Gott Nytt År!

...med Vivien Leigh och Robert Taylor i Waterloo Bridge.

GOD JUL!

Inför juldagarna

Imorgon bär det iväg! Jag ser fram emot: filmer under flygturen (håller tummarna att de visar The Duchess och Brideshead), att bo på hotell några dagar, att umgås med Mr. B, att fira jul hos vänner (och slippa eget julstök), amerikansk television och juldekorationer, eggnog och whiskey sours, att promenera i Georgetown med vänninan P, ta en fika på café Bonaparte samt att läsa, läsa, läsa - men vadå? Tror jag packar ner: Roberto Savianos Gomorra, Ian Burumas Murder in Amsterdam: The Death of Theo Van Gogh and the Limits of Tolerance, Andrea Maria Schenkels The Murder Farm samt Susan Faludis The Terror Dream: Fear and Fantasy in Post 9/11 America. Helt säkert också så många böcker av Charlaine Harris jag får plats med. De sista trodde jag väl aldrig skulle vara min grej, men jag har blivit helt besatt av hennes Southern Vampire- och Harper Connollyserier. Lika bra att läsa samtliga genast för att så att säga få dem ur blodet (ha). Françoise Sagan-biografin lämnar jag hemma.

Bokslut 2008

Eftersom helgen innebär städning, packning och sista-minuten-inköp presenterar jag min årslista ikväll. De av 120 helt utlästa böcker som i efterhand stannat kvar i medvetandet är fetmarkerade. De rekommenderas! Bokprojektsböckerna (22) föregås av en stjärna:

*The Confessions - Jean-Jacques Rousseau
Father and Son - Edmund Gosse
Sekelskifte - red. Erik Oswald
Memoirs of a Dutiful Daughter - Simone de Beauvoir (omläst)
Night - Elie Wiesel
Incidents in the Life of a Slave Girl - Harriet Jacobs
The Masterpiece - Emile Zola
On My Swedish Island - Julie Catterson Lindahl
International Spy Museum - Jack Barth
Fågelbovägen 32 - Lena Kadefors
I, Rigoberta Menchú - Rigoberta Menchú
A Child Called It - Dave Pelzer
The Step Child - Donna Ford
Vågorna, Alma, Vågorna - Cilla Neumann
Tillsammans är man mindre ensam - Anna Gavalda
Nothing Serious - Justine Levy
“The Valley of the Beasts” - Algernon Blackwood (novell)
Bastard Out Of Carolina - Dorothy Allison
Neris and India’s Idiot-Proof Diet - Knight and Thomas
The Tenderness of Wolves - Stef Penney
Låt den rätte komma in - Johan Ajvide Lindqvist
Ciao Bella! - Helena Frith Powell
The Little Friend - Donna Tartt
Svindlande affärer - Gunnar Lindstedt
Kräv er rätt! - Ayaan Hirsi Ali
The Woods - Harlan Coben
*The Plot against America - Philip Roth
The Interpretation of Murder - Jed Rubenfeld
Angel - Elizabeth Taylor
Death of a Murderer - Rupert Thomson
Bag Of Bones - Stephen King
*The Master - Colm Tóibín
Il Avait Plu Tout Le Dimanche - Philippe Delerm
*Cloud Atlas - David Mitchell
The Will To Knowledge I - Michel Foucault
Bruges-la-morte - Georges Rodenbach
Klass—Är du fin nog? - Anneli Jordahl
*What I Loved - Siri Hustvedt
Priset på vatten i Finistère - Bodil Malmsten
*Dead Air - Iain Banks
*The Wasp Factory - Iain Banks
Dirty Snow - Georges Simenon
The Book of Illusions - Paul Auster
*Alice’s Adventures in Wonderland - Lewis Carroll
Far North & Other Dark Tales - Sara Maitland
Nada - Carmen Laforet
Welcome to Hard Times - E. L. Doctorow
*Billy Bathgate - E. L. Doctorow
Aspects of the Novel - E. M. Forster
Regissören - Alexander Ahndoril
Le vol des cigognes - Jean-Christophe Grangé
The Ministry of Pain - Dubravka Ugresić
*Austerlitz - W. G. Sebald
Om en dag man vaknar - Sigrid Combüchen
The Group - Mary McCarthy
B is for Burglar - Sue Grafton
Body Double - Tess Gerritsen
Losing You - Nicci French
*The Corrections - Jonathan Franzen
*Life of Pi - Yann Martel
*Spring Flowers, Spring Frost - Ismail Kadare
Promise Me - Harlan Coben
The Lost Sailors - Jean-Claude Izzo
Anna-Lena från Montmartre - Anna-Lena Brundin
Mean Lean Thirteen- Janet Evanovich
Fearless Fourteen - Janet Evanovich
The Belly of Paris - Emile Zola
White like Me - Oivvio Polite
*The Blind Assassin - Margaret Atwood
Faith of My Fathers - John McCain
A Moveable Feast - Ernest Hemingway
Dreams from My Father - Barack Obama
*The Hours - Michael Cunningham
Journal à quatre mains - Benoîte och Flora Groult
La mémoire des murs - Tatiana de Rosnay
*The Poisonwood Bible - Barbara Kingsolver
The Road - Cormac McCarthy
Seeking Whom He May Devour - Fred Vargas
*Miss Pettigrew Lives for a Day - Winifred Watson
The Wishing Game - Patrick Redmond
The Old Child - Jenny Erpenbeck
Simone och jag - Åsa Moberg (omläst)
*American Pastoral - Philip Roth
The Story of a Childhood - Marjane Satrapi
The Story of a Return - Marjane Satrapi
*Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
A Great and Terrible Beauty - Libba Bray
Shah of Shahs - Ryszard Kapuściński
Neverwhere - Neil Gaiman
Gone for Good - Harlan Coben
No Second Chance - Harlan Coben
Daughters of the House - Michèle Roberts
Flickan som lekte med elden - Stieg Larsson
Nemesis - Jo Nesbo
The Palace of the Snow Queen - Barbara Sjoholm
Skumtimmen - Johan Theorin
*Markens gröda - Knut Hamsun
Nästan död man - Åke Edwardsson
Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson
Fractured - Karen Slaughter
Netherland - Joseph O’Neill
*Memento Mori - Muriel Spark
Någon sorts extas - Johan Kinde
Dr. Johnson’s London - Liza Picard
Beyond Good And Evil - Friedrich Nietzsche
Democracy - Henry Adams
Skylight Confessions - Alice Hoffman
School’s Out - Christophe Dufossé
*Middlemarch - George Eliot
Hanteringen av odöda - John Ajvide Lindqvist
Those without Shadows - Françoise Sagan
The Essence of Style - Joan DeJean
Dead until Dark - Charlaine Harris
An Ice Cold Grave - Charlaine Harris
Grave Surprise - Charlaine Harris
Grave Sight - Charlaine Harris
Shakespeare's Landlord - Charlaine Harris
Shakespeare's Champion - Charlaine Harris
Murder in Amsterdam - Ian Buruma

The Original Bad Santa

Oouuääääeegh!

Hela filmen (i installationer).

Hårda klappar

Pust, förra helgen klickade jag ner ett antal böcker till vänner och släktingar, de flesta på andra sidan Atlanten, så många av böckerna är på engelska. Här är de titlar som hittills hamnat under granen. De har valts ut, inte alltid efter egen smak, men utifrån vad jag tror att mottagaren kommer att uppskatta. Okej, de två första får min man, delvis eftersom jag så gärna vill läsa dem själv och övriga är/verkar också riktigt bra.

The Rest is Noise av Alex Ross - kritikerhyllad historik över 1900-talets klassiska musik.
Musicophilia: Tales of Music and the Brain av Oliver Sacks - hur påverkar musik vår hjärna?
Fishing in Utopia: Sweden and the Future that Disappeared av Andrew Brown - britt betraktar Sverige
Ian Flemings Dr. No, Goldfinger, Diamonds Are Forever och Live and Let Die - härligt politiskt inkorrekta James Bond med nya, snygga vintageomslag.
George McDonald Frasers Flashman, Royal Flash, Flashman's Lady och Flashman and the Mountain of Light - komik och historia i perfekt kombination. Riktiga klassiker som borde läsas av alla. Ja, av ALLA.
Dinner with Mugabe av Heidi Holland - vad säga? Fortfarande skrämmande aktuell.
Alex & Me av Irene Pepperberg - därför att pippifåglar är nästa lika smarta som människor.
The Dog: 5000 Years of the Dog in Art av Tamsin Pickeral - och hundar är också trevliga, även att se på.
The Big Necessity av Rose George - alla skiter men vart tar skiten vägen?
A Most Wanted Man av John le Carré - vill jag egentligen läsa själv.
Charlatan: The Fraudulent Life of John Brinkley av Pope Brock - till läkarstuderande vän, som varning.
The Suspicions of Mr. Whicher av Kate Summerscale - sann historia spännande som en deckare.
Katarina Kieris Dansar Elias? Nej! och Ingen grekisk gud precis - till femtonåring.
Jane Austens Förnuft och Känsla och Charlotte Brontës Jane Eyre - en tonårings introduktion till klassikerna.

Joan DeJean - "The Essence of Style"

Bakom den översvallande undertiteln ("How the French Invented High Fashion, Fine Food, Chic Cafés, Style, Sophistication and Glamour") till DeJeans bok om franska lyxprodukter och företeelser döljer sig en småtrevlig kulturhistorisk betraktelse över 1600-talets Frankrike.

Louis XIVs estetiska sinne och omättliga smak för det exklusiva, menar DeJean, bidrog till att en rad kulturfenomen kom att utvecklas och förfinas under hans regeringstid, för att sedan marknadsföras hårt över hela världen. Resultatet är fullt synligt än idag: mode är en miljardindustri, frisörer är kändisar, vi sitter på kaféer och äter gärna på restaurang, uttrycker vår kärlek i diamanter, dricker champagne vid festliga tillfällen, bär ihopfällbara paraplyer och lever i städer med full gatubelysning. Samtliga fenomen uppstod och/eller populariserades i Frankrike under Louis XIV.

Jag är förtjust i populärhistoriska verk och läser gärna t.ex. Barbara Tuchman som kritiserats av andra historiker för att vara alltför populistisk. Den enda andra historik över 1600-talets Paris jag läst var urtråkig, vilket är en bedrift med tanke på ämnet. Men så skrev författaren mest om krig och arkitektur. Det gör inte DeJean, vilket dock förvandlar hennes bok till ett kulturfenomen i sig. I boken saknas t.ex. all kritik av de enorma summor Louis XIV lade ut på lyx och flärd, vilket indirekt bidrog till att Frankrike snart stod på ruinens brant och revolutionen hundra år senare. Det förväntas den tänkte läsaren inte vilja veta något om.

Mao förutsätts hon (?) främst vara ute efter verklighetsflykt. Någon direkt förkunskap är inte heller nödvändig. Tvärtom. För att den uppenbart kvinnliga läsaren inte ska känna sig korkad när hon läser den faktiskt forskningsbaserade texten strör DeJean amerikanska populärkulturella referenser (Sex and the City, Warren Beatty i Shampoo, Starbucks, Bonfire of the Vanities, Neiman Marcus julkatalog etc) över sidorna. Sådant förväntas kvinnor kunna identifiera med och det är vansinnigt nedlåtande. Men kan man överse med att klappas på huvudet av författaren och stå ut med den okritiska förtjusningen i allt "franskt" är The Essence of Style en kul smygintroduktion till solkungens 1600-tal. Som välbehövlig, men lika snedvriden motvikt kan man sedan läsa: Our Oldest Enemy: A History of America's Disastrous Relationship with France.

les clichés saganesques

"Varför begränsade Sagan med sin enastående talang sina ämnesval till en snäv intimsfär? Varför pub­licerades det inte i Frankrike en enda roman som behandlade ockupationstiden eller krigsslutet?"

I sin recension av Fran­çoise Sagan: A toute allure skriver Ruth Lötmarker om Marie-Dominique Lelièvres tes - dvs. Sagan som franska efterkrigssamhällets balsam för det dåliga samvetet.

Françoise Sagan - "Those Without Shadows"

Snart halvvägs in i Lelièvres biografi över Françoise Sagan flyter liv och verk ihop för mig. Françoise, Bernard, Florence och Jacques - väluppfostrade rebeller utan mål och mening i livet. Efter succén med Bonjour Tristesse saknas inte heller pengar, varför då växa upp, resonerar gruppen? Istället hyr man hus i Saint Tropez och senare, när turisterna svämmar över den blå kusten, köps ett hus i Normandie. När hon inte flänger runt i diverse sportbilar, super eller läser (bouquine) skriver Sagan samtidsberättelser om hur man överlever i ett amoraliskt universum.
I romanen Those Without Shadows (Dans un mois, dans un an/Om en månad, om ett år) söker karaktärerna desperat efter berättelser genom vilka deras liv ska få mening och mål. Det är framförallt i kärleken svaren söks. En löst sammansatt grupp konstnärer och intellektuella i Paris noterar noggrant varje detalj i det egna och andras kärleksliv. Varje gest rymmer en potentiell evighet och nostalgin är omedelbar, den uppstår redan i ögonblicket:

"'I shall never be able to take this lightly again', she thought, 'it will never again be something easy, nocturnal; it will always be bound up with that look of his'."

Melankoli präglar också de böcker jag tidigare läst av Sagan. De vore outhärdligt banala om det inte vore för de molnlätta sanningar de förmedlar på avskalad, exakt prosa. Det som räddar hennes berättelser från klichéstämpeln är att Sagan accepterar oss som vi faktiskt är. Hennes romankaraktärer lever som vi gör, inte som vi önskar att vi gjorde och hon dömer dem inte. När jag läser hennes böcker slås jag av hur ovanlig sådan generositet är, och inte bara bland författare. Den är nyckeln till hennes charm, tror jag.

Jul med Cary Grant

Svensk television brukar var duktiga på att visa svartvita repriser under juldagarna men kanske inte dessa. Varför inte tända ljusen, värma glöggen och kura ihop sig under yllefilten framför någon/några av följande underbara Cary Grant-rullar? Själv tycker jag nog att Arsenic and Old Lace är överlägset roligast och An Affair to Remember mest romantisk. Men mer oemotståndlig än i The Bishop's Wife (Obs! riktigt underbar julfilm - såvida man inte har religionsfobi) har Grant nog aldrig varit. Vilken är er Cary Grant-favorit?

Bringing Up Baby
Den här har väl alla sett men den tål att ses igen. Grant, Katherine Hepburn och en tam leopard blir hur roligt som helst.

Sylvia Scarlett
En tidig Grant-Hepburnfilm, värd att ses mest för Hepburns cross-dressing och Grants härligt opålitliga karaktär. För en riktigt ung Grant, se Blonde Venus där han spelar kärlekskrank miljonär. Marlene Deitrich sägs ha insisterat på Grant i rollen som blev hans genombrott.

His Girl Friday
Den utan tvekan bästa av 1940-talets screwball-komedier. Grant munhuggs med exfrun Rosalind Russell samtidigt som de försöker göra tidning.



The Philadelphia Story
Här spelar Grant återigen en osympatisk exman så sympatiskt att både tittaren och exfrun faller för honom. Egentligen Katherine Hepburns film mer än någon annans. Holiday är ännu en Grant-Hepurnfilm där Grant faller för fästmöns syster. Hoppsan.

Penny Serenade
Grant var inte bara rolig. Den här filmen om barnlöshet och adoptionsproblem är en riktig gråtfilm med Irene Dunne i andra huvudrollen.



My Favorite Wife
Också med Irene Dunne som återvänder till Grant efter att ha lidit skeppsbrott på en öde ö i flera år. Tyvärr har Grant gått och gift om sig under tiden hon varit borta. Problem följer så klart.


North by Northwest
Hitchcock med berömd scen där Grant blir jagad av flygplan genom majsfälten och klänger på Mount Rushmore i slutscenerna. Viss komedi när han stupfull flyr i bil.


To Catch a Thief
Ännu en Hitchcock där Grant spelar gentlemannatjuv mot alldeles för unga, men helt ljuvliga isprinsessan Grace Kelly. Filmen Charade lider av samma åldersproblem. Lika ljuva Audrey Hepburn är alldeles för ung som motspelare.

Notorious
Film med Ingrid Bergman som alkoholiserad spion och Grant som hennes motvillige chef. Fantastiskt skådespeleri av båda två. De spelar också mot varandra i Indiscreet, men Notorious är bättre.


The Grass is Greener
Återigen en sådan där återhållsam roll Grant gör så bra. Deborah Kerr spelar hans fru som kärar ner sig i amerikansk miljonär men Grants brittiska överläpp rör sig inte en millimeter.

John Ajvide Lindqvist - "Hanteringen av odöda"

Linqvists roman är ruskig, men rör upp mer än skrämmer. Redan några sidor in läser jag med en klump i magen. Boken vill nog sträckläsas, men med flit har jag ägnat mig åt bara tre, fyra sidor om dagen, oftast på tunnelbanan (ljust, livligt och mycket folk). Vad som händer i boken: Ett magnetiskt åskväder drar in över Stockholm och de döda vaknar. Anhöriga pendlar mellan hopp och förtvivlan medan myndigheterna får panik. Vad ska man göra med de omlevande? Vad göra med de nyligen begravda? Vad betyder uppvaknandet? Är domedagen här eller kan händelsen förklaras vetenskapligt? Hur reagerar de närmast berörda? Jättefin skräckbok om livet, kärleken och döden som samtidigt är tillräckligt otäck för att nog helst läsas i dagsljus.

George Eliot - "Middlemarch"

"Gift dig och du skall ångra det", skriver Kirkegaard, "eller gift dig inte, du skall ångra båda delarna”. Så börjar som bekant Maken och så hade även George Eliot kunnat inleda den formidabla, underbara tegelstenen Middlemarch, där huvudpersonernas karaktärer testas och formas i just äktenskapet, bestämt av benhårda sociala konventioner. Då hjälper det inte att romanen befolkas av exceptionella personligheter:

"For there is no creature whose inward being is so strong that it is not greatly determined by what lies outside it. A new Theresa will hardly have the opportunity of reforming a conventual life, any more than a new Antigone will spend her heroic piety in daring all for the sake of a brother's burial: the medium in which their ardent deeds took shape is forever gone."

I Middlemarch möter läsaren ett antal personer av vilka ett fåtal faktiskt har heorisk potential. Men som citatet - och boktiteln - anger saknas den lämpliga heroiska bakgrunden; den scen på vilken hjältarna står är realismens och med en kyla som inte står de grekiska gudarna efter utsätter Eliot sina huvudpersoner för grymma, om än högst vardagliga sociala experiment. När samtida böcker slutar med äktenskap börjar hennes med giftemålet och frågan: Sedan då? Vad händer med aspirationerna, idealen och drömmarna?

Ämnesvalet gör att man oundvikligen börjar fundera över George Eliots förhållande till oäkte "maken" George Henry Lewes. För att inte tala om ens egna relationer. I Middlemarch brister hur som helst alla ideal under det sociala trycket, likt "that river of which Cyrus broke the strength", vilken därför "spen[ds] itself in channels which had no great name on the earth". Fast 800 sidor tragedi står få ut med och Eliot ger läsaren hopp då hon lovar att små bäckar också fyller en viktig, fast oftast mindre synlig funktion.

Låter det ändå dystert? Det är det inte. Men den som älskar viktorianska romaner enbart för deras melodramatik, slängkappor, giftmördare och föräldralösa barn ska kanske inte ge sig i kast med den här boken. Virginia Woolf har skrivit att Middlemarch är en av få engelska romaner som vänder sig till vuxna läsare. Det är en närmast perfekt bok att smita undan med under juldagarna och det finns sidor över för alla eventuella resor. När året rings ut bör man heller inte ha några problem med att formulera nyårslöftet. Romanen tillhör nämligen den högst ovanliga kategorin böcker som får läsaren att vilja bli en bättre människa.

Spelling, Gnellisp, Sillpeng

The Times har en ny, vansinnigt beroendeframkallande sida där man tävlar i att förstå och stava engelska ord, och på kortast möjliga tid dessutom: en webversion av ett s.k. spelling bee. Vad har rättstavning med bin att göra? Inte ett dugg. Efter fler försök än jag vill medge har jag hittills kommit upp i 210 poäng. Tur att man bara tävlar mot sig själv. Jag undrar om min lokala videobutik har filmen Spellbound på sitt lager. Pto min videobutik; jag har ÄNTLIGEN tilltalat ondskan som jobbar där och hon lyste upp när det visade sig att vi delar åsikt om Angelina Jolies skådespelarbrister och hon lovade recensera The Changeling när hon sett den. Trots det är jag fortfarande lite rädd för henne.

Ingen jul i Maida Vale

Jag promenade förgäves upp till Pines and needles, vars julgranar räckte mig till axlarna. Men vi har ju tre meter i tak, förklarade jag. Det har alla här uppe också, suckade mannen i tomteluvan. Försök nere i Battersea Park istället. De har just fyllt på sitt lager. Det tog fyra timmar att promenera från South Kensington via Hyde park till Little Venice och sedan längs Edgware road till Oxford street för kronljus som John Lewis inte längre säljer. Men det gjorde ni ju förra året. Det var då det, svarade damen i grönt. Försök hos Selfridges, förslog hon. De har flera skandinaviska avdelningar. Men jag orkade inte gå mot folkströmmen. Flöt istället som en kork ner i tunnelbanan för jag hade vid det här laget blåsor under fötterna. Idag: ännu en promenad, nu till kolsvart park, i jakt på julfrid och fröjd. I Maida Vale blommade körsbärsträd och löven var gröna. Ligger stadsdelen i en annan växtzon, i en annan årstid?

(Kärleks)liv på landet

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

"Our deeds are fetters that we forge ourselves.
Ay, truly: but I think it is the world that brings the iron".

En tredjedel in i 800-sidorsromanen Middlemarch och jag påminns om det oemotståndliga med viktoriansk litteratur: folkmyllret, de grundliga miljöbeskrivningarna (efter bara några sidor trampar jag också runt på leriga vägar, snubblar omkring i alldeles för långa, blöta kjolar från vilka ångan sedan stiger vid brasan i det inrökta biblioteket) och berättarens helt ogenerade "jag" som förklarar världens gång för mig och alla andra läsare.

Det är mycket tryggt. Vad som än händer kommer George Eliot att redogöra för orsaker och verkan. Överreligiösa Dorothea Brookes äktenskap med den betydligt äldre och kalla fisken Mr. Casaubon, t.ex. Där har vi ett olämpligt äktenskap om något. Stackars Dorothea, som hoppas att Casaubon ska introducera henne i den manliga mystikens innersta, dvs. latinet och grekiskan. En potentiell hjältinna, vars mod och ambition inte på något sätt matchar hennes känslolösa, självupptagna man. Ojoj, det kan väl inte sluta väl? Och idealistiske Dr. Tersius Lydgate sedan? Som gått och kärat ner sig i Rosamunde Vincy. Det hör man redan på namnen hur illa de passar varandra. Fortsättning följer.

Som ett gammalt blåmärke

...är cinematografin i Branaghs version av Mankells deckare. Ett sådant konsekvent användande av primärkulörerna har jag inte sett sedan Beineixs filmer. Två färger dominerade, gissa vilka? Tänk svenska flaggan. Störde något vansinnigt. Och Branagh som Wallander? Svårt att inte jämföra med Rolf Lassgård, men skäggstubb, suckande och nedåtvända mungipor gjorde rollen, trots avsaknandet av verkliga fåror i babyfacet. Bäst var scenerna med pappan, så klart. Själva berättelsen, Sidtracked/Villospår, är den tråkig och förutsägbar som bok också? Eller har jag läst den förut och glömt allt utom mördarens identitet? För halvvägs in i filmen visste jag vem det var. Två scener var dock både tjusiga och hemska: inledningsscenen på rapsfältet och senare ett överfall i ett parkeringshus där tittaren luras rejält. En rödblinkande järnvägsövergång för att illustrera Wallanders ovilja att prata känslor med sin dotter, var också snyggt. Så nu vet ni. Och Anders, jag spelade in avsnittet åt dig, är du intresserad av kassetten och var det här avsnittet du var med i?

Obama, Obama, Obama

Jaha, nu är han president-elect och snart det är dags för Barack Obama att leva upp till sina löften. Och det kan bli svårt, tror Joan Didion i en kort artikel i NYRB, eftersom förväntningarna är så orimligt höga. Hon jämför amerikanska Obama-anhängare med fanatikerna i Jamestown, vilka begick mass(själv)mord efter sitt misslyckade försök att skapa ett utopiskt mini-samhälle. Hoppsan! Ganska starka ord, men kolla in den här videon med unga "Obamiter" så förstår man plötsligt vad hon talar om (via Maîtresse). Lite gulliga, men de verkar helt klart ha druckit the Kool-Aid, för att fritt citera Didion.

I The Guardian roar sig samtidigt Charlotte Higgins med att identifera de klassiska retoriska grepp som Obama använder i sina tal. Är Obama vår tids Cicero? frågar hon. Überkritikern James Wood vill inte var sämre. I The New Yorker analyserar han Obamas segertal utifrån tidigare, historiskt betydelsefulla amerikanska tal. Vilka framtida lösningar presidenten än har på finanskriser, oljepriser och terroristhot kommer de nästan säkert att uttryckas i liknande snygga formuleringar och allusioner. Det är alltid något. Väl?

Je suis bibliothécaire

Le Choix des Libraires är en webplats där franska bibliotekarier listar sina favoriter bland nyutkomna böcker, mycket franskt men också en del utländskt. Här kan man också lyssna på enskilda bibliotekariers boktips och höra franska författare prata om sina nyutkomna böcker. Allt på franska, ska jag väl tillägga. Den som har allmän Babelabstinens, föredrar att se sina favoritförfattare och inte bara lyssna på dem eller vill träna upp sin franska hörförståelse kan istället bokmärka La Grande Librairie, ett franskt tv-program där aktuella författare intervjuas av "Monsieur Livres", dvs. François Busnel, chefredaktör för tidningen Lire och som fotot till höger antyder en lite mer glamorös, intello (tänk: BHL) version av Daniel Sjölin.

p.s. Ännu ett språktips: Serge Gainsbourg rättar iskallt stavfelen i sin älskades kärleksbrev i En relisant ta lettre.

Alice Hoffman - "Skylight Confessions"

Min toabok, visade det sig, var av den sorten att den inte gick att sluta läsa, så den fick följa med ut ur badrummet. Skylight Confessions är amerikansk sagorealism, helt utan tuggmotstånd, ganska förförande just därför. Amerikansk medelklass, lummig förort, en och annan övernaturlighet och minst en av de kvinnliga karaktärerna är rödhårig. Jag har inte läst Alice Hoffman förut, men misstänker att de här ingredienserna är återkommande i hennes böcker (ialla fall om filmen Practical Magic, baserad på en annan av hennes romaner, är något att gå efter). Och så de hjärtknipande ingredienserna, nämligen olämpliga men livsfarligt charmiga män, försummade, missförstådda barn och död i någon form (cancer, droger, mord). Dessutom "ödesbestämt" (blä) antyder Hoffman. Eftersom allt sker i en cookie-cutter cute miljö med magiska inslag är det dock på något sätt uthärdligt.

När jag kommer till slutet gråter jag som en gris. Vad nu, tänker jag, håller jag på att ramla ner i en depression? Är mitt äktenskap åt skogen? Ångrar jag mina livsval, är något på tok? Nej, så illa ställt är det faktiskt inte. Men vad är det då som står på? Jo, det är Hoffman, förbaskade Hoffman som vrider om känslosträngarna tills de brister. Och jag påminns om varför jag inte brukar läsa den här typen av litteratur. Dels är det känslomässigt utmattande, dels gillar jag inte att få mina känslor manipulerade på det här sättet. Samtidigt är det inte illa skrivet, Hoffmans bok är så där lagom sotkantad att det - nästan - uppväger det sockriga. Hon skriver precis den typen av berättelser jag faktiskt gillar att se på bio, eller ännu hellre hemma i soffan med ett glas vin och en tjejkompis, sådana där Sandra Bullock-filmer om kvinnlig vänskap, övernaturligheter och kärlek med förhinder. Då överser jag gärna med logiska luckor och känslomanipulation. I bokform blir jag istället lätt illamående, som om jag tryckt i mig en gräddtårta helt själv. Och så känner jag mig lite fånig som gråter över något så här banalt. Nej, tillbaka till min nya filosofkompis Nietzsche, eller något annat lika stoiskt. Fast jag har förstås ännu en Hoffman i min bokhög...

Läsvärt på nätet

Har det undgått någon att Wallanders deckare blivit brittisk tv-serie med Kenneth Branagh i huvudrollen? Börjar visas här i Storbitannien på söndag. Rapport följer. I NYRB diskuterar Zadie Smith romanens framtid och kontrasterar romanen Netherland med mer experimentell fiktion. Aftonbladets recension av Amanda Hellbergs Styggelsen ger mig kalla kårar (på rätt sätt). Vill gärna läsa vid tillfälle.* Apropå skräck tipsar Stephen King om den brittiske deckarförfattaren Robert Goddard, som jag inte kände till tidigare.

Och vem är den engelskspråkiga litteraturvärldens nya älskling efter W. G. Sebald? Enligt Maîtresse och tidskriften n+1 är det chilenske författaren Roberto Bolaño. Maîtresse tipsar också om intressanta nyutgivna franska boktitlar: mest nyfiken blir jag på Laurent Gaudés hämnddrama La porte des enfers och Un chasseur de lions av Olivier Rolin, som tydligen baseras på äventyraren Eugène Pertuisets liv. Idag såg jag förresten på ett av de roligaste Beckman, Ohlsson & Can-avsnitten någonsin, om vad det innebär att vara pretentiös.

F.ö. är Ian Flemings böcker om agent 007 om möjligt ännu mer roligt misogyna är filmerna. På tal om film så har Cahiers du Cinéma publicerat en lista på de 100 bästa filmerna genom tiderna, men inte inkluderat en enda brittisk film. Var är t.ex. Ylvas favorit Don't Look Now, min egen favorit Black Narcissus, samt Lawrence av Arabien och Brazil? American Film Institute har också gjort en lista och där hittar man naturligtvis betydligt fler USA-producerad filmer. The Times vill inte var sämre och publicerar en list på de 20 bästa biljakterna på filmduken. Jodå, Cannonball Run, Bullitt, Bourne Identity och Terminator II är alla med på listan, fast var inte biljakten i Terminator III också rätt intensiv? Slutligen gjordes jag nyligen uppmärksam på en tidigare i år utkommen animerad dokumentär om massakern i Sabra och Shatila.

*Hoppsan, efter en sökning ser jag att Helena på bokhora skrivit om den här boken redan i september. Nu vill jag verkligen läsa, synd att det måste vänta ett tag.

Christophe Dufossé - "School's Out"

Gör inte misstaget att läsa Dufossés roman School's Out (L'heure de la sortie) som en klassisk thriller. Den börjar visserligen som en sådan. En lärare ligger livlös utanför skolbyggnaden; rör det sig om det självmord eller bidrog eleverna i klass 9F till att han hoppade ut genom fönstret? Den som undrar är Pierre, läraren som får i uppdrag att ta över historielektionerna i just 9F. Så långt uppfyller boken spänningskraven. Men Pierre är märkligt oberörd av sin kollegas öde. Han besöker den dödes föräldrar och går på hans begravning, men inte av medkänsla, förstår man snart.

Istället blir det tydligt att Pierre lider brist på autenticitet och mening i livet (à la Främlingen). Det får honom att minutiöst studera ansiktena på de människor han möter, som om formen på ett ögonlock kan avslöja något annat, leda till det som döljer sig bakom den mask han upplever att alla bär. I den avhandling Pierre skriver på söker han etablera ett förhållande mellan författares texter och just deras ansiktsdrag. När han inte undervisar eller skriver, följer han maniskt s.k. verklighetsserier på tv.

Att det är något konstigt med 9F konstaterar Pierre trots sin världsfrånvändhet omgående. Eleverna uppför sig inte som en grupp eller en klass, utan mer som ett gäng. Trots det, och trots att en av eleverna varnar honom, förblir han deras klasslärare. När sedan klassen kollektivt bestämmer sig för att åka på utflykt till Normandie följer han så klart med trots att svaret på frågan varför de vill åka just dit är det något oklara - och för läsaren hotfulla: "There are cliffs [there]".

Slutet är dramatiskt men inte, tror jag, i första hand avsett att demonisera eleverna i 9F. Snarare ska nog deras handlingar förstås som en reaktion på den framtid Pierre representerar. Boken igenom tar sig hans alienation uttryck i ett intellektualiserande av tillvaron, där han dock inte lyckas övertyga vare sig själv eller läsaren om att hans ensamhet är odelat positiv och självvald. När Pierre vid ett tillfälle citerar Adorno blir det tydligt att School's Out är tänkt att fungera lika mycket som samhällskritik som spänningsroman. Att bli vuxen, antyder romanen, är att oundvikligen slukas av konsumtionssamhället.

Lyckas då Dufossé med det han förutsätter sig? Nja, jag stör mig boken igenom på huvudpersonens sätt att uttrycka sig och sympatiserar med systerns man som önskar att Pierre någon gång bara kunde säga vad han menar, med vanliga ord. Men det kan han naturligtvis inte, för just den distanserade, abstrakta vokabulären är Pierres egen mask bakom vilken döljer sig, antyds det, en avgrund av ensamhet och outtalad smärta.

Ur thrillersynpunkt är dock masken problematisk. Thrillerelementet skapar förväntningar som gör att jag boken igenom irriterar mig på den brist på sammanhang genom vilken Pierres känsla av främlingskap skildras. De snabba kasten i hans observationer resulterar i en psykologi som inte helt övertygar. Samtidigt gör thrillerinslaget att jag nästan missar den samhällskritiska aspekten av berättelsen. Men står man ut med, kanske t.o.m gillar, en viss typ av fragmentarisk intellektualitet och uppskattar absurd komik så är den här boken visst värd att spendera några timmar med.

Johan Kinde - "Någon sorts extas"

Först tänker jag, herregud, Johan Kinde skriver lika dåligt som han sjöng för dryga tjugofem år sedan. Sedan nämner han hårgelé, musikvideor och Ritz. Språket är givetvis också en tidsmarkör. Någon sorts extas är precis lagom pinsam, som det mesta var då, ialla fall för mig, men det kanske var för att jag var, knappt, tonåring. Jag är alltså lite yngre än Kinde, vilket nog förklarar en del. Lustans Lakejer minns jag faktiskt mest som ett gäng posörer i tidningen Okej. Men låt inte det hindra någon från att plocka upp Kindes roman, som faktiskt är en gullig, lite sorglig kärleksroman och coming of age-historia. Här en intervju med Kinde. Fast istället för Lustans illa åldrade musik, lyssna, se och minns (?) hur gruppen Japan gick från det här, via det här och detta för att sluta i ljuvlige David Sylvians ensamshow i mitten av åttiotalet.

Nietzsche och...

... bröderna Marx:

"Discovering that one is loved in return really ought to disenchant the lover with the beloved. 'What? this person is modest enough to love even you? Or stupid enough? Or - Or -' ". Ur Beyond Good and Evil (1886)

... Jean-Paul Sartre:

"A criminal is frequently not equal to his deed: he makes it smaller and slanders it". Ur Beyond Good and Evil (1886)

... Gloria Steinem:
"Even concubinage has been corrupted - by marriage". Ur Beyond Good and Evil (1886)

Nietzsche hela veckan

Halvvägs in i Beyond Good and Evil och jag konstaterar att Nietzsche är: Rolig! Bitsk! Fantastisk stilist! Symposion ger ut nya svenska översättningar men Walter Kaufmanns engelska är mycket bra, kanske t.o.m bättre? Hoppas också hinna med något av följande: George Bernard Shaws Man and Superman, Trond Berg Eriksens Nietzsche och det moderna eller kanske, om jag förstår vad jag läser för han skriver krångligt, Gilles Deleuzes Nietzsche and Philosophy. Samtliga böcker står redan i bokhyllan, vilket passar utmärkt när jag nu måste hålla i slantarna - inget jobb, snart är julen här. Plötsligt känns litteraturvalet alldeles logiskt.

The Complete New Yorker

Ett tidigt julklappstips till den kultur- och litteraturintresserade: The Complete New Yorker är nästan för bra för att vara sann (och är det också, enligt flera användare). Varenda utgåva av tidskriften sedan starten fram till 2007 - jag antar att en uppdatering är på gång. Poesi, noveller och romaner av William Carlos William, W.H. Auden, Vladimir Nabokov, Dorothy Parker, Mary McCarthy, Raymond Carver, Cynthia Ozick, Woody Allen, Steve Martin, James Baldwin, J.D. Salinger, Janet Flanner, Milan Kundera, Jonathan Franzen, Truman Capote, David Sedaris, Hanna Arendt, E.B. White, Martin Amis, Fitzgerald, Hemingway, Plath m.fl. samt artiklar om Hiroshima, Rwanda, Hitler, kärnvapenhot, miljön, Abu Ghraib etc. Nackdelarna, då: man kan inte skriva ut artiklarna, de måste läsas på skärmen och sökmotorn är inte den bästa. Dessutom är det ett evigt flippande med cd-skivorna. Jag gillar idén ändå och använder den faktiskt rätt ofta, spyware m.m. till trots.

Muriel Spark - "Memento Mori"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

"Remember you must die", eller "tänk på döden", säger den anonyma rösten i telefonen. Vem terroriserar de äldre protagonisterna i Muriel Sparks roman Memento Mori? Är det någon från den egna gruppen, en utpressare eller kanske döden själv? Spark är nog mest känd för The Prime of Miss Jean Brodie, där huvudpersonen är en flickskolslärare vars inflytande över sina elever tar en oväntad och inte helt trevlig vändning. Boken publicerades först i The New Yorker, vilket man kan läsa mer om här.

Jag vet inte varför, kanske är det hennes namn, men varje gång jag börjar en roman av Spark förväntar jag mig något småputtrigt, engelskt och ganska trevligt. Istället skriver Spark precis tvärtom, kyligt och med distans. Precis som i The Prime... skiftar Memento Mori mellan ren satir och studie i slipprig ondska. De hotfulla telefonsamtalen resulterar i avslöjandet av en rad hemligheter mellan karaktärerna i romanen. Otrohet, utpressning och en rädsla för just döden är ämnen som tas upp, men också vad det innebär att bli gammal. Det övernaturliga inslaget i boken är ju också typiskt Spark och återkommer i t.ex. hennes spöknovell "The Portobello Road". Memento Mori har tydligen också blivit BBC-serie.

Joseph O'Neill - "Netherland'

O'Neills roman är nästan en tidsmaskin. Jag tittar upp från sidorna och har glömt var jag är, så exakt återskapar han tid och plats: New York, och delvis London, omedelbart före och efter elfte september. Holländaren Hans van den Broek med familj har tvingats utrymma sitt Tribecaloft efter att tornen fallit och är inhysta på Chelsea Hotel. Äktenskapet krisar och om beror det på terroristattacken eller på dem själva kan paret inledningsvis inte svara på. Rachel flyr med sonen tillbaka till London, medan Hans stannar kvar på hotellet och söker tröst på cricketplanen med en grupp västindier.

En speciell relation utvecklas mellan Hans och gruppens tillfällige umpire Chuck Ramkissoon som, får vi veta i början av romanen, just har hittats flytande i en kanal i Brooklyn. Vid det laget har Hans återvänt till London och informeras om Chucks död via ett telefonsamtal. Chuck förehavanden utanför plan var tydligen inte helt "cricket". Romanen är ett återblickande där Hans tid i New York varvas med minnen av hans uppväxt i Nederländerna. Eftersom hela romanen berättas ur Hans vilsna perspektiv dras vi liksom han med i Chucks vilda planer utan att riktigt inse vart det bär, ja, annat än ner i kanalen.

Jag är normalt allergisk mot kulturyttringar med sportreferenser och var tveksam till en roman om cricket. Men O'Neill är uppfriskande nog inte en sportnostalgiker. Här har spelet istället en mer motsägelsefull metaforisk roll. Cricket tycks stå för romankaraktärernas drömmar om civilisation (se t.ex. Trobriand cricket) i det moraliska kaos som omger och alltmer kännetecknar dem. Fast deras dragning till spelet illustrerar också de koloniala aspekterna av cricket. Hans är den ende vita spelaren på plan och skäms när han möter sina medspelare på Manhattan (han jobbar på en investeringsbank, de är servitörer), och Chuck har en megalomanisk idé om gigantiska cricketarenor över hela den amerikanska kontinenten. På tv:n utspelas samtidigt kriget i Irak.

Just spelet, bilåkandet i Brooklyn (Hans övningskör tillsammans med Chuck) och den förvirrade tillvaron på Chelsea Hotel är det bästa med boken. Förhållandet mellan Rachel och Hans hamnar däremot ofta i bakgrunden och Rachel förblir rätt anonym. Svårast har jag för de holländska barndomsbeskrivningarna. När jag sedan läser att irländska O'Neill växt upp i Nederländerna börjar jag misstänka att just de avsnitten har mindre i berättelsen att göra än med författarens eget behov av att blicka bakåt. Slutsats: mycket bra - på sina ställen.

Almodóvarmani

Humöret har gått upp och ned den senaste tiden och jag har varken haft lust eller ro att läsa/skriva någonting. Allt känns jobbigt, tråkigt. Någon slags räddning: en hög filmer av Pedro Almodóvar fördelade över tre dagar. En väninna till mig lyssnar på Burt Bacharach när tillvaron är blygrå. Bacharachs musak är förhöjd verklighetskänsla, livet i technicolor, hävdar hon. Det är också Almodóvar. Regnet som öser ner, de karamellfärgade Chaneldräkterna, Pradakoftorna, desperationen på gränsen till nervsammanbrott, Hitchcockreferenserna, gråten och skrattet, fokuseringen på det arkitektoniska, de grälla interiörerna, typsnitten, den intensiva kärleken och hatet, det humoristiska sexet, de sentimentala visorna. Almodóvar är melodramatik, men vad tusan innebär det egentligen? Vänta nu, jag köpte ju en bok om det melodramatiska för ett tag sedan. Så typiskt mig. I ett försök att vända bokhyllan ryggen, att överkomma det dåliga lässamvetet, leder alternativet raka vägen tillbaka.

Filmerna jag såg (om): Allt om min mamma, Bind mig, älska mig, Dålig uppfostran, Tala med henne, Min hemlighets blomma, Höga klackar, Att återvända, Köttets lustar, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott.

Tre deckare

Min flygplans- och flygplatslitteratur:

Skumtimmen: dimma på Öland, spökhus, gengångare och ett barn som försvinner. Johan Theorins bok var riktigt bra, även om den som de flesta deckare ibland blir lite förutsägbar och logiken haltar. Skönt att slippa de typiska deckarpersonligheterna. Jag sträckläste.


Luftslottet som sprängdes: Den avslutande och bästa delen i en i övrigt medioker och rätt irriterande deckarserie. Stieg Larssons första böcker var bedrövliga. Svenska överklassskurkar, sadomasochism, övernaturligt starka muskelmän och kvinnor - gäsp, så tråkigt och välbekant. I den här delen fokuserar Larsson istället på Säpo, spioner och annat. Plötsligt lyfter deckaren innehållsmässigt om inte stilmässigt. Sedan är kanske ingenting sant, men jag vänder ialla fall blad som en besatt. T.o.m. det förutsägbara rättegångsdramat på slutet fungerar.

Nästan död man: Jag gillar Åke Edwardson. Mest för att han skriver väl, men också för att hans böcker utspelas i Göteborg. Jo, klichéerna haglar, särskilt i de tidiga böckerna. I de senare böckerna blir istället berättelserna allt tunnare, men jag köper läser dem ändå. Måsskrik och saltvattensdoft räcker långt om inte helt i hamn.

Barbara Sjöholm - "The Palace of the Snow Queen"

Barbara Sjöholm har vinterturistat i mina hemtrakter under 2000-talet och skrivit en bok om det. Och det börjar som förväntat. Ishotell och snömassor, mörker och kyla. Vit romantik och norrskensnätter. Sjöholm har stigit rakt in i HC Andersens saga om Gerda, Kaj och snödrottningen. Mysigt - och hon vill därför inte se gruvbrytning, 1960-talsbebyggelse och den avbefolkningskris som turistattraktionerna döljer. Usch och fy så fult, tycker hon.

Det har kunnat sluta där, men det gör det inte. Sjöholm ställer frågor och hon lyssnar. Det hjälper att hon kan norska, att hon får tips om vem hon ska prata med och vart hon ska åka. När hon några vintrar senare återvänder till Nordkalotten är hon mer realistisk och bättre påläst. Och då blir det riktigt bra! Hon berättar om tidigare, främst engelsktalande Lapplandsresenärer och kontrasterar sina egna upplevelser med deras. Hon går bakom kulisserna, presenterar visionärerna bakom olika turist- och kulturprojekt och diskuterar för- och nackdelarna med vinterturism.

Hon tar också upp de etniska konflikterna och rasismen i regionen och begrundar resultatet av den exotifiering av den samiska kulturen som både samer och icke-samer praktiserar i kampen om turisterna. Synd bara att hon inte kan motstå att själv exotifiera (är det ett ord?). Men det är en liten skönhetsfläck på en i övrigt spännande, rätt intelligent och rolig reseskildring. Oväntat: halvvägs in i boken inser jag att Barbra Sjöholm är deckarförfattaren "Barbara Wilson" som skrivit bland annat Gaudí Afternoon.

Knut Hamsun - "Markens gröda"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

Tillbaka i Storbritannien efter två alldeles för korta veckor i Sverige. Fick inte så mycket läst. Hamsuns roman Markens gröda tog jag mig dock igenom, först med visst obehag. Gillar inte den stadsfientliga naturromantiken och de rasistiska inslagen. Svårast har jag för den idealiserade nybyggarandan. Var är de historiska referenserna? fräser jag åt de inledande sidorna i det halvfranska bandet från 1929 (luktar så gott, ligger så lent i handen).

Men Hamsun skriver inte historia. Istället: Nietzscheinspirerad myt. Den resliga och fåordiga nybyggarbonden Isak tar klivet ut i det norska fjälllandskapet, besegrar och befolkar (!) naturen och bidrar till uppkomsten av ett genuint kulturlandskap i skarp kontrast till det förkonstlade och korrupta stadslivet. Fast man kan istället beskriva boken som en okonstlad lovsång till det mänskliga mysteriet. Oberäkneliga hjärtan, personlig tragik, generationskonflikter, trasiga själar och livet som en ständig inre och yttre kamp uttryckt i solbelysta fjälltoppar, fysisk ansträngning och djupa, vintriga skogar.

Bo Cavefors tycker att man ska fokusera mer på kärleksmotivet i Hamsuns böcker och mindre på författarens nazistsympatier. Visst kan man det. Ändå, ändå. Boken igenom tänker jag på Vilhelm Mobergs Raskens och hur mycket bättre jag tycker om den romanen. Där tar sig den mänskliga kampen ett liknande uttryck men skildras av helt andra, i mitt tycke mer sympatiska, orsaker.

Snöblandat

Idag packas det och väljs bland reselitteraturen, för imorgon bär det äntligen av till Sverige och snö, is och mörker. Kanske blir det som planerat temaläsning under två veckor? Jag har sparat följande titlar för något sådant (tyvärr kan jag inte ladda upp några egna foton för tillfället så håll till godo med följande):

Sarah Emily Miano: Encyclopedia of Snow

Vendela Vida: Let the Northern Lights Erase Your Name

Maria Peura: At the Edge of Light

Barbara Sjöholm: The Palace of the Snow Queen: Winter Travels in Lapland

Eller så blir det något helt annat.

Henry Adams - "Democracy: An American Novel"

It was the feeling of a passenger on an ocean steamer whose mind will not give him rest until he has been in the engine-room and talked with the engineer. She wanted to see with her own eyes the action of primary forces; to touch with her own hand the massive machinery of society; to measure with her own mind the capacity of the motive of power. She was bent on getting to the heart of the great American mystery of democracy and government.

Fortfarande vackra, rika och sofistikerade New York-änkan Mrs. Lightfoot Lee goes to Washington, där hon snart blir varse senator Ratcliffe och han henne. Via senatorn vinner Mrs. Lee insikt i Washingtons maktspel, samtidigt som hon indirekt erbjuder den ambitöse men oborstade senatorn från mellanvästern den ton och etikett som krävs för att han en dag ska kunna göra anspråk på presidentposten. Men Mrs. Lees överlägsna moraliska position vis-a-vis Ratcliffe, hennes krav på ärlighet och folklig förankring i beslutsfattandet, ställs på ände då senatorn involverar henne i sina politiska problem.

Adams roman Democracy är mao ingen kärlekshistoria utan mer en 1800-talsföregångare till (lika anonymt skrivna) romanen Primary Colors, dvs en satirisk lektion i makt, ansvar och etik. Inte så rolig att jag skrattar högt, inte en enda gång, men ler och fnyser till då och då, det gör jag. Lämplig läsning i amerikanska presidentvalstider (plus ça change, osv).

London Film Festival

...pågår just nu. De senaste åren har jag med glädje sprungit mellan biografer, jagat biljetter och skrattat, gråtit, svurit över fantastiska, halvdana och urkassa filmer. Förra året såg jag nog en eller två dåliga filmer för många för i år har jag inte känt någon riktig entusiasm över festivalen och därför inte köpt en enda biljett. Om jag orkat gå hade jag nog försökt se:
Italienska Un giorno perfetto, stumfilmen The Living Corpse, Palme d'Orvinnaren Entre les murs, franska Nucingen house och La belle personne (en nytolkning av Mme Lafayettes La Princesse de Clèves, med überfranske Louis Garrel i en av huvudrollerna), Firaaq, Liverpool, All Around Us, Salt of this Sea och så vidare. Biljetterna till Che, Frost/Nixon (verkar så bra!), Vicky Cristina Barecelona och Quantum of Solace hade jag misslyckats med att få, men inte surat över eftersom de ändå kommer på bio snart.
Fast nu ska jag ju inte gå på någon festival.

Benedictsson botar bokstoppet

Hoppsan, den gick över snabbt, läs- och köpapatin. Har just klickat hem Nina Björks Fria själar och Lisbeth Larssons Hennes döda kropp (hem och hem, egentligen till min kära mors adress i Sverige där jag befinner mig om ca en vecka). Mottagandet av Björks bok är blandat (se här och här), men det hon skriver om verkar vansinnigt intressant och jag bara måste läsa. Kanske tillsammans med en länge planerad läsning av John Stuart Mill och Wollstonecraft.

Lisbeth Larssons bok kan nog ge delvis andra perspektiv på Benedictsson, vars texter man för övrigt kan ladda ner från eboklagret Omnibus. Men vem höll egentligen i pennan? Enligt Larsson har inte ens Svenska Akademin i sin nyutgåva av Benedictssons texter tagit hänsyn till de omarbetningar, tillägg m.m. som Axel Lundegård gjorde efter författarens död. Hm, kanske kan förklara varför det sentimentala slutet i pjäsen Bergtagen klingar så falskt i förhållande till resten av dramat. F.ö. gör Larssons artikel läsaren uppmärksam på ett antal konstigheter vad gäller paret Engdahl/Witt-Brattströms involvering i SAs Benedictsson-projekt. Extra rolig artikel bara för det, tyckte jag.

Fyndar i bokhyllan

Ett besök inne på Waterstone's bekräftar det jag redan hade på känn; jag har mentalt om inte faktiskt köpstopp. Såg inte en bok jag vill ta med mig hem, bara grälla omslag och förutsägbara, halvdana berättelser. Tittar istället igenom mina egna hyllor och hittar betydligt intressantare titlar. Och det är väl som det ska vara. Vore hemskt om jag bara köpt sådant som nu verkar strunt. Gör följande urval:

Henry Adams: Democracy

Anne Sexton: A Self-Portrait in Letters

Diane Wood Middlebrook: Anne Sexton - A Biography

Emily Flygare Carlén: Rosen på Tistelön

Mary Wollstonecraft: A Vindication of the Rights of Woman (Norton Critical ed.)

Michael Frayn: Spies

Cees Noooteboom: Roads to Santiago

Charlotte Brontë: Shirley

Sven-Eric Liedman: I skuggan av framtiden

Flannery O'Connor: Complete Stories

Orhan Pamuk: Den Svarta Boken

Czeslaw Milosz: The Captive Mind

Michael Azar: Den Koloniala Bumerangen

Börjar sedan högst upp, med Anne Sextons brev och Flygare Carlén. Påbörjar också Henry Adams. Härligt att vara tillbaka!

Var börjar man?

Hjärnan lik klibbigt potatismos, tal- och tankeförmåga som en femåring. Efter en maratonvecka av skrivningar och omskrivningar och renskrivningar på ca två timmars sömn per dygn konvalecerade jag (fast det var knappast jag längre) på soffan framför tv:n i stort sett hela helgen. Vem visste (inte jag) att skräp som The X-Factor, Strictly Come Dancing och, ja, vad visades mer, minns inte riktigt, kunde ha en sådan läkande effekt?

Idag känner jag mig nästan hel igen, mentala blåmärken och ångestsärr i tankefåran, men i stort sett funktionell, normal, tillbaka. Vill nu läsa och skriva och tänka fritt om inte stort. Var börjar man? Jag tittar lite på Babel, läser några bloggar, bygger nya torn av de oläsa böckerna på sovrumsgolvet, lovar mig själv att gå utanför dörren minst en gång per dag (!) och inte oroa mig över saker över vilka jag har absolut ingen kontroll, t.ex. finansmarknadskriser och hur mitt skrivarbete ska mottagas. Men, så svårt att engagera sig i något roligt, lätt, luftigt. Tips, någon?

Ska kanske städa istället. Enligt Åsa Moberg har (svenska) kvinnor en tendens att förvandla städningen till lyckoprojekt. Jag vet inte om det stämmer. Hon skriver det ju i sin både briljanta och otroligt pinsamma bok om Beauvoir. Men efter ett antal veckor av ostädning - under vilka Mr. B naturligtvis inte dragit sitt strå till stacken, det gör han aldrig (och genom att erkänna detta riskerar jag väl att bli lika pinsam som Moberg) - är det på tiden. För som Moberg mår jag oftast bättre och blir allt lite gladare av ett (någorlunda) rent hem.

Ryktet om min död...

Usch vad tråkigt att det enda jag har att skriva om är hur mycket Blogger krånglar på min dator (skriver detta på Mr. Bs maskin). Jag har inte läst ut en bok sedan början av september (det måste vara ett personligt rekord), knappt gått utanför dörren - förutom en surrealistisk dagstur till Brighton som jag får berätta om en annan gång - och inte har jag sett några nya filmer, pjäser, utställningar, knappt några andra människor faktiskt. Och nu är det plötsligt oktober! Men återkom gärna 11 oktober för då är mitt evighetslånga skrivprojekt över och livet mitt igen! Tills dess gör jag en offentlig paus, men hoppas kunna hitta en minut här och där för att läsa andras bloggar. À bientôt!

Spökligt

Jag är pinsamt svag för Kate Bushs "epic song writing" och den här videoversionen av The Infant Kiss (1980), baserad på The Innocents - inspirationen också till texten - var faktiskt ny för mig. Fint redigerad:

Michèle Roberts - "Daughters of the House"

Två flickor, en engelsk, en fransk - kusiner, systrar? Léonie och Thérèse delar minnen och uppväxt i det gamla huset, där källaren härbärgerar något förbjudet, övervåningen ett rum där skriken ekar och skogen är hemvist åt jungfru Maria. i Daughters of the House upprättar Roberts en rivalitet mellan flickorna, betonar den religiösa hysterin i byn och skriver därmed om St. Thérèse de Lisieuxs historia i romanform.

I vuxen ålder avslutar Thérèse den långa klostervistelsen och återvänder till det stora huset, där Léonie nu bor med sin familj. Det ger Roberts tillfälle att återvända till flickornas barndom och de hemligheter och den tystnad som de desperat sökte att dechiffrera som barn. Det är inget kärt återseende:

"Léonie was waiting for Thérèse to arrive. She longed for her, like a lover. Her mind bristled with knives. She imagined the edge of the blade, silvery and saw-toothed. Its tip vanishing into Thérèse's soft flesh."

Roberts erbjuder inga konkreta svar på de frågor hennes romantisering av historiska fakta ställer. Någonting hände i byn men romanen bara antyder, skildrar drömmar och fantasier som bara kanske utgör sanningen. Smygande otrevlig stämning, lagom läsning när regnet faller och det mörknar tidigt.

kort besök

Nej, det är visst inte bara min uppkoppling som felar. Det gör också min blogg, som vägrar publicera inlägg. Addressbyte blir kanske nödvändigt. Under tiden bara sporadiska inlägg, som detta:

Satrapis Persepolis kan med fördel läsas tillsammans med Kapuścińskis Shah of Shahs. Neil Gaiman hade roligt med namnen på Londons tunnelbanestationer i sin roman Neverwhere men inte mycket mer. Libba Bray skriver plågsamt dåligt hopkok av The Little Princess och Harry Potter med ruggiga inslag av fördomsfull ungdomsporr. Jag borde veta bättre än att läsa och får därför skylla mig själv. Konstaterar återigen att jag inte kan avgöra om Åsa Moberg verkligen vet vad hon gör i Simone och jag, dvs är det genialiskt eller bara galet självutlämnande? Både och? Min kära pappa har tjatat om HBOs serie Deadwood och nu förstår jag varför. Kan inte sluta titta och måste nog köpa de två återstående säsongerna innan jag ger mig på hysteriskt hypade The Wire.

Läser just nu: Michèle Roberts Daughters of the House.

Grrr

Jag har problem med min internetuppkoppling och det ser ut att ta ett tag att lösa. Om allt går som det ska återkommer jag dock i slutet av nästa vecka. Tills dess!

Böcker A till Ö: L

Malins bokstavsutmaning fortsätter: Nionde bokstaven ut blir L. Utmaningen är att nämna en bok OCH en författare på bokstaven. Någon som ni gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av.

Författare: Leena Lander med Den Glada Hemkomstens Boplatser. Ska jag var ärlig minns jag inte så mycket av den här boken. Jag minns bara att jag tyckte att den var väldigt bra och vill därför läsa om den. Har inte läst något annat av Lander, men ska leta upp De mörka fjärilarnas hem vid tillfälle (har också filmatiserats). Någon som känner till henne bättre?

Titel: Graham Swifts Last Orders, en bok jag köpte för en kurs annars hade jag nog aldrig läst den. Men vilken tur att jag gjorde det för dialekten, leken med perspektiv och det patos med vilken historien berättas gjorde det här till en sådan där bok som fick mig att gråta - för att den var fin och sorglig, inte för att den var dålig.

Litterär karaktär: Lyra i Philip Pullmans His Dark Materials-serie. För att hon är en så härlig barnbokshjältinna, till skillnad från hans Sally Lockhart som jag aldrig fäst mig vid, fast det kanske mest är berättelsernas fel.