Söndagsfilm: "The China Syndrome" (1979)

Jag erkänner att jag såg om The China Syndrome från 1979 mest för att jag tycker att Jane Fondas garderob i filmen är så snygg. Den är både diskret och glamorös, och mycket olik 1970-talspastischerna i filmer som American Hustle. Inte heller Michael Douglas, här frilansande kameraman med radikala åsikter, ser ut som någon i den filmen. Jag gillar också att hjältarna i filmen är journalister. Tredje statsmakten osv. Det har ju gjorts en hel del filmer på ämnet (journalisthjältar), t.ex. All the Presidents' Men (1976) och The Killing Fields (1984). Jag hoppas snart se Spotlight (2015), filmen om hur journalister vid Boston Globe avslöjade mörkläggningen av sexuella övergrepp i katolska kyrkan. Här är journalisterna verkligen den lilla människans förkämpar. The China Syndrome har åldrats väl, även om kärnkraftsfrågan nog är mer komplicerad än filmen antyder.

#pulka med kulturkollo

Kulturkollos vinterord för dagen är pulka. Så klart tänker jag på Ethan Frome (1911), där  en pulka (eller kanske kälke om man ska var noga) spelar central roll i berättelsen. Mer om Edith Whartons tragiska kortroman har jag skrivit här.

Bokbloggsjerka 8 - 11 januari 2016

Här är mitt inlägg till januaris bokbloggsjerka. Jag kan inte skriva om nyårslöften inför 2016, för några sådana har jag inte gett. Men jag hoppas och önskar att 2016 blir ett mer produktivt år, att jag läser mer, skriver mer och möter nya, inspirerande kollegor. Jag hoppas att få mer tid för mina vänner och att hitta riktig lugn och ro emellanåt. 2015 var fattigt på alla dessa plan.

stay prepared in the new year

"Budapest" - Chico Buarque

Budapest utkom 2003 på svenska. Det är en skum liten bok. Huvudperson José Costa är spökförfattare i Rio de Janeiro. Ja, alltså en sådan där som skriver texter i andras namn. Klienterna är oftast privatpersoner, som vill ha självbiografier att dela ut till släkt och vänner, men det händer att José skriver texter år mer offentliga typer. Efter en konferensresa blir José besatt av det ungerska språket och reser till Budapest, där han inleder en relation med sin språklärare Kriska. När han slutligen återvänder till Rio upptäcker han att en av de självbiografier han skrivit blivit en hyllad bästsäljare och att hans brasilianska hustru inlett ett förhållande med det officiella författarjaget. José återvänder till Budapest där han själv plötsligt hyllas som författare till sin egen självbiografi. Problemet är att han inte skrivit någon. Verklighet och fantasi blir allt svårare att hålla isär - både för huvudpersonen och läsaren.
 

Budapest 2012

Budapest är också en roman om att älska ett språk. José lär sig ungerska enligt språkbadsprincipen. Det betyder att han enbart talar målspråket och ser till att befinna sig i miljöer där endast målspråket pratas. Det mest effektiva badet är förstås - och det här vet vi väl alla? - att inleda en kärleksrelation med en person som talar språket. I Josés fall sammanfaller mål och medel. För vem tusan ska han tala ungerskan med om inte den ungerska kvinna han kommit att älska? Det talas ju i stort sett ingen annanstans (förutom i de delar av Rumänien som kallar sig ungerska, men det är en annan historia): 

"...och plötsligt insåg jag; att lära mig ungerska hade varit en barnlek, det verkligt svåra skulle bli att utplåna språket ur minnet. Och jag rös till vid tanker på att inom kort, långt från Kriska och hennes land, skulle jag ha like lite nytta av alla ungerska ord som av dessa mynt som blir kvar i fickorna på den som återvänder från en resa." (s. 103)

Det är med viss avund jag läser hur José snart behärskar ungerska så bra att han kan spökskriva också på det språket - och upptäcker att ungerskan gjort honom till poet och inte prosaförfattare. Då skriver han en poesisamling åt en av Ungerns främsta poeter. Å om det gick så fort att behärska ett nytt språk till fullo! Ljuvlig läsning, Budapest. Rekommenderas.

Tematrio - boksaker

Lyran anordnar en tematrio på boksaker. Här tre boksaker hemma hos mig:

 

En bokborste. Vadå. En sådan har väl alla?

 

Litterära muggar. Från vänster: En kopia av Dr. Johnsons "gruel mug," en mugghyllning till systrarna Brontë och slutligen Penguins muggversion av Wools eget rum. Om ni inte vet vem Dr. Johnson var, v.g. googla. Han var ett geni.

 

 

En samling gamla bibliotekskort (här endast utan foto och/eller namn). Vissa har jag t.o.m. uppdaterade versioner av! Ett stämpelkort från Blackwell's slank med.  

 

 

Okej, jag fuskar och utnämner en fjärde grej: tantiga broderade bokmärken. De är jättefina men alldeles för tjocka för att ha i de flesta böcker. Jag sydde ihop den första, orkade inte göra klart den andra och den tredje är kvar i paketet. Hittas på "the haberdashery department" i Londons ljuvligaste varuhus, Liberty's. "Haberdashery" är f.ö. ett av mina favoritord på engelska. Smaka på det: ha-ber-daa-sher-yy. Ljuvligt.

#is och His Dark Materials

Kulturkollos ord för dagen är #is och eftersom jag precis avslutat omläsningen av Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (f.ö. en av flera litteraturslattar, dvs något påbörjat förra året men avslutat först 2016) är det såklart den jag associerar till när jag tänker på ordet. Jag studerade i Oxford när jag läste böckerna första gången och då kittlade det till lite extra varje gång Pullman refererade till existerande platser och gator. När handlingen sedan förflyttades till "Lapland" ökade min förtjusning eftersom jag bokstavligt talat växt upp i landskapet - fast, eh, inte på romanens Svalbard som tur är. Massor av kyla och is i de delarna av trilogin (och i hemorten) hursomhelst.

 

Men det var inte därför jag läste om romanerna, utan det beror på min romankurs för blivande gymnasielärare. En av studenternas uppgifter förra terminen var att presentera en litterär karaktär som inspirerat dem. Det kunde vara en hjälte eller en antihjälte, men de måste motivera sitt val utifrån texten. För att inte översvämmas att personligheter från filmer och tv-serier höll jag hårt på att "litterär" betydde just en romantext. Nu blev det ändå så att film och tv-karaktärerna dominerade, eftersom många filmer och tv-serier har romanförlagor. Personer från Game of Thrones och LOTR trängdes om utrymmet. Så många korta män! En av studenterna lyfte dock något oväntat fram Lyra från His Dark Materials som en inspirerande fiktiv person. Han var halvvägs igenom trilogin och gillade den riktigt mycket. Eftersom jag går igång på studenters entusiasm för litteratur (den är så ovanlig - snyft) kände jag att en omläsning av böckerna under jullovet var på sin plats.

 

 

kritiserad filmversion

 

Och de är lika ljuvliga som jag minns dem.  Den första romanen i trilogin, Northern Lights/The Golden Compass, är fortfarande den starkaste även om den tredje lyfter ordentligt mot slutet. Möjligtvis kändes Pullmans kritik av Narniaböckerna lite övertydlig den här gången, men det kan också bero på att jag i Oxford hörde honom prata på temat två-tre gånger. Det blev lite tjatigt och dessutom framstod han som en ganska osympatisk person. Nåja. Ett av hans mer sympatiska drag är ändå att han tror på "läsningens demokrati," dvs att läsaren faktiskt har rätt att läsa hans texter hur hon eller han vill och alltså kan välja att strunta i författarens åsikter - och personlighet. Jag tillhör f.ö. minoriteten som tycker att filmatiseringen av den första romanen är helt ok, men nu håller BBC på att göra tv-serie av hela trilogin och den kan nog bli bättre.

Läst 2016

Fetstilade titlar rekommenderas:

The Golden Compass - Philip Pullman (omläst)
Lyra's Oxford - Philip Pullman
Budapest - Chico Buarque
Belinda - Maria Edgeworth
White Beech: The Rainforest Years - Germaine Greer
The Buddha in the Attic - Julie Otsuka
Min ö, mitt opium - Lisa Rydberg
Make Me - Lee Child
Zelda Fitzgerald - Nancy Milford
Zelda Sayre Fitzgerald: An American Woman's Life  - Linda Wagner-Martin
Z - A Novel of Zelda Fitzgerald - Therese Anne Fowler
Call Me Zelda - Erica Robuck
This Side of Paradise - F. Scott Fitzgerald
The Beautiful and Damned - F. Scott Fitzgerald
Tender is the Night - F. Scott Fitzgerald
Unnatural Death  - Dorothy L. Sayers (ljudbok)
Whose Body? - Dorothy L. Sayers (ljudbok) (omlyssnad)
The Unpleasentness at the Bellona Club - Doroth L. Sayers (ljudbok)
Days of Abandonment - Elena Ferrante
My Brilliant Friend - Elena Ferrante
The Lost Daughter - Elena Ferrante
The Angelic Avengers - Pierre Andrézel
Nightingale Wood - Stella Gibbons
Footsteps in the Dark -. Georgette Heyer
Insatiable - Meg Cabot
The 5th Wave - Rick Yancey
The Infinite Sea - Rick Yancey
The Last Star - Rick Yancey
Indiana - George Sand
Norrut åker man för att dö - Ida Linde
The Sorrows of Young Werther - J. W. von Goethe
We Were Liars - E. Lockhart
Where I Live Now - Meg Rosoff
Stormswift - Madeleine Brent
Merlin's Keep - Madeleine Brent
Heritage of Shadows - Madeleine Brent
True Murder - Yaba Badoe
Palo Alto - James Franco
When You Reach Me - Rebecca Stead
The Making of a Marchioness - Frances Hodgson Burnett
The Way of an Eagle - Ethel M. Dell
Outlander - Diana Gabaldon
Dragonfly in Amber - Diana Gabaldon
Voyager - Diana Gabaldon
Earthly Possessions - Anne Tyler
Thérèse Desqueyroux - François Mauriac
Fallen Land - Patrick Flanery
Kvinnan på tåget - Paula Hawkins
Wide Sargasso Sea - Jean Rhys (omläst)
The Butcher Boy - Patrick McCabe (omläst)
Etthundra mil - Jojo Moyes
Sophies historia - Jojo Moyes
The Hundred and Ninety-Nine Steps - Michel Faber
The Courage Consort - Michel Faber
The Crimson Petal and the White - Michel Faber
The Good Girl - Mary Kubicka
Kaninjägaren - Lars Kepler
The Orchid Thief - Susan Orlean
Let it Snow: Three Holiday Romances - Green/Johnson/Myracle
Hatet: En bok om antifeminism - Marie Sveland
In a Lonely Place - Dorothy B. Hughes
Persepolis - Marjane Satrapi (omläst)

Januari: 1700-talsförfattare och feminister

Maria Edgeworth by John Downman, 1807

Idag fyller anglo-irländska författaren Maria Edgeworth 250 år (eller 249, beroende på vilket år man väljer som hennes födelseår). Och av en slump har jag lagt hennes roman Belinda (1801) till högen av böcker jag hoppas läsa i januari. Eller nej, det är ju inte av en slump. Det slumpar sig snarare att hon fyller år idag. För under 2016 planerar jag att läsa 1700-talsromaner av just kvinnliga brittiska författare. De var både många och inflytelserika, men idag är deras namn inte lika välbekanta som t.ex. Fielding, Richardson och Defoe --- tre manliga romanförfattare från perioden. Belinda publicerades visserligen ett år in på 1800-talet men jag väljer ändå att börja med just den här romanen eftersom intrigen och humorn jämförts med Jane Austens. Jag hoppas verkligen att det stämmer. Övrig litteratur jag planerar att läsa under januari är också skriven av kvinnor:

  

 

De tre understa titlarna har alla att göra med sådant jag hoppas publicera under 2016, så dem måste jag läsa, vare sig jag har lust eller inte. Hursomhelst är det kul att två stora namn från 1970-talets kvinnorörelse fortfarande tycker att de har något att säga. Gloria Steinem skriver om resandets betydelse för hennes feministiska medvetande och Germaine Greer om hur hon återvänder till Australien för att ta sig an en gammal farm. Mer information följer när jag läst ut.

Gott Nytt År!

Ett vykort från New York, där än så länge endast Empire State Building påminner om fyrverkerifesten om några timmar. Just nu hörs bara trafiken över blåsten, men i köket stökar min man och snart öppnar vi champagnen. I år firar vi ensamma och det känns rätt. Eftersom vi bor granne med en kyrka kommer vi att höra det nya året ringas in. Det blir också fint. Till alla er som befinner er på platser där det blåser kallt, bokstavligt, metaforiskt eller kanske både och - jag önskar er ett varmare och vänligare 2016.  

 

Bokslut 2015

2015 går mot sitt slut och jag vill helst inte minnas det alls. Det har varit ett jobbigt år, både privat och på jobbet. Hejdå till det mesta som hände, också i världen. 2015 var dock året min läslust vaknade igen, om än alldeles för sent för att göra något direkt avtryck i årets lista över lästa böcker. 

 

Först utläst under 2015 var Arctic Summer, Damon Galguts alldeles utmärkta bioroman om E.M Forster. Den väckte mitt intresse för biofiktion, en genre jag hoppas läsa betydligt mer av under 2016. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Var det bra så? var  tillsammans med Karolina Ramqvists Flickvännen svenska höjdpunkter under våren.  Oväntat bra var också Hans Falladas Alone in Berlin och Charlotte Rogans The Lifeboat. Den förra tog god tid på sig att lyfta och den senare hade jag nog aldrig plockat upp om det inte vore för hyllningarna på Ett eget rum (så tack Marcus och Helena!). Rogans roman fick inget eget inlägg här på bloggen, men det fick å andra sidan inte Arundhati Roys The God of Small Things eller Bea Uusmas The Expedition: A Love Story (japp, läste den i engelsk version) heller, fast de absolut var värda det. Slutligen läste jag romaner av favoriterna Patricia Highsmith och Shirley Jackson.  The Tremor of Forgery och Hangsaman har det gemensamt att de inte kan underordnas en bestämd genre och det är delvis vad som gjorde dem intressanta.

 

Litterära besvikelser är tråkigt att skriva om, men jag hade hoppats mer på Meg Wolitzers Sylvia Plath-refererande roman Belzhar och Robin Mckinleys vampyrroman Sunshine. 

 

I övrigt plöjde jag massor av böcker om akademiskt skrivande i somras, även om jag bara läste en av dem från pärm till pärm: Helen Swords Stylish Academic Writing. Tack vare den och Eric Hayots The Elements of Academic Style: Writing for the Humanities, gick inte bara min kurs bättre utan faktiskt mitt eget akademiska skrivande också. Och det kan behövas eftersom en av de få goda nyheterna under 2015 var att Palgrave MacMillan kommer att publicera min avhandling som bok. Nu är det strax 2016. Jag ser redan ljuset. Gott nytt år! 

Shirley Jackson - "Hangsaman"

Ganska långt in i Hangsaman kommer att avsnitt som nästan skrämmer slag på mig. Delvis för att det är så oväntat, delvis för att det är så förbaskat läskigt. Jag kallsvettas, håren reser sig på mina armar och jag vågar inte läsa längre. Tack gode gud för att det är morgon och att jag inte hann till just det här avsnittet igår kväll. Jag hade glömt hur otäckt Jackson kan skriva.

Hangsaman är Shirley Jacksons campusroman och den utspelar sig på ett college misstänkt likt Bennington college, där hon och hennes man undervisade under en lång period. Bennington college är så klart redan skildrat litterärt i Donna Tartts The Secret History och Jackson har inspirerats av en verklig händelse från 1946, då en student tog en promenad i den omgivande skogen och aldrig återvände. I Hangsaman anländer huvudpersonen Nathalie Waite till colleget (som aldrig namges i romanen) och får genast svårt att passa in. Den första person hon bekantar sig med är litteraturprofessorns fru, en före detta student, som nu känner sig isolerad från både andra studenter och övriga fakultetsfruar. Litteraturprofessorn har dessutom nya studentskor på halsen, Vicky och Anna, som mer motvilligt låter Nathalie ingå i gruppen runt professorsparet. Nathalie är också fascinerad av litteraturprofessorn men slits mellan beundran för honom och sin författande far, som uppmuntrar en mer cynisk distans hos Nathalie. Det är tydligt att både fadern och professorn försöker dominera Nathalies intellektuella utveckling, men det är lika tydligt att ingen av dem förstår henne. För Nathalie har ett inre liv, som hon håller hemligt för omgivningen, och i takt med att hennes isolering ökar, tar detta inre liv över. Och i studentkorridoren där hon bor börjar det hända saker.

Det här är en roman präglad av det outtalade och jag tvingas ibland läsa om partier för att vara säker på att jag inte missat någon ledtråd. Ofta dyker nyckarna till kryptiska passager upp först senare i texten. Det är också en roman där ingenting egentligen händer. Samtidigt kan jag inte vända blad fort nog, för Nathalies utveckling (eller regression, kanske) är ju själva intrigen. En roman för den som är nyfiken på Jackson eller redan läst hennes mer kända verk, The Haunting of Hill House och We Have Always Lived in the Castle. Och så klart för den som gillar campusromaner - av den underligare sorten.

Att läsa för intrigen - Matthew Lewis "The Monk"

En kåt munk, en gravid nunna, en underjordisk krypta där fallna kvinnor hålls fastkedjade, highway robbers och en blödande gengångare. Matthew Lewis The Monk orsakade jätteskandal. Fast år 1796. Kritikerna kallade romanen "a romance, which if a parent saw in the hands of a son or daughter, he might reasonably turn pale." The Monk ingår i min kurs The Novel för lärarstudenter och vi kommer att fokusera på intrigens betydelse när vi läser just den här romanen.

 

Att läsa för intrigens skull anses allmänt lite fult och samtidigt är det intrigen som brukar förföra framförallt unga eller ovana läsare och göra dem till just "läsare". Intrigen i The Monk gör iofs en moderna läsare lätt förvirrad. Berättelserna följer på varandra men resulterar aldrig i en kärnberättelse; huvudpersonernas karaktärer tydliggörs inte psykologiskt eller genom sina handlingar utan genom ett slags dubblering, dvs genom andra personer som råkar ut för ungeför samma sak som dem. Man kan t.o.m. förstå det som att personerna nästan är utbytbara med varandra. Och så var det alla klichéer förstås. Flera av dem har jag listat i det här inläggets början. De återkommer i mer eller mindre alla gotiska romaner från perioden, på ett sätt som inte sker i andra varianter av genren. I Jane Austens Northanger Abbey (1818) läser huvudpersonen Catherine The Monk och får snart svårt att skilja verklighet från fantasi:

 

 

Just den här fimversionen är så bra, men läser man Northanger Abbey blir det ännu tydligare hur Austen parodierar den gotiska romanen. För säga vad man vill, inte bidrog The Monk till att höja romanens status, direkt. Trots det väljer Austens berättare att försvara genren, i alla dess former:

 

"I will not adopt that ungenerous and impolitic custom so common with novel-writers, of degrading by their contemptuous censure the very performances, to the number of which they are themselves adding -- joining with their greatest enemies in bestowing the harshest epithets on such works, and scarcely ever permitting them to be read by their own heroine, who, if she accidentally take up a novel, is sure to turn over its insipid pages with disgust. Alas! if the heroine of one novel be not patronized by the heroine of another, from whom can she expect protection and regard?"

 

Men kunde önska att fler författare av idag var lika generösa i värderingen av sina kollegor.

 

"I write of love and death - what other subjects are there?"

Helgens film Woman in Gold var orsaken till att jag promenerade upp till Neue Galerie på Upper East Side, mittemot the Met (som jag också besökte förra veckan, men mer om det en annan gång). Jag tänker inte skriva om filmen, eftersom handlingen lätt går att läsa sig till på annat håll. På det stora hela tycker jag dock att den förenklar en länge pågående konstdebatt om så kallad 'konstupprättelse', dvs tanken att konst som under historiens gång stulits från personer eller nationer ska återlämnas. Samtidigt kan jag förstå varför man av berättarteknika skäl väljer en så tydligt manikeisk berättarstruktur med helt igenom onda eller goda personer.

Nåväl, den Klimttavla som gett filmen dess namn går numera att beskåda permanent på Neue Galerie. Utställningshallen tavlan hänger i påminner mer om ett högborgerligt vardagsrum än ett museum och det bidrar till tavlans kontext på ett intressant sätt. Ungefär som efter stölden av Mona Lisa - då fler besökare än någonsin tidigare besökte Louvren för att titta på den tomma plats där tavlan en gång hängt - är det frånvaron av både den konstnärliga och ekonomiska rikedom som en gång måste ha omgett tavlan jag tänker på när jag står där. Visserligen ingår dekorativa bruksföremål från perioden, såsom klockor, möbler och porslin i den permanenta utställningen men objekten är få och det påminner indirekt om allt nazisterna stal från välbärgade judiska familjer och som nu är borta eller ingår i någon annans hem.

På muséet bottenvåning ligger en fin liten bokhandel, där man specialierat sig på tyska och österriska författare på originalspråket och i engelsk översättning. Jag gick därifrån med tre böcker: Gershom Sholems Walter Benjamin: The History of A Friendship, Night Games - en novellsamling av Arthur Schnitzler och så "Dying," en kortroman/långnovell av samma författare, utgiven av Pushkin Press. På "Dyings" drygt hundra sidor skildras turerna i Maries och Felix förhållande efter att den senare fått besked från sin läkare att han bara har ett år kvar att leva. I det känslomässiga kaos som uppstår lovar Marie att hon ska ta livet av sig när Felix dör. Felix protesterar först men ju sjukare han blir desto oftare påminner han Marie om hennes löfte. Marie å sin sida undrar hur hon ska kunna ta tillbaka självmordslöftet utan att svika Felix. Schnitzler har skrivit en känlig psykologisk studie i hur två människor förhåller sig till varandra när den ena parten fått en dödsdom. En variation på romantiseringen av döden återfinns i österrikiska filmen Amour fou (2013):

 

Up on the Roof

inläggets soundtrack

 I New York levs ett liv på gatan, ett annat på tak och terrasser: takbarer, takbiografer, takträdgårdar.  En regnig dag tidigare den här veckan lånade jag nycklarna till en orenoverad lägenhet uppe på sextonde våningen och låtsades vara Alex McLean, fotografen bakom Up on the Roof: New Yorks Hidden Skyline Spaces (2012) (fler bilder i den här artikeln). Den som inte har tillgång till egen takterrass kan läsa t.ex. Time Outs guide till mer eller mindre offentliga tak, där man kan dricka sprit, titta på film, leka trädgårdsmästare eller bara hänga. I våra kvarter såg jag inga hippa takbarer eller landningsbanor. Däremot följande, ibland lätt försummade platser:

badtunna och vardagsrum

träd

terrassromantik

fler träd och sunkig soffa

grill och loungemöbler

privatliv (trodde hon ja)

radhusidyll

Till vår i övrigt trångbodda lägenhet hör en terrass. Den fungerar som extrarum när det inte regnar. Här läser och skriver jag, här umgås vi med vänner och äter middagar: 

vår oas

imorse

Från ett hustak till ett helt annat: När vi bodde i Maida Vale i London läste jag med förtjusning Ruth Rendells/Barbara Vines Grasshopper. Den utspelar delvis på hustaken i området och kanske gillar jag berättelsen främst av den anledningen. I det området kan man faktiskt ta sig mellan husen takvägen såvida man inte lider av svindel. Det går inte här. Slutligen, följande bild är faktiskt tagen från vårt hus, någon gång på 1940-talet. Fotografens namn vet jag tyvärr inte. Inte heller modellens:

Virginia Woolf - "Flush"

"Heavy curls hung down on either side of Miss Barrett's face; large bright eyes shone out; a large mouth smiled. Heavy ears hung down on either side of Flush's face; his eyes, too, were large and bright: his mouth was wide. . . . Thus closely united, thus immensely divided, they gazed at each other. Then with one bound Flush sprang on to the sofa and laid himself where he was to be forever after - on the rug at Miss Barrett's feet."   

Flush är historien om en hund (som svenska undertiteln lyder), och inte vilken hund om helst utan poeten Elizabeth Barrett Brownings cockerspaniel. Woolf skildrar Barretts instängda tillvaro i huset på Wimpole Street, hennes hemliga giftemål med poeten Robert Browning och deras liv i Italien  - alltsammans ur Flushs perspektiv. Det är också berättelsen om en hund som tillbringar alltför mycket tid inomhus, blir kidnappad av professionella hundnappare, och flyttar till Italien där både han och matte äntligen kan leva ett fritt och harmoniskt liv.

Samuel Spode, 1835

Flush är lätt som en sufflé och en utmärkt introduktion till Virginia Woolf. Här får hennes humor fritt spelrum och hon bakar (för att fortsätta suffléanalogin) med lätt hand in det större händelsförloppet i det mindre. Romanen är också en blinkning till kompisen Lytton Strachey och hans kritik av viktoriansk biografi och dess fokuering på (manliga) berömdheter. Barrett Browning tycks ha haft ett väldigt intensivt förhållande till sin vovve, att döma av de två dikter hon skrev om honom. I "Flush or a Faunus" avbryter Flush hennes självömkande drömmerier genom att trycka nosen mot hennes - gulligt.

You see this dog. It was but yesterday

I mused, forgetful of his presence here,
Till thought on thought drew downward tear on tear;
When from the pillow, where wet-cheeked I lay,
A head as hairy as Faunus, thrust its way
Right sudden against my face,—two golden-clear
Large eyes astonished mine,—a drooping ear
Did flap me on either cheek, to dry the spray!
I started first, as some Arcadian
Amazed by goatly god in twilight grove:
But as my bearded vision closelier ran
My tears off, I knew Flush, and rose above
Surprise and sadness; thanking the true Pan,
Who, by low creatures, leads to heights of love.

Leonard och Virginia Woolfs cockerspaniel Pinka sägs ha bidragit till romanen genom sin blotta närvaro, tillsammans med Woolfs läsning av Barrett Brownings samlade brev. Här därför en avslutande bild på Woolf och Pinka i trädgården. Fotograf Leonard Woolf:

 

Hans Fallada - "Alone in Berlin"

Det tog veckor men reservationerna släppte efter ungefär tvåhundrafemtio sidor. Och vilken tur, för tegelstenen Alone in Berlin är nog det bästa jag läst i år. Tyskland under andra världskriget: När sonen dör vid fronten bestämmer sig arbetarparet Quangel för göra motstånd. På vykort som de lämnar här och var i Berlin kritiserar de Hitler och tredje riket. Därmed riskerar de också livet. Förutom Otto och Anna Quangel skildrar Fallada (f.ö. en pseudonym) övriga hyresgäster i huset där de bor. Det är en broklig samling mer eller mindre misslyckade individer som alla har det gemensamt att de drivs av rädsla, girighet och hat, något de för övrigt delar med alla i Berlin under perioden. Ingen känner sig säker, till slut inte ens den SS-officer som har i uppdrag att spåra upp vykortsskrivarna. Paranoian är tyvärr alltför ofta befogad och motstånd verkningslöst, men det är just det som bidrar till berättelsens känslomässiga effekt. Väsentlig läsning, verkligen.  

Ira Levin - "Rosemary's Baby"

Mr B och jag bäddar med linnelakan och slår på luftkonditioneringen i sovrum och vardagsrum innan vi lägger oss. När vi vaknar är det fortfarande svalt i rummet, men två timmar senare når solen altandörrarna och lägenheten känns plötsligt kvav och instängd igen. Jag har stannat kvar i sängen för länge och håret i nacken är blött av svett, men jag vet bättre än att öppna dörrarna och släppa in värmen. Istället fäster jag upp håret med en klämma, hämtar en kopp kaffe i köket och börjar läsa Rosemary' Baby...

Klibbigheten bara förstärks av klaustrofobin i Rosemary's Baby. Det unga paret Rosemary och Guy har turen att erbjudas en lägenhet i the Bantham, ett av de imponerande 1800-talshus som kantar Central Parks västra sida. Fast är det tur? Efter att en ung kvinna begår självmord genom att hoppa från husets tak och ett möte med de underliga gamla paret som bor mittemot dem, börjar Rosemary undra. Hennes olust förstärks när hon drömmer att hon har sex med Guy medan grannarna tittar på. Om det nu var Guy. På morgonen har hon dessutom konstiga klösmärken på kroppen.

Det som bidrar till klaustrofobin i romanen är sätten på vilka Rosemary manipuleras av alla i hennes närhet. Trots att jag har sett Polanskis filmatisering från 1968 av Ira Levins roman - och vet hur det slutar - är det spännande läsning. Den skrivit buzzfeeds lista över 53 bladvändare håller med; när man väl börjat går det inte att sluta läsa. En miniserie från 2014 (?) baserad på romanen utspelar sig i Paris istället för i New York. Vill man hellre se Polanski, Mia Farrow m.fl. prata om filmen från 1968 ska man klicka här.

#sommarkväll och Manhattanhenge

32 grader i skuggan och solnedgång. Galna människor beskriver kvällens fenomen med ett av de fulaste uttryck som någonsin myntats: Manhattanhenge. Va? Det är Neil Degrasse Tysons fel; han ansvarar för naturhistoriska muséets planetarium och hittade på uttrycket (för fenomenet).  Manhattanhenge är när solens nedgång överensstämmer med Manhattans rutnät av gator - ungefär som när solen går ner över Stonhenge i perfekt harmoni. Fast utan religiösa förtecken. Bilden nedan togs 3 juni och är antagligen helt missvisande. Hashtaggen hänvisar till kulturkollos sommartaggar.

The streets ARE paved with gold!

Läsrum i Bryant Park

den här kvällen visades filmen Poseidon Adventure i parken 

Bryant Park ligger bakom New York Public Library och under sommaren öppnar biblioteket ett läsrum i parken. För några dagar sedan gick jag dit för att variera var jag sitter och skriver. Hemma sitter jag antingen i sängen, vid skrivbordet eller ute på altanen och det går oftast bra, men på senare tid har jag känt mig rastlös och isolerad. Det är sommar i New York och jag sitter hemma och ugglar. Då kanske läsrummet i Bryant Park är lösningen; parken ligger bara några kvarter från lägenheten och där (i parken) kan jag både skriva och sedan ta en paus och titta på folk. Fast mest skriva, tänker jag.

 

Under semestern har jag nämligen som mål att skriva två timmar varje dag. Min avhandling ska bli en en bok och de två artiklar jag hoppas får färdiga i år är det hög tid att jag påbörjar. Välkommen till en akademikers vardag - utan artiklar ingen forskningstid. Till hösten undervisar jag dessutom en doktorandkurs i akademiskt skrivande och det är så jobbigt att behöva säga: do as I say, not as I do. Skrivtid är inte något man hittar, utan något man avsätter plats för i sin kalender säger varenda skrivguide jag hittills har plöjt igenom, så då är det väl bara att göra det då:

 

Det tar visst två månader innan något man gör regelbundet blir en vana, oavsett om det man gör är att jogga på morgonen, äta chips vid tv:n eller skriva varje dag. Jag undrar förstås vad andra som skriver (för att de måste, vill eller inte kan låta bli) gör. Skriver lite varje dag eller mycket, men bara när andan faller på?

Nannyfantasier i "Bad Marie"

Marie är barnflicka åt sin barndomskamrat Ellens tvååriga dotter Caitlin sedan några veckor tillbaka. Ellen är gift med den snygga, franska författaren Benoît Doniel. Han råkar ha skrivit Maries favoritroman, den hon läste om och om igen när hon satt i fängelse. Marcy Demanskys Bad Marie (2010) börjar i Ellens och Benoîts tjusiga våning på Manhattan, där paret hittar en full och avslocknad Marie i badkaret. Det är första gången Benoît ser henne utan kläder men inte den sista. I rekordfart inleder han och Marie ett förhållande bakom Ellens rygg och nästan lika snabbt bestämmer de sig för att dra till Paris, och de tar dottern Caitlin med sig. Vad de ska göra när de väl kommit dit har dock ingen av dem tänkt på.

Jag läste ut Bad Marie på några timmar, över en kopp kaffe på en morgonsolig altan. Det är en charming roman i fransk stil. Marie påminner lite om Françoise Sagans hedonistiska huvudpersoner fast hon är om möjligt ännu mer amoralisk. Hon gör vad som faller henne in, tar vad hon vill ha och slösar ingen tid på att ångra sina beslut, även om resultatet inte blir som hon tänkt sig. Demansky är inte bara romanförfattare utan också filmkritiker och hon gillar fransk film, berättar hon i bokens extramaterial. Det märks. Lättsmält sommarläsning.

Terrassliv med Maria Lang (och lite Emily Dickinson)

Till skillnad från förra veckans klibbiga och rätt olidliga 35 grader har temperaturen legat på behagliga 28 de senaste dagarna. Tyvärr sitter jag mest inomhus och rättar febrilt uppsatser och examensarbeten, men så är målet att kunna lägga arbetsuppgifterna åt sidan första juli. Terrassen har varit räddningen, även om jag mest betraktat den inifrån (suck):

Trots jobb har jag hunnit med välbehövliga pauser och till och med smygit in lite läsning, t.ex. kan jag nu lägga Vår sång är stum och En ensam man till listan över lästa Maria Langdeckare. Lang är en fuskande pusseldeckare, till skillnad från t.ex. Agatha Christie, för hon undanhåller väsentliga detaljer från läsaren vilket gör det omöjligt att lista ut vem den skyldiga är. Eh, om det inte vore för att de "erotiskt besatta," "liderliga" och "kvinnojagande" personerna nästan alltid visar sig vara mördare, förstås. Men, men, så läser man ju inte Lang för intrigen utan för miljö- och tidsskildringarna - och för de litterära referenserna, såklart.

I En främmande man befinner sig Puck plötsligt ensam i en sommarstuga i bergslagen och det är allt lite ruggigt. Åskmolnen hopar sig över grantopparna och som läsare är jag länge osäker på vad jag ska tycka om den främmande man som oväntat dyker upp utanför huset. En främmande man är en av Langs mörkare och mer ambivalenta deckare, vilket kanske delvis beror på att hon i hög grad verkar ha inspirerats av Frödings dikt med samma namn. I Vår sång är stum charmar dock strukturen desto mer. De misstänkta ombeds skriva ner sina förehavanden och texterna utgör större delen av boken. Vem som mördat Skogas rektor känns däremot rätt ointressant. Jag fascineras istället av dåtidens skol- och examenssystem, och lär mig en hoper nya (gamla) ord på köpet: dimissionsrätt, censorer och  abiturienter.

På tal om flyktig, i ordets konkreta betydelse: förutom att vara läsplats fungerar terrassen också som skådeplats för diverse nordamerikansk fauna. Soliga dagar pausar glittrande trollsländor på möbler och krukor:

the halloween pennant

Och igår hittade en blåskrika hit. Jag tror att det måste vara ena halvan av paret som bor under vattentornet på andra sidan gatan så det var inget långväga besök direkt, men det var första gången jag kunde beundra fjäderdräkten på nära håll:

the blue jay

Blåskrikor tillhör kråkfamiljen, ifall profilen ser bekant ut. Så det är en smart liten rackare det här. Fjäderdräkten påminner lite om en skatas, förutom att den är, ja, blå. Faktiskt betydligt mer klarblå än på min bild. Och hoppsan, precis som jag skriver det här sitter min lilla granne utanför fönstret igen, nu bara en meter bort. I en dikt av Emily Dickinson spelar just blåskrikan huvudrollen och hon försvarar dess rätt till ett evigt liv. Lite samma fråga Hasse Andersson ställer i "Änglahund," faktiskt. Sedan hör det till att  Dickinsons attityd till organiserad religion var minst sagt komplex och att unionsoldaternas uniform var blå, så det sägs en hel annat i den här dikten också, för den som är intresserad:

No brigadier throughout the year
So civic as the jay.
A neighbor and a warrior too,
With shrill felicity   

/.../

His character a tonic,
His future a dispute;
Unfair an immortality
That leaves this neighbor out.