiniste bör ställa sig i kö nu. Väntetiden för en egen låda är ca åtta år.*

* Ovanstående info hittades efter lite sökande på nätet.

Hydrangeas in bloom

Nu blommar mina hortensior och därför postar jag utlovade bilder. Förvånades lite över att jag har två sorter! Den cerisa versionen (nederst) hann aldrig knoppa sig förra sommaren. Föredrar översta, porslinsblomsvarianten.

Det mest läsvärda april - juni 2008

En rätt ljum läsperiod, med få höjdpunkter. Antagligen har jag läst för många deckare, dvs mellanböcker. Tre titlar skilde sig dock från medelmåttigheten:

E. M. Forster: Aspects of the Novel
Litteraturkritik utan teori (nej, jag vet, det finns inte). Sympatisk, lättillgänglig, fortfarande originell trots att boken skrevs för länge sedan.

Alexander Ahndoril: Regissören
Språklig fröjd. Luftigt porträtt av plågad, lätt osympatisk ung Bergman.

Yann Martel: The Life of Pi
Bästa romanen under perioden.

Under ytan: The Lost Sailors, The Ministry of Pain, The Book of Illusions

Senare tillägg: Synd att jag inte kan erbjuda samma språkliga fröjd som Ahndoril. Är uppenbart dyslektisk vid tangentbordet. Tror iallafall att jag nu rättat samtliga stavfel ovan.