Fitzgeralds fotograferade

Jag har kommit till slutet av Nancy Milfords biografi över Zelda Sayre, senare Fitzgerald. Zelda växte upp i Alabama, ett sladdbarn med vuxna syskon och en sträng domare till far. Zelda var inte någon "Southern Belle," direkt. Som tonåring gjorde hon regelbundet skandal; hon dansade, drack och åkte gärna bil med diverse unga män. Ryktet gick att hon badat naken, men hon hade burit en hudfärgad baddräkt. I och med första världskriget byttes de lokala unga männen ut mot uniformsklädda män som stationerats i Alabama. En av dem var F. Scott Fitzgerald.

Jag hittar fotografiet av Zelda här ovan och känner knappt igen henne bakom allt smink. Poserandet och det shinglade håret är så tidstypiska. Cigaretten! Hon skulle kunna vara vem som helst från perioden. Men efter att ha googlat lite till upptäcker jag hennes och Scotts bröllopsfoto. Samma ögon, läppar och hår fast nu lite rufsigare - visst är det hon också på första bilden. Zelda kallade det här för sitt Elizabeth Arden-ansikte. 

 

Zelda och Scott gifte sig alltså och han gjorde succé som författare. De flyttade till New York och blev frontfigurer för den moderna generationen. Press och vänner skrev om paret, och det gjorde även Scott i flera självbiografiskt inspirerade romaner. Zelda var fullt upptagen med att leva upp till sitt rykte som ung, vacker och våghalsig. Hon framställdes som den ultimata flappern. Inget av det här är lätt att utläsa i fotografierna ovan. Det där stumfilmsparet verkar så långt borta från vår tid. För att komma närmare letar jag upp fler fotografier. Och här är ju det där unga, moderna paret! Zelda ser osminkad ut på de flesta bilderna och Scott inte lika vattenkammad.

 

De ser så unga, glada och levande ut på de här bilderna, nästan lite spjuveraktiga. Jag har plötsligt lättare att förstå varför människor i deras närhet blev så charmade, för det blev de. Flera av bilderna verkar tagna efter att de lämnat New York för Paris och Rivieran. Zelda och Scott har redan fått barn, Frances, som hela sitt liv kallades "Scottie." Solen lyser på familjen. Det kommer den inte alltid att göra. I Frankrike börjar horisonten redan mörkna, och det beror inte bara på det annalkande kriget.  

New York på film

I vår kommer jag att resa mycket och för att inte förgås av hemlängtan tänker jag se om filmer som utspelas helt eller delvis i New York, samt tipsa om dem här. Så himla många bra filmer utspelas ju på Manhattan och i de andra stadsdelarna att vissa geografiska platser förvandlats till allmänt kulturgods: 5e avenyn, Central Park, FN-huset (strikt talat inte NY), Staten Island-färjan, Tiffany's, Plaza hotell, Empire State Building, Upper West Side, Upper East Side, Harlem, Bronx, Brooklyn-bron, Wall Street etc. behöver man ju inte ha besökt för att ha en relation till. När jag kom till New York första gången i början på 1990-talet tyckte jag att det var som att gå omkring i en filmkuliss. Jag hade ju sett "allting" redan, fast på bioduken. Sedan jag och Mr B flyttade hit för drygt ett år sedan har jag inte undvikit NY-filmer direkt, men inte heller sökt upp dem. Jag jobbar så mycket att jag oftast sitter inomhus och då vill jag inte se filmer om det som händer utanför fönstret. Det har känts patetiskt. Men nu ska det bli ändring på det! Jag kommer att se om några riktiga favoriter, men också mindre kända NY-filmer. Och kanske en och annan film som jag inte sett förut. Kom gärna med tips! Har ni några filmfavoriter som utspelas i NY som ni tycker att jag borde se? Eller varför inte film i/om någon annan stad?



januariskörd

Ryggarna till de här böckerna känns plötsligt fula och trista i jämförelse med Penguins Fitzgerald-utgåvor. 

Tematrio - snygga bokomslag

Jag har ju precis skrivit om bokomslag och så kommer en tematrio på ämnet. Fast nu handlar det om snygga omslag. De här utgåvorna av F. Scott Fitzgeralds verk väckte verkligen mitt habegär när jag såg dem i butiken första gången. Jag vill fortfarande ha dem, allihopa:

bokomslag

New York Review of Books (NYRB) stiliga utgåvor

Jag tänkte på det senast i en bokhandel: hur bokomslag styr blick och val. Hur omslaget kan bestämma om jag plockar upp en bok från bordet eller låter den ligga kvar. Och vad svårt valet blir när man plötsligt flyttar från ett land till ett annat. Efter tretton år i Storbritannien kan jag det landets omslagsmarkörer otroligt väl. De sista åren gjorde jag få misslyckade köp. Men nu står jag ställd inför raderna av titlar i handeln. De amerikanska bokomslagens koder är så annorlunda och det slutar med att jag skannar hyllorna efter titlar från förlag där de brittiska och amerikanska upplagorna ser likadana ut, t.ex. Europa Editions och NYRB. Eller så väljer jag en författare vars verk jag redan känner till. Få spontanköp men också få felköp. I Sverige sker skannandet automatiskt. Typiskt har jag dock läst om verket eller författaren tidigare och då är det lättare att bortse från omslaget. Spontanköp på svenska gör jag sällan numera. De blir stående olästa i bokhyllan.

Tidigare inlägg om brittiska bokomslag:

"Chic" Lit Paris

Penguin Modern Classics

Vintriga vildmarksthrillers

Maria Edgeworth - "Belinda"

“And what are you reading, Miss –?” “Oh! it is only a novel!” replies the young lady, while she lays down her book with affected indifference, or momentary shame. “It is only Cecilia, or Camilla, or Belinda”; or, in short, only some work in which the greatest powers of the mind are displayed, in which the most thorough knowledge of human nature, the happiest delineation of its varieties, the liveliest effusions of wit and humour, are conveyed to the world in the best-chosen language.”                       (Austen, Northanger Abbey, kapitel 5)

 

Vittorio Reggianini (1858-1939)

Maria Edgeworths roman Belinda (1896 - fast jag läste den reviderade versionen från 1801) var en av Jane Austens favoritromaner och jag hittar flera scener som måste ha inspirerat Austens eget romanskrivande. Vad sägs till exempel om balscenen där bokens hjältinna Belinda råkar höra sig själv beskrivas i nedlåtande termer av romanens hjälte, Mr Hervey? Eller den jämförelse samme Mr Hervey gör mellan de två kvinnor han måste välja mellan, den förnuftiga Belinda och den känslosamma Virginia?

 

Tankekraften* i Belinda är det alltså inget fel på. Snarare tvärtom. Under sin samtid avfärdades Edgeworths roman för att vara alldeles för didaktisk. Romanens Belinda Portman är en ung kvinna som skickas till Mrs Delacour i London för att göra sin debut. Hon upptäcker snart den smärta - både fysisk och psykisk - som gömmer sig bakom Mrs Delacours glättiga och chockerande beteende, och bestämmer sig för att ställa allt tillrätta. Det lyckas hon såklart med. Alldeles för väl, skulle jag vilja påstå, för som karaktär blir hon nästan outhärdlig i sin perfektion - en riktig "Mary Sue" för att använda en term lånad från från fanfiction. Här rör det sig alltså om en av romanens verkliga svagheter:*

 

 “Nothing could be more delightful to Miss Portman than thus to feel herself the object at once of esteem, affection, and respect; to see that she had not only been the means of saving her friend's life, but that the influence she had obtained over her mind was likely to be so permanently beneficial both to her and to her family.”  (Edgeworth, Belinda, kapitel 23)

 

 

 

Besynnerligheter* finner man också i Belinda. En duell mellan två kvinnor utklädda till män och andra exempel på cross-dressing hittar man inte i alla romaner från perioden direkt. Inte heller en hjälte som läst för mycket Rousseau och bestämmer sig för att uppfostra en ung flicka till att bli hans framtida ideala hustru. Behöver jag nämna att det experimentet inte går som han tänkt sig?

 

Huruvida romanen är originell* har jag svårare att bestämma. Den hamnar så exakt mellan Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Women (1792) och Jane Austens romaner (1811-1816) att jag misstänker en tendens snarare än ett undantag. I 1801 års upplaga gifter sig Belinda nästan med en man från Västindien, en så kallad kreol, men i den tredje och sista reviderade versionen har Edgeworth tonat ned romansen. Så kallade blandäktenskap kunde man inte skriva om hursomhelst, berättas i förordet. Här kanske man kan tala om originalitet, åtminstone i de två första versionerna av romanen. Någon efterglöd,* slutligen, är det nog för tidigt att orda om, men med tanke på hur långt tid det tog att läsa ut Belinda och mitt allmänna intresse för kvinnlig litteraturhistoria, kommer berättelsen nog att stanna kvar i mitt huvud ett tag. Om minnet verkligen kommer att "glöda" lämnar jag dock osagt.

 

*) I det här inlägget har jag försökt skriva om Belinda utifrån Kjaerstads kriterier för hur man (kanske?) borde bedöma litterära texter. Kan jag därmed dra några slutsatser om Belindas kvalitéer som "god litteratur"? Nej, jag tror faktiskt inte att kriterierna hjälpte i det här fallet. Däremot hjälpte de mig absolut att organisera det här inlägget.  

The blizzard of 2016 - uppföljning

Ovädret har dragit förbi och solen strålar över ett Manhattan draperat i vitt. Temperaturen ligger strax under noll. Vår altan vätter mot norr så när snön smälter vete sjutton. Man får njuta så länge det varar. Jag gräver fram en ljuslykta ur snön och tänder den när det börjar skymma. Den lilla lyktan har konkurrens men jag tycker den står sig rätt väl i förhållande till både Chrysler-byggnad och julslinga. 

#vinterfilm

Jag skriver mer om film än litteratur just nu, men låt gå för det. Kulturkollos ord för dagen är #vinterfilm. Snö, kyla och is är inte bara namn på konkreta företeelser utan också metaforer för mänskliga tillstånd. Film har visuella möjligheter att kombinera betydelserna som litteratur saknar, trots de bilder texter kan skapa inom oss. I följande avsnitt ur Kubricks The Shining (1980) kontrasterar det sköna snölandskapet i labyrinten med Jack Nicholsons vansinne, men hotet förstärks också av tittarens insikt i att vintern kan vara direkt dödlig under fel omständigheter:

Slutscenen i Robert Altmans antivästern Mr McCabe & Mrs Miller (1971) illustrerar inte bara snöstormens likgiltighet inför mänskliga förehavanden, utan också hur ointresserad befolkningen i den lilla orten är gällande hjältens öde (obs! spoiler följer). Han har befriat dem från deras plågoandar bara för att ensam och bortglömd frysa ihjäl i snön. En av filmhistoriens mest hjärtskärande slutscener:

Det är knappast en slump att bröderna Coens Fargo (1996) utspelas på vintern. Peter Stormares illustrerar kanske mest dramatiskt (ha) den moraliska förfrysning som kännetecknar personerna i filmen. Det pulserande varma undantaget är Marge Gunderson, ypperligt spelad av Frances McDormand:

Vintern är också ålderns årstid, vilket antyds i Alan Rickmans regidebut, The Winter Guest (1997). Det frostiga förhållandet mellan mor och dotter står i centrum. Huvudrollerna spelas av ett verkligt mor-dotterpar: Phyllida Law och Emma Thompson. En lågmäld pärla med det vintriga skottska landskapet som tredje aktör:

Och slutligen: snö, kyla och is som konkreta signaler om att ett domedagsklimat är i antågande. Lob och Rochettes Snowpiercer (2013) och Roland Emmerichs The Day After Tomorrow (2004) lider båda av logiska luckor stora som isberg, men är sevärda ändå tack vare sina snötäckta katastrofscener. Vintern kommer - och fort går det:

 

Vinter ute, vinter inne

Så kom den i alla fall, snöstormen Jonas. Alla flyg, bussar och tåg är inställda; människor uppmanas att hålla sig inne. På Long Island befarar man översvämningar och bara tunnelbanan fungerar någorlunda vanligt. Än så länge. Hittills har fallit 4-5 decimeter snö och snöandet förväntas fortsätta hela dagen och långt in på natten. Tänk om det aldrig upphör?
 

 

På väg hem från Yorkville igår kväll stannade jag upp vid Barnes & Noble på 53e gatan. Jag tänkte verkligen inte gå in, men något drog. En sista fix innan avvänjningen (läs: köpstopp), kanske. En roman från Europa Editions pockade särskilt. Christopher Nicholsons Winter (2014) är ett triangeldrama mellan en åldrande Thomas Hardy, hans hustru Florence och den unga skådespelerskan Gertrude Bulger, huvudrollsinnehavare i teateruppsättningen av Hardys Tess of the d'Urbervilles. Obesvarad kärlek i livets vinter.

The blizzard of 2016

Nu är den på väg, den kraftigaste snöstormen på 90 år. Klockan fyra i natt (fredag) ska snön börja falla. Jojo, vi får väl se. Hittills inte en snöflinga. Men iskalla vindar har blåst mellan höghusen hela veckan. Dem har den bleka vintersolen inte kunnat sätta något emot. I matvarubutikerna idag var det knökfullt. Det tog ett tag att förstå att det berodde på alla domedagsprofetior. Mitt på Manhattan får jag för mig att människor gillar att bunkra upp bara för sakens skull. Det blir ett tillfälle att laga mat hemma, att tända ljus och mysa lite. Själv tog jag mig till korsningen 86e gatan och andra avenyn för tysk korv, sauerkraut och spätzle. Några askar Läkerol slank också med. I den här korsningen ligger Schaller & Weber, som tillverkar och säljer de bästa tyska korvarna i hela USA. På riktigt. Nu tog jag taxi upp och gick de femtio kvarteren hem, men normalt brukar jag göra tvärtom. Det tar ca två timmar att promenera mellan vår lägenhet och Yorkville, som området på Upper East Side heter. Går man fort håller man sig i alla fall varm. Mr B och jag har därmed allt vi behöver i händelse av att vi blir insnöade (på trettonde våningen). På vägen hem köpte jag också en flaska vin och stearinljus. I fall att.  

här säljes Weisswurst, Bratwurst och Bauernwurst. Bland annat.

Uppdatering kl, 23.00: okej, det snöar lite nu.

Bokblogssjerka 22-25 januari

Bok på film har jag ju precis skrivit om; det var temat för trion förra veckan. Till jerkan: jag har nog aldrig läst något baserat på filmer eller tv-serier. Vad jag vet. Däremot läser jag ofta redan existerande förlagor till filmer som gjort ett starkt intryck. Följande film/bokpar har jag skrivit om förr. Klicka gärna på länkarna som för dit.

 

 

Debra Graniks film Winter's Bone (2001) var som en knytnäve i magen. Efteråt läste jag Daniel Woodrells Winter's Bone (2006) och upptäckte en roman med meningar som denna: "Houses above looked caught on the scraggy hillsides like crumbs in a beard and apt to fall as suddenly." Jag har skrivit mer om filmen här.

 

 

Elisabeth Sanxay Holdings The Blank Wall (1947) läste jag först efter att ha sett två filmatiseringar av romanen: Max Ophüls filmversion, kallad The Reckless Moment (1949), och den senaste versionen, The Deep End (2001). Filmatiseringen från 2001 är betydligt bättre än trailern ovan ger sken av. En modern Hitchcock. Mer om roman och filmer här. 

 

 

Slutligen, Pressburger & Powells Black Narcissus (1947), som jag sett otaliga gånger. Den litterära förlagan öppnade jag dock inte förrän för något år sedan: Ruder Goddens roman med samma namn från 1939. Mer om romanen här.

"Jessica Jones," säsong ett

Efter arbetstid den här veckan har jag tittat mig igenom hela första säsongen av Nextflixs Jessica Jones, en serie som utspelar sig i samma universum som Marvels superhjältefilmer. Temat är dock rejält nedtonat. Inga dräkter eller fåniga namn, vilka nog hade avskräckt mig. Istället ligger fokus till en början mest på Jessica Jones arbete som privatdetektiv och på hennes oförmåga att komma över traumat efter en psykisk misshandel med våldtäktsinslag. När mannen som misshandlade henne plötsligt dyker upp i hennes liv igen, bestämmer hon sig för att slå tillbaka.

David Tennant och Krysten Ritter

Och här kommer superhjältetematiken in, för mannen är säsongens mesta antagonist och har seriens övertydligaste namn, Kilgrave, en person med förmåga att styra människors handlingar enbart med sina tankar. Till saken hör att Kilgrave - förföriskt och galenpannigt spelad  av David Tennant - fortfarande är förälskad i Jessica och hoppas på en återförening, den här gången dock med Jessicas fulla medgivande. Vad synd bara att han inte kan låta bli att manipulera och terrorisera  människor i sin väg. Emily Nussbaum har uppmärksammat seriens blinkningar åt samtida vampyrromanser och Buffy i sin utmärkta recension av serien i The New Yorker, men serien kan nog snarare kallas en anti-romans. Hursomhelst mycket sevärd.
 

Tematrio - Dystopier

Lyrans tematrio den här veckan är dystopier. Jag har inget speciellt intresse för genren, men följande romaner tyckte jag var smått fantastiska när jag läste dem första gången. Sedan dess har jag undervisat dem till leda. Detsamma gäller tyvärr Atwoods The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse). Letade efter mina bokexemplar, men inser att de ligger på kontoret i Sverige allihopa.

 

Först ut, David Mitchells Cloud Atlas. En roman i novellform som börjar historiskt och slutar i dystopi, eller gör den det, eftersom berättelserna avlutas halvvägs och återupptas först i andra halvan av romanen? Då har läsaren kommit full cirkel och är tillbaka i 1800-talet igen. Sedan Cormac McCarthys The Road. Nattsvart berättelse om mänsklighetens förfall. Slutligen Michel Fabers Under the Skin. Strikt talat kanske inte en dystopi (fast hur definieras en dystopi, egentligen?), eftersom berättelsen utspelas i något slags alternativt Skottland.

Vinter med kulturkollo - #minus

Minusgrader och årets första snö i New York. Julafton hela januari?

läsro en söndagseftermiddag

Vintrigt, grått och ganska kallt. Doften av hyacinter och tända ljus. Yllefilten, kuddar och en riktigt god roman. Idag stannar jag inomhus.

"Curtain" för Christie

Agatha Christie dog för 40 år sedan idag

Tematrio: från bok till film

Vilket roligt ämne för Lyrans senaste tematrio. Jag tänkte först skriva enbart om lyckade och mindre lyckade Austen-filmatiseringar, men jag har skrivit en del på det ämnet redan och väljer istället att nämna tre andra filmadaptioner där både film och romanförlaga håller, oavsett i vilken ordning man närmar sig dem. Jag hade väldigt svårt att begränsa mig till tre (och fick lust att se om allihopa) , men här kommer de i alla fall:

 

1. Shirley Jacksons The Haunting of Hill House (1959) / The Haunting (Wise, 1963)
Jacksons roman har filmatiserats flera gånger, men versionen från 1963 är absolut bäst - och ruggigast. Faktiskt är alla andra versioner riktigt kassa. Ovan är filmens kanske mest gastkramande scen.

 

 

2. Patricia Highsmiths Ripley's Game (1974) / The American Friend (Wenders, 1977) 

Highsmiths andra roman om Tom Ripley har också filmatiserats mer än en gång och den senaste versionen med John Malkovich i huvudrollen är bra, fast jag föredrar ändå Wim Wenders tyska version. Rent estetiskt vinner den på grund av Wenders konsekventa cinematografi (notera t.ex. hans subtila användande av rött bland allt det 1970-talsbruna), Dennis Hoppers karaktär är långt ifrån Highsmiths Ripley. Romanen kan absolut läsas av alla, särskilt av deckarfantaster, men filmen är nog mest för personer med en fäbless för 1970-talsestetik. Mer om filmen här.

 

 

3.  Winifred Watsons Miss Pettigrew Lives for a Day (1937) / Miss Pettigrew Lives for a Day (Nalluri, 2008)

Persephone Books är ett brittisk förlag som specialiserat sig på att publicera engelskspråkig litteratur från mellankrigstiden och det är dem vi har att tacka för att Watsons roman återigen finns i tryck. Miss Pettigrew är en riktig feel-goodroman men i mellankrigstappning. Filmversionen är ljuvlig, ljuvlig med lite mörkare undertoner än romanen. 1937 kunde man nog ana vart det barkade rent politiskt, men 2008 visste man ju säkert vad som sedan skedde. Kan inte rekommendera både roman och film nog. Mer om romanen här.

 

Bubblare - alltså, jag skulle kanske skrivit (igen) om de här romanerna och adaptionerna istället: The Blank Wall/The Deep End, Black Narcissus och Winter's Bone - se dem, läs dem!

 

Söndagsfilm: "The China Syndrome" (1979)

Jag erkänner att jag såg om The China Syndrome från 1979 mest för att jag tycker att Jane Fondas garderob i filmen är så snygg. Den är både diskret och glamorös, och mycket olik 1970-talspastischerna i filmer som American Hustle. Inte heller Michael Douglas, här frilansande kameraman med radikala åsikter, ser ut som någon i den filmen. Jag gillar också att hjältarna i filmen är journalister. Tredje statsmakten osv. Det har ju gjorts en hel del filmer på ämnet (journalisthjältar), t.ex. All the Presidents' Men (1976) och The Killing Fields (1984). Jag hoppas snart se Spotlight (2015), filmen om hur journalister vid Boston Globe avslöjade mörkläggningen av sexuella övergrepp i katolska kyrkan. Här är journalisterna verkligen den lilla människans förkämpar. The China Syndrome har åldrats väl, även om kärnkraftsfrågan nog är mer komplicerad än filmen antyder.

#pulka med kulturkollo

Kulturkollos vinterord för dagen är pulka. Så klart tänker jag på Ethan Frome (1911), där  en pulka (eller kanske kälke om man ska var noga) spelar central roll i berättelsen. Mer om Edith Whartons tragiska kortroman har jag skrivit här.

Bokbloggsjerka 8 - 11 januari 2016

Här är mitt inlägg till januaris bokbloggsjerka. Jag kan inte skriva om nyårslöften inför 2016, för några sådana har jag inte gett. Men jag hoppas och önskar att 2016 blir ett mer produktivt år, att jag läser mer, skriver mer och möter nya, inspirerande kollegor. Jag hoppas att få mer tid för mina vänner och att hitta riktig lugn och ro emellanåt. 2015 var fattigt på alla dessa plan.

stay prepared in the new year

"Budapest" - Chico Buarque

Budapest utkom 2003 på svenska. Det är en skum liten bok. Huvudperson José Costa är spökförfattare i Rio de Janeiro. Ja, alltså en sådan där som skriver texter i andras namn. Klienterna är oftast privatpersoner, som vill ha självbiografier att dela ut till släkt och vänner, men det händer att José skriver texter år mer offentliga typer. Efter en konferensresa blir José besatt av det ungerska språket och reser till Budapest, där han inleder en relation med sin språklärare Kriska. När han slutligen återvänder till Rio upptäcker han att en av de självbiografier han skrivit blivit en hyllad bästsäljare och att hans brasilianska hustru inlett ett förhållande med det officiella författarjaget. José återvänder till Budapest där han själv plötsligt hyllas som författare till sin egen självbiografi. Problemet är att han inte skrivit någon. Verklighet och fantasi blir allt svårare att hålla isär - både för huvudpersonen och läsaren.
 

Budapest 2012

Budapest är också en roman om att älska ett språk. José lär sig ungerska enligt språkbadsprincipen. Det betyder att han enbart talar målspråket och ser till att befinna sig i miljöer där endast målspråket pratas. Det mest effektiva badet är förstås - och det här vet vi väl alla? - att inleda en kärleksrelation med en person som talar språket. I Josés fall sammanfaller mål och medel. För vem tusan ska han tala ungerskan med om inte den ungerska kvinna han kommit att älska? Det talas ju i stort sett ingen annanstans (förutom i de delar av Rumänien som kallar sig ungerska, men det är en annan historia): 

"...och plötsligt insåg jag; att lära mig ungerska hade varit en barnlek, det verkligt svåra skulle bli att utplåna språket ur minnet. Och jag rös till vid tanker på att inom kort, långt från Kriska och hennes land, skulle jag ha like lite nytta av alla ungerska ord som av dessa mynt som blir kvar i fickorna på den som återvänder från en resa." (s. 103)

Det är med viss avund jag läser hur José snart behärskar ungerska så bra att han kan spökskriva också på det språket - och upptäcker att ungerskan gjort honom till poet och inte prosaförfattare. Då skriver han en poesisamling åt en av Ungerns främsta poeter. Å om det gick så fort att behärska ett nytt språk till fullo! Ljuvlig läsning, Budapest. Rekommenderas.

Tematrio - boksaker

Lyran anordnar en tematrio på boksaker. Här tre boksaker hemma hos mig:

 

En bokborste. Vadå. En sådan har väl alla?

 

Litterära muggar. Från vänster: En kopia av Dr. Johnsons "gruel mug," en mugghyllning till systrarna Brontë och slutligen Penguins muggversion av Wools eget rum. Om ni inte vet vem Dr. Johnson var, v.g. googla. Han var ett geni.

 

 

En samling gamla bibliotekskort (här endast utan foto och/eller namn). Vissa har jag t.o.m. uppdaterade versioner av! Ett stämpelkort från Blackwell's slank med.  

 

 

Okej, jag fuskar och utnämner en fjärde grej: tantiga broderade bokmärken. De är jättefina men alldeles för tjocka för att ha i de flesta böcker. Jag sydde ihop den första, orkade inte göra klart den andra och den tredje är kvar i paketet. Hittas på "the haberdashery department" i Londons ljuvligaste varuhus, Liberty's. "Haberdashery" är f.ö. ett av mina favoritord på engelska. Smaka på det: ha-ber-daa-sher-yy. Ljuvligt.

#is och His Dark Materials

Kulturkollos ord för dagen är #is och eftersom jag precis avslutat omläsningen av Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (f.ö. en av flera litteraturslattar, dvs något påbörjat förra året men avslutat först 2016) är det såklart den jag associerar till när jag tänker på ordet. Jag studerade i Oxford när jag läste böckerna första gången och då kittlade det till lite extra varje gång Pullman refererade till existerande platser och gator. När handlingen sedan förflyttades till "Lapland" ökade min förtjusning eftersom jag bokstavligt talat växt upp i landskapet - fast, eh, inte på romanens Svalbard som tur är. Massor av kyla och is i de delarna av trilogin (och i hemorten) hursomhelst.

 

Men det var inte därför jag läste om romanerna, utan det beror på min romankurs för blivande gymnasielärare. En av studenternas uppgifter förra terminen var att presentera en litterär karaktär som inspirerat dem. Det kunde vara en hjälte eller en antihjälte, men de måste motivera sitt val utifrån texten. För att inte översvämmas att personligheter från filmer och tv-serier höll jag hårt på att "litterär" betydde just en romantext. Nu blev det ändå så att film och tv-karaktärerna dominerade, eftersom många filmer och tv-serier har romanförlagor. Personer från Game of Thrones och LOTR trängdes om utrymmet. Så många korta män! En av studenterna lyfte dock något oväntat fram Lyra från His Dark Materials som en inspirerande fiktiv person. Han var halvvägs igenom trilogin och gillade den riktigt mycket. Eftersom jag går igång på studenters entusiasm för litteratur (den är så ovanlig - snyft) kände jag att en omläsning av böckerna under jullovet var på sin plats.

 

 

kritiserad filmversion

 

Och de är lika ljuvliga som jag minns dem.  Den första romanen i trilogin, Northern Lights/The Golden Compass, är fortfarande den starkaste även om den tredje lyfter ordentligt mot slutet. Möjligtvis kändes Pullmans kritik av Narniaböckerna lite övertydlig den här gången, men det kan också bero på att jag i Oxford hörde honom prata på temat två-tre gånger. Det blev lite tjatigt och dessutom framstod han som en ganska osympatisk person. Nåja. Ett av hans mer sympatiska drag är ändå att han tror på "läsningens demokrati," dvs att läsaren faktiskt har rätt att läsa hans texter hur hon eller han vill och alltså kan välja att strunta i författarens åsikter - och personlighet. Jag tillhör f.ö. minoriteten som tycker att filmatiseringen av den första romanen är helt ok, men nu håller BBC på att göra tv-serie av hela trilogin och den kan nog bli bättre.

Läst 2016

Fetstilade titlar rekommenderas:

The Golden Compass - Philip Pullman (omläst)
Lyra's Oxford - Philip Pullman
Budapest - Chico Buarque
Belinda - Maria Edgeworth
White Beech: The Rainforest Years - Germaine Greer
The Buddha in the Attic - Julie Otsuka
Min ö, mitt opium - Lisa Rydberg
Make Me - Lee Child
Zelda Fitzgerald - Nancy Milford
Zelda Sayre Fitzgerald: An American Woman's Life  - Linda Wagner-Martin
Z - A Novel of Zelda Fitzgerald - Therese Anne Fowler
Call Me Zelda - Erica Robuck
This Side of Paradise - F. Scott Fitzgerald
The Beautiful and Damned - F. Scott Fitzgerald
Tender is the Night - F. Scott Fitzgerald
Unnatural Death  - Dorothy L. Sayers (ljudbok)
Whose Body? - Dorothy L. Sayers (ljudbok) (omlyssnad)
The Unpleasentness at the Bellona Club - Doroth L. Sayers (ljudbok)
Days of Abandonment - Elena Ferrante
My Brilliant Friend - Elena Ferrante
The Lost Daughter - Elena Ferrante
The Angelic Avengers - Pierre Andrézel
Nightingale Wood - Stella Gibbons
Footsteps in the Dark -. Georgette Heyer
Insatiable - Meg Cabot
The 5th Wave - Rick Yancey
The Infinite Sea - Rick Yancey
The Last Star - Rick Yancey
Indiana - George Sand
Norrut åker man för att dö - Ida Linde
The Sorrows of Young Werther - J. W. von Goethe
We Were Liars - E. Lockhart
Where I Live Now - Meg Rosoff
Stormswift - Madeleine Brent
Merlin's Keep - Madeleine Brent
Heritage of Shadows - Madeleine Brent
True Murder - Yaba Badoe
Palo Alto - James Franco
When You Reach Me - Rebecca Stead
The Making of a Marchioness - Frances Hodgson Burnett
The Way of an Eagle - Ethel M. Dell
Outlander - Diana Gabaldon
Dragonfly in Amber - Diana Gabaldon
Voyager - Diana Gabaldon
Earthly Possessions - Anne Tyler
Thérèse Desqueyroux - François Mauriac
Fallen Land - Patrick Flanery
Kvinnan på tåget - Paula Hawkins
Wide Sargasso Sea - Jean Rhys (omläst)
The Butcher Boy - Patrick McCabe (omläst)
Etthundra mil - Jojo Moyes
Sophies historia - Jojo Moyes
The Hundred and Ninety-Nine Steps - Michel Faber
The Courage Consort - Michel Faber
The Crimson Petal and the White - Michel Faber
The Good Girl - Mary Kubicka
Kaninjägaren - Lars Kepler
The Orchid Thief - Susan Orlean
Let it Snow: Three Holiday Romances - Green/Johnson/Myracle
Hatet: En bok om antifeminism - Marie Sveland
In a Lonely Place - Dorothy B. Hughes
Persepolis - Marjane Satrapi (omläst)

Januari: 1700-talsförfattare och feminister

Maria Edgeworth by John Downman, 1807

Idag fyller anglo-irländska författaren Maria Edgeworth 250 år (eller 249, beroende på vilket år man väljer som hennes födelseår). Och av en slump har jag lagt hennes roman Belinda (1801) till högen av böcker jag hoppas läsa i januari. Eller nej, det är ju inte av en slump. Det slumpar sig snarare att hon fyller år idag. För under 2016 planerar jag att läsa 1700-talsromaner av just kvinnliga brittiska författare. De var både många och inflytelserika, men idag är deras namn inte lika välbekanta som t.ex. Fielding, Richardson och Defoe --- tre manliga romanförfattare från perioden. Belinda publicerades visserligen ett år in på 1800-talet men jag väljer ändå att börja med just den här romanen eftersom intrigen och humorn jämförts med Jane Austens. Jag hoppas verkligen att det stämmer. Övrig litteratur jag planerar att läsa under januari är också skriven av kvinnor:

  

 

De tre understa titlarna har alla att göra med sådant jag hoppas publicera under 2016, så dem måste jag läsa, vare sig jag har lust eller inte. Hursomhelst är det kul att två stora namn från 1970-talets kvinnorörelse fortfarande tycker att de har något att säga. Gloria Steinem skriver om resandets betydelse för hennes feministiska medvetande och Germaine Greer om hur hon återvänder till Australien för att ta sig an en gammal farm. Mer information följer när jag läst ut.