Ovädret har dragit förbi och solen strålar över ett Manhattan draperat i vitt. Temperaturen ligger strax under noll. Vår altan vätter mot norr så när snön smälter vete sjutton. Man får njuta så länge det varar. Jag gräver fram en ljuslykta ur snön och tänder den när det börjar skymma. Den lilla lyktan har konkurrens men jag tycker den står sig rätt väl i förhållande till både Chrysler-byggnad och julslinga.
Jag skriver mer om film än litteratur just nu, men låt gå för det. Kulturkollos ord för dagen är #vinterfilm. Snö, kyla och is är inte bara namn på konkreta företeelser utan också metaforer för mänskliga tillstånd. Film har visuella möjligheter att kombinera betydelserna som litteratur saknar, trots de bilder texter kan skapa inom oss. I följande avsnitt ur Kubricks The Shining (1980) kontrasterar det sköna snölandskapet i labyrinten med Jack Nicholsons vansinne, men hotet förstärks också av tittarens insikt i att vintern kan vara direkt dödlig under fel omständigheter:
Slutscenen i Robert Altmans antivästern Mr McCabe & Mrs Miller (1971) illustrerar inte bara snöstormens likgiltighet inför mänskliga förehavanden, utan också hur ointresserad befolkningen i den lilla orten är gällande hjältens öde (obs! spoiler följer). Han har befriat dem från deras plågoandar bara för att ensam och bortglömd frysa ihjäl i snön. En av filmhistoriens mest hjärtskärande slutscener:
Det är knappast en slump att bröderna Coens Fargo (1996) utspelas på vintern. Peter Stormares illustrerar kanske mest dramatiskt (ha) den moraliska förfrysning som kännetecknar personerna i filmen. Det pulserande varma undantaget är Marge Gunderson, ypperligt spelad av Frances McDormand:
Vintern är också ålderns årstid, vilket antyds i Alan Rickmans regidebut, The Winter Guest (1997). Det frostiga förhållandet mellan mor och dotter står i centrum. Huvudrollerna spelas av ett verkligt mor-dotterpar: Phyllida Law och Emma Thompson. En lågmäld pärla med det vintriga skottska landskapet som tredje aktör:
Och slutligen: snö, kyla och is som konkreta signaler om att ett domedagsklimat är i antågande. Lob och Rochettes Snowpiercer (2013) och Roland Emmerichs The Day After Tomorrow (2004) lider båda av logiska luckor stora som isberg, men är sevärda ändå tack vare sina snötäckta katastrofscener. Vintern kommer - och fort går det:
Så kom den i alla fall, snöstormen Jonas. Alla flyg, bussar och tåg är inställda; människor uppmanas att hålla sig inne. På Long Island befarar man översvämningar och bara tunnelbanan fungerar någorlunda vanligt. Än så länge. Hittills har fallit 4-5 decimeter snö och snöandet förväntas fortsätta hela dagen och långt in på natten. Tänk om det aldrig upphör?
På väg hem från Yorkville igår kväll stannade jag upp vid Barnes & Noble på 53e gatan. Jag tänkte verkligen inte gå in, men något drog. En sista fix innan avvänjningen (läs: köpstopp), kanske. En roman från Europa Editions pockade särskilt. Christopher Nicholsons Winter (2014) är ett triangeldrama mellan en åldrande Thomas Hardy, hans hustru Florence och den unga skådespelerskan Gertrude Bulger, huvudrollsinnehavare i teateruppsättningen av Hardys Tess of the d'Urbervilles. Obesvarad kärlek i livets vinter.
Nu är den på väg, den kraftigaste snöstormen på 90 år. Klockan fyra i natt (fredag) ska snön börja falla. Jojo, vi får väl se. Hittills inte en snöflinga. Men iskalla vindar har blåst mellan höghusen hela veckan. Dem har den bleka vintersolen inte kunnat sätta något emot. I matvarubutikerna idag var det knökfullt. Det tog ett tag att förstå att det berodde på alla domedagsprofetior. Mitt på Manhattan får jag för mig att människor gillar att bunkra upp bara för sakens skull. Det blir ett tillfälle att laga mat hemma, att tända ljus och mysa lite. Själv tog jag mig till korsningen 86e gatan och andra avenyn för tysk korv, sauerkraut och spätzle. Några askar Läkerol slank också med. I den här korsningen ligger Schaller & Weber, som tillverkar och säljer de bästa tyska korvarna i hela USA. På riktigt. Nu tog jag taxi upp och gick de femtio kvarteren hem, men normalt brukar jag göra tvärtom. Det tar ca två timmar att promenera mellan vår lägenhet och Yorkville, som området på Upper East Side heter. Går man fort håller man sig i alla fall varm. Mr B och jag har därmed allt vi behöver i händelse av att vi blir insnöade (på trettonde våningen). På vägen hem köpte jag också en flaska vin och stearinljus. I fall att.
här säljes Weisswurst, Bratwurst och Bauernwurst. Bland annat.
Bok på film har jag ju precis skrivit om; det var temat för trion förra veckan. Till jerkan: jag har nog aldrig läst något baserat på filmer eller tv-serier. Vad jag vet. Däremot läser jag ofta redan existerande förlagor till filmer som gjort ett starkt intryck. Följande film/bokpar har jag skrivit om förr. Klicka gärna på länkarna som för dit.
Debra Graniks film Winter's Bone (2001) var som en knytnäve i magen. Efteråt läste jag Daniel Woodrells Winter's Bone (2006) och upptäckte en roman med meningar som denna: "Houses above looked caught on the scraggy hillsides like crumbs in a beard and apt to fall as suddenly." Jag har skrivit mer om filmen här.
Elisabeth Sanxay Holdings The Blank Wall (1947) läste jag först efter att ha sett två filmatiseringar av romanen: Max Ophüls filmversion, kallad The Reckless Moment (1949), och den senaste versionen, The Deep End (2001). Filmatiseringen från 2001 är betydligt bättre än trailern ovan ger sken av. En modern Hitchcock. Mer om roman och filmer här.
Slutligen, Pressburger & Powells Black Narcissus (1947), som jag sett otaliga gånger. Den litterära förlagan öppnade jag dock inte förrän för något år sedan: Ruder Goddens roman med samma namn från 1939. Mer om romanen här.
Efter arbetstid den här veckan har jag tittat mig igenom hela första säsongen av Nextflixs Jessica Jones, en serie som utspelar sig i samma universum som Marvels superhjältefilmer. Temat är dock rejält nedtonat. Inga dräkter eller fåniga namn, vilka nog hade avskräckt mig. Istället ligger fokus till en början mest på Jessica Jones arbete som privatdetektiv och på hennes oförmåga att komma över traumat efter en psykisk misshandel med våldtäktsinslag. När mannen som misshandlade henne plötsligt dyker upp i hennes liv igen, bestämmer hon sig för att slå tillbaka.
David Tennant och Krysten Ritter
Och här kommer superhjältetematiken in, för mannen är säsongens mesta antagonist och har seriens övertydligaste namn, Kilgrave, en person med förmåga att styra människors handlingar enbart med sina tankar. Till saken hör att Kilgrave - förföriskt och galenpannigt spelad av David Tennant - fortfarande är förälskad i Jessica och hoppas på en återförening, den här gången dock med Jessicas fulla medgivande. Vad synd bara att han inte kan låta bli att manipulera och terrorisera människor i sin väg. Emily Nussbaum har uppmärksammat seriens blinkningar åt samtida vampyrromanser och Buffy i sin utmärkta recension av serien i The New Yorker, men serien kan nog snarare kallas en anti-romans. Hursomhelst mycket sevärd.
Lyrans tematrio den här veckan är dystopier. Jag har inget speciellt intresse för genren, men följande romaner tyckte jag var smått fantastiska när jag läste dem första gången. Sedan dess har jag undervisat dem till leda. Detsamma gäller tyvärr Atwoods The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse). Letade efter mina bokexemplar, men inser att de ligger på kontoret i Sverige allihopa.
Först ut, David Mitchells Cloud Atlas. En roman i novellform som börjar historiskt och slutar i dystopi, eller gör den det, eftersom berättelserna avlutas halvvägs och återupptas först i andra halvan av romanen? Då har läsaren kommit full cirkel och är tillbaka i 1800-talet igen. Sedan Cormac McCarthys The Road. Nattsvart berättelse om mänsklighetens förfall. Slutligen Michel Fabers Under the Skin. Strikt talat kanske inte en dystopi (fast hur definieras en dystopi, egentligen?), eftersom berättelsen utspelas i något slags alternativt Skottland.
Vilket roligt ämne för Lyrans senaste tematrio. Jag tänkte först skriva enbart om lyckade och mindre lyckade Austen-filmatiseringar, men jag har skrivit en del på det ämnet redan och väljer istället att nämna tre andra filmadaptioner där både film och romanförlaga håller, oavsett i vilken ordning man närmar sig dem. Jag hade väldigt svårt att begränsa mig till tre (och fick lust att se om allihopa) , men här kommer de i alla fall:
1. Shirley Jacksons The Haunting of Hill House (1959) / The Haunting (Wise, 1963)
Jacksons roman har filmatiserats flera gånger, men versionen från 1963 är absolut bäst - och ruggigast. Faktiskt är alla andra versioner riktigt kassa. Ovan är filmens kanske mest gastkramande scen.
2. Patricia Highsmiths Ripley's Game (1974) / The American Friend (Wenders, 1977)
Highsmiths andra roman om Tom Ripley har också filmatiserats mer än en gång och den senaste versionen med John Malkovich i huvudrollen är bra, fast jag föredrar ändå Wim Wenders tyska version. Rent estetiskt vinner den på grund av Wenders konsekventa cinematografi (notera t.ex. hans subtila användande av rött bland allt det 1970-talsbruna), Dennis Hoppers karaktär är långt ifrån Highsmiths Ripley. Romanen kan absolut läsas av alla, särskilt av deckarfantaster, men filmen är nog mest för personer med en fäbless för 1970-talsestetik. Mer om filmen här.
3. Winifred Watsons Miss Pettigrew Lives for a Day (1937) / Miss Pettigrew Lives for a Day (Nalluri, 2008)
Persephone Books är ett brittisk förlag som specialiserat sig på att publicera engelskspråkig litteratur från mellankrigstiden och det är dem vi har att tacka för att Watsons roman återigen finns i tryck. Miss Pettigrew är en riktig feel-goodroman men i mellankrigstappning. Filmversionen är ljuvlig, ljuvlig med lite mörkare undertoner än romanen. 1937 kunde man nog ana vart det barkade rent politiskt, men 2008 visste man ju säkert vad som sedan skedde. Kan inte rekommendera både roman och film nog. Mer om romanen här.
Jag erkänner att jag såg om The China Syndrome från 1979 mest för att jag tycker att Jane Fondas garderob i filmen är så snygg. Den är både diskret och glamorös, och mycket olik 1970-talspastischerna i filmer som American Hustle. Inte heller Michael Douglas, här frilansande kameraman med radikala åsikter, ser ut som någon i den filmen. Jag gillar också att hjältarna i filmen är journalister. Tredje statsmakten osv. Det har ju gjorts en hel del filmer på ämnet (journalisthjältar), t.ex. All thePresidents' Men (1976) och The Killing Fields (1984). Jag hoppas snart se Spotlight (2015), filmen om hur journalister vid Boston Globe avslöjade mörkläggningen av sexuella övergrepp i katolska kyrkan. Här är journalisterna verkligen den lilla människans förkämpar. The China Syndrome har åldrats väl, även om kärnkraftsfrågan nog är mer komplicerad än filmen antyder.
Kulturkollos vinterord för dagen är pulka. Så klart tänker jag på Ethan Frome (1911), där en pulka (eller kanske kälke om man ska var noga) spelar central roll i berättelsen. Mer om Edith Whartons tragiska kortroman har jag skrivit här.
Här är mitt inlägg till januaris bokbloggsjerka. Jag kan inte skriva om nyårslöften inför 2016, för några sådana har jag inte gett. Men jag hoppas och önskar att 2016 blir ett mer produktivt år, att jag läser mer, skriver mer och möter nya, inspirerande kollegor. Jag hoppas att få mer tid för mina vänner och att hitta riktig lugn och ro emellanåt. 2015 var fattigt på alla dessa plan.
Budapest utkom 2003 på svenska. Det är en skum liten bok. Huvudperson José Costa är spökförfattare i Rio de Janeiro. Ja, alltså en sådan där som skriver texter i andras namn. Klienterna är oftast privatpersoner, som vill ha självbiografier att dela ut till släkt och vänner, men det händer att José skriver texter år mer offentliga typer. Efter en konferensresa blir José besatt av det ungerska språket och reser till Budapest, där han inleder en relation med sin språklärare Kriska. När han slutligen återvänder till Rio upptäcker han att en av de självbiografier han skrivit blivit en hyllad bästsäljare och att hans brasilianska hustru inlett ett förhållande med det officiella författarjaget. José återvänder till Budapest där han själv plötsligt hyllas som författare till sin egen självbiografi. Problemet är att han inte skrivit någon. Verklighet och fantasi blir allt svårare att hålla isär - både för huvudpersonen och läsaren.
Budapest 2012
Budapest är också en roman om att älska ett språk. José lär sig ungerska enligt språkbadsprincipen. Det betyder att han enbart talar målspråket och ser till att befinna sig i miljöer där endast målspråket pratas. Det mest effektiva badet är förstås - och det här vet vi väl alla? - att inleda en kärleksrelation med en person som talar språket. I Josés fall sammanfaller mål och medel. För vem tusan ska han tala ungerskan med om inte den ungerska kvinna han kommit att älska? Det talas ju i stort sett ingen annanstans (förutom i de delar av Rumänien som kallar sig ungerska, men det är en annan historia):
"...och plötsligt insåg jag; att lära mig ungerska hade varit en barnlek, det verkligt svåra skulle bli att utplåna språket ur minnet. Och jag rös till vid tanker på att inom kort, långt från Kriska och hennes land, skulle jag ha like lite nytta av alla ungerska ord som av dessa mynt som blir kvar i fickorna på den som återvänder från en resa." (s. 103)
Det är med viss avund jag läser hur José snart behärskar ungerska så bra att han kan spökskriva också på det språket - och upptäcker att ungerskan gjort honom till poet och inte prosaförfattare. Då skriver han en poesisamling åt en av Ungerns främsta poeter. Å om det gick så fort att behärska ett nytt språk till fullo! Ljuvlig läsning, Budapest. Rekommenderas.
Litterära muggar. Från vänster: En kopia av Dr. Johnsons "gruel mug," en mugghyllning till systrarna Brontë och slutligen Penguins muggversion av Wools eget rum. Om ni inte vet vem Dr. Johnson var, v.g. googla. Han var ett geni.
En samling gamla bibliotekskort (här endast utan foto och/eller namn). Vissa har jag t.o.m. uppdaterade versioner av! Ett stämpelkort från Blackwell's slank med.
Okej, jag fuskar och utnämner en fjärde grej: tantiga broderade bokmärken. De är jättefina men alldeles för tjocka för att ha i de flesta böcker. Jag sydde ihop den första, orkade inte göra klart den andra och den tredje är kvar i paketet. Hittas på "the haberdashery department" i Londons ljuvligaste varuhus, Liberty's. "Haberdashery" är f.ö. ett av mina favoritord på engelska. Smaka på det: ha-ber-daa-sher-yy. Ljuvligt.
Kulturkollos ord för dagen är #is och eftersom jag precis avslutat omläsningen av Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (f.ö. en av flera litteraturslattar, dvs något påbörjat förra året men avslutat först 2016) är det såklart den jag associerar till när jag tänker på ordet. Jag studerade i Oxford när jag läste böckerna första gången och då kittlade det till lite extra varje gång Pullman refererade till existerande platser och gator. När handlingen sedan förflyttades till "Lapland" ökade min förtjusning eftersom jag bokstavligt talat växt upp i landskapet - fast, eh, inte på romanens Svalbard som tur är. Massor av kyla och is i de delarna av trilogin (och i hemorten) hursomhelst.
Men det var inte därför jag läste om romanerna, utan det beror på min romankurs för blivande gymnasielärare. En av studenternas uppgifter förra terminen var att presentera en litterär karaktär som inspirerat dem. Det kunde vara en hjälte eller en antihjälte, men de måste motivera sitt val utifrån texten. För att inte översvämmas att personligheter från filmer och tv-serier höll jag hårt på att "litterär" betydde just en romantext. Nu blev det ändå så att film och tv-karaktärerna dominerade, eftersom många filmer och tv-serier har romanförlagor. Personer från Game of Thrones och LOTR trängdes om utrymmet. Så många korta män! En av studenterna lyfte dock något oväntat fram Lyra från His Dark Materials som en inspirerande fiktiv person. Han var halvvägs igenom trilogin och gillade den riktigt mycket. Eftersom jag går igång på studenters entusiasm för litteratur (den är så ovanlig - snyft) kände jag att en omläsning av böckerna under jullovet var på sin plats.
kritiserad filmversion
Och de är lika ljuvliga som jag minns dem. Den första romanen i trilogin, Northern Lights/The Golden Compass, är fortfarande den starkaste även om den tredje lyfter ordentligt mot slutet. Möjligtvis kändes Pullmans kritik av Narniaböckerna lite övertydlig den här gången, men det kan också bero på att jag i Oxford hörde honom prata på temat två-tre gånger. Det blev lite tjatigt och dessutom framstod han som en ganska osympatisk person. Nåja. Ett av hans mer sympatiska drag är ändå att han tror på "läsningens demokrati," dvs att läsaren faktiskt har rätt att läsa hans texter hur hon eller han vill och alltså kan välja att strunta i författarens åsikter - och personlighet. Jag tillhör f.ö. minoriteten som tycker att filmatiseringen av den första romanen är helt ok, men nu håller BBC på att göra tv-serie av hela trilogin och den kan nog bli bättre.
Idag fyller anglo-irländska författaren Maria Edgeworth 250 år (eller 249, beroende på vilket år man väljer som hennes födelseår). Och av en slump har jag lagt hennes roman Belinda (1801) till högen av böcker jag hoppas läsa i januari. Eller nej, det är ju inte av en slump. Det slumpar sig snarare att hon fyller år idag. För under 2016 planerar jag att läsa 1700-talsromaner av just kvinnliga brittiska författare. De var både många och inflytelserika, men idag är deras namn inte lika välbekanta som t.ex. Fielding, Richardson och Defoe --- tre manliga romanförfattare från perioden. Belinda publicerades visserligen ett år in på 1800-talet men jag väljer ändå att börja med just den här romanen eftersom intrigen och humorn jämförts med Jane Austens. Jag hoppas verkligen att det stämmer. Övrig litteratur jag planerar att läsa under januari är också skriven av kvinnor:
De tre understa titlarna har alla att göra med sådant jag hoppas publicera under 2016, så dem måste jag läsa, vare sig jag har lust eller inte. Hursomhelst är det kul att två stora namn från 1970-talets kvinnorörelse fortfarande tycker att de har något att säga. Gloria Steinem skriver om resandets betydelse för hennes feministiska medvetande och Germaine Greer om hur hon återvänder till Australien för att ta sig an en gammal farm. Mer information följer när jag läst ut.
Ett vykort från New York, där än så länge endast Empire State Building påminner om fyrverkerifesten om några timmar. Just nu hörs bara trafiken över blåsten, men i köket stökar min man och snart öppnar vi champagnen. I år firar vi ensamma och det känns rätt. Eftersom vi bor granne med en kyrka kommer vi att höra det nya året ringas in. Det blir också fint. Till alla er som befinner er på platser där det blåser kallt, bokstavligt, metaforiskt eller kanske både och - jag önskar er ett varmare och vänligare 2016.
2015 går mot sitt slut och jag vill helst inte minnas det alls. Det har varit ett jobbigt år, både privat och på jobbet. Hejdå till det mesta som hände, också i världen. 2015 var dock året min läslust vaknade igen, om än alldeles för sent för att göra något direkt avtryck i årets lista över lästa böcker.
Först utläst under 2015 var Arctic Summer, Damon Galguts alldeles utmärkta bioroman om E.M Forster. Den väckte mitt intresse för biofiktion, en genre jag hoppas läsa betydligt mer av under 2016. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Var det bra så? var tillsammans med Karolina Ramqvists Flickvännen svenska höjdpunkter under våren. Oväntat bra var också Hans Falladas Alone in Berlin och Charlotte Rogans The Lifeboat. Den förra tog god tid på sig att lyfta och den senare hade jag nog aldrig plockat upp om det inte vore för hyllningarna på Ett eget rum (så tack Marcus och Helena!). Rogans roman fick inget eget inlägg här på bloggen, men det fick å andra sidan inte Arundhati Roys The God of Small Things eller Bea Uusmas The Expedition: A Love Story (japp, läste den i engelsk version) heller, fast de absolut var värda det. Slutligen läste jag romaner av favoriterna Patricia Highsmith och Shirley Jackson. The Tremor of Forgery och Hangsaman har det gemensamt att de inte kan underordnas en bestämd genre och det är delvis vad som gjorde dem intressanta.
Litterära besvikelser är tråkigt att skriva om, men jag hade hoppats mer på Meg Wolitzers Sylvia Plath-refererande roman Belzhar och Robin Mckinleys vampyrroman Sunshine.
I övrigt plöjde jag massor av böcker om akademiskt skrivande i somras, även om jag bara läste en av dem från pärm till pärm: Helen Swords Stylish Academic Writing. Tack vare den och Eric Hayots The Elements of Academic Style: Writing for the Humanities, gick inte bara min kurs bättre utan faktiskt mitt eget akademiska skrivande också. Och det kan behövas eftersom en av de få goda nyheterna under 2015 var att Palgrave MacMillan kommer att publicera min avhandling som bok. Nu är det strax 2016. Jag ser redan ljuset. Gott nytt år!
Ganska långt in i Hangsaman kommer att avsnitt som nästan skrämmer slag på mig. Delvis för att det är så oväntat, delvis för att det är så förbaskat läskigt. Jag kallsvettas, håren reser sig på mina armar och jag vågar inte läsa längre. Tack gode gud för att det är morgon och att jag inte hann till just det här avsnittet igår kväll. Jag hade glömt hur otäckt Jackson kan skriva. Hangsaman är Shirley Jacksons campusroman och den utspelar sig på ett college misstänkt likt Bennington college, där hon och hennes man undervisade under en lång period. Bennington college är så klart redan skildrat litterärt i Donna Tartts The Secret History och Jackson har inspirerats av en verklig händelse från 1946, då en student tog en promenad i den omgivande skogen och aldrig återvände. I Hangsaman anländer huvudpersonen Nathalie Waite till colleget (som aldrig namges i romanen) och får genast svårt att passa in. Den första person hon bekantar sig med är litteraturprofessorns fru, en före detta student, som nu känner sig isolerad från både andra studenter och övriga fakultetsfruar. Litteraturprofessorn har dessutom nya studentskor på halsen, Vicky och Anna, som mer motvilligt låter Nathalie ingå i gruppen runt professorsparet. Nathalie är också fascinerad av litteraturprofessorn men slits mellan beundran för honom och sin författande far, som uppmuntrar en mer cynisk distans hos Nathalie. Det är tydligt att både fadern och professorn försöker dominera Nathalies intellektuella utveckling, men det är lika tydligt att ingen av dem förstår henne. För Nathalie har ett inre liv, som hon håller hemligt för omgivningen, och i takt med att hennes isolering ökar, tar detta inre liv över. Och i studentkorridoren där hon bor börjar det hända saker.
Det här är en roman präglad av det outtalade och jag tvingas ibland läsa om partier för att vara säker på att jag inte missat någon ledtråd. Ofta dyker nyckarna till kryptiska passager upp först senare i texten. Det är också en roman där ingenting egentligen händer. Samtidigt kan jag inte vända blad fort nog, för Nathalies utveckling (eller regression, kanske) är ju själva intrigen. En roman för den som är nyfiken på Jackson eller redan läst hennes mer kända verk, The Haunting of Hill House och We Have Always Lived in the Castle. Och så klart för den som gillar campusromaner - av den underligare sorten.
En kåt munk, en gravid nunna, en underjordisk krypta där fallna kvinnor hålls fastkedjade, highway robbers och en blödande gengångare. Matthew Lewis The Monk orsakade jätteskandal. Fast år 1796. Kritikerna kallade romanen "a romance, which if a parent saw in the hands of a son or daughter, he might reasonably turn pale." The Monk ingår i min kurs The Novel för lärarstudenter och vi kommer att fokusera på intrigens betydelse när vi läserjust den härromanen.
Att läsa för intrigens skull anses allmänt lite fult och samtidigt är det intrigen som brukar förföra framförallt unga eller ovana läsare och göra dem till just "läsare". Intrigen i The Monk gör iofs en moderna läsare lätt förvirrad. Berättelserna följer på varandra men resulterar aldrig i en kärnberättelse; huvudpersonernas karaktärer tydliggörs inte psykologiskt eller genom sina handlingar utan genom ett slags dubblering, dvs genom andra personer som råkar ut för ungeför samma sak som dem. Man kan t.o.m. förstå det som att personerna nästan är utbytbara med varandra. Och så var det alla klichéer förstås. Flera av dem har jag listat i det här inläggets början. De återkommer i mer eller mindre alla gotiska romaner från perioden, på ett sätt som inte sker i andra varianter av genren. I Jane Austens Northanger Abbey (1818) läser huvudpersonen Catherine The Monk och får snart svårt att skilja verklighet från fantasi:
Just den här fimversionen är så bra, men läser man Northanger Abbey blir det ännu tydligare hur Austen parodierar den gotiska romanen. För säga vad man vill, inte bidrog The Monk till att höja romanens status, direkt. Trots det väljer Austens berättare att försvara genren, i alla dess former:
"I will not adopt
that ungenerous and impolitic custom so common with novel-writers, of degrading
by their contemptuous censure the very performances, to the number of which
they are themselves adding -- joining with their greatest enemies in bestowing
the harshest epithets on such works, and scarcely ever permitting them to be
read by their own heroine, who, if she accidentally take up a novel, is sure to
turn over its insipid pages with disgust. Alas! if the heroine of one novel be
not patronized by the heroine of another, from whom can she expect protection
and regard?"
Men kunde önska att fler författare av idag var lika generösa i värderingen av sina kollegor.
Helgens film Woman in Gold var orsaken till att jag promenerade upp till Neue Galerie på Upper East Side, mittemot the Met (som jag också besökte förra veckan, men mer om det en annan gång). Jag tänker inte skriva om filmen, eftersom handlingen lätt går att läsa sig till på annat håll. På det stora hela tycker jag dock att den förenklar en länge pågående konstdebatt om så kallad 'konstupprättelse', dvs tanken att konst som under historiens gång stulits från personer eller nationer ska återlämnas. Samtidigt kan jag förstå varför man av berättarteknika skäl väljer en så tydligt manikeisk berättarstruktur med helt igenom onda eller goda personer.
Nåväl, den Klimttavla som gett filmen dess namn går numera att beskåda permanent på Neue Galerie. Utställningshallen tavlan hänger i påminner mer om ett högborgerligt vardagsrum än ett museum och det bidrar till tavlans kontext på ett intressant sätt. Ungefär som efter stölden av Mona Lisa - då fler besökare än någonsin tidigare besökte Louvren för att titta på den tomma plats där tavlan en gång hängt - är det frånvaron av både den konstnärliga och ekonomiska rikedom som en gång måste ha omgett tavlan jag tänker på när jag står där. Visserligen ingår dekorativa bruksföremål från perioden, såsom klockor, möbler och porslin i den permanenta utställningen men objekten är få och det påminner indirekt om allt nazisterna stal från välbärgade judiska familjer och som nu är borta eller ingår i någon annans hem.
På muséet bottenvåning ligger en fin liten bokhandel, där man specialierat sig på tyska och österriska författare på originalspråket och i engelsk översättning. Jag gick därifrån med tre böcker: Gershom Sholems Walter Benjamin: The History of A Friendship, Night Games - en novellsamling av Arthur Schnitzler och så "Dying," en kortroman/långnovell av samma författare, utgiven av Pushkin Press. På "Dyings" drygt hundra sidor skildras turerna i Maries och Felix förhållande efter att den senare fått besked från sin läkare att han bara har ett år kvar att leva. I det känslomässiga kaos som uppstår lovar Marie att hon ska ta livet av sig när Felix dör. Felix protesterar först men ju sjukare han blir desto oftare påminner han Marie om hennes löfte. Marie å sin sida undrar hur hon ska kunna ta tillbaka självmordslöftet utan att svika Felix. Schnitzler har skrivit en känlig psykologisk studie i hur två människor förhåller sig till varandra när den ena parten fått en dödsdom. En variation på romantiseringen av döden återfinns i österrikiska filmen Amour fou (2013):
I New York levs ett liv på gatan, ett annat på tak och terrasser: takbarer, takbiografer, takträdgårdar. En regnig dag tidigare den här veckan lånade jag nycklarna till en orenoverad lägenhet uppe på sextonde våningen och låtsades vara Alex McLean, fotografen bakom Up on the Roof: New Yorks Hidden Skyline Spaces (2012) (fler bilder i den här artikeln). Den som inte har tillgång till egen takterrass kan läsa t.ex. Time Outs guide till mer eller mindre offentliga tak, där man kan dricka sprit, titta på film, leka trädgårdsmästare eller bara hänga. I våra kvarter såg jag inga hippa takbarer eller landningsbanor. Däremot följande, ibland lätt försummade platser:
badtunna och vardagsrum
träd
terrassromantik
fler träd och sunkig soffa
grill och loungemöbler
privatliv (trodde hon ja)
radhusidyll
Till vår i övrigt trångbodda lägenhet hör en terrass. Den fungerar som extrarum när det inte regnar. Här läser och skriver jag, här umgås vi med vänner och äter middagar:
vår oas
imorse
Från ett hustak till ett helt annat: När vi bodde i Maida Vale i London läste jag med förtjusning Ruth Rendells/Barbara Vines Grasshopper. Den utspelar delvis på hustaken i området och kanske gillar jag berättelsen främst av den anledningen. I det området kan man faktiskt ta sig mellan husen takvägen såvida man inte lider av svindel. Det går inte här. Slutligen, följande bild är faktiskt tagen från vårt hus, någon gång på 1940-talet. Fotografens namn vet jag tyvärr inte. Inte heller modellens:
Lyrans tematrio den här veckan är dystopier. Jag har inget speciellt intresse för genren, men följande romaner tyckte jag var smått fantastiska när jag läste dem första gången. Sedan dess har jag undervisat dem till leda. Detsamma gäller tyvärr Atwoods The Handmaid's Tale (Tjänarinnans berättelse). Letade efter mina bokexemplar, men inser att de ligger på kontoret i Sverige allihopa. 
Kulturkollos ord för dagen är #is och eftersom jag precis avslutat omläsningen av Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (f.ö. en av flera litteraturslattar, dvs något påbörjat förra året men avslutat först 2016) är det såklart den jag associerar till när jag tänker på ordet. Jag studerade i Oxford när jag läste böckerna första gången och då kittlade det till lite extra varje gång Pullman refererade till existerande platser och gator. När handlingen sedan förflyttades till "Lapland" ökade min förtjusning eftersom jag bokstavligt talat växt upp i landskapet - fast, eh, inte på romanens Svalbard som tur är. Massor av kyla och is i de delarna av trilogin (och i hemorten) hursomhelst. 
Ganska långt in i Hangsaman kommer att avsnitt som nästan skrämmer slag på mig. Delvis för att det är så oväntat, delvis för att det är så förbaskat läskigt. Jag kallsvettas, håren reser sig på mina armar och jag vågar inte läsa längre. Tack gode gud för att det är morgon och att jag inte hann till just det här avsnittet igår kväll. Jag hade glömt hur otäckt Jackson kan skriva.
